med anledning av prop. 1996/97:110 Vissa skolfrågor m.m.

Gymnasieskolan

För ganska precis ett år sedan presenterade regeringen
propositionen Huvudmannaskapet för gymnasial utbildning
m.m. (prop. 1995/96:183). Regeringen framhöll där bland
annat att det i första hand är kommunerna som skall vara
huvudmän för den offentliga utbildningen inom
gymnasieskolan och komvux. Detta ligger väl i linje med
moderat politik, vilket vi också framförde i vår motion med
anledning av propositionen (motion 1995/96:Ub35).

Efter att ha fastlagt denna målsättning föreslog dock regeringen något
överraskande att landstingen skulle ges utökad möjlighet att driva
utbildningar på gymnasienivå. Kopplingen mellan mål och medel var minst
sagt svår att förstå.

Moderaterna skrev i sin motion:

Vår uppfattning är att all grundskole- och gymnasieutbildning hör hemma i
kommunerna, såvitt utbildningen inte bedrivs i form av en fristående skola
med egen enskild huvudman. Vi föreslår därför att landstingens
gymnasieskolor kommunaliseras. Det är inte logiskt, praktiskt eller modernt
att landstingen skall ansvara för en liten del av gymnasieutbildningarna
medan kommunerna har det övergripande ansvaret för att alla elever erbjuds
en gymnasieutbildning.

Denna uppfattning har vi fortfarande.

Vi framhöll i samma motion:

Vi motsätter oss också att landstingen ges möjlighet att vara huvudman för
viss utbildning inom särskolan och särvux. Att kommunerna nyligen givits
ansvar för särskolan bygger på en väl genomarbetad och angelägen ambition
bl.a. om att i ökad utsträckning integrera undervisningen inom särskolan och
grundskolan.

Riksdagen hade således redan förra året goda möjligheter att,
genom att stödja vår motion, genomföra reformer som mera
direkt förde mot det av regeringen uppsatta målet. Så skedde
emellertid ej utan i stället återkommer nu regeringen med
ytterligare en proposition i frågan. Genom att på detta sätt
hantera viktiga frågor med en strategi av "reformer i små
steg" sprids i onödan oro och oklarhet i skolan.

Utifrån sin tidigare uppsatta målsättning hade det naturliga varit att
regeringen nu återkommit till riksdagen med förslag om att överföra all
gymnasieutbildning, all gymnasial vuxenutbildning, alla påbyggnads-
utbildningar i komvux samt kvarstående utbildningar inom nationella
program i gymnasiesärskolan och särvux från landstingen till kommunerna.
Vi uppfattade förra årets proposition som om det var vad regeringen ville,
men att man då inte orkade ända fram efter att Landstingsförbundet varit i
kontakt med Utbildningsdepartementet.

Den nu aktuella propositionen visar att regeringens beslutsvånda ännu inte
har släppt. Således kommer landstingen även i framtiden att ha initiativrätt
när det gäller att bedriva utbildning inom områdena omvårdnad och natur-
bruk samt vissa utbildningar inom komvux. Än märkligare är att, förutom
denna initiativrätt, landstingen även fortsättningsvis skall kunna vara huvud-
man för utbildningar inom gymnasieskolan, komvux, gymnasiesärskolan och
särvux.

I den nu aktuella propositionen föreslår regeringen vidare att finansierings-
ansvaret för gymnasieskolan skall föras över till kommunerna. Detta skall
kombineras med en möjlighet för landstingen att, på samma sätt som andra
utbildningsanordnare, erhålla interkommunal ersättning. Regeringen föreslår
även att en skatteväxling skall ske mellan landsting och kommuner. Detta
tydliggör vem som har ansvaret för finansieringen av gymnasieskolan och
komvux - kommunerna.

Regeringens förslag vad gäller finansieringsansvaret innebär ett steg i rätt
riktning, men tyvärr når man inte ända fram. I propositionen skriver
regeringen att "en skatteväxling mellan landsting och kommuner landstings-
områdesvis bör därför ske för gymnasiala utbildningar inom områdena
naturbruk och omvårdnad". Eftersom vi anser att kommunerna skall vara
huvudman för all offentlig gymnasieutbildning skall skatteväxlingen ske fullt
ut mellan samtliga landsting och kommuner. Värt att betona här är att
skatteväxlingen bör genomföras fullt ut och att en smyghöjning av skatten
genom att landstingen tar det frigjorda utrymmet i anspråk för andra ändamål
inte kan tillåtas.

Ytterligare en konsekvens av vårt ställningstagande är att vi motsätter oss
förslagen i propositionen att landstingen ges vidgade möjligheter att ordna
specialutformade program inom gymnasieskolan.

Vi har tidigare i olika sammanhang fört fram olika former av entreprenad
som lösningar på frågan om hur bästa möjliga utbildning skall kunna
erbjudas eleverna. Det är fortfarande så att nu gällande lag möjliggör
entreprenad endast i sådana ämnen som enligt skollagen betecknas som
estetiska ämnen, ekonomiska ämnen, tekniska ämnen eller yrkesämnen. Vi
vill därför återigen betona vikten av att lagen om entreprenadförhållanden
inom skolan förtydligas så att det i framtiden blir möjligt för kommunerna att
i ökad omfattning uppdra åt andra utbildningsanordnare att bedriva
undervisning.

Vad gäller de eftergymnasiala påbyggnadsutbildningarna som i dag be-
drivs både inom det kommunala och det landstingskommunala utbildnings-
väsendet anser vi att de successivt skall överföras till den nya yrkeshögskolan
som tar form bland annat som en följd av försöksverksamheten med s.k. KY-
utbildningar.

Hemspråksundervisning

Språket är av fundamental betydelse både för den enskilda
individen och för samhället. För individen utgör förmågan att
förstå, tala, läsa och skriva ett eller flera språk en
förutsättning för ett fungerande liv. Även om det är
användbart att kunna flera språk, detta ökar
kommunikationsmöjligheterna och är i de flesta fall ett
villkor för att kunna förstå andra kulturer, är det ännu
viktigare att ha djupa kunskaper i ett språk.

Språket spelar också en avgörande roll för samhällets uppbyggnad och
fortbestånd. Endast om medborgarna kan kommunicera med varandra kan de
samverka på det sätt som krävs i ett samhälle. Kommunikationen förenklas
givetvis om samtliga medborgare har goda kunskaper i det språk som av
tradition eller genom överenskommelse blivit samhällets språk. Detta gäller
inte minst eftersom språket i många fall även är en bärare av en gemensam
kultur och gemensamma värderingar. Det torde således vara relativt
okontroversiellt att påstå att det är av mycket stor betydelse för alla dem som
bor inom ett visst språkområde att ha goda kunskaper i det språk som där
används.

Regeringen uppehåller sig i propositionen vid frågan om undervisning i
hemspråk, dvs. det språk som eleven talar hemma i motsats till det språk som
talas i samhället. Inga direkta förslag i frågan föreligger i propositionen.
Däremot framhåller regeringen att det finns flera skäl för att stärka hem-
språksundervisningen. Samtidigt framhåller regeringen att "ett entydigt
orsakssammanhang mellan hemspråksundervisningens effekter och skol-
resultat" inte kan påvisas med hjälp av svensk forskning. Intrycket blir här-
igenom något förvirrat.

Vi moderater anser att alla barn i den svenska skolan i första hand skall ges
de allra bästa förutsättningarna för att lära sig det svenska språket. Vi anser
vidare att undervisning i hemspråket har en viktig funktion att fylla. Genom
undervisning i sitt hemspråk ges eleven en möjlighet att kommunicera med
släktingar och andra som kommer från samma ursprungliga språkområde.
Undervisning i hemspråket är ett ansvar både för den enskilda familjen och
för skolan som erbjuder undervisning i hemspråk.

Värt att notera i detta sammanhang är att det i grundskolan endast är 55
procent och på gymnasienivå blott 37 procent av de berättigade eleverna som
deltar i hemspråksundervisning. Andelarna har stadigt minskat under den
senaste femårsperioden. Detta visar, enligt vår uppfattning, att elever och
föräldrar själva prioriterar att skolan i första hand ger kunskaper i svenska.

Enligt vår uppfattning står begreppet "hemspråk" för det språk som talas i
hemmet och familjen, i motsats till det språk som talas i samhället runt
omkring. Begreppet "modersmål" däremot definieras, enligt Nationalen-
cyklopedin, som det språk som barn lär sig först. Vidare framhålls att "barn
[kan] tillägna sig två olika modersmål samtidigt". För barn födda i Sverige
med en eller två föräldrar som talar ett annat språk, medan svenska är språket
inom barnomsorg, skola och samhället i övrigt, är därför hemspråk ett
relevant begrepp. Utifrån detta synsätt motsätter vi oss regeringens förslag
om att ersätta benämningen hemspråk med modersmål.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om huvudmannaskapet för utbildningen inom gymnasieskolan,
gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildningar, gymnasiesärskolan och
särvux,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om formerna för skatteväxlingen mellan kommun och landsting,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag om att landstingen bör ges
vidgade möjligheter att ordna specialutformade program inom
gymnasieskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning på entreprenad,

5. att riksdagen beslutar att begreppet "hemspråk" även i fortsättningen
skall gälla i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 25 mars 1997

Beatrice Ask (m)

Rune Rydén (m)

Ulf Melin (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Tomas Högström (m)

Ulf Kristersson (m)

Chris Heister (m)

Per Unckel (m)

Birgitta Wistrand (m)