med anledning av prop. 1992/93:4 Villkorlig frigivning, m.m.

Motion 1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

Förslaget avviker i så hög grad från riksdagens tidigare
ställningstaganden och de utredningsförslag som framlagts
av fängelsestraffkommittén och påföljdsutredningen att det
inte bör genomföras. Vi anser därför att propositionen bör
avslås.

I propositionen föreslås att villkorlig frigivning skall bli
fakultativ. Det betyder att prövning av frigivningen endast
kan göras i varje enskilt fall.

Villkorlig frigivning bör inte vara fakultativ utan
obligatorisk.

De kriterier som föreslås för villkorlig frigivning medför
risker för godtycklighet och orättvisor. Den socialt utslagne,
trasige eller avvikande fången blir kvar längre i fängelset än
fången med bättre social status, som får goda
frigivningsförhållanden.

Den föreslagna ordningen innebär sålunda ett starkt
moment av rättsosäkerhet. Längden på frihetsberövandet
blir avhängigt några kriminalvårdstjänstemäns uppfattning
om den intagnes uppförande. Tunga remissinstanser som
Kriminalvårdsstyrelsen och Stockholms tingsrätt har också
invändningar på denna punkt.

Förslaget innebär att anpassning till fängelset premieras
istället för till livet utanför. Det är just det senare som är av
stor vikt för att åstadkomma social rehabilitering och
minskad risk för återfall i brott.

Regeringsförslaget innebär en återgång till ett tidigare
avskaffat system, som präglades av social ojämlikhet också
inne i fängelset. Det finns inga internationella erfarenheter
som ger belägg för att detta förlegade system skulle ha några
gynnsamma effekter vare sig för den enskilde eller
samhället.

Propositionen talar inte om den föreslagna reformens
effekter på brottsligheten. Detta har dock justitieministern
gjort tidigare. Hon har då stött sig på en BRÅ-rapport i
vilken hävdas, att införandet av halvtidsfrigivningen den 1
juli 1983 ledde till 800 extra bostadsinbrott fram till årets
slut. Reformens brottsförhindrande effekter har dock
ifrågasatts i en analys av Hanns von Hofer (sociologisk
forskning, nr 2, 1992). von Hofer visar där bl.a. att andra
förmögenhetsbrott som biltillgrepp och övriga inbrott inte
ökade, att bostadsinbrotten tycktes öka främst i Västsverige
(fast lagändringen ju gällde hela landet), och att andelen
villkorligt frigivna fångar som misstänks för bostadsinbrott
strax efter frigivningen är liten.

Det finns inga kända undersökningar som studerat
sambandet mellan uppförande under anstaltstiden och
återfall. Johannes Knutsson har dock gjort en undersökning
av viss relevans för frågan (Brottsutvecklingen 1985, ''Kan
återfall i allvarlig brottslighet förutsägas?''). Han studerar
där kriminalvårdsnämndens riskbedömningar 1982 av
samtliga dömda till minst två års fängelse. De beslut
nämnden träffade om tidpunkt för den villkorliga
frigivningen utifrån en bedömning av återfallsrisk var ej
bättre än slumpen.

Regeringsförslaget vill ge sken av att fångarna skall sitta
i fängelse större delen av det utdömda straffet till skillnad
från vad som gäller i dag. Halvtidsfrigivning behålls för en
stor grupp långtidsdömda.

Tidigare frigivning kan ske för en mycket stor grupp av
korttidsdömda, som i dag avtjänar hela straffet. De kan nu
friges efter två tredjedelar. Detta berör främst fångar som
gjort sig skyldiga till rattfylleri och misshandel.

Regeringsförslaget är så illa utformat och så
inkonsekvent att det är nödvändigt att ett helt nytt förslag
framläggs baserat på obligatorisk villkorlig frigivning.

Det är inte möjligt att göra ändamålsenliga justeringar i
förslaget.

Någon större nackdel med ett uppskov med en
reformering av frigivningsreglerna föreligger inte.
Nuvarande regler finns i andra länder. I vissa länder finns
även mer generösa frigivningsregler. Erfarenheterna därav
bör noga studeras innan nytt förslag framläggs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1992/93:4.

Stockholm den 21 oktober 1992

Hans Göran Franck (s)

Anita Johansson (s)

Håkan Strömberg (s)

Bengt Kronblad (s)

Ines Uusmann (s)