med anledning av prop. 1993/94:45 Uppskovsregler vid bostadsbyten, m.m.

Motion 1993/94:Sk2 av Lars Hedfors m.fl. (s)

Regeringens förslag

Proposition 1993/94:45 innehåller inte bara nya regler
för uppskov med reavinstbeskattningen på bostäder utan
också ändrade principer för beräkning av skattepliktiga
vinster och avdragsgilla förluster vid försäljning av
bostäder.

Regeringen motiverar förslagen med att nuvarande
reavinstskatt för bostäder bidrar till att försämra
bostadsmarknadens funktionssätt. Närmare bestämt anser
regeringen att dagens reavinstbeskattning bidrar till en
lägre rörlighet på marknaden och då särskilt vid
bostadsbyten.

Effekter av nuvarande reavinstskatt

Gällande regler för reavinstbeskattning av bostäder
infördes i samband med skattereformen. Dessa regler har
därför enbart varit i kraft under drygt två och ett halvt år.
Mot denna bakgrund anser vi socialdemokrater att det är
för tidigt att redan nu, som regeringen gör, dra säkra
slutsatser om beskattningens olika effekter på
bostadsmarknaden.

Det går dock att peka på vissa effekter av dessa regler.
Skattereformen innebar, att nominella vinster skulle
beskattas med 30 procent. Denna huvudregel
kompletterades med schablonregler för permanent- och
fritidsbostäder. För permanentbostäder maximerades
skatten till 9 procent av försäljningsvärdet. Redan vid korta
innehav är schablonregeln ofta mera fördelaktig för den
skattskyldige än huvudregeln.

Eftersom schablonregeln utgår på bostadens pris och
inte på dess värdetillväxt (vinsten) får säljaren alltid behålla
en konstant andel av den nominella vinsten oberoende av
bostadens innehavstid. Denna andel är dock inte oberoende
av bostadens värdestegring. Säljaren får nämligen behålla
en ökad andel av vinsten ju snabbare bostaden stigit i värde.

I förhållande till de regler som gällde före
skattereformen innebär dagens regler därför en viss
skatteskärpning på små vinster, och betydande lättnader i
beskattningen av stora vinster, vilket huvudsakligen är ett
resultat av att schablonregeln har karaktär av en
omsättningsskatt.

Vi socialdemokrater anser att dagens regler har fungerat
en alltför kort period för att det skall vara möjligt att dra
några säkra slutsatser om beskattningens olika
bostadspolitiska effekter. Vi konstaterar också att det
saknas en samlad kartläggning av dessa effekter som kan
ligga till grund för en bedömning av behovet att reformera
denna del av skattesystemet. Regeringens slutsatser i
propositionen bygger därför på ett ofullständigt underlag.

Faktorer som påverkar omsättningen på marknaden

Dessutom tillkommer det faktum att nuvarande regler
enbart har verkat under en period med mycket stora
obalanser på fastighetsmarknaden. Det går att urskilja tre
huvudfaktorer som har betydelse för omsättningen och
antalet bostadsbyten på marknaden. Det är inte bara
prisutvecklingen på villor och bostadsrätter utan också
arbetsmarknadsläget och vissa sociala förhållanden som kan
räknas till dessa faktorer.

Sedan i slutet av 1990, då priserna var som högst på villor
och bostadsrätter, har fastighetspriserna sjunkit med ca 40
procent. Detta kraftiga pris- och värdefall på
bostadskapitalet har givetvis haft en stor betydelse för
hushållens brist på intresse att realisera sitt utbud av villor
och bostadsrätter. Det har varit privatekonomiskt
fördelaktigt för hushållen att vänta med att göra affärer tills
priserna stabiliserats på marknaden.

Högt belånade hushåll med stora räntekostnader har
varit ännu försiktigare att omsätta sina villor och
bostadsrätter. De kraftiga kapitalförlusterna på villor och
bostadsrätter är alltså en dominerande förklaring till den
halvering av omsättningen på dessa marknader som skett
sedan årsskiftet 1990/91. Jämfört med dessa dramatiska
förändringar har reavinstskatten haft en marginell betydelse
för aktiviteten på bostadsmarknaden.

Det är inte heller överraskande att de senaste årens
mycket ansträngda arbetsmarknadsläge med hög
arbetslöshet och få lediga platser också har bidragit till att
minska aktiviteten på bostadsmarknaden. En icke
oväsentlig del av omsättningen utgörs nämligen av
bostadsbyten som beror på att en eller flera
förvärvsarbetande i ett hushåll byter arbete.

Trots en negativ ekonomisk utveckling pågår i alla
konjunkturlägen alltid en viss omsättning på
bostadsmarknaden. En del av denna omsättning kan
hänföras till sociala skäl som separationer och andra
förändringar i ett hushåll som aktualiserar ett bostadsbyte.
Inte heller i dessa situationer har reavinstskatten någon
avgörande betydelse för hushållens benägenhet att byta
bostad.

Olika lösningar på problemet med inlåsningseffekter

Vår bedömning är alltså att reavinstskatten har en
mycket liten betydelse för omsättningen och rörligheten när
marknaden kännetecknas av stora obalanser. I mera
''normala'' marknadssituationer kan emellertid
reavinstskatten få vissa effekter på rörligheten. I jämförelse
med en situation utan beskattning bidrar reavinstskatten till
att avkastningen på bostadssparandet minskar och till att
försämra hushållens likviditet.

Effekterna på avkastningen förstärks av att skatten är
nominell och därigenom tas ut på inflationsvinster. Detta
motverkas emellertid av att säljaren får en räntefri
skattekredit genom att reavinsten först beskattas vid
försäljningstillfället och inte när den uppkommer.

Frågan om reavinstbeskattningens s.k.
inlåsningseffekter var föremål för en grundlig analys i
samband med skattereformen. Det fanns också en klar
insikt från den dåvarande socialdemokratiska regeringen
(se bl.a. sid. 410--412 i prop. 1989/90:110 om reformerad
inkomst- och företagsbeskattning) om att en nominellt
utformad reavintskatt leder till vissa icke önskvärda
effekter på bostadsmarknadens rörlighet.

Det var också i syfte att begränsa dessa effekter som den
nuvarande takregeln i beskattningen infördes. Regeln ger
också vid en normal värdetillväxt och innehavsperiod i regel
en förmånligare beskattning jämfört med huvudregeln.

Vi socialdemokrater anser fortfarande att nuvarande
beskattning med takregeln som alternativ till en renodlad
vinstbeskattning i allmänhet ger ett resultat som förenar
kravet på en likformig kapitalbeskattning med behovet att
undvika allvarliga inlåsningseffekter på bostadsmarknaden.

Nya uppskovsregler

I likhet med vår tidigare bedömning avvisar vi förslaget
att införa ett system med uppskov av reavinstskatten på
bostäder. Motivet för vår uppfattning är de många
principiella brister som kännetecknar ett uppskovssystem. I
motsats till nuvarande skattelättnader med takregeln
innebär en uppskovsmöjlighet inte någon definitiv
skattelättnad utan endast att skattebetalningen skjuts
framåt i tiden. Detta innebär i sin tur att problemen med
inlåsningseffekter inte får en permanent lösning med denna
teknik.

Förslaget till uppskov innebär att skatten på vinsten får
skjutas framåt under förutsättning att ersättningsbostaden
är lika dyr som den sålda bostaden. Däremot är
uppskovsmöjligheten inte lika långtgående när
ersättningsbostaden är billigare än ursprungsbostaden.
Härigenom bidrar uppskovssystemet till att styra
efterfrågan mot dyrare bostäder på ett samhällsekonomiskt
omotiverat sätt. Denna typ av skattemässiga snedvridningar
på marknaden är också en viktig erfarenhet från det tidigare
uppskovssystemet.

Denna styrning av efterfrågan leder också till den
regionalpolitiskt negativa effekten att det blir skattemässigt
förmånligare att flytta till storstadsområden än till mindre
och mellanstora orter, som i regel har lägre fastighetspriser
än storstäderna.

Tillsammans med övriga regeringsförslag till ändrade
reavinstregler innebär ett uppskov ett mera komplicerat och
svåröverskådligt skattesystem. Detta avviker på ett
allvarligt sätt från skattereformens förenklingar av
beskattningen. Det föreslagna systemet blir svårt att
administrera för såväl skattemyndigheter som enskilda.

Kontrollen av uppskovssystemet

För att garantera en effektiv skattekontroll av
obeskattade vinster föreslår regeringen en utökad
uppgiftsskyldighet för både villaägare och ägare av
bostadsrätter. Denna skyldighet är något mera omfattande
för den senare upplåtelseformen. Vi anser inte att denna
uppgiftsskyldighet är tillräcklig för att klara kravet på
effektiv skattekontroll av de vinster och ägare av bostäder
som erhållit ett uppskov med beskattningen. Våra farhågor
om en bristande skattekontroll gäller särskilt bostadsrätter,
eftersom det i motsats till villor saknas ett fastighetsregister
för bostadsrätter som kan användas i kontrollsyfte.

Frånvaron av ett sådant register innebär att
skattekontrollen helt måste bygga på uppgifter från de
skatteskyldiga. Erfarenheter från det tidigare
uppskovssystemet visade att det fanns betydande
möjligheter till fusk och andra regelöverträdelser när
skattekontrollen av obeskattade vinster inte är tillräckligt
effektiv. Flera utredningar har också pekat på de stora
problem som aktualiseras vid kontrollen av bostadsrätter.
Skulle regeringens förslag antas av riksdagen, måste det
därför kompletteras för att åstadkomma en mera effektiv
skattekontroll.

Förslagets statsfinansiella effekter

Regeringen beräknar att hela förslaget till omläggning av
reavinstskatten på lång sikt försvagar budgeten med drygt
1,4 miljarder kronor. Det kortsiktiga skattebortfallet
beräknas dock bli något mindre eller ca 960 miljoner
kronor. Dessutom tillkommer en engångsvis
budgetförsvagning på ca 200 miljoner. I likhet med många
andra förslag till skattesänkningar från regeringen saknas
också en konkret finansiering av detta skatteförslag.

I dagens statsfinansiella situation är denna hantering
utmanande och manifesterar på ett tydligt sätt regeringens
ansvarslösa och lättsinniga inställning till finansieringen av
olika skattesänkningar. Detta bidrar dessutom till att
undergräva trovärdigheten till regeringens program för en
sanering av statsfinanserna. Vi socialdemokrater fortsätter
därför att upprepa våra tidigare krav på att alla
skattesänkningar, som innebär en långsiktig
budgetförsvagning, måste finansieras fullt ut.

Med hänsyn till den tidigare redovisade kritiken och
behovet av sunda statsfinanser avvisar vi förslaget till ett
nytt uppskovssystem och de förslag till regelförändringar
om vinst- och förlustberäkningen som presenteras i
propositionen. Vi anser därför att nuvarande regler för
reavinstskatten bör behållas tills vidare. I stället föreslår vi
socialdemokrater att en utredning tillsätts med uppgift att
göra en samlad utvärdering av reavinstskattens olika
effekter på bostadsmarknaden.

Beskattningen i vissa situationer

Trots att reavinstskatten på det hela taget fungerar bra
utan några större störningar för bostadsmarknaden kan det
emellertid finnas situationer där beskattningen leder till
vissa oacceptala effekter för enskilda hushåll. Vi tänker i
första hand på att försäljningar av bostäder som
kännetecknas av små vinster som i allt väsentligt utgör en
ersättning för inflationen.

Som tidigare framgått kan nuvarande regler medföra en
skatteskärpning av mindre vinster jämfört med den
beskattning som gällde före skattereformen. Dessutom är
säljarna i aktuella situationer ofta hushåll med låg
betalningsförmåga. Försäljningen av en bostad i dessa fall
syftar ofta till ett bostadsbyte inom samma
flerfamiljsfastighet eller bostadsrättsförening. Det är ju t ex
inte ovanligt att äldre människor tvingas flytta ner några
våningar i samma hus för att slippa gå i trappor.

Vi socialdemokrater anser mot denna bakgrund det
angeläget att komplettera nuvarande regler för att i
beskrivna situationer undvika en oskälig beskattning. Det
blir en uppgift för den föreslagna utredningen att presentera
konkreta lösningar på detta problem.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget att införa en möjlighet till
uppskov med reavinstskatten på bostäder och
propositionens övriga förslag till ändrade regler för
beskattning av reavinster vid försäljning av villor och
bostadsrätter,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att göra en översyn av nuvarande
reavinstbeskattning av bostäder i enlighet med vad som
föreslås ovan.

Stockholm den 28 oktober 1993

Lars Hedfors (s)

Bo Forslund (s)

Jan Fransson (s)

Anita Johansson (s)

Bruno Poromaa (s)

Gunnar Nilsson (s)

Sverre Palm (s)

Karl Hagström (s)

Lisbeth Staaf-Igelström (s)

Roland Sundgren (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Kaj Larsson (s)

Inger Lundberg (s)

Martin Nilsson (s)