med anledning av prop. 1989/90:42 om det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen

Motion 1989/90:L8 av Martin Olsson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1989/90:L8

av Martin Olsson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1989/90:42 om det
allmännas ansvar enligt skadeståndslagen

Centerpartiet har under en följd av år i riksdagen (senast i motionen
1988/89:L601) krävt utredning dels av skadeståndsansvaret för det allmänna
vid myndighetsutövning, dels statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet,
i syfte att stärka den enskildes rätt till skadestånd. Vi har därvid
framhållit att den naturliga utgångspunkten för rätten till skadestånd bör
vara att en enskild som tillfogats skada eller förlust till följd av åtgärd eller
annat handlande från det allmännas sida skall få ersättning enligt motsvarande
regler, som gäller om hans eller hennes motpart varit en icke statlig
verksamhet.

När det gäller statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet
finns olika regler, friskskrivningsklausuler, som kan begränsa rätten till
skadestånd. Vi har framhållit att det är klart otillfredsställande att det för
staten i egenskap av avtalspart finns undantag från rättsgrundsatser som eljest
gäller i vår rättsordning.

Vad gäller det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning har
det visat sig att det blivit allt vanligare ett enskilda själva fått bära en stor del
av de förluster eller skador som de åsamkats på grund av felaktig myndighetsutövning.
Det har hänt - och i vissa fall har uppmärksammats i hög grad
i massmedia - att enskilda drabbats av stora förluster som det allmänna, trots
vållande till skadan, inte alls ersatt. Detta är ett otillfredsställande förhållande
och starkt stötande för den allmänna rättskänslan

Våra - liksom moderaternas och folkpartiets - upprepade krav på utredning
i syfte att stärka den enskildes ställning gentemot samhället i skadeståndshänseende
avslogs av riksdagens socialistiska majoritet årligen fram
till och med hösten 1988 (1988/89:LU2). Vid behandlingen av de senaste motionerna
under våren 1989 ändrade majoriteten sin uppfattning och begärde
(1988/89:LU31) att en parlamentarisk utredning borde tillsättas för att se
över det allmännas skadeståndsansvar. Däremot avslog majoriteten även då
kravet på utredning beträffande statens skadeståndsansvar i affärsmässig
verksamhet. När det gällde motiveringen till utskottets begäran om tillsättande
av en sådan utredning om det allmännas skadeståndsansvar ville dock
majoriteten (s + vpk) gå lika långt som övriga fyra partier. Vi vill hänvisa till
reservation nr 3, vilken fogats till nämnda utskottsbetänkande och anger de
riktlinjer vi anser bör gälla för utredningsarbetet.

Enligt vad vi erfarit har regeringen för avsikt att inom den närmaste tiden
tillsätta en utredning om skadeståndsansvaret vid myndighetsutövning.

Propositionen en begränsad delreform Mot. 1989/90

L8

Trots att riksdagsmajoriteten (s + vpk) hösten 1988 avvisade utredningskravet
framlades i februari 1989 förslag till vissa ändringar i 3 kap. skadeståndslagen
i en departementspromemoria, (Ds 1989:12) Det allmännas skadeståndsansvar.
Redan när denna promemoria presenterades av justitieministern
i riksdagen den 23 mars 1989 framhöll vår representant i den efterföljande
debatten att förslagen dels var för lite långtgående när det gällde det
allmännas skadeståndsansvar, dels inte alls behandlade frågan om statens
skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet.

Den nu framlagda propositionen bygger på nämnda departementspromemoria.
Anmärkningsvärt är att regeringen trots det stora behovet av förstärkning
av den enskildes ställning gentemot samhället i skadeståndshänseende
i propositionen inte ens går lika långt som förslagen i promemorian.

Regeringen avstår nämligen från att föreslå att den nuvarande avgränsningen
i 3 kap. 1 och 2§§ skadeståndslagen ”vid myndighetsutövning” byts
ut mot "i samband med myndighetsutövning",vilket även enligt justitieministerns
uttalande i propositionen (sid. 11) om det genomförs torde "få relativt
stor betydelse i praktiken".

Förslagen i propositionen uppfyller enligt vår mening inte alls de reformkrav
som vi anser vara absolut nödvändiga inom berört område. Vi vill dock
inte motsätta oss att förslagen i propositionen nu genomförs närmast som
en liten delreform eller ett provisorium. Vid behandlingen av propositionen
finner vi det synnerligen angeläget att riksdagen klart uttalar vikten av att
den aviserade utredningen får i uppdrag att göra en omfattande översyn av
statens skadeståndsansvar både vid myndighetsutövning och i affärsmässig
verksamhet.

Skadeståndsansvar vid myndighetsutövning

Vad först gäller skadeståndsansvaret vid myndighetsutövning vill vi framhålla
att starka skäl talar för att överväga vad som i ett längre tidsperspektiv
kan göras för att ge den enskilde ökade möjligheter att få ersättning för skador
och förluster som orsakas på grund av fel och försummelser i myndighetsverksamhet.
Det behövs en genomgripande översyn av bestämmelserna
om det allmännas skadeståndsansvar i syfte att bringa regelsystemet i överensstämmelse
med vad som av allmänheten uppfattas som rimligt och rättvist.
En sådan översyn torde kräva en förutsättningslös och allsidig analys av
i vilken utsträckning det allmänna bör svara för skador som uppkommer för
enskilda i myndighetsverksamhet.

I princip borde vanliga skadeståndsrättsliga grundsatser gälla också vid
verksamhet inom ifrågavarande område. Det bör dock övervägas i vad mån
det är möjligt och lämpligt att skärpa reglerna så att det allmänna får ansvara
för skador vid riktigt handlande som uppkommer för enskilda även i fall då
någon oaktsamhet inte föreligger (strikt ansvar). Ett alternativ kan vara att
införa omvänd bevisbörda så att det allmänna för att undgå skadeståndsskyldighet
måste styrka att vållande inte föreligger (presumtionsansvar).

10

Statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet Mot. 1989/90

L8

Enligt vår mening bör den aviserade utredningen även behandla frågan om
statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet, såsom vi begärde i reservation
nr 4,'vilken fogats till betänkandet 1988/89:LU31.

Vi anser att det i skadeståndshänseende bör råda likställighet mellan staten
då den driver affärsverksamhet och enskilda näringsidkare. Det är enligt
vår mening klart otillfredsställande att det för staten i egenskap av avtalspart
i detta hänseende finns undantag från rättsgrundsatser som eljest gäller enligt
vår rättsordning. En sådan rättsgrundsats är allas likhet inför lagen, vilket
i detta sammanhang inhebär att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla
även staten som avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Vi vill härvidlag
hänvisa till att en näringsidkare såväl enligt köplagen som konsumenttjänstlagen
är skadeståndsskyldig gentemot konsument som tillfogas skada på
grund av fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att skadan inte
berott på försummelse. Staten bör enligt vår mening i sin egenskap av avtalspart
omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på samma sätt som gäller
för alla andra rättssubjekt.

Enligt vår mening är det angeläget att åtgärder vidtas för att åstadkomma
likställighet i skadeståndshänseende mellan statlig och enskild affärsverksamhet.
Den invändning som framförts som motiv för avslag, att sådant skadeståndsansvar
kan föranleda något högre priser eller taxor, kan så mycket
mindre godkännas som detta slag av invändning ej erkänns av rättsordningen
i andra sammanhang när det gäller att ge konsumenterna tillfredsställande
skydd. Ett avskaffande av de särskilda friskrivningsregler på området
som gäller för statlig affärsverksamhet bör enligt vår mening prövas av den
aviserade utredningen.

Vad vi anfört om inriktningen av utredningsarbetet gällande statens skadeståndsansvar
vid myndighetsutövning och vid affärsmässig verksamhet
bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av utredningsarbetet gällande dels skadeståndsansvaret
i myndighetsutövning, dels statens skadeståndsansvar
i affärsmässig verksamhet.

11

Stockholm den 14 november 1989
Martin Olsson (c)

Bengt Kindbom (c)

Ingbritt Irhummar (c)

Rosa Östh (c)

Anders Svärd (c)

Mot. 1989/90
L8

Bertil Fiskesjö (c)

Stina Eliasson (c)

Birger Andersson (c)

Hugo Andersson (c)

gotab 99195, Stockholm 1989

12