med anledning av prop. 1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten

Motion 1998/99:Fö17 av Berit Jóhannesson m.fl. (v)

Klargöranden och förbättringar när det gäller lagstiftningen
om vår utlandsstyrka inom Försvarsmakten är efterlängtade
och absolut nödvändiga. Dels har många unga människor
skadats i utlandstjänst. Skyddet och ansvaret för
rehabilitering har varit bristande. Dels föreslås i regeringens
proposition 1998/99: 74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar att vårt engagemang inom internationellt fredsarbete
skall utökas starkt. Då måste ansvarsfrågorna skapa trygghet
och klarhet. Regeringen skall berömmas för den nya syn på
ansvarsfrågan som förslaget genomsyras av. Det är en syn
som lyfter frågan på ett högst påtagligt sätt. Det är dock
viktigt att Försvarsmaktens budget inkluderar kostnader för
rehabilitering i syfte att säkerställa en sådan om skadan är
skedd. Men det finns brister och oklarheter som måste
belysas och vi har följande förslag till förändringar.

Tillämpningen av vissa
lagar

5 § tar upp livränteunderlaget i arbetskadeförsäkringen
omfattande 5 basbelopp. Länsrätten i Göteborg har i
remissvaret påtalat att detta är ett för lågt belopp. Istället
borde 7 basbelopp tillämpas. Vänsterpartiet anser att
länsrättens bedömning bör gälla. Grundlönen vid
utlandstjänst utgår med belopp motsvarande 7 basbelopp. Så
var inte fallet för några år sedan då grundlönen var låg och
de skattefria och därmed ej pensionsgrundande
ersättningarna större. Genom en rättslig process kom man
fram till dagens ersättning. Den dåvarande grundlönen skulle
ha motiverat 5 basbelopp men inte den nuvarande
situationen.

Rehabilitering

6 § Vi föreslår strykning av "i samråd med den skadade". I
stället föreslås följande formulering: Om någon skadas under
anställning i utlandsstyrkan, skall Försvarsmakten ha
ansvaret för den yrkesmässiga rehabiliteringen. Därmed
klargörs Försvarsmaktens ansvar tydligare. I punkt 3 utbytes
"medverka till" mot "ansvara för".

7 § I syfte att ytterligare påtala Försvarsmaktens ansvar föreslås följande
förändring: Försvarsmakten skall också ge stöd till andra åtgärder - - -
ändras till: Försvarsmakten har också ansvaret för att andra åtgärder - - -

8 § talar om att rehabiliteringsåtgärderna som Försvarsmakten har ansvar
för omfattar 3 år med tillägget ytterligare 2 år om särskilda skäl föreligger. I
författningskommentaren beskrivs vad som kan vara orsaken till att dessa
ytterligare 2 år behövs för yrkesrehabiliteringen. Vad man inte säger och som
är viktigt är att skadan också kan ge svåra psykiska effekter som kan
uppkomma långt efter att personen är medicinskt färdigrehabiliterad. Att få
en svår skada som tvingar en ung människa att acceptera en annan självbild,
från att vara i fysisk topptrim till handikappad, tar tid. Därför bör inte
gränsen sättas så snävt. Det måste vara möjligt att individuellt pröva denna
tid så att man kan få den mest lämpliga utbildningen.

Den anhörigas situation

11 § tar upp de anhörigas situation och ersättningar. Det är
av största vikt att de anhöriga ges möjligheter att vara nära
den skadade i så stor utsträckning som möjligt. Det är av rent
medicinsk betydelse att tryggheten och närheten kan
upprätthållas vid en svår skada. Men det har också betydelse
när det gäller att förebygga framtida psykiska
komplikationer. Det står den anhörige i singularis. Men en
ung människa har flera för honom/henne viktiga anhöriga.
Inte bara föräldrar utan också hustru eller man, fästmö eller
fästman, m.fl. Det kan vara ett förbiseende att man bara talar
om en anhörig men det är viktigt att det klargörs att en
skadad person kan behöva stöd av flera anhöriga.

I författningskommentarerna står mer specificerat vad gäller ersättning för
resor att riktmärket skall vara 1 resa/månad. Detta är en på tok för låg norm.
Här borde behoven styra och de anhöriga söka och motivera. Detta är ett
bättre och mer rättvist förfarande då behoven varierar och det är svårt att
sätta absoluta siffror på ett behov. Det står också i författningskommentaren
att ersättning för vittne skall kunna vara en norm för ersättning i samband
med besök hos den skadade. Detta bör strykas. Istället bör kostnaderna
motiveras ur skälighetssynpunkt och utgå från de reala kostnaderna.

Man avfärdar också behovet av att få ersättning för förlorad arbetsinkomst
med att då måste detta också kopplas till rätten till ledighet. För att göra det
möjligt för alla föräldrar, även sådana med låga inkomster, att kunna vara
med sina anhöriga krävs att man kan få ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Annars kan de rent ekonomiska frågorna få avgöra de anhörigas delaktighet.

När det gäller lagens tillämpning föreslås den gälla tidigare anställda i
utlandsstyrkan som skadats efter utgången av 1992. De anhöriga erhåller
dock icke retroaktiv ersättning från samma tidpunkt. Dessa föreslås att få
ersättning först från 1 juli 1999. Det ter sig en inkonsekvent. Därför föreslår
vi att ersättning enligt 11 § också bör omfatta kostnader för anhöriga som
uppkommit efter utgången av 1992.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om följande ändring av 5 § tredje stycket i förslag
till lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten: "Vid tillämpning av lagen
om arbetsskadeförsäkring utgör livränteunderlaget minst sju basbelopp.",

2. att riksdagen beslutar om följande ändring av 6 § punkt 3 i förslag till
lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten: - - - ansvara för att den
skadade får tillgång till lämplig yrkesutbildning eller fortbildning som är
ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsförmåga.",

3. att riksdagen beslutar om följande ändring i 7 § förslag till lag om
utlandsstyrkan in om Försvarsmakten: " Försvarsmakten har också ansvaret
för andra åtgärder som främjar den skadades återgång till arbetslivet samt
anskaffande av hjälpmedel som den skadade behöver.",

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om författningskommentaren till 8 § och om rehabiliteringstidens
längd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de anhörigas situation när det gäller deras möjligheter att vara
nära den skadade,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de anhörigas situation när det gäller en skadads möjligheter att få
stöd av flera anhöriga än en person,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de anhörigas situation när det gäller anhörigas resmöjligheter och
möjligheter att besöka den skadade,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de anhörigas situation när det gäller ersättning i samband med en
anhörigs besök hos den skadade,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de anhörigas situation när det gäller ersättning för förlorad
arbetsinkomst vid besök hos den skadade,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de anhörigas situation och om att ersättning enligt 11 § till dessa
bör omfatta kostnader som uppkommit efter utgången av 1992.

Stockholm den 24 mars 1999

Berit Jóhannesson (v)

Stig Sandström (v)

Murad Artin (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Lars Ohly (v)

Willy Söderdahl (v)

Eva Zetterberg (v)