med anledning av prop. 1992/93:4 Villkorlig frigivning, m.m.

Motion 1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s)

Inledning

I den offentliga diskussionen om brott och straff har
frågan om villkorlig frigivning alltid intagit en central plats.
Detta oavsett behandlingsaspekterna eller legalitetsoch
proportionalitetsaspekterna har betonats främst.

Före 1983 gällde som huvudregel att villkorlig frigivning
kunde ges efter avtjänad tvåtredjedelstid. Sedan 1983 gäller
som huvudregel obligatorisk halvtidsfrigivning. Särskilda
regler gäller för dem som dömts till två år eller mer. Viktiga
motiv till förändringen var risken för godtycklig tillämpning
av reglerna samt önskemålen att minska kostnaderna för
fängelsebehandlingen av dömda.

Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt
huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott en
övergång till obligatorisk frigivning efter två tredjedelar av
avtjänad strafftid.

Lagrådsremiss 1991

I juni 1991 presenterade den socialdemokratiska
regeringen en lagrådsremiss i vilken man föreslog nya regler
om villkorlig frigivning. Huvudregeln föreslogs bli
obligatorisk villkorlig frigivning efter tvåtredjedelstid som
ska gälla lika för alla.

Som huvudmotiv till ändringarna angavs att den
nuvarande relativt stora skillnaden mellan utmätta
fängelsestraff och faktiska anstaltstider borde minska.
Därmed kommer alltså den som dömts till fängelse att få
avtjäna en större del av straffet i anstalt.

I den socialdemokratiska regeringens lagrådsremiss
betonades att frågan om den villkorliga frigivningens
framtida utformning bör ses i ett större sammanhang, där
bl.a. frågor om verkställighetsformer, men även om
alternativ till fängelsestraff uppmärksammas.

Nytt förslag -- fakultativ tvåtredjedelsfrigivning

I den föreliggande propositionen föreslås att den
nuvarande obligatoriska halvtidsfrigivningen ska avskaffas.
En ny huvudregel om tidpunkten för villkorlig frigivning
föreslås bli att minst två tredjedelar av strafftiden ska ha
avtjänats. Villkorlig frigivning föreslås bli fakultativ, dvs.
att prövning av frigivningen kan göras i varje enskilt fall.

För långtidsdömda blir dock huvudregeln fortsatt
halvtidsfrigivning. Dock gäller att den som dömts till
fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet
inte får friges förrän två tredjdelar av tiden avtjänats, om
det finns påtaglig risk att han kommer att återfalla i sådan
brottslighet.

Som även lagrådet påpekat är det inte helt lätt att utläsa
den verkliga innebörden av regeringens förslag. Man skulle
kunna tala om falsk varubeteckning. Förslaget ger sken av
att innebära att fångarna ska sitta av en större del av det
utdömda straffet än vad som är fallet i dag. Emellertid
behålls halvtidsfrigivningen för en stor grupp, liksom
tidigare frigivning sker för en till antalet mycket stor grupp,
dvs. personer dömda till korta tider. I dag sitter dessa
personer av hela straffet. Med det nu föreliggande
förslaget blir det i dessa fall två tredjedelar. Denna grupp
består främst av personer dömda för rattfylleri och
misshandel.

Nedanstående tabell visar skillnaderna i frigivningstider
enligt nuvarande regler respektive propositionens förslag.

Frigivningstider:

Ådömt straff
Frigivning nu
Prop. 1992/93:4 1
mån
1 mån
20 dagar
2 mån
2 mån
40 dagar
3 mån
2 mån
2 mån
4 mån
2 mån
2 mån + 20 dagar
5 mån
2,5 mån
3 mån + 10 dagar
6 mån
3 mån
4 mån
8 mån
4 mån
5 mån + 10 dagar
10 mån
5 mån
6 mån + 20 dagar
12 mån
6 mån
8 mån
14 mån
7 mån
8 mån + 20 dagar
16 mån
8 mån
9 mån + 10 dagar
18 mån
9 mån
10 mån
20 mån
10 mån
10 mån + 20 dagar
22 mån
11 mån
11 mån + 10 dagar
24 mån
12 mån*
12 mån (1 år+4 mån)
28 mån
14 mån*
14 mån (1 år+6 mån+20 d)
36 mån
18 mån*
18 mån (2 år)
* Vid förmögenhetsbrott råder i dag obligatorisk
halvtidsfrigivning. Ca 3/4 av dem som dömts till 2 år eller
mer släpps i dag efter halva tiden.

För brott mot liv och hälsa (inkluderar grova
narkotikabrott) kan frigivning komma ifråga först vid 2/3-
tid om påtaglig risk föreligger att den dömde återfaller i
samma slags brottslighet.

Regeringen behåller den gamla regeln om att brott mot
liv och hälsa och om risk för återfall föreligger kan leda till
att man först efter 2/3 kan friges. Dessutom utvidgar man
detta till kvalificerade stöld-, bedrägeri- och skattebrott
som ingår i yrkeskriminell verksamhet eller organiserad
brottslighet. Det som styr frigivningen är som i den gamla
regeln att risk för återfall föreligger.

Straffsystemkommittén

I den s.k. straffsystemkommittén görs för närvarande en
översyn av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir
1992:47). Utredningen ska bl.a. ta fram underlag för och
lämna förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen
bör lösas på sikt.

Det finns goda skäl för att nu förutsättningslöst pröva
reglerna om villkorlig frigivning. Det kan dock starkt
ifrågasättas om det är rimligt att, innan den mer
genomgripande översynen och beredningen angående
villkorlig frigivning har genomförts, ändra nuvarande
regler.

Obligatorisk villkorlig frigivning

Ett system för villkorlig frigivning bör enligt vår mening
vara obligatoriskt. Skötsamhet och misskötsamhet i
fängelse är inte med nödvändighet relaterad till risk för
återfall i frihet. Misskötsamhet under verkställigheten
bestraffas disciplinärt och bör inte föranleda en
dubbelbestraffning genom uppskjuten frigivning.

Det finns också stor risk för godtycke vid tillämpningen
av reglerna. Detta var en viktig kritik som riktades mot
reglerna såsom de var utformade före 1983. Det finns
dessutom stor risk för att reglerna främjar social orättvisa.
Många av dem som kommer att beröras av de nya reglerna
befinner sig redan i en mer eller mindre socialt utstött och
brottsbefrämjande situation. Om dessa förhållanden också
föranleder ett förlängt frihetsberövande så blir det fråga om
ett dubbelt förtryck av dessa människor.

Ett fakultativt system kan också allvarligt försämra
klimatet i fängelserna och därigenom höja fångtalen. Det
blir också krångligare och kostar mer pengar att
administrera.

Enligt vår uppfattning bör ambitionen också framgent
vara att försöka minska användningen av de för den
enskilde nedbrytande och för samhället kostsamma
frihetsstraffen. Det är just inlåsningen i fängelse som gör
förutsättningarna för den intagnes samhällsanpassning
speciellt ogynnsamma. Ett införande av ett nytt system för
villkorlig frigivning måste kombineras med en ökad
användning av alternativa påföljder, som t.ex.
samhällstjänst och kontraktsvård samt genomförande av
någon form av frigivningspermission.

Det är i detta sammanhang viktigt att också se till andra
kriminalpolitiska strävanden. Inte minst gäller det åtgärder
som motverkar och förebygger brottslig verksamhet. Det
gäller också arbetet med att effektivisera formerna för
övergång från fängelse till frivård för att skapa bästa möjliga
förutsättningar för att den som friges ska leva laglydigt.

Undvik tillfälligt provisorium

Från såväl rättspolitiska som samhällsekonomiska
synpunkter är det mycket tveksamt att ersätta nuvarande
regler för villkorlig frigivning och införa ett nytt provisoriskt
system.

Regeringen betraktar själv de föreliggande förslagen
som ett provisorium i väntan på en mera varaktig lösning.
Härigenom uppkommer en rättsosäkerhet innan praxis
stabiliserat sig med de oklara regler som föreslås och sedan
måste en ny praxis utbildas. Det uppkommer två olika
övergångsskeden då två olika system ska tillämpas
samtidigt. Strafflagstiftning passar inte för tillfälliga ad hoc-
lösningar.

Det kan också starkt ifrågasättas om det i dagens
ekonomiska läge är rimligt att satsa ökade resurser på att
låsa in folk. Det borde snarare vara angeläget att satsa
eventuella reformpengar på brottsförebyggande åtgärder
liksom på åtgärder som ökar förutsättningarna för den som
friges att leva laglydigt. Möjligheterna till samhällstjänst
och kontraktsvård bör också kunna utnyttjas i ökad
utsträckning.

I detta sammanhang finns det också skäl att särskilt se på
de förhållanden som gäller efter ett frigivande. För att klara
en återanpassning i samhället krävs också andra insatser än
de kriminalvården kan bistå med. Brister i samhällets övriga
resurser försvårar frigivningsarbetet och motverkar
kriminalvårdens intentioner. Det behövs bl.a. en bättre
samverkan mellan kriminalvården och kommunerna då det
gäller arbete, bostad och sociala kontakter.

Vi anser mot denna bakgrund att starka och
övervägande skäl talar för att någon ändring av reglerna för
villkorlig frigivning inte genomförs förrän den nu pågående
översynen av straffsystemet genomförts och beretts.
Propositionen bör därför avslås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.

Stockholm den 21 oktober 1992

Lars-Erik Lövdén (s)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Birthe Sörestedt (s)

Nils Nordh (s)

Göran Magnusson (s)

Sigrid Bolkéus (s)

Kent Carlsson (s)

Alf Eriksson (s)