med anledning av prop. 1993/94:76 Åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden

Motion 1993/94:Bo13 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

Som ett delprojekt i LOs stora rättviseutredning ingår
''djupintervjuer'' med ett antal lågavlönade medlemmar. I
rapporten sägs bl.a. så här:

De människor jag mött har inte sociala problem. De har
dålig ekonomi, men de super inte, knarkar inte, har aldrig
suttit i fängelse och har aldrig begått värre brott än
felparkering ... det enda dessa människor har gemensamt är
att de är LO-medlemmar med låga inkomster. I övrigt
skiljer de sig i allt från varandra. Ingen av dem skulle kunna
presenteras som en genomsnittlig svensk låginkomsttagare.
Den figuren finns inte ... finns det något generellt att säga
om dessa personer? Kanske en sak: de bor bra.
Välfärdsprojektet har lyckats när det gäller bostäderna ...

De intervjuade bor alltså bra men har i övrigt minimal
frihet i sin tillvaro.

Den bostadspolitiska debatten har under senare år
främst handlat om statens kostnader och i allt för liten
utsträckning om de sociala målen för bostadspolitiken.
Dessvärre har kostnadsdebatten varit mycket smal och
enbart handlat om statsbudgetens bostadspolitiska
kostnadskonton, intäktssidan har förtigits. Denna sida
måste nu flyttas fram och göras tydlig. Saldot för
bostadspolitiken är redan nu positivt och överskottet är
starkt ökande. Detta framgår mycket tydligt av Boverkets
beräkningar. De sammanvägda statliga bostadskostnaderna
är inte längre en restriktion utan en möjlighet till en social
och progressiv bostadspolitik. Med den bostadspolitik som
nu bedrivs kan inte en socialt fungerande bostadspolitik
överleva. I den mycket blygsamma nyproduktion som ändå
kommer igång kommer det att finnas två vitt skilda typer av
bostäder. En för vanligt folk där det byggs med låg
standard, och en för välbemedlade i goda lägen och med
hög standard. Klassklyftorna i boendet kommer att bli
tydliga och ökande. Bryts inte trenden kommer kommande
generationer att bo segregerat. Överefterfrågan kommer att
råda på äldre billiga bostäder. Efterfrågan på
nyproduktionen blir låg, ett fåtal välbeställda står för den.

Arbetslösheten och bostadspolitiken

Företrädare för regeringspolitiken anser att en av
bostadssubventioner omanipulerad efterfrågan skall styra
bostadsbyggandet. Vi är mycket nära den situationen nu,
och logiskt nog är efterfrågan nu mycket låg. Sommaren
1993 stod mer än 50 000 lägenheter tomma, inte för att de
inte behövdes för att bo i. På grund av på tok för höga hyror,
bristande framtidstro och arbetslöshet kan de inte
efterfrågas.

Jämför man utvecklingen av tomma lägenheter och
arbetslösheten ser man att kurvorna följer varandra på ett
anslående sätt. Arbetslösheten genererar tomma
lägenheter och bristande minskar nyproduktionen, vilket i
sin tur skapar arbetslöshet. Det bildas en ond cirkel, och
utfallet blir ofärd och sjunkande bostadsstandard för
betalningssvaga grupper.

I början av 80-talet gick återhämtningen snabbt, men
med en regering som medvetet väljer arbetslöshet som
politisk metod kommer problemet med tomma lägenheter
att bli långvarigt.

Vi motionärer är medvetna om att bostadsbyggandet i
det långa perspektivet inte kan vara basen för
byggbranschen på det sätt det har varit under
efterkrigstiden. Vi kommer därför att återkomma till
riksdagen med förslag om ett EKO-ROT-program (ett
program för att bygga Sverige miljövänligt), som skulle
kunna överta bostadsproduktionens basfunktion för
branschen för mycket lång tid framåt.

Bostadspolitikens utveckling

Skattereformen innebar kraftigt höjt relativpris på
boendet, men genomfördes på ett fördelningspolitiskt
acceptabelt sätt. Olika metoder användes för de olika
upplåtelseformerna i ett försök att skapa rättvisa.

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 gav sig
genast i kast med att avveckla räntebidragssystemet och
ROT-stimulanserna. Effekten lät inte vänta på sig.
Nyproduktion och ROT har så gott som upphört. Under
årets sju första månader har endast 5 000 lägenheter
påbörjats, en stor andel av dessa är äldre- och
omvårdnadsboende.

Det Danellska systemets kostnadsmaximering gynnar
enkla hus utan gemensamma utrymmen och på billig mark.
Detta gynnar knappast ett kreativt byggande, snarare
uniformitet med klara 60-talssymptom.

Under tiden 1990 till 1998 dras 13,2 miljarder ur
räntebidragssystemet. Endast den indragning som är
hänförlig till skattereformen kompenserades. Tidigare har
regeringen antytt att fastighetsskatten skulle sänkas i
hyreshusenheter för att kompensera försämringarna i
räntebidraget, men nu föreslås sänkningen kompensera den
höjda fastighetstaxeringen. Men de årgångar där de
ekonomiska problemen är akuta och som kan bli en källa
till mycket stora kreditförluster i framtiden betalar ingen
fastighetsskatt och är därmed inte hjälpta av förslaget.

En viktig faktor bakom regeringens ovilja mot
räntebidrag är regeringens uppfattning att det är
räntebidragen som drivit upp produktionskostnaderna.
Man har inte tagit intryck av att det var osubventionerade
kommersiella lokaler som var prisledande under
överhettningen. Inte heller att produktionskostnaderna
ökade betydligt mindre än konsumentprisindex under första
halvan av 80-talet, trots att subventionerna då var de
gynnsammaste som förekommit. Ser man på
byggkostnadsindex från Byggnadsstyrelsen, SCB och
Boverket, kan det konstateras att SCBs och Boverkets
index nästan fördubblades i förhållande till
konsumentprisindex, medan Byggnadsstyrelsens innebar
en real sänkning med 16%. Förklaringen är troligen att
Byggnadsstyrelsen var en kompetent upphandlare som
kunde hålla byggbranschen stången. Är det därför
regeringen slagit sönder denna organisation? Slutsatsen
borde vara att det är bostadskonsumenten/ upphandlaren
som borde stärkas, tvärt emot den nu förda politiken.

Effekten av den förda politiken är att vi fått många
tomma lägenheter i det nyare beståndet, och bostadsbrist i
det äldre. För första gången på 50 år har trångboddheten
ökat. Politiken har åstadkommit kaos på
bostadsmarknaden, stora kommunala bostadsföretag klarar
sig. Små privatvärdar med stor andel subventionerade
fastigheter har problem, det finns 4 000 sådana företag.
Kommunala stiftelser i samma läge ligger lika illa till med
den skillnaden att det är kommunerna som tecknat borgen
för dessa.

Nyare bostadsrättsföreningar har mycket stora problem
och kan inte sprida sina kostnader i ett äldre bestånd.
Resultatet blir hög ''hyra'' och lågt värde på lägenheten.
Många kommer att, efter konkurs eller överlåtelse till
vrakpris, få dras med skulderna resten av livet. Äldre
bostadsrätter har på kort sikt en mycket gynnsam situation,
och försäljningspriserna kommer att stiga markant.

Risken för omfattande kreditförluster

För fastigheter byggda under tiden 1987--1992 är
upplåningen 240 miljarder. 100 av dessa miljarder har
kommunal borgen eller kommunalt förlustansvar. Det gör
att Danellska utredningen betraktar dessa lån som relativt
säkra. Visst är dessa krediter relativt säkra ur kreditgivarens
synpunkt, men skattebetalarna löper stor risk att drabbas av
stora kostnader. Såväl Hyresgästföreningens som SABOs
inventeringar tyder på att kreditförluster eller
förlusttäckning rör sig om mycket stora belopp. För de 18
kommunala bostadsföretag som är värst utsatta (enligt
Hyresgästernas inventering) är borgensåtagandet 12,5
miljarder kr. Den summan bör kunna ses som varande i
klart riskläge.

Prisfallet på det återstående beståndet, belånat till 140
miljarder, uppskattar Danell till 50%. Det innebär att 70
miljarder inte har fullgod säkerhet i form av panträtt i
fastigheter. Fjolårets kreditförlust på 6 miljarder
motsvarade 0,6%. Antag att utfallet blir hälften av
bankernas kreditförlustnivå alltså 2,5%. Det ger
kreditförluster på 25 miljarder kr.

Den katastrofalt höga arbetslösheten och regeringens
ideologiska blockering mot att via statsfinansiellt marginella
kostnader använda bostadssubventioner för att undvika
kreditförlusterna gör att det är en uppenbar risk för att
utomordentligt stora kreditförluster uppstår. En sådan
politik är ansvarslös och kan närmast liknas vid hasardspel.
Danell nöjer sig med att konstatera att det inte föreligger
någon risk för institutens förmåga att fullgöra sina
förpliktelser i tid eftersom samtliga institut omfattas av den
statliga garantin för stabiliteten i det finansiella systemet.
Men enligt oss motionärer är det uppenbart att
skattebetalarna riskerar tiotals miljarder i nya
kreditförluster.

Att regeringen nu tvingas söka en metod för att undvika
omfattande konkurser i bostadssektorn är ett kvitto på att
den förda bostadspolitiken är ett misslyckande.
Motiveringen har varit att det måste sparas för att klara
statsfinanserna, men detta sparande riskerar nu att
förorsaka samhället betydligt större kostnader än vad de
sparåtgärder som satts in skulle ge.

Det är, som framhålls i såväl propositionen som i
utredningen, svårt att beräkna kreditförlustriskerna. Enligt
vår uppfattning kan det röra sig om flera tiotals miljarder.
Regeringen föreslår bl.a. omfördelningslån för att stävja
detta. Men regeringen gör också den begränsningen att
''garantin bör således inte gälla om man vid tidpunkten då
åtgärden övervägs gör bedömningen att lånet bara medför
att obeståndssituationen skjuts något framåt i tiden.''
Därmed definierar man bort ur systemet de företag som är
i riskzonen. Det sägs också i propositionen: ''Det är enligt
de bedömningar som nu kan göras i praktiken uteslutet att
en fastighetsägare som i dag är nära en obeståndssituation
skulle kunna klara en större ytterligare skuldbelastning på
sin fastighet.'' Det är också tvivelaktigit om långivarna, vid
den omförhandling som propositionen öppnar för, är
beredda att sänka räntekostnaderna för riskföretagen.
Kreditinstituten vill naturligtvis ha sin riskpremie.

Det något underliga förhållandet uppstår att
räddningsinsatsen från regeringen endast kan användas i de
företag som inte är i omedelbar fara. Därmed avvärjs inte
den katastrof som regeringen säger sig vilja undvika. Och
på sikt finns risken att den ökade skuldbelastningen och den
dyra avgift som skall finansiera omställningslånen kommer
att slå ut även dessa företag. Den räntesänkning som i bästa
fall blir resultatet av omförhandlade lån skall ju betalas av
låntagaren.

Förslag till åtgärder

Bostadspolitiken måste ses över av en parlamentarisk
utredning med direktiv som gör det möjligt att värna den
sociala bostadspolitiken och finna ett väl avvägt
finansieringssystem som inkluderar såväl neutralitet som
paritet.

Alla ytterligare sänkningar av räntebidraget måste
stoppas.

Inrätta ett bostadsdepartement med det snaraste. Det är
viktigt för att få en konsistent bostadspolitik och för att det
politiska ansvaret skall kunna utkrävas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av en social
bostadspolitik.

Stockholm den 18 november 1993

Bengt-Ola Ryttar (s)

Inger Hestvik (s)

Leo Persson (s)

Iréne Vestlund (s)

Per Erik Granström (s)