med anledning av prop. 1994/95:155 Investeringar i arrendejordbruket m.m.

Motion 1994/95:L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

I propositionen föreslår regeringen att generella regler
införs till skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på
arrendeställen. Samtidigt tar regeringen i propositionen
också upp frågan om rätt till friköp vid s.k. historiska
arrenden. Regeringen avvisar en lag om sådan friköpsrätt.
Det sker bl.a. med hänvisning till det nu föreslagna
investeringsskyddet samt att en sådan lag enligt regeringens
uppfattning vare sig skulle tillgodose något allmänt intresse
eller vara förenlig med bestämmelserna om egendomsskydd
i regeringsformen. Det finns anledning att rikta starka
invändningar mot dessa slutsatser.

Skydd för investeringar

Som bl.a. Uppsala universitet anför i sitt remissvar över
1990 års arrendekommittés (SOU 1991:85) förslag till
friköpslag, är det angeläget att lagförslag om friköpslag och
investeringsfrågan hålls isär vid analyser och bedömningar
av behov, funktion och konsekvenser. Investeringsrätten är
avsedd att bli generellt tillämplig på samtliga arrendeställen
medan friköpsrätten är begränsad till s.k. historiska
arrenden. Dessa är i huvudsak jordbruks- och
bostadsarrenden under s.k. fideikommisser, staten och
kyrkan, vilka inte under 1900-talet varaktigt brukats av
fastighetens ägare. Ungefär 6 procent av det totala antalet
arrenderade jordbruk berörs av friköpsrätten. Skyddet för
jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen är av
synnerligen begränsat värde när det gäller redan gjorda
investeringar i mark och byggnader. Mot denna bakgrund är
det något missvisande att tala om ett generellt skydd för
investeringar. Förutsättningarna för såväl
investeringstillstånd som inlösen och överlåtelse av
arrenderätten är förknippade med villkor som sannolikt i
flera fall kommer att leda till rättstvister. Erfarenheterna på
detta område visar att arrendatorn i regel är den klart svagare
parten vid rättstvister.

Friköpsrätt

Friköpsfrågan för den berörda befolkningsgruppen är en
medborgarrättslig angelägenhet och en samhällsfråga mer än
en arrendefråga. Det är en fråga som väntat i mer än 200 år
på sin lösning. Att avskaffa den sista resten av ett feodalt
system är ett led i en politik för ökad social och ekonomisk
rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta plikt att se
till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till
självständighet och en frigörelse från ett tidsfrämmande
förmynderi. En lag om friköpsrätt för
jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade
ägarsystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon
jord som någon ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende
av för sin utkomst. Det historiska arrendejordägarsystemet,
särskilt under fideikommissen, har också på ett förödande
sätt hämmat landsbygdens utveckling. En sammanställning
av utvecklingen vid ett fideikommiss i Västsverige och
jämförbar intilliggande självägande bygd ger följande bild:

Under fideikom.
1950
79
gårdar
+
hus bodde
353
personer
'' ''
1980
21
''

'' ''
53
''
Bygden själväg.
1950
55
''

'' ''
325
''
'' ''
1980
44
''
+
bosättn.
440
''

Vid ett fideikommiss i Malmöhus län drogs vid mitten av
70-talet på 7 gårdar in sammanlagt 840 ha. Värdefulla
byggnader gick till spillo och vägar kördes upp.
Fideikommissen och deras efterföljare har onekligen
förblivit en stat i staten utan att beröras av jordförvärvslagens
stadganden eller lantbruksnämndernas insyn.

Att en friköpsrätt har en stark förankring hos såväl
folkmajoriteten som dess företrädare i Sveriges riksdag torde
också stå utom alla tvivel. Under hela detta sekel har frågan
om friköp varit aktualiserad ett otal gånger. Bara sedan 1976
har ett drygt 20-tal motioner från fem olika partier väckts i
Sveriges riksdag med yrkanden om friköpsrätt för
jordbrukarbefolkningen under historiskt betingade
arrendesystem. Den 30 november 1989 beslutade riksdagen
med stor majoritet att en sådan friköpsrätt borde införas. I
sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet.
1989/90:LU6) bl.a.:

Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt
vid historiska arrenden som framförts under årens lopp ses
mot bakgrund av att det i dag saknas generella regler som ger
en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar
som gjorts på arrendestället.-- -- -- Det värde som
arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till
stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och
deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de
gjort. Det är därför inte svårförståeligt att arrendatorerna
önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda
investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer
till gagn.-- -- -- För alla jordbruksarrendatorer gäller
generellt sett att de -- i den mån annat inte avtalats med
jordägaren -- själva får svara för investeringarna och för hela
riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska
risken för växtodling och djurhållning.-- -- --

Utskottet vill vidare hänvisa till vad utskottet anförde vid
frågans behandling år 1983 (LU 1982/83:27), nämligen att
en friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig
befolkningssammansättning på landsbygden. -- -- --
Utskottet vill även peka på att en friköpsrätt ligger i linje med
den jordbrukspolitiska målsättningen att ägande och
brukande av jordbruksmark bör vara förenat. Det finns
således enligt utskottets mening starka skäl som talar för att
en friköpsrätt till historiska arrenden bör införas.

Dåvarande justitieministern (s) tillkallade efter
riksdagsbeslutet 1990 års arrendekommitté med uppgift att
''i vissa avseenden se över arrendelagstiftningen''.
Friköpsfrågan behandlades på det ansvariga statsrådets
initiativ med förtur.

I sitt delbetänkande ''Historiska arrenden'' (SOU
1991:85) framlade kommittén enhälligt en lag om rätt att
friköpa historiska arrenden. I sin motivering skriver
kommittén bl.a.:

Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet
beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer
bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt
har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl
ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället,
medan motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt
svagare för jordägarsidan, varför förhållandena på
brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt
att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.

Härefter har riksdagen två gånger (92-03-11 och 93-11-10)
med knappa majoriteter avslagit motioner (s) och (c) med
krav på påskyndande av 1989 års riksdagsbeslut med
motiveringen att ''frågan om förslag till friköpslag för
närvarande bereds i regeringskansliet''. I frågesvar i
riksdagen den 11 januari 1994 meddelade dåvarande
ansvariga statsrådet Reidunn Laurén att en proposition var att
vänta under vårriksdagen. I proposition 1994/95:155 skriver
regeringen bl.a. att en lag om friköp ofrånkomligen kommer
att bli godtycklig. Det anförs sålunda att en arrendator vars
familj innehaft arrendet sedan 1901 riskerar att inte få
friköpsrätt om man, som Arrendekommittén föreslagit,
kräver att arrendestället inte sedan den 1 januari 1900
varaktigt brukats av fastighetens ägare. Mot detta kan sägas
att gränsdragningar i fråga om tider för innehav m.m. alltid
måste göras i lagar av detta slag. Sådana gränsdragningar har
förekommit i vår tidigare friköpslagstiftning --
ensittarlagen -- som tillkom år 1918 och gällde i ca 60 år.

Den gränsdragningen uppfattades aldrig som godtycklig.
En annan -- enligt vår mening -- inte bärande invändning mot
en friköpslag är att endast ett begränsat antal personer kan
ha intresse av att få friköpa mark. Detta är en ovidkommande
synpunkt. Såvitt vi kunnat utröna har den aldrig tillmätts
någon betydelse i Europadomstolens praxis eller i andra
rättsliga sammanhang. Och om en friköpslag anses gynna
endast ett begränsat antal personer, så är det ju ännu färre
personer -- godsägarna -- som kan ''drabbas'' därav.

Den ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen som nu trätt i
kraft har angetts innebära en precisering av det
egendomsskydd som ställs i Europakonventionen (KU
1993/94:24 s. 28). Syftet med grundlagsändringen är alltså
att uppnå en anpassning till konventionen, inte att ställa
högre krav på denna. Tolkningen av konventionen, sådan den
gjorts av Europadomstolen, bör därför bli avgörande för
bedömningen av vad som kan anses utgöra angelägna
allmänna intressen enligt den ändrade paragrafen i
regeringsformen.

Det föreligger en beaktansvärd risk att en friköpslag skulle
stå i strid med Europakonventionen, hävdar regeringen
(prop. s. 53), som inte delar uppfattningen att fallet James
m.fl. mot Storbritannien beträffande de sakliga
förutsättningarna företer likheter med den situation som
avhandlas här. Till detta kan först sägas, att den lag som
trädde i kraft den 1 januari 1995 är samma konvention som
så utförligt genomgåtts av Arrendekommittén. Ingen av de
fyra juristerna, ledamöterna eller de fem sakkunniga har
funnit att vad som föreslås skulle strida mot konventionen. I
själva verket finns det både likheter och skillnader. De senare
torde snarare tala än starkare till förmån för ett friköp av
historiska arrenden i Sverige. I vårt land rör det sig bl.a. i än
högre grad än i England om historiska företeelser där
ägarparten från början genom kronan/statsmakten kommit
att bli betraktad som ägare av befintliga jordbruk och bygder.
Det ekonomiska värdet av arrendatorernas egendom på ofri
grund torde också väsentligt överstiga motsvarande
förhållanden i Storbritannien. I Sverige föreslås friköp till
marknadspris medan ersättningen i Storbritannien
regelmässigt torde ha understigit marknadsvärde. Men det
viktiga är inte om omständigheterna i ett visst rättsfall är helt
likartade med fall som kan uppkomma i Sverige. Det
väsentliga är givetvis vilka uttalanden Europadomstolen
gjort i sin dom. I fallet James m.fl. mot Storbritannien, vilket
refereras av Arrendekommittén (s. 35--36), sträcker sig
domsmotiveringen principiellt, vilket ökar dess betydelse. Så
t.ex. anges de nationella organen vara bättre skickade än
domstolen att avgöra vad som skall anses vara i det
allmännas intresse. Dessutom måste uttrycket ''i det
allmännas intresse'' av nödvändighet vara extensivt. Varje
land måste följaktligen ges ett betydande mått av frihet
(margin of appreciation) när det gäller lagstiftning med
social och ekonomisk anknytning. Europadomstolen
förklarade sig med hänsyn härtill komma att respektera den
nationelle lagstiftarens bedömning av vad som var i det
allmännas intresse, om inte denna bedömning uppenbarligen
saknade rimlig grund (manifestly without reasonable
foundation). Här redovisade uttalanden av Europadomstolen
ger klart stöd för att det inte med hänsyn till
Europakonventionen finns några rättsliga hinder mot en
svensk lag om friköp som grundas på sociala skäl och
politiska värderingar. Inte ens Uppsala universitet, som i
övrigt är kallsinnigt inställt till en friköpslag, och som sedan
1650-talet förlänats ett antal historiska arrenden, gör så
snäva bedömningar av begreppet ''allmänt intresse'', som
regeringen. Tvärtom är universitetets inställning mycket
klargörande på denna punkt: ''Allmänt intresse behöver inte
endast föreligga i fall, då egendom överförs till staten eller
kommun, utan ett sådant intresse kan finnas även när
egendom överförs från en enskild till en annan enskild.
Hinder föreligger därför inte i och för sig mot att överföra
egendom från fastighetsägaren till arrendatorn.'' Det
förhållandet att ''en klar majoritet av remissinstanserna''
ställt sig negativa till en friköpslag är mot bakgrund av de
faktiska förhållandena inte heller något tungt vägande skäl
för att avstå från att införa en sådan lag. För det första har
tolv av remissinstanserna sagt ett klart ja till friköpslag. Och
av de oberoende instanserna föreligger ungefär en lika stor
del tillstyrkanden som avstyrkanden.

För det andra saknas bland de instanser som beretts tillfälle
att avge remissvar bl.a. Glesbygdsdelegationen som med
utgångspunkt från att en friköpsrätt kan bidra till fortsatt
allsidig befolkningssammansättning på landsbygden redan
1983 ställde sig positiv till att införa friköpsrätt för historiska
arrenden. För det tredje ger nedanstående utdrag ur ett
protokoll från ett styrelsemöte i Sveriges
Jordbruksarrendatorers förbund (SJA) en klar illustration till
vilka metoder som kommit till användning för att till varje
pris förhindra tillkomsten av en friköpslag:

Utdrag ur protokoll från sammanträde i SJA 1993-05-
27 157

§:

SJA:s, LRF:s och Sveriges Jordägareförbunds
remissyttranden avseende 1990 års arrendekommittés
betänkanden hade utsänts. Jordägareförbundets yttrande är
svårt att tyda, men stark kritik riktas mot den föreslagna
rätten till investeringar på arrendeställen, vilket ansågs bryta
den överenskommelse, som finns om att SJA stöttar nej till
rätt att friköpa historiska arrenden mot att Jordägarförbundet
stöttar ja till rätt till investeringar.

nProtokollsutdraget torde tala för sig självt. Det finns mot
ovanstående bakgrund sålunda synnerligen starka sociala,
medborgarrättsliga och politiska skäl att nu fatta ett definitivt
beslut om införande av en lag om friköp av historiska
arrenden. Det handlar om fullvärdig medborgarrätt för
jordbruksbefolkningen under publika ägoslag och adelns
fideikommiss från 1700-talet. Det handlar om generationers
kamp för friköp av sina fädernegårdar. Det handlar om
brukarna i de bygder som ställdes utanför de
skatteköpsreformer, som är grunden för nästan all enskilt ägd
jordbruksmark sedan århundraden tillbaka.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om rätt
till friköp av historiska arrenden i enlighet med
Arrendekommitténs förslag (SOU 1991:85).

Stockholm den 31 mars 1995

Bengt Silfverstrand (s)

Ingvar Johnsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Johnny Ahlqvist (s)

Eva Johansson (s)

Christer Skoog (s)