med anledning av prop. 1991/92:44 Riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m.m.

Motion 1991/92:Fi26 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

I propositionen redovisas nya riktlinjer för den statliga
fastighetsförvaltningen. Förslagen innebär bl.a. att
förvaltningen av statens fastigheter skiljs från
myndigheternas ansvar för lokalförsörjningen. Enligt
förslaget skall vidare byggnadsstyrelsen ombildas till en
efterfrågestyrd stabs- och servicemyndighet med uppgift att
bl.a. lämna råd och stöd till regeringen och de statliga
myndigheterna i lokalförsörjningsfrågor.

Förslaget innebär också att huvuddelen av
byggnadsstyrelsens fastighetsbestånd skall förvaltas i
aktiebolagsform. För ändamålet skall inrättas en
fastighetskoncern med ett statligt helägt moderbolag och ett
antal dotterbolag.

Eftersom fastigheter upplåtna till universitet och
högskolor utgör en betydande del av det statliga
fastighetsbeståndet förutsättes dessa med hänsyn till sin
särart samlas i ett särskilt dotterbolag --
Utbildningsfastigheter AB. Moderbolaget bör enligt
propositionen i ett inledningsskede äga samtliga aktier i
koncernens dotterbolag. Sedan koncernen bildats är
emellertid avsikten att moderbolaget -- utan att höra
regering och riksdag -- fritt skall få avyttra hela eller delar
av sitt aktieinnehav i dotterbolagen, eller på annat sätt få
förändra sin ägarandel i dessa.

Statens fastighetsbestånd är mycket blandat och kan
grovt sett indelas i s.k. placeringsfastigheter -- d.v.s.
vanliga kontorsfastigheter -- och s.k.
ändamålsfastigheter, d.v.s. byggnader som saknar
eller har mycket obetydlig, alternativ användning och/eller
har skräddarsytts för sitt ändamål. Sammanlagt beräknas
marknadsvärdet för statens fastigheter uppgå till 38
miljarder, varav ändamålsfastigheternas samlade värde
uppskattas till cirka 15 miljarder.

Propositionens inriktning och innehåll är av sådan
karaktär att just ändamålet med fastigheterna -- t.ex.
forskning och utbildning -- skjuts i bakgrunden. Det
kortsiktiga lönsamhetsperspektivet står sålunda i klar
motsättning till universitetens och högskolornas
målsättning att fastigheterna skall vara till för
verksamheten. Forskning och utbildning kan inte vara
lönsam på kort sikt.

Donations- och andra fastigheter som fortlöpande
tillkommit för universitets- och högskoleändamål skall
genom ett enkelt riksdagsbeslut som s.k. apportegendom
överföras till ett bolag. Vilken effekt avkastningskraven på
bolaget har och hur dessa skall kunna förenas med
ändamålet att bedriva forskning och utbildning beröres
överhuvudtaget inte i propositionen.

Det finns skäl att antaga att det i framtiden kan bli
mycket svårt att motivera donationer till fastigheter då
dessa skall ägas av det nya bolaget. En uppenbar risk
föreligger också att de långsiktiga resultaten av denna
ägarförändring allvarligt kan komma att äventyra svenska
universitets och högskolors möjligheter att på ett effektivt
sätt bedriva avancerad forskning av internationell klass
samt att på ett tillfredsställande sätt tillgodose studenternas
behov av lokaler. Det är ju ett väl känt faktum att
universitet och högskolor måste planera på mycket lång sikt
och att fastighets- och lokalbeståndet härvidlag tillsammans
med forskarna utgör den helt avgörande resursen.

Under senare år har ett stort antal åtgärder vidtagits för
att öka friheten och stärka kreativiteten i det svenska
högskolesystemet. Ansvar och befogenheter har
decentraliserats och beslutanderätten över resurserna har
fortlöpande överförts till universitet och högskolor.
Statsmakterna har också klart deklarerat att
myndigheternas ansvar för lokalförsörjningen skulle
väsentligen ökas.

De aktuella förslagen går i motsatt riktning. Trots
bolagsbildningen skall enligt propositionen ytterligare en ny
myndighet bildas för fastighetsförvaltning. Den föreslagna
stabs- och servicefunktionen bevarar och förstärker den
centralstyrning som byggnadsstyrelsen i Stockholm utövat.
Det stöd som hittills funnits i regionkontoret minskar
väsentligt. Då i stort sett alla hyresavtal löper på längre tid
än tre år kommer samrådstvånget vad avser hyreskontrakt
att medverka till detta.

Enligt tidigare signaler från bl.a. utbildningsutskottet
skall medel som avsatts för ny utbildning också omfatta
lokaler. Högskolan skall själv avväga hur resurserna bör
fördelas för att uppnå det eftersträvade målet. Regeringens
förslag konserverar och förstärker ett trögrörligt system där
lokaler utgör en resurs för universitetet som även
fortsättningsvis hanteras i särskild ordning.

Någon reell valfrihet blir det sannolikt heller inte fråga
om, då det intressanta markinnehavet i åtminstone de äldre
universitetsorterna kommer att finnas hos det nya statliga
bolaget.

Vad gäller verksamheter som huvudsakligen är
beroende av kontorsfastigheter kan det finns skäl att skapa
ett statligt bolag med frihet för myndigheterna att köpa
tjänster utifrån. Motsvarande rationella skäl föreligger
emellertid knappast för ändamålsfastigheter. För
högskoleenheterna är det en klar fördel om de helt kan
disponera även den resurs som innefattar lokalerna. Med en
återföring av fastighetsdrift och vissa
lokalförsörjningsresurser till högskolorna torde goda
förutsättningar finnas för administrativa rationaliseringar.

Underhåll, drift, ombyggnader och administration för
t.ex. Lunds universitet ryms inom en kostnad av 370 kr per
m2. F.n. betalar universitetet drygt 700 kr per m2
och år i hyreskostnad. Exemplet visar att
mellanskillnaden torde räcka för en egen finansiering av
underhåll, drift, ombyggnader och avsättningar för
kommande reinvesteringar.

Ändamålsfastigheterna skall i framtiden ge en
direktavkastning beräknad på fastigheternas
återanskaffningsvärde. Närmare preciseringar om detta
saknas i propositionen. En beräkning för Lunds universitet
ligger på cirka 5--6 miljarder kronor. Vid ett
direktavkastningskrav på 10 % skulle detta innebära en
total årshyra inkl. driftskostnad på 650--750 miljoner
kronor, vilket motsvarar en tredubbling av den nuvarande
årshyran.

I regeringsförklaringen framgår att regeringen vill skapa
mer autonoma universitet och högskolor och möjliggöra för
dessa att bli enskilda juridiska rättssubjekt. Av allt att döma
saknas emellertid närmare utredning om vilka villkor som
skall gälla för universitetens och högskolornas fastigheter
och lokaler. Konsekvenserna härav borde belysas innan
man beslutar om överförande av högskolefastigheter till ett
fastighetsbolag.

Regeringsförslaget är knappast heller särskilt
genomtänkt vad gäller konsekvenserna för den framtida
utbildnings- och forskningspolitiken. En så genomgripande
förändring av universitetens och högskolornas verksamhet
bör enligt vår mening inte behandlas oberoende av
forskningspolitiken i övrigt och utan att berörda universitet
och högskolor får tillfälle att yttra sig över förslagen.

Mot denna bakgrund bör frågan om framtida
organisation av universitetens och högskolornas fastigheter
behandlas först i samband med att den framtida
forskningspolitiken läggs fast, d.v.s. i anslutning till den
proposition i detta ärende som kommer att framläggas
under nästa riksmöte.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition i den del som
avser ändamålsfastigheter.

Stockholm den 20 november 1991

Bengt Silfverstrand (s)

Berit Löfstedt (s)

Mats Hellström (s)

Inger Lundberg (s)