med anledning av prop. 1989/90:3 om ändringar i betalningssäkringslagen

Motion 1989/90:Sk2 av Kjell Johansson m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sk2

av Kjell Johansson m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:3 om
ändringar i betalningssäkringslagen

I propositionen föreslås vissa förbättringar för den enskilde i samband med
beslut om betalningssäkring.

Det är glädjande att regeringen efter mångårig kritik, bl.a. från folkpartiet,
nu vill försöka åstadkomma en rättssäkrare lagstiftning när staten skall
bevaka sina ännu icke fastställda skattefordringar. Staten har ju genom
denna lagstiftning skapat sig en unik ställning framför andra borgenärer för
att säkra framtida fordringar. Regeringen lyckas dock inte helt tillgodose kritiken.
Fortfarande kvarstår några inslag i denna lagstiftning som folkpartiet
inte kan acceptera.

Riskrekvisitet

Hittills har rekvisitet för att få till stånd en betalningssäkring varit att det
skall föreligga ”påtaglig risk” för utebliven betalning. I detta begrepp inkluderas
inte bara betalningsovilja från gäldenärens sida. Också ren betalningsoförmåga
är tillräcklig för att staten skall få betalningssäkra en framtida
fordran. Regeringen föreslår ingen ändring på denna punkt.

Vi menar att staten genom denna bestämning av området för betalningssäkring
skaffar sig en omotiverat fördelaktig position i förhållande till andra
borgenärer. I praktiken kommer ju betalningssäkring att tillämpas innan
konkursgrund föreligger, t.ex. i det fall att en skattskyldig har dålig ekonomi
men inte är insolvent därför att skattfordringarna ännu inte är förfallna till
betalning. Om betalningssäkring beslutas hos en gäldenär som kämpar för
att undvika konkurs, lär denna åtgärd säkerligen medföra att han hamnar på
obestånd. Betalningssäkring synes i dessa fall bara vara ett sätt att kringgå
det ordinära konkursförfarandet och att förse det allmänna med ett ytterligare
instrument utöver det som alla andra borgenärer har att tillgå. Staten
kan således genom beslut om betalningssäkring säkerställa sin fordran innan
den är förfallen till betalning, en möjlighet som en privat borgenär saknar.

Enligt vår uppfattning, som vi framfört motionsvägen tidigare i år, bör betalningssäkring
endast få tillämpas vid betalningsovilja, s.k. betalningssabotage.
Den ståndpunkten delas för övrigt av flera remissinstanser.

Tidsfristen

Regeringen föreslår nu att en tidsgräns på sex månader införs inom vilken
det allmänna har att väcka talan eller fordringen fastställs i annan ordning.

Av propositionen framgår att vissa remissinstanser anser detta är en alltför Mot. 1989/90

lång tid medan andra anser att tidsfristen är för kort. Enligt vår uppfattning Sk2

är sex månader ett godtagbart förslag eftersom det ger skattemyndigheterna
ordentlig utredningstid samtidigt som det allmänna sätts under tidspress.

Vi kan dock inte acceptera regeringens förslag till förlängning av tidsfristen.
Enligt propositionen skall sådan kunna ske om särskilda skäl föreligger.

Med särskilda skäl avses enligt propositionen att den skattskyldige förhalar
processen eller att utredningsmaterialet är mycket omfattande. Poängen
med en tidsfrist är att skattemyndigheten med största skyndsamhet skall utreda
skatteärendet. Om förlängning kan åstadkommas utan vidare, exempelvis
om utredningsmaterialet är omfattande, blir hela regeln om tidsbegränsning
poänglös. Vi föreslår därför att förlängning endast skall få ske om
synnerliga skäl föreligger och endast med en månad i taget.

Skadestånd

Det är utmärkt att regeringen nu föreslår en utökning av statens ersättningsskyldighet
vid felaktig betalningssäkring. En förutsättning för att betalningssäkringsbeslut
inte skall vara helt orimliga från rättssäkerhetssynpunkt är att
det finns ett fungerande system för ersättning. Statsrådet anför ju s jälv i propositionen
att risken för felaktiga beslut är mycket större i betalningssäkringsmål
än i annan statlig verksamhet. Anledningen är att betalningssäkringsbeslut
oftast fattas utan att den enskilde fått tillfälle att yttra sig och i
regel avser fordringar som inte har fastställts.

Regeringens ändringsförslag är dock inte tillräckliga, enligt vår uppfattning.

a) Enligt propositionen skall staten ersätta för ren förmögenhetsskada om
fordringen inte fastställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än vad
som har betalningssäkrats. För att ersättningsrätten inte skall urholkas genom
en restriktiv tolkning av väsentlighetsrekvisitet föreslår vi att ”väsentligt
lägre belopp” skall legaldefinieras till att avse minst ett basbelopp.

b) Vidare föreslår regeringen att det strikta skadeståndsansvaret ej skall
omfatta kostnader för biträde och utredning i betalningssäkringsmålet. Eftersom
statsrådet utförligt redovisat att riskerna för felaktiga beslut i dessa
mål är mycket stora är det därför obegripligt varför ersättning ej skall utgå
till den enskilde för dennes kostnader för att tillvarata sin rätt. Vi föreslår att
sådan ersättningsrätt införs.

c) Även om risken för fel inte är lika överhängande för fastställda fordringar
torde beslut om betalningssäkring fattas även i dessa fall utan att den
enskilde fått tillfälle att yttra sig. Risken för fel kan därför inte undvikas och
strikt skadeståndsansvar bör därför enligt vår mening föreligga även i dessa
fall.

d) Enligt propositionen skall jämkning i skadeståndsfrågan kunna ske om
den skattskyldige medverkat till skadan eller det annars skulle vara oskäligt
att ersättning lämnas. Enligt vår uppfattning skall jämkning endast kunna
ske om det finns ett orsakssamband mellan den skattskyldiges handlande och
det felaktiga betalningssäkringsbeslutet eller att det skulle vara uppenbart
oskäligt att ersättning utgår. Någon annan jämkningsgrund bör inte föreligga.

Hemställan Mot. 1989/90

Sk2

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i riskrekvisitet
till att endast avse s.k. betalningssabotage,

2. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag, beslutar att
tidsfristen för betalningssäkring endast skall få ske vid synnerliga skäl
och endast med en månad i taget,

3. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag, beslutar att
”väsentligt lägre belopp” i skadeståndshänseende legaldefinieras till
att avse minst ett basbelopp,

4. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag, beslutar att
skadeståndsansvaret skall omfatta kostnader för ersättning och biträde
i betalningssäkringsmålet,

5. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag, beslutar att
statens strikta skadeståndsansvar skall avse även fastställda fordringar,

6. att riksdagen, med ändring av regeringens förslag, beslutar att
jämkning av skadeståndet endast skall få ske om det föreligger ett
kausalsamband mellan handlingen och skadan eller om det skulle vara
uppenbart oskäligt att ersättning utgår.

Stockholm den 18 oktober 1989

Kjell Johansson (fp)

Leif Olsson (fp) Isa Halvarsson (fp)

Anne Wibble (fp)

6