med anledning av prop. 1991/92:56 Bostadsbyggandets finansiering år 1992, m.m.

Motion 1991/92:Bo3 av Lars Werner m.fl. (v)

Sammanfattning

Vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet
röstade i december 1990 för ett nytt
bostadsfinansieringssystem med bl.a. räntelån. Detta
system vill nu regeringen riva upp.

Räntelånesystemet skulle bl.a. innebära stabilitet på
bostadsmarknaden och en spridning av kostnaderna över
tiden, som skulle gynna bl.a. nyproduktionen av bostäder.
Det skulle ge lägre kostnader för staten.

Idag är byggnadsbranschen en krisbransch. Regeringens
förslag i propositionen kommer att leda till en minskad
nyproduktion och ytterligare problem för branschen.
Dessutom höjs kostnaderna för staten med ca 2 miljarder
kronor i ett läge när budgetunderskottet växer.

Vänsterpartiet anser att räntelånesystemet istället bör
prövas. Bostadsproducenterna har dessutom planerat
utifrån detta. Räntelånesystemet bäddar för fortsatt hög
produktion, sänkta nyproduktionshyror och ett bra
lägenhetsunderhåll i allmännyttan. Därmed inte sagt att det
inte kan finnas anledning att genomföra justeringar i
systemet, när det väl prövats en viss tid.

Vänsterpartiet föreslår i motionen avslag på regeringens
proposition i sin helhet.

Bakgrund

Vänsterpartiets utgångspunkt är att en god bostad till
rimligt pris är en social rättighet, på samma sätt som rätten
till vård och utbildning. För att upprätthålla en god
bostadsstandard till rimligt pris har ett omfattande och i
längden oerhört kostsamt system av lån och subventioner
byggts upp.

Denna politik har lett till att tillgången på bra bostäder
kan betecknas som god. Dock finns problem, tillgången är
fortfarande ojämlikt fördelad och det finns brister i utbudet.
I t.ex. de s.k. miljonprogramområdena har utbyggnaden
skett på bekostnad av kvalitet, trivsel och ekologisk balans.
Segregeringen mellan olika bostadsområden tenderar att
öka.

Räntelånesystemet

För att skapa ett långsiktigt bostadsfinansieringssystem
har vänsterpartiet, tillsammans med socialdemokraterna
och miljöpartiet i riksdagen i december 1990, beslutat att
införa ett räntelånesystem.

Regeringen föreslår nu att den fortsatta tillämpningen av
det beslutade räntelånesystemet stoppas och att ett
provisorium forceras fram till 1 januari 1992.

På det sättet lyckas man åstadkomma kaos på
bostadsbyggnadsmarknaden, höja nyproduktionshyrorna
och skapa merkostnader för statskassan i storleksordningen
2 miljarder.

För att upprätthålla nivån på vår bostadskonsumtion bör
bostadsbyggandet ligga på i genomsnitt 50 000 lägenheter
per år. Nyproduktionen de närmaste åren riskerar nu att
falla långt under denna nivå. Detta får också allvarliga
konsekvenser för landets övriga ekonomiska aktiviteter och
nivån på arbetslösheten.

Räntelånesystemet skulle bl.a. innebära stabilitet och
förutsägbarhet för marknadens aktörer och lägre kostnader
för staten under normala ekonomiska omständigheter.
Därför yrkar vi avslag på propositionen.

Dessutom inleder regeringen avskaffandet av den
sociala bostadspolitiken; den kommunala
bostadsförmedlingen slopas, kostnadskontrollen förkastas,
konkurrensen försämras, småhusmaximeringen upphävs,
stödet till hyreshusens lägenhetsunderhåll slopas.

Allting i räntelånesystemet förkastas inte. Det ska
erkännas. Regeringen behåller den grundläggande
principen att skilja mellan lån och subventioner. Man
behåller också många av de administrativa förenklingar som
var en del av det beslutade systemskiftet.

Det finns också positiva detaljer i propositionen. Ett
exempel är att fastslå att avsaknad av köksutrustning bara
accepteras i gruppbostäder för senildementa. Ett annat
gäller att kravet på inflytande från hyresgästerna vid
ombyggnad även fortsättningsvis skall gälla. Det är
väsentligt att stöd skall utgå till nödvändiga
ombyggnadsåtgärder och inte till lyxsanering.

För vänsterpartiets del finner vi ingen anledning att gå
ifrån eller ändra det beslutade systemet innan det prövats i
praktiken. Det framstår fortfarande som överlägset andra
skisserade system genom omfördelningen av kostnaderna
och subventionerna över tiden. Det bäddar för fortsatt hög
produktion och sänkta nyproduktionshyror. Det motverkar
en privat kapitalisering av subventionerna till småhusen.
Stödet till lägenhetsunderhåll i hyreshus motverkar den
alltför vanliga misskötseln som leder till onödigt omfattande
ombyggnader.

Det kan finnas skäl att se över detaljer i
räntelånesystemet som t.ex. vissa villkors effektivitet,
beräkningsmetoderna, upptrappningen etc. Det kan också
finnas anledning att se över villkoren för överförandet av
det gamla beståndet till det nya räntelånesystemet. En
längre övergångstid bör vara möjlig.

Dessa justeringar ska dock inte forceras fram nu strax
innan det ska börja tillämpas. Bostadsproducenterna har
trots allt under en längre tid kalkylerat i enlighet med det
beslutade systemet och ändringar bör genomföras med
minst ett halvårs framförhållning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1991/92:56 i dess helhet.

Stockholm den 18 november 1991

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)

Rolf L Nilson (v)

Eva Zetterberg (v)