med anledning av prop. 1989/90:81 om ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården, m.m.

Motion 1989/90:So18 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So 18

av Anita Stenberg m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1989/90:81 om
ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och
sjukvården, m.m.

Utformningen av ledningsansvaret av den offentligt organiserade medicinska
vårdverksamheten ges i propositionen en ny utformning.

Själva organisationen skall sjukvårdshuvudmannen fortfarande stå för
men det föreslås att ledningen av viss medicinsk verksamhet skall lagregleras.

Detta finner vi tveksamt. Huvudmannen bör själv ha möjlighet att avgöra
vilken kompetens som bäst behövs hos den som skall leda olka delar av verksamheten.

Socialstyrelsen skall bestämma vilka enheter, som arbetar med diagnostik
eller vård och behandling, som skall ledas av en s.k. chefsöverläkare. Denne
skall ha ett samlat ansvar för ledningen av verksamheten. Chefsöverläkare
skall se till att verksamheten vid enheten uppfyller de krav som lagstiftningen
och sjukvårdshuvudmannen har ställt upp. Han skall ha ansvaret för
patienterna, för personalen, för budgeten, för resursernas användning, för
hur arbetet fördelas och leds, för personalfrågor, utbildning och information.

I frågor som inte avser diagnostik, vård, patientbehandling eller utseende
av patientansvarig läkare skall chefsöverläkaren följa sjukvårdshuvudmannens
föreskrifter. Ledningsuppgifterna är både medicinska och administrativa.
Relevant specialistkompetens, administrativa och ekonomiska insikter
samt goda ledaregenskaper krävs av chefsöverläkaren.

Det är långt ifrån självklart att all denna kompetens och alla dessa goda
egenskaper kan samlas hos en enda person. Framför allt bör det inte lagregleras
att en enda person, en chefsöverläkare, skall vara ensam ansvarig för
alla dessa funktioner.

En starkt specialiserad medicinsk verksamhet bör ledas av en läkare med
goda administrativa kunskaper och goda ledaregenskaper. Vid enheter med
stort inslag av insatser från kompetensområden vid sidan av läkarnas kan det
vara en fördel om ledningen utövas av någon som tillhör en annan yrkesgrupp.

Chefsöverläkaren får inte delegera ledningsuppgifter till annan medarbetare
än som sjukhushuvudmannen har tillsatt under honom.

Eftersom vi inte vill ha en i lag reglerad tillsättning av chefsöverläkare faller
denna fråga.

Mot. 1989/90
S0I8

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1989/90:81 att ledningen
av viss medicinsk verksamhet skall lagregleras samt begär att
regeringen omarbetar förslaget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudmannen
själv skall ha möjlighet att avgöra vilken kompetens som bäst
behövs hos den som skall leda olika delar av verksamheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att beteckningen
huvudläkare bör utgå,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att patientansvarig
läkare bör utses men att dessa ej måste vara knutna till ”enhet
som leds av chefsöverläkare”,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att enskilda
får flytta från en långvårdsklinik till en annan i annat landsting
samt att detta bör lösas på ett för patient och huvudmän acceptabelt
sätt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landstingskommun
med överkapacitet skall kunna få sälja hälso- och sjukvård
till annan landstingskommun,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att översyn

Vid andra enheter får huvudmannen bestämma kompetensen hos den som
skall leda verksamheten.

Mot detta har vi inget att invända.

Den patientansvarige läkaren skall se till att patienten informeras om sitt
hälsotillstånd och om behandlingsmöjligheter samt får samverka och påverka
sin behandling.

Vi ställer oss positiva till förslaget om en patientansvarig läkare men enligt
texten skall denne utses vid ”enhet som leds av chefsöverläkare”, varför även
detta förslag faller.

Det skall bli möjligt för enskilda att flytta från långvården i ett landsting
till ett annat, och när det gäller serviceboende, från en kommun till en annan.

Att enskilda får flytta från en långvårdsklinik till en annan i ett annat
landsting anser vi riktigt men undrar hur detta skall lösas ekonomiskt.

En lagregel föreslås som ger en landstingskommun möjlighet att erbjuda
hälso- och sjukvård till någon i en annan.

Vi anser det vara klokt att en landstingskommun med överkapacitet skall
kunna sälja hälso- och sjukvård till en annan landstingskommun.

Detta innebär ändringar i hälso- och sjukvårdslagen samt följdändringar i
andra lagar.

Miljöpartiet anser inte att denna proposition skall antas i sin helhet.

22

och omarbetning av förslaget i förevarande proposition bör ske Mot. 1989/90
skyndsamt. S0I8

Stockholm den 22 februari 1990

Anita Stenberg (mp)

Marianne Samuelsson (mp) Eva Goés (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

23

gotmb 96137, Stockholm 1990