med anledning av prop. 2000/01:49 Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin

Motion 2000/01:U6 av Berit Jóhannesson m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för att de svenska riktlinjerna för export
av krigsmateriel skall utgöra grunden för upprättande av landlistor över
godkända exportdestinationer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör offentliggöra landlistorna över godkända
exportdestinationer efter att de antagits av samtliga samarbetsländer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att exporten av gemensamt producerad försvarsmateriel till
slutgiltigt destinationsland skall redovisas i regeringens årliga skrivelse
till riksdagen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Exportkontrollrådet har rätt att utvärdera de vita listorna
innan det tas några slutgiltiga beslut om exportdestinationer och att
Exportkontrollrådets beslut därvid skall vara bindande.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör upprätta ett system där Exportkontrollrådet
alltid granskar landlistorna en gång till när produktionen är klar och
innan försvarsmateriel börjar exporteras.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Exportkontrollrådet har rätt att när som helst efterlysa
omprövningar av landlistorna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall vara undantaget leveranstvång till
samarbetspartner i den händelse någon av dem hamnar i konflikt eller
krig.

Allmänna synpunkter

Under senare år har vi sett stora sammanslagningar av
krigsmaterielindustrier i Europa. I juli i år togs ytterligare ett
steg mot europeiseringen av krigsmaterielproduktionen, då
Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige och
Tyskland skrev under ett ramavtal som syftar till att
harmonisera regelverk och militära krav. Regeringen har nu
lagt fram en proposition där riksdagen uppmanas att
ratificera detta avtal.

Regeringens proposition Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta
omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin 2000/01:49
tycks vara påverkad av synsättet att krigsmateriel är att betrakta som vilka
andra exportvaror som helst. Det påpekas att Sverige och Europa har förlorat
sin konkurrenskraft. Syftet med förslaget i propositionen är naturligtvis att
man skall bevara vunna eller vinna nya exportmarknader. Samarbetar inte de
europeiska länderna kommer man inte att stå sig i konkurrensen på den
internationella marknaden. Köparna kommer istället att vända sig till andra
exportörer. Detta gäller naturligtvis även Sverige.

Den i särklass främste konkurrenten är USA, som har en omfattande
krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport.

Sveriges officiella hållning har hittills varit att man håller sig med en
krigsmaterielindustri av rent försvarspolitiska och icke av
sysselsättningspolitiska eller andra skäl. Krigsmaterielexporten är till för att
finansiera och förbilliga en krigsmaterielproduktion vars främsta syfte är att
tillgodose den svenska försvarsmaktens behov. Att Sverige skulle hålla sig
med krigsmaterielproduktion för att tillgodose uteslutande det svenska
försvarets behov skulle vara för dyrt, eftersom produktionen då måste göras i
alltför små serier.

Restriktiviteten när det gäller krigsmateriel har varierat i olika europeiska
länder. Sverige har av de avtalsparter som anslutit sig till ramavtalet varit
mest restriktivt. Enligt svensk lag är export av krigsmateriel förbjuden. Den
export som ändå förekommer är att betrakta som undantag från förbudet. I
riktlinjerna för krigsmaterielexport preciseras de faktorer som bör beaktas i
samband med prövningen av ett enskilt ärende.

Om ett ramavtal skall kunna upprättas måste en gemensam nämnare
skapas som gäller för alla europeiska länder. Därmed skulle sannolikt
Sveriges restriktivitet minska. En förhoppning skulle kunna vara att andra
länders restriktivitet skulle öka. En sådan förhoppning torde dock vara
orealistisk.

En del av den teknologiska sidan av saken föreställer man sig dock i
propositionen kunna lösa genom samarbete med den store konkurrenten USA.
Konkurrenterna tänkes sålunda samarbeta för att uppnå så hög teknologisk
nivå som möjligt - därefter skall man exportera.

Man kan knappast undgå att ställa frågan till vilka dessa rika, teknologiskt
utvecklade länder avser att exportera sin krigsmateriel - knappast avser man
att enbart ha ett internt utbyte.

En egendomlighet i hela denna hantering som redan anges i propositionens
rubrik, vilken förklarar att det handlar om att underlätta omstrukturering och
drift av den europeiska försvarsindustrin, framträder tydligt när man jämför
denna formulering med vad som står att läsa i kapitel 1, artikel 24 i den
deklaration som antogs av OSSE:s parlamentariska församling den 10 juli
2000 - dvs. bara för ett halvår sedan. I denna deklaration "uppmanas OSSE-
staterna att begränsa en politik som underlättar krigsmaterielexport och den
aggressiva marknadsföring av konventionella vapen som följer av en sådan".

("Urges the OSSE participating States to limit politicies which subsidize
arms export and the resulting aggressive marketing of conventional
weapons.")

Tydligare än vad som framgår av ovanstående kan man knappast
demonstrera sitt ointresse och bristande respekt för internationella
överenskommelser.

Vad händer med
"världens hårdaste lagar
för export av
krigsmateriel"?

Mot bakgrund av att försvarsanslagen minskar både i Europa
och i världen anser man att Sverige inte längre ensamt kan
utveckla avancerade system. Man måste kunna samarbeta
med och köpa av andra. Regeringen vill genom ramavtalet
försäkra sig om att kunna köpa de produkter som den anser
att det svenska försvaret kan komma att behöva. Sverige och
övriga fem samarbetsländer har därför i avtalet försökt
underlätta för ländernas försvarsindu-strier att samarbeta
både vad gäller produktion och export av krigsmateriel.

Vänsterpartiet är som antytts ovan kritiskt till regeringens agerande i
frågan. Vänsterpartiet verkar istället för nedrustning och för att all svensk
export av krigsmateriel successivt skall upphöra.

Enligt svensk lag är export av krigsmateriel generellt sett förbjuden, och
den export som ändå förekommer är att betrakta som undantag från förbudet.
I riktlinjerna för krigsmaterielexport preciseras de faktorer som bör beaktas i
samband med prövningen av ett enskilt ärende.

För krigsmateriel för strid gäller att exportlicenser inte bör ges till en stat
som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, en stat som är invecklad i
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, en stat som
har inre väpnade oroligheter eller en stat där det förekommer omfattande och
grova kränkningar av mänskliga rättigheter. För utförsel av övrig
krigsmateriel gäller att utförseltillstånd bör beviljas till länder som inte
befinner sig i väpnad konflikt med någon annan stat, som inte har inre
väpnade oroligheter eller där det inte förekommer omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter.

Huvudmotiveringen för de svenska restriktionerna är att förhindra att
krigsmateriel som exporteras ska komma till användning i blodiga konflikter,
användas till kränkningar av mänskliga rättigheter, eller utgöra ett stöd till
militära diktaturer. Vänsterpartiet har varit och är dock av den meningen att
dessa riktlinjer ofta tolkats och fortfarande tolkas på ett alltför elastiskt
sätt,
som fått till följd att man godkänt export av krigsmateriel till länder som
rimligen inte borde blivit godkända.

I jämförelse med andra europeiska länder är som sagts dock de svenska
riktlinjerna relativt restriktiva och insynen i krigsmaterielexporten är i många
avseenden större än i andra europeiska länder. Trots att de svenska
riktlinjerna för export vid ett flertal tillfällen tolkats mycket liberalt så är
den
svenska faktiska exportpolitiken restriktiv i jämförelse med de länder som
Sverige nu under ramavtalet ingått samarbete med. Övriga fem
samarbetsländer exporterar krigsmateriel till länder som Sverige inte
godkänner för export på grund av att de ligger i konflikt eller för att
mänskliga rättigheter kränks. Då ramavtalet explicit syftar till att harmonisera
regelverk för produktion och export av försvarsmateriel är det uppenbart att
Sverige kommer att tvingas mildra sin politik när det gäller
krigsmaterielexporten och anpassa den till övriga länders mer liberala
förhållningssätt.

Svenska krigsmaterielproducerande företag har länge strävat efter att de
svenska reglerna för exportkontroll ska EU-harmoniseras. Om så sker
kommer nya marknader, som tidigare varit stängda för svensk export, att
öppnas. Regeringen underlättar gärna för krigsmaterielindustrin. Ett tecken på
detta är att redan i försvarspropositionen från 1996 uppmanade regeringen
den svenska försvarsindustrin att söka samarbete på europeisk nivå. Den nu
framlagda propositionen om ramavtalet är ytterligare ett steg i
europeiseringen av krigsmaterielindustrin.

Det faktum att avtalets uttryckliga syfte är att underlätta för
försvarsmaterielindustrin, både vad gäller produktion och export av
försvarsmateriel, ökar vikten av att se till att kommersiella intressen och
lukrativa exportmöjligheter inte blir styrande när beslut om
exportdestinationer ska fattas. För att säkerställa detta är det av stor
betydelse
att avtalet omgärdas av stor allmän insyn och parlamentarisk granskning.

Ramavtalet är juridiskt bindande och om riksdagen godkänner det kommer
det att ha status av internationellt fördrag. Avtalstexten ligger således fast,
men stora möjligheter finns att påverka genomförandet av det i Sverige.
Vänsterpartiet anser att genomförandet i Sverige ska genomsyras av största
möjliga öppenhet och restriktivitet vad gäller export av krigsmateriel. Avtalet
lämnar rum för olika tolkningar av hur avtalet ska genomföras, trots att det
mellan de sex regeringarna finns en samsyn kring hur genomförandet ska gå
till. Det står dock den svenska riksdagen helt fritt att besluta om vissa
åtgärder
i syfte att värna om öppenhet och en restriktiv exportpolitik.

Vad gäller exportkontroll är det enligt Vänsterpartiet i synnerhet tre
apekter av avtalet som ger anledning till oro. Avtalet riskerar att leda till en
liberaliserad krigsmaterielexportpolitik, minskad öppenhet samt stora
svårigheter att stoppa redan inledda exporter om situationen i
destinationslandet förvärras. Vänsterpartiet anser att vissa åtgärder måste
vidtas för att minska dessa risker.

Exportkontrollen
anpassas till den som är
mest liberal

Ramavtalet syftar till att "närma, förenkla och minska
omfattningen av parternas procedurer i fråga om kontroll av
överföring av militär materiel och militär teknologi".
Europeiska försvarsindustrier hävdar att existerande
riktlinjer för exportlicenser hindrar gemensamma
produktioner vilket försvårar för den europeiska
försvarsindustrin att konkurrera på den globala marknaden.
Av den anledningen anser man att reglerna bör
harmoniseras.

Det nuvarande systemet i Sverige bygger på att beslut om varje export av
krigsmateriel fattas enskilt. Under ramavtalet ska samarbetsländerna istället
för varje enskilt försvarsindustriprojekt i förväg gemensamt utarbeta
landlistor över godkända exportdestinationer. Upprättandet av listorna bygger
på att krigsmaterielindustrin först lämnar in en önskelista över vilka länder de
vill exportera till.

Försvarsindustrins intresse av lukrativa exportmarknader kommer således
att ligga till grund för upprättandet av landlistorna. Visserligen anger
ramavtalet att parterna ska beakta kriterierna i EU:s uppförandekod för
krigsmaterielexport (Code of Conduct) vid utarbetandet av listorna. Det är
dock uppenbart att denna kod tolkas olika i olika länder. Koden har skrivits
under av EU:s samtliga medlemsländer, men trots detta exporterar de andra
länderna som skrivit under ramavtalet krigsmateriel till bl.a. Turkiet, Kina
och Sri Lanka. Eftersom kriterierna i koden tolkas olika i olika länder är det
tydligt att de sex länderna som samarbetar under ramavtalet kommer att bli
oeniga om vilka destinationsländer som ska godkännas för landlistan. Lika
tydligt är det att stort tryck kommer att ligga på Sverige att sänka kontrollen
av exporten till samma låga nivå som övriga länder.

Avtalets förespråkare hävdar gärna att Sverige inte alls kommer att behöva
anpassa sin exportpolicy till övriga länder, eftersom Sverige har rätt att
inlägga veto mot länder på landlistan. Det är nämligen så att enligt ramavtalet
ska beslut om tillåtna exportdestinationer fattas "enhälligt efter samråd".
Vänsterpartiet skulle välkomna ett vetosystem, under förutsättning att det
fungerade och om det fanns möjligheter att kontrollera hur det tillämpades.
Men så som det är tänkt att förhandlingarna ska gå till är det inte sannolikt
att
Sverige eller något annat land kommer att utnyttja vetorätten. Om Sverige
skulle ha invändningar mot ett land på listan riskerar Sverige att uteslutas
från
hela produktionen. Sverige skulle då gå miste om stora affärer och dessutom
anses vara en opålitlig samarbetspartner. Som det nu är tänkt ska
förhandlingarna ske i hemlighet, och det finns då heller ingen möjlighet för
allmänheten att kontrollera de svenska förhandlarnas agerande. Ökad
öppenhet skulle minska risken för att de svenska förhandlarna låter
ekonomiska intressen gå före respekten för mänskliga rättigheter i
mottagarlandet.

Följaktligen anser Vänsterpartiet att Sverige bör verka för att de svenska
riktlinjerna för export av krigsmateriel ska utgöra grunden för upprättande av
landlistor över godkända exportdestinationer.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

Risk för minskad
öppenhet

Ramavtalet innehåller ett särskilt avsnitt som berör
säkerhetsskydd av sekretessbelagd information och ett annat
som berör skydd av kommersiellt känslig information.
Ingenstans står det skrivet att landlistorna över godkända
exportdestinationer ska vara hemliga, men de sex
samarbetsländernas försvarsministrar delar ändå en samsyn
om att så kommer att vara fallet. Denna brist på öppenhet
går stick i stäv både mot den svenska regeringens intention
att öka öppenheten i Sverige och inom EU, samt mot
intentionerna bakom EU:s uppförandekod för
krigsmaterielexport. Att förhandlingar om landlistor sker i
hemlighet kommer också att leda till påtryckningar bakom
stängda dörrar mot Sverige eller annat land som är emot en
speciell exportdestination. Det hindrar också insynen och
granskningen av vilken politik Sverige för när det gäller
handeln med krigsmateriel.

Vänsterpartiet anser att Sverige bör offentliggöra landlistorna över
godkända exportdestinationer efter att de antagits av samtliga
samarbetsländer.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

En annan aspekt av avtalet som är höljd i dunkel är hur export av materiel
som producerats gemensamt under ramavtalet ska redovisas i ländernas årliga
rapporter om krigsmaterielexport. Sverige har ännu inte tänkt på hur
redovisningen ska ske, men antagligen kommer man bara att redovisa
utförseln av krigsmateriel till sina samarbetspartner, men inte till vilket land
den färdiga produkten har exporterats. Det blir således omöjligt för
allmänheten att i regeringens årliga skrivelse till riksdagen om
krigsmaterielexporten se vilka destinationsländer som den gemensamt
producerade materielen exporterats till. Denna regeringens årliga skrivelse till
riksdagen är redan i nuläget mycket begränsad och innehåller inte alls lika
mycket information som vissa andra samarbetsländers årliga rapporter till
sina respektive parlament. Den begränsade rapporteringen av exporten av
krigsmateriel producerade som ramavtalsprojekt skulle bli ännu ett steg
tillbaka sett ur en öppenhetsaspekt.

Vänsterpartiet menar därför att exporten av gemensamt producerad
försvarsmateriel till slutgiltigt destinationsland ska redovisas i regeringens
årliga skrivelse till riksdagen.

Detta vill vi regeringen till känna.

I Sverige finns också en parlamentariskt sammansatt kommitté,
Exportkontrollrådet, vars synpunkter inhämtas vid särskilt känsliga beslut om
utfärdande av exportlicenser. Visserligen är rådets beslut inte förpliktande,
men det har alltid varit så att om fyra av de sju riksdagspartierna ger avslag
på
en ansökan om utförseltillstånd så blir det ett avslag. Sverige är unikt på så
sätt att parlamentariker på detta sätt ges möjlighet att påverka utfärdandet av
exportlicenser. Men det finns en stor risk att Exportkontrollrådets inflytande
kommer att begränsas vad gäller projekt som ingås under ramavtalet.
Visserligen kommer landlistorna att presenteras för Exportkontrollrådet vid
särskilt känsliga fall, men ingen garanti finns för att Exportkontrollrådets
beslut kommer att vara gällande. Med tanke på den minimala risken för att
Sverige kommer att utnyttja sitt veto, så är risken stor för att regeringen
nonchalerar Exportkontrollrådets beslut istället för att ta det tillbaka till
övriga
länder för omförhandlingar av den redan upprättade landlistan.

Vänsterpartiet anser att Exportkontrollrådet skall ha rätt att utvärdera de
vita listorna innan det tas några slutgiltiga beslut om exportdestinationer och
att Exportkontrollrådets beslut därvid skall vara bindande.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

Om konflikt inträffar
efter det att export
beviljats

Det kommer att bli mycket svårt att stryka länder från
landlistan när de en gång godkänts. Regeringen har nämligen
velat se till att industrins behov tillgodoses. För att kunna
planera långsiktigt behöver industrin stabila listor som inte
ständigt är föremål för förändringar. Beslut om de vita
listorna kommer att tas flera år innan exporten verkligen blir
av. Det finns ingen procedur för omprövning eller
granskning av listorna inbyggd i avtalet. Detta medför att
tillståndsbeviljningen inte alltid blir anpassad till de verkliga
förhållandena i mottagarlandet vid exporttillfället. Vid
exporttillfället kan det visa sig att landlistan är otidsenlig.
Avtalet slår fast att ett land får strykas från den vita listan
"endast vid betydande förändringar av dess interna
förhållanden, till exempel fullt inbördeskrig eller en allvarlig
försämring av läget för de mänskliga rättigheterna".
Dessutom räknar man med att det ska ta så mycket som tre
månader att besluta om att ta bort ett land från listan. Det är
alldeles uppenbart att det behövs en snabbare procedur som
är känsligare och reagerar snabbare på uppflammande
konflikter och försämringar av situationen när det gäller
demokrati och mänskliga rättigheter. Konflikter kan blomma
upp mycket hastigt och resultera i förödande krig med stora
förluster av människoliv. Dessa krig kan dock idag vara över
på betydligt kortare tid än tre månader.

Vänsterpartiet menar också att Sverige bör upprätta ett system där
Exportkontrollrådet alltid granskar landlistorna en gång till när produktionen
är klar och innan försvarsmateriel börjar exporteras.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser likaledes att Exportkontrollrådet skall ha rätt att när
som helst efterlysa omprövningar av landlistorna.

Detta vill vi regeringen till känna.

Svensk alliansfrihet och
neutralitetspolitik

I ramavtalet åtar sig parterna att söka åstadkomma en
obehindrad överföring av försvarsmateriel mellan sig.
Avtalet innehåller åtaganden om leveranssäkerhet mellan
parterna. Parterna åtar sig att om en part begär
försvarsmateriel i händelse av nödläge, kris eller väpnad
konflikt samråda i syfte att från egna förråd tillhandahålla
försvarsmateriel, antingen mot ersättning eller utan
ersättning.

Detta är ytterligare ett tecken på regeringens otydlighet vad gäller den
svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Det har i debatten
framhållits
att den svenska neutralitetspolitiken är otidsenlig. Den svenska formeln när
det gäller den här punkten utrikes- och säkerhetspolitiken har lytt:
"Alliansfrihet i fred (för att vi skall kunna ta ställning och säga vår mening
om vad som händer i världen) och neutralitet i krig (dvs. att Sverige inte
intervenerar militärt i händelse av väpnade konflikter eller krig)."

I avtalet talas det dock om leveranser av krigsmateriel till
samarbetsländerna i den händelse någon av dem dras in i en väpnad konflikt
eller krig. Såvitt vi kan se innebär detta ett klart och tydligt avsteg från den
svenska neutralitetspolitiken.

Denna ömsesidighet när det gäller krigsmaterielexporten påminner starkt
om den ömsidighet som finns i Natostadgans paragraf 5 som innebär att om
ett land i alliansen utsätts för angrepp skall alla i alliansen ingående länder
betrakta sig som angripna och agera gemensamt mot angriparen.

Sverige är det enda land bland de sex samarbetsländerna som inte tillhör
Nato.

Om ett Natoland blir angripet - det torde inte spela någon roll vilket land
det är - så är alla länder i Nato angripna. Därmed blir Sverige
leveransskyldigt, om samarbetsprojekt finns, när det gäller vissa typer av
krigsmateriel. Därmed är man mycket nära att som icke-medlem i Nato i sitt
praktiska handlande uppträda som en Natomedlem.

Det är ju inte alltid man behöver formella avtal, stadganden och paragrafer
för att något i praktiken skall förändras - inte sällan utan att alla, kanske
bara
ett fåtal, riktigt vet hur det hela gått till.

Vänsterpartiet anser därför att Sverige skall vara undantaget leveranstvång
till samarbetspartner som befinner sig i konflikt eller krig.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

Stockholm den 5 februari 2001

Berit Jóhannesson (v)

Murad Artin (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Lars Ohly (v)

Stig Sandström (v)

Willy Söderdahl (v)

Eva Zetterberg (v)