med anledning av prop. 1991/92:75 Lärarutbildning m.m.

Motion 1991/92:Ub51 av Björn Samuelson m.fl. (v)

I propositionen föreslås bl.a. att en parallell
lärarutbildning för åk. 4--9 inrättas. Regeringen föreslår
också en ny lärarutbildning för gymnasiet och den
kommunala vuxenutbildningen. Vidare behandlas vissa
frågor om fortbildningen av lärare. En rektorsutbildning
skall inrättas. Rekryteringen till den specialpedagogiska
utbildningen tas upp. Lärarutbildningen i Stockholm
föreslås förläggas just till Stockholm.

1 450 nya utbildningsplatser aviserade i
budgetpropositionen i januari 1992 fördelas på olika orter.
Lantmäteriutbildning lokaliseras till Lund. Vissa medel
föreslås till bl.a. vidareutbildning av förskollärare,
fritidspedagoger och hemspråkslärare.

Utbildningspolitiken utgör för vänsterpartiet en del av
en samlad politik för rättvis fördelning. Denna politik
bygger på en ekologiskt riktig tillväxt, och en grundpelare
för en sådan tillväxt är ett ökat tillgängligt bildningskapital.
Skolan ska lära eleverna att se samband och ge dem
förmåga att analysera så att de kan förstå och förändra
samhället. Detta är kunskaper som är nödvändiga i en
demokrati stadd i utveckling mot rättvisa och jämlikhet och
som vida överskrider torftigheten i den ''enda kunskap'' som
enbart definieras utifrån snäva ämnesgränser.

Vänsterpartiet delar inte, bl.a. mot denna bakgrund,
flera av de utgångspunkter som presenteras i propositionen
som skäl för olika förslag.

Vissa av regeringens utgångspunkter måste
kommenteras närmare:

Läroplansdirektiven

Regeringen föregriper bl.a. Läroplanskommitténs arbete
genom att referera dess direktiv såsom de redan vore
riksdagens beslut. Detta gäller t.ex. uppdelningen av natur-
och samhällsorienterande ämnen.

Vi menar att den politiska beslutsprocessen måste få ha
sin gång och att det inte är självklart att direktiv blir
riksdagens beslut. Detta har vi sett bevis på tidigare, inte
minst på utbildningens område. Det vore dessutom
olyckligt ur kvalitetsaspekt om block- och
ämnesövergripande undervisning skulle komma på skam i
skolan framöver.

Fostran och omvårdnad

Regeringen talar om att huvudansvaret för den
personliga fostran och omvårdnaden åligger hemmen, som
om detta vore en nyhet. Så är det nu och så kommer det
också att vara i framtiden. Det undviks dock att tala om att
olika hem har olika materiella förutsättningar för att klara
av denna uppgift. Dessa förutsättningar förbättras absolut
inte av en ekonomisk politik som ökar klyftorna i samhället,
och självfallet kommer dessa förhållanden att påverka
skolans möjligheter till att ta sitt ansvar för
kunskapsförmedling, fostran och omvårdnad. För det kan
väl inte vara så att regeringen ser dessa begrepp isolerade
från varandra? Då blir vägen extra lång till Europas bästa
skola -- inte minst för eleverna!

Skolans värdemässiga grund

I propositionen s. 8 säger statsrådet:

För att vi skall få en sådan skola krävs lärare som själva
har gedigna kunskaper, förståelse för skolans värdemässiga
grund i kristen etik och humanism och som känner trygghet
och uppskattning i sin yrkesroll.

Det bör i detta sammanhang påpekas och understrykas
att vi lever i ett samhälle med religionsfrihet. Denna
formulering får inte tas till intäkt för att hindra människor
av annan trosinriktning än den kristna att bli lärare i skolan.
Det får heller inte bli så att denna formulering får utgöra
grund för lärarutbildningens innehåll så att den förhindrar
vad som kan uppfattas som kritisk analys av vad som är
kristen etik och humanism, dess överensstämmelse från tid
till annan. Kort sagt är denna formulering i propositionen
mycket olycklig. Riksdagen bör därför klargöra
formuleringen i enlighet med vad ovan sagts och ge
regeringen detta tillkänna.

Profilering, specialisering

Det verkar vara en modetrend inom svensk
utbildningspolitik att tala om profilering och specialisering
av skolan. Vi anser att denna debatt delvis leder fel. Den
har bl.a. i kombination med ett schabloniserat
statsbidragssystem tagits till intäkt för att profilering skall
ske av skolorna. Vi menar att riksdagens beslut i
statsbidragsfrågorna inte kan tas till intäkt för profilering av
skolenheter. När profileringsambitioner blir till för sin egen
skull övergår snart verksamheten till enfald.

Det bör också upprepas att möjligheten till profilering
redan finns och på intet sätt avgörs av nuvarande eller
framtida statsbidragskonstruktioner, alldenstund mångfald
eftersträvas i en likvärdig skola.

Pedagogisk och innehållslig variation bör enligt vår
mening inte främst känneteckna olika skolor utan finnas
inom skolor och inom skolklasser för att undervisningen på
ett individualiserat sätt skall anpassas till elevernas
skiftande förutsättningar och intressen. Det är ju lärare och
elever som tillsammans väljer arbetssätt och innehåll inom
läroplanens ramar. Att göra profilering eller specialisering
till en fråga om olikhet mellan skolor i stället för variationen
inom skola och skolklass innebär att skolornas och lärarnas
ansvar för pedagogisk och innehållsmässig variation
försummas. Riksdagen bör som sin mening uttala vad ovan
sagts om profilering, specialisering och variation.

Parallella lärarutbildningar

Regeringen föreslår en ny parallell lärarutbildning till
nuvarande för årskurserna 4--9. Den lärarutbildning som
föreslås kan snarast jämföras med tidigare
ämneslärarutbildning. Dock framgår inte av propositionen
den definition som måste göras vad gäller
universitetsämnens överensstämmelse mot respektive
skolämnen. (Denna problematik gäller följaktligen också
för ämnesundervisning i gymnasieskolan.)

För att ytterligare belysa problematiken kan följande
frågor ställas: Är det möjligt framöver att bli lärare i
svenska med 80 poäng i litteraturvetenskap eller krävs
också studier i nordiska språk? Frågan är befogad efter den
kritik som bl.a. riktats från Föreningen Nordens sida mot
avsaknaden av det nordiska perspektivet i
läroplansdirektiven.

En annan fråga: Skall man kunna bli biologilärare med
40 poäng i botanik men utan zoologi?

Vi ställer oss starkt tvivlande till att studenter tar
60+40+40 poäng i ämnen för att sedan lägga till en 40-
poängsutbildning i praktisk pedagogik. Denna konstruktion
torde inte öka rekryteringen till läraryrket.

Eftersom läraryrket kräver särskild kompetens är det
enligt vår mening av vikt att denna är sammanhållen och
utformad i enlighet med läraryrkets krav. Detta uttrycks
bland annat i riksdagens beslut om den s.k.
kommunaliseringen. Där betonades och förstärktes kraven
om formell behörighet för läraryrket. Riksdagen har också
i samband med frågan om linjesystemet i högskolan uttalat
vikten av sammanhållen utbildning för yrkesgrupper som
lärare, läkare, psykologer m.fl.

Mot bakgrund av vad vi nu anfört bör riksdagen avslå
regeringens förslag om en parallell lärarutbildning för
grundskolans årskurser 4--9.

Vänsterpartiet har i andra högskolepolitiska motioner
lagt förslag syftande till att bygga bort återvändsgränder
inom högskoleutbildningar. Vi anser det också viktigt att
öka rekryteringen till så långt som möjligt sammanhållen
lärarutbildning. Med dessa utgångspunkter bör det -- inom
ett friare universitet -- kunna vara möjligt framöver med en
ökande generositet av tillgodoräkningsregler för att
underlätta för studerande att snedda in i lärarutbildningen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

När det gäller frågan om lärarutbildningarnas innehåll
vill vi nu upprepa vårt tidigare förslag om en förlängning (20
poäng) av utbildningen för lärare i årskurserna 1--7. Detta
för att bland annat ge dessa lärare full behörighet i engelska.
Om regering och riksdag menar allvar med att stärka
språkens ställning i skolan så är det ett ytterligare skäl för
förlängning av nämnda utbildning. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Examination av lärare

I propositionen säger statsrådet att det bör ankomma på
regeringen att fastställa målen för respektive lärarexamen.

Det talas också om att lärarexamen skall kompletteras
med certifikat.

Om målen för lärarexamen kan följande sägas:
Riksdagen har ännu inte tagit ställning till den nya
läroplanen för grundskolan, ej heller till frågan om
gymnasieskolans framtida inriktning. Vi vill också peka på
den omfattande diskussion som föregick UHÄ:s
fastställande av central studieplan för lärarutbildningen.
Mot denna bakgrund bör riksdagen få avgöra frågan om
examensbeskrivningarna.

Om certifikat kan följande sägas:

Examen i lärarutbildningen omfattar praktik som skall
bedömas.

Att ha en ytterligare bedömning efter ett år anser vi
oskäligt.

Här kan rättstryggheten hotas eftersom risken finns att
lämplighetsprövningen kan komma att gälla helt andra
saker än lärarskicklighet.

I det fall studerande kan anses olämpliga för läraryrket
bör detta kunna uppdagas och åtgärder vidtas innan examen
avläggs.

Vi menar alltså att anställning som lärare skall vila på
avlagd examen och inget annat.

Allt annat är att underkänna lärarutbildningens
kvaliteter.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Fortbildning och rektorsutbildning

Ett problem med den konstruktion av
lärarfortbildningen som regeringen skisserar är att det inte
finns en genomtänkt modell. Ett sätt att öka
samstämmigheten med de övergripande politiska besluten i
riksdagen och fortbildningens huvudsakliga inriktning
kunde vara en modell som dels garanterar kontinuitet i
fortbildningsverksamheten som går via högskolan, dels
starkt bidrar till utvecklingen av en likvärdig skola.

När det gäller den föreslagna rektorsutbildningen har vi
svårt att inse varför staten skall bekosta en chefsutbildning
efter att dessa chefer anställts av kommunen. Det är en helt
annan sak att erbjuda en utbildning för rektorskarriären att
genomgås innan man anställs. I de fall rektorer behöver
fortbildning torde denna i huvudsak kunna ges via
fristående kurser eller kursmoment vid olika högskolor.

Även skolverket bör kunna erbjuda viss fortbildning.

Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Folkhögskollärarlinjen

Folkhögskolan intar en särställning inom det svenska
skolväsendet. Dess betydelse kommer enligt vår mening att
öka i framtiden. Vänsterpartiets argumentation framgår av
vår kulturpolitiska motion till riksdagen. Med hänvisning
till vad som tidigare sagts menar vi att
folkhögskolelärarlinjen skall behållas i Linköping. Detta
bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Vissa dimensionerings- och lokaliseringsfrågor

Dimensioneringen av lärarutbildningarna måste ökas
ytterligare. Regeringen bör återkomma i nästa budget med
förslag härom. Därutöver måste åtgärder vidtas för att
ytterligare idag ej behöriga studerande görs behöriga. Vi
menar att de medel som avses för 40-poängsutbildningen i
den parallella utbildningen kan användas för dels en ökad
dimensionering av den reguljära lärarutbildningen och dels
för kompletterande utbildning. Detta bör riksdagen ge
regeringen tillkänna.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, HLS, är en
högskola med många adresser. I flera år har
byggnadsfrågorna för HLS behandlats. Under senare år har
kraven rests allt tydligare för en mer samlad lokalisering, en
''HLS-campus''. Redan 1989 föreslog regeringen i
budgetpropositionen att HLS behov av nya lokaler skulle
tillgodoses genom en nybyggnation i Södertälje. Beslutet i
riksdagen blev emellertid ett krav på ytterligare utredning.
Denna utredning (Ds 1990:55) förordar i sin slutsats att
HLS lokaliseras till Södertälje.

Förutom de pedagogiska fördelarna med att samla
utbildningen finns väl kända och mycket starka
regionalpolitiska argument. I propositionen föreslås i första
hand en omlokalisering av HLS till området kring
Brunnsviken. Haga--Brunnsviken-området har både ur
kultur- och naturvårdsperspektiv unika kvaliteter.
Regeringen fattade i november 1991, med stöd av
naturresurslagen, beslutet att berörda kommuner (Solna
och Stockholm) måste redovisa hur man tänker tillgodose
kulturvårdens, naturvårdens och friluftslivets intressen i
planeringen för området, innan någon utbyggnad sker. All
utbyggnad inom detta känsliga område måste mycket
noggrant prövas. En eventuell lokalisering av
Lärarhögskolan till detta område kräver således
omfattande, tidskrävande analyser. För Lärarhögskolan
innebär detta förslag att den svåra situationen med
lokalbrist utsträcks ett okänt antal år in i framtiden, medan
en lokalisering till Södertälje kan börja förverkligas i
samma stund beslutet är fattat. Riksdagen bör därför som
sin mening ge regeringen till känna att HLS skall lokaliseras
till Södertälje.

Företrädare för vänsterpartiet föreslår i annan motion
lokalisering av utbildning för grundskolelärare med
inriktning på årskurserna 4--9 till Gävle/Sandviken.

Vänsterpartiet har i tidigare motioner föreslagit att
utbildning av grundskolelärare för de senare årskurserna
bör förläggas till Luleå. Som skäl för detta har vi bland
annat hänvisat till att närheten till utbildning verkar
gynnsamt på rekryteringen. Våra skäl står fast och vi menar
därför att regeringen bör besluta att förlägga ovannämnda
utbildning till Luleå. Medel för detta finns inom ramen för
anslaget till regeringens disposition för utbildningsändamål.
Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Vid högskolan i Karlstad har ett gediget arbete utförts
vad gäller bland annat rekryteringen av studerande till
lärarutbildning. Utöver ''basramarna'' har där intagits drygt
100 studerande för årskurserna 1--7 och 90 studerande i
utbildningarna för årskurserna 4--9. De så kallade
basramarna utgör idag 120 respektive 60 platser. Om
regeringens förslag till dimensionering vid högskolan i
Karlstad skulle accepteras av riksdagen så innebär detta en
reell minskning i förhållande till dagens volym. Detta kan
inte vara meningsfullt när det finns risk för lärarbrist
framöver. Därför måste utbildningen för åk. 4--9 ökas med
60 platser till 120 vid högskolan ifråga. I enlighet med vad
som ovan sagts bör de s.k. särskilda medlen kunna
användas för nybörjarplatser i reguljär utbildning för såväl
åk. 1--7 som 4--9.

Vad gäller gymnasielärarutbildningen kan för Karlstads
del konstateras att där finns ett gott utbud av kurser för den
grundläggande ämnesutbildningen. Vidare finns sedan 1977
en bred erfarenhet av gymnasielärarutbildning. Mot pbl.a.
denna bakgrund bör Högskolan i Karlstad tilldelas en
planeringsram pom 40 platser för gymnasielärarlinjen, 40
poäng, från och med 1992/93.

Vad som nu anförts om dimensioneringen vid högskolan
i Karlstad och användningen av de s.k. särskilda medlen bör
riksdagen ge regeringen tillkänna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdemässig grund för att bli
lärare i skolan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om profilering, specialisering och
variation,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag om parallell
lärarutbildning för grundskolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''sneddning'' in i lärarutbildning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängning av utbildningen för
lärare i årskurserna 1--7,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om examensbeskrivningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. certifikat,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om modell för lärarfortbildning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rektorsutbildning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkhögskollärarlinjen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av medel till den
s.k. parallella lärarutbildningen,

12. att riksdagen beslutar att högskolan för
lärarutbildning i Stockholm skall lokaliseras till Södertälje
kommun,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av lärare för
årskurserna 4--9 i Luleå,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dimensioneringen av
lärarutbildningen i Karlstad,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av de s.k.
särskilda medlen.

Stockholm den 13 mars 1992

Björn Samuelson (v)

Elisabeth Persson (v)

Annika Åhnberg (v)

Bengt Hurtig (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)