med anledning av prop. 1990/91:159 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister, m.m.

Motion 1990/91:Sk71 av Kjell Johansson m.fl. (fp)

I propositionen föreslås att reglerna om uttag av eller
befrielse från bevillningsavgift slopas. Systemet med
tillståndskrav för utländska artister slopas också och en ny
lag om inkomstskatt för utomlands bosatta artister som
utövar sin konst i Sverige föreslås. Även utomlands bosatt
person som tillhandahåller eller arrangerar artistisk
verksamhet i Sverige med utländsk artist här i landet
beskattas. Den särskilda inkomstskatten skall i sin helhet
tillfalla staten och skattesatsen föreslås bli 15 %
för alla skattesubjekt.

Nuvarande regler

Utländska artister är f.n. befriade från såväl statlig som
kommunal beskattning. I stället skall ''i utlandet bosatt
fysisk person eller där hemmahörande juridisk person, som
här i riket giver eller medverkar i offentlig föreställning,
offentligt utförande av musik'' etc. erlägga så kallad
bevillningsavgift enligt en förordning från 1908. I och med
avgiftens erläggande beviljas således rätten att framträda
här i riket. För avgiftens erläggande svarar tillställningens
anordnare, dvs. i allmänhet den svenska arrangören eller
arbetsgivaren. Avgiften uppgår till 30 %.
Under senare tid har den starkt föråldrade
förordningens huvudsakliga funktion varit att reglera vilka
artistiska framträdanden som skulle beskattas.

Statens inkomster till följd av bevillningsavgiften har
under senare år uppgått till omkring 5 milj.kr. årligen, som
framför allt influtit från popgalor, utländska dansband och
vinstgivande evenemang av typ Sinatra-konserter. Artisters
medverkan i offentligt stödda eller sponsrade
föreställningar och konserter av Kungl. Teatern, landets
symfoniorkestrar etc. har i allmänhet varit befriade från
denna avgift som kulturutbyte. Sådan befrielse meddelas av
riksskatteverket. Idrottsmän som framträder vid tävlingar
anordnade av riksidrottsförbundet är generellt befriade.

Effekter av regeringens förslag

Frågan om utländska artisters beskattning har varit
föremål för flera utredningar. Artistavgiftsutredningen
föreslog att bevillningsavgiften skulle omvandlas till en
arbetsgivaravgift och den senare tillsatta
artistbeskattningskommittén ville omvandla
bevillningsavgiften till en personlig inkomstskatt för
utländska artister. I propositionen föreslås nu en definitiv
källskatt om 15 %
för vilken utbetalaren ansvarar, dvs. oftast den
svenske arrangören eller arbetsgivaren. Befrielseinstitutet
försvinner.

Trots att avgiften alltså halveras räknar departementet
med att den nya skatten skall tillföra statsverket 30 milj.kr.
årligen, dvs. en sexdubbling i förhållande till nuläget. Även
om Teatrarnas Riksförbund -- branschens organisation --
bedömer att ökningen kommer att visa sig kraftigt
överskattad, helt enkelt beroende på att dessa pengar inte
finns, innebär förslaget att den nya skatteintäkten skall
inflyta från kultursektorn respektive idrottsrörelsen, två
områden som redan stöds med skattemedel. Att öka
rundgången på det sätt som propositionen föreslår anser vi
inte vara tillrådligt.

En avgörande fråga är nu vem som faktiskt kommer att
få betala den nya skatten: de utländska artisterna, som
propositionen förutsätter, eller de svenska kulturföretagen
och idrotten, som branschen befarar? Formellt kommer
man inte ifrån att skatten är utformad som en
arbetsgivaravgift, vilken åvilar arbetsgivaren och som på
intet sätt är möjlig att utkräva i förhållande till den
utländska artisten. En förutsättning för att det nya förslaget
därför inte skall få mycket negativa konsekvenser för vårt
kulturutbyte med utlandet och våra möjligheter att delta i
det internationella artistutbytet är således att de svenska
arbetsgivarna kan övervältra skatten eller avgiften på den
slutlige mottagaren av ersättningarna, nämligen den
utländske artisten. De svenska kulturinstitutionerna kan
näppeligen bära dessa miljonkostnader. Det är begripligt att
de svenska kulturföretagen uttalar stor skepsis beträffande
sina möjligheter att övervältra hela kostnaden på dem man
tar hit till Sverige, inte sällan eftersökta artister och
idrottsmän med möjligheter att välja och vraka bland olika
engagemang. Dessa artisters intresse är naturligen främst
vilket netto de erhåller.

I propositionen påpekas att det med stöd av flera
dubbelbeskattningsavtal som Sverige ingått med andra
länder, kommer att finnas möjligheter för artisterna att
avräkna skatten i sina hemländer. Också den nuvarande
bevillningsavgiften har varit förenad med sådana
möjligheter. Enligt branschens företrädare är
erfarenheterna att avräkning endast är en teoretisk
möjlighet. Utländska skattemyndigheter är främmande för
sådana resonemang och gör svårigheter inte minst under
påpekande att skatten formellt åvilar enbart den svenske
arbetsgivaren eller arrrangören. Utländska artister som
besöker vårt land kanske endast någon gång med flera års
mellanrum värjer sig mot vad de upplever som krångel och
begär regelbundet att i sina engagemangskontrakt erhålla
klausulen ''net fee only''. Det är mot denna bakgrund tvivel
underkastat om det verkligen är en beskattning av de
utländska artisterna som föreslås och inte i själva verket en
skatt på våra svenska kulturinstitutioners och
idrottsutövares internationella kontakter.

Retroaktivitet

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1992. På kulturområdena är emellertid repertoaren för hela
1992 så gott som helt klar när det gäller de eftersökta
artisternas medverkan. Praktiskt taget alla
engagemangskontrakt för 1992 är enligt uppgift försedda
med den ovannämnda klausulen. I dessa fall råder således
ingen tvekan om att det är den svenska kulturinstitutionen
som blir beskattad och att lagstiftningen får en olycklig
retroaktiv verkan.

Föredragande statsrådet tillmäter inte detta tillräcklig
vikt utan anför: ''Att lagstiftningen kan komma att ändras
är något som man har att räkna med när man sluter avtal för
lång tid framöver. Härtill kommer att artistbeskattningen
lämnade sitt förslag redan i februari 1989.''

Det är knappast något rimligt betraktelsesätt i detta fall.
Även om det vore en beskattning av de utländska
artisterna, kan det inte begäras av dem att de skall vara
beredda att skriva på en in blanco-fullmakt att avstå en
okänd del av sitt honorar. Beskattningsreglerna har under
de senaste femton åren varit under utredning. Att en av
utredningarna 1989 avslutade sitt arbete kan knappast gå att
åberopa i internationella affärer.

Gästspel

Med bevillningsavgiftens konstruktion som ett
instrument att tillåta utlänningar att framträda här i landet
följer också att avgift inte bara tas ut när t.ex. en sångsolist
engageras till Operan utan även vid hela gästspel av
utländska operor, symfoniorkestrar etc. där de enskilda
medverkande inte står i direkt affärsrelation med den
svenska värdinstitutionen. Vid sådana gästspel är artisterna
anställda på hemmaplan, erhåller sin lön från den i Sverige
gästande institutionen och betalar skatt på vanligt sätt i
hemlandet. Det får anses strida mot alla moderna
skatterättsliga principer att fortsätta att söka underkasta
dessa artister svensk beskattning, något som enbart leder till
komplicerade ekonomiska avräkningar mellan värd- och
gästnation.

Särbeskattning av artister

Man kan med fog ifrågasätta skälet till en särskild
artistbeskattning. Detta har också lagrådet i sin granskning
gjort och påpekat bl.a. de administrativa olägenheterna
med det stora antal olika artistbeskattningsformer som i dag
förekommer eller föreslås förekomma: A-skatt B-
skatt artistskatt särskild inkomstskatt för artister
särskild beskattning av inkomst av tjänst från Sverige.

Det föredragande statsrådet anger ett par motiv varför
lagrådets synpunkter inte beaktas. Därtill kan läggas
svårigheterna att omedelbart förena hittills olika
regelsystem.

Det bör emellertid särskilt noteras att för den allmänna
utlandsskatten fordras vistelse i Sverige mer än 183 dagar,
eljest beskattas vederbörande i sitt hemland. Det handlar
också främst om pensionsinkomster och inkomster från
styrelsearvoden i svenska bolag av främst svenskar. I
normalfallet är det alltså fråga om mer permanenta
inkomster från människor med relativt fast anknytning till
ett enda land. I dessa fall är det rimligt med
dubbelbeskattningsarrangemang etc. Artisterna däremot är
utlänningar som besöker vårt land var och en kanske bara
någon gång och samtidigt många andra länder. Det
föreligger naturligtvis heller inga svårigheter för den som
betalar ut en pension att dra av skatten då någon
motprestation från mottagaren ju inte erfordras.

Sammanfattning

Den föreslagna lagstiftningen kan mycket väl få
allvarliga konsekvenser för vårt lands kultur- och
idrottsförbindelser med andra länder. Det är också
uppenbart att förslaget får retroaktiva verkningar på redan
ingångna kontrakt, vilket vi inte anser är rimligt. Förslaget
innehåller därjämte oformligheter vad gäller gästspel.

Vi anser att förslaget i sin nuvarande utformning bör
avvisas av riksdagen. Vi vill dock inte förneka att en
modernisering av reglerna och ett avskaffande av den mer
eller mindre obsoleta tillståndsgivningen vore önskvärt.
Tills vidare bör dock det hittillsvarande dispensinstitutet
vara i fortsatt bruk.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1990/91:159 såvitt avser
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister.

Stockholm den 15 april 1991

Kjell Johansson (fp)

Leif Olsson (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Anne Wibble (fp)