med anledning av prop. 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar

Motion 1989/90:So7 av Daniel Tarschys m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So7

av Daniel Tarschys m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:28 om vård
i vissa fall av barn och ungdomar

Regeringen föreslår att en ny lag ersätter lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, LVU. LVU utgör ett komplement till socialtjänstlagen.
Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och tillit till människors
egen förmåga. LVU är tänkt att användas i situationer när insatser byggda
på frivillighet inte är möjliga eller tillräckliga.

Vi stöder propositionens grundtankar. Övervägandena om lagens utformning
ter sig omdömesgilla. Den svåra frågan är emellertid hur förslagets intentioner
skall kunna omsättas i praktisk handling. Problemen med den nuvarande
lagen rör inte så mycket dess utformning som bristen på erforderliga
resurser — personella, institutionella och finansiella. När riksdagen nu har
att pröva en ny LVU är det nödvändigt att dessa förutsättningar ägnas en
noggrann granskning.

Individuella och tidiga insatser

Det bästa sättet att förhindra att tvångsplaceringar måste tillgripas med stöd
av LVU är en metodisk och medveten satsning på tidiga insatser när barn
eller ungdomar far illa eller uppvisar ett brottsligt beteende. En viktig bestämmelse
i förslaget är därför § 22, som ger socialnämnden befogenheter att
vidta olika slags stödjande åtgärder inom ramen för ett ”öppen vårdst vång”.

Tidiga insatser från socialtjänstens sida kan uppfattas som integritetskränkande
av de unga och deras föräldrar. För att denna verksamhetsform skall
vara effektiv krävs självfallet gott omdöme och handlag hos de ansvariga
inom socialtjänsten. Vi tror emellertid att insatser av detta slag är utomordentligt
viktiga och att det finns skäl att genom aktiv opinionsbildning öka
allmänhetens förståelse för denna typ av kontakter.

Ett inslag i den förebyggande vården bör utgöras av utökad socialjoursverksamhet.
Det är angeläget att en sådan organiseras i samtliga kommuner.
Omfattningen av verksamheten skall givetvis anpassas till de aktuella behoven.

Barnombudsman

Det finns många exempel på hur barns intressen blir eftersatta i samhällsutvecklingen.
Åtgärder som syftar till att förbättra barns livsvillkor måste därför
vidtas.

Folkpartiet har tidigare föreslagit att en statlig barnombudsmannatjänst Mot. 1989/90

bör inrättas. Barnombudsmannen skall kontinuerligt följa och utreda barns So7

och barnfamiljers villkor i samhället. Bl. a. bör följande funktioner ingå i
ansvarsområdet:

□ bevaka att lagar som berör barns villkor efterföljs

□ föreslå åtgärder för att stärka barns rättssäkerhet

□ granska befintlig och planerad lagstiftningseffekt på barns situation i
samhället och föreslå erforderliga kompletteringar.

Fortbildning och personalutveckling

En kunnig och engagerad personal är en viktig förutsättning för att barn och
unga som blir föremål för insatser enligt LVU får den vård som avsetts. Socialtjänsten
måste därför förfoga över tillräckliga resurser. Fortbildning måste
bedrivas och det måste ske en kontinuerlig utveckling av arbetsmetoderna
för insatser såväl under som före och efter omhändertagandet. Det är viktigt
att familjehemmen, hemmen för vård och boende och de s. k. § 12-hemmen
får erforderligt stöd i vad avser personalutveckling. Fortbildningen av den
personal som är verksam inom dessa vårdformer måste förstärkas. Folkpartiet
har under en följd av år bl. a. krävt ökat stöd till fortbildning till familjehemspersonal.

Jourplaceringar

De ungdomar som med stöd av LVU omhändertas för vård måste genast efter
beslutet få del av vården. Platsbristen måste hävas genom kraftfulla insatser
från samhällets sida. Om plats inte kan beredas omedelbart måste det
finnas tillgång till någon form av jourplaceringar. Ungdomar som omhändertagits
för vård får inte lämnas utan tillsyn och insatser i avvaktan på planerad
placering.

1 avtalet med kommunförbunden om statsbidrag för den framtida missbrukarvården
och ungdomsvården förutskickas en länsövergripande planering i
syfte att komma till rätta med bristen på placeringsmöjligheter. Ambitionen
är lovvärd men vi ifrågasätter om inte tempot i dessa ansträngningar är väl
lågt. Frågan diskuteras i vår motion med anledning av tilläggsbudget I.

Språkbruk

Modern socialsvenska utmärks av en växande räddhåga att ge saker och ting
hanterliga namn. Gamla benämningar uppfattas som stigmatiserande och
avskaffas därför, men i deras ställe kommer antingen ingenting alls eller
också haranger som är så långa att de inte kan användas i dagligt tal och
daglig skrift. Som följd av detta har vi nu en uppsjö av sådana egendomligheter
som § 12-hem, § 7-intyg, § 18-vård osv. Detta fikonspråk blir obegripligt
för alla utomstående.

Det är dags att bryta med denna tendens, som sticker fram huvudet också
i den nu aktuella propositionen (f. ö. redan i dess namn). Utskottet bör under
sin granskning göra de språkliga justeringar som är nödvändiga för att
göra lagen hanterlig. Till det som bör övervägas av utskottet hör den föreslagna
lagens namn och § 12-hemmens namn.

Speciella lösningar för svårhanterliga ungdomar

En liten grupp av ungdomar har visat sig vara alltför våldsamma eller ohanterliga
för att vistas på § 12-hem. För dem saknas ofta alternativ utanför kriminalvården.
Gruppen är lyckligtvis så begränsad att det inte lär vara möjligt
eller motiverat för enskilda huvudmän att inrätta särskilda inrättningar. En
samverkan krävs därför för detta speciella klientel. Staten bör ta initiativ till
en lösning av problemet. En möjlighet är att inrätta något eller några LVUhem
med särskilt hög bevakningsgrad. En annan möjlighet är att ungdomar
som inte kan hanteras inom LVU-hemmen placeras inom kriminalvården.

Dokumentation

I propositionen föreslås att i socialnämndens ansökan om vård enligt LVU
skall grunderna, den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den
planerade vården anges. Det är viktigt att dokumentationen kring ett LVUärende
är fullständigt. Detsamma måste gälla vid placeringar av barn och
ungdom som sker enligt socialtjänstlagen. Missförhållandena kan oftast vara
lika stora för den som placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU. Omsättningen
av handläggare vid socialförvaltningarna är dessutom betydande,
vilket kan omöjliggöra en långsiktig vårdplanering om dokumentationen är
bristfällig.

Vårdnadsöverflyttning

Regeringen föreslår att möjligheten att överflytta vårdnaden till familjehemsföräldrarna
måste utnyttjas oftare än för närvarande, under förutsättning
att en återförening inom överskådlig tid ter sig orealistisk. Denna möjlighet
till vårdnadsöverflyttning är speciellt viktig om barnet placeras i familjehem
vid mycket späd ålder. Socialnämnderna bör därför åläggas att med ca
2—3 års intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning vid mycket
långa familjehemsplaceringar av barn och unga. Oftast försämras de ekonomiska
villkoren för familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom
de då går miste om ersättningen som familjehemsförälder. Vi föreslår
därför att den ekonomiska situationen för familjehemsföräldrar, som övertar
vårdnaden av barn, blir utredd.

Socialtjänst — kriminalvård

Ungdomar under 20 år som begår brott skall i första hand bli föremål för
insatser från socialtjänstens sida, samtidigt som straffbarhetsåldern är 15 år.

Samarbetet mellan socialtjänsten och rättsväsendet är emellertid långt ifrån
friktionsfritt. Detta medför att ungdomar med ett kriminellt beteende lätt
kan hamna mellan flera stolar.

De verksamma inom socialtjänsten, rättsväsendet, kriminalvården, polisen
m. fl. påtalar ofta hur svårt det är att nå resultat eftersom inblandade
myndigheter arbetar oberoende av varandra. Samarbetet mellan de inblandade
myndigheterna måste stärkas för att förhindra ytterligare brottslighet
från unga och lägga grunden för lämpliga insatser från samhällets sida.

Samhällets reaktioner gentemot de ungdomar som begår brott måste 15

Mot. 1989/90
So7

komma så fort som möjligt i anslutning till brottet. Oavsett om socialtjänsten Mot. 1989/90

eller åklagarmyndigheten handlägger ärendet måste gensvaret bli snabbt. På So7

detta område finns i dag stora brister som med skärpa måste påtalas av riksdagen.
Regeringen bör anmodas att se över vilka väntetider som f. n. föreligger
och återkomma till riksdagen med förslag om insatser för att möjliggöra
en mer skyndsam hantering av ungdomsbrotten.

Under senare tid har vi haft en aktiv debatt om våldet bland ungdomarna.

Oavsett om våldet har ökat eller främst blivit mera synligt är det riksdagens
skyldighet att vidta åtgärder. För att åtgärderna skall bringa resultat måste
gemensamma insatser från flera utskott initieras.

Ungdomskriminaliteten måste angripas genom en mängd olika insatser.

Utöver dem som nämnts med anknytning till LVU-propositionen tar vi här
nedan upp i punktform ett antal åtgärder som vi i andra sammanhang har
fört fram:

□ Kraftfulla insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk

□ Opinionsbildning för att skärpa föräldraansvaret

□ Ökat stöd till ungdomarnas fritidsaktiviteter

□ Föräldrar till ungdomar som orsakar skada måste i högre utsträckning bli
skadeståndsskyldiga

□ Bättre stöd för brottsoffer

□ Vidgad tillämpning av bruket att kriminella ungdomar konfronteras med
sina offer och resultatet av sina gärningar

□ Jourdomstolar, villkorad åtalseftergift, hårdare straffsatser vid upprepad
brottslighet samt ökade möjligheter till häktning av ungdomar

Parlamentarisk beredning

När socialtjänstlagen antogs uttalade riksdagen att lagens tillämpning borde
följas av en parlamentarisk beredning. Socialberedningen gavs denna uppgift.

Socialberedningen är numera upplöst, men behovet av en parlamentarisk
beredning med uppgift att följa den nya sociallagstiftningens tillämpning och
ta initiativ till åtgärder för att hantera olika problem kvarstår. I fråga om
den aktuella lagen är det inte minst viktigt att vaka över hur tillgången på
nödvändiga platser utvecklas och hur den öppna vården byggs ut. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att det inrättas en parlamentarisk
beredning för att följa institutionsvården samt det förebyggande
arbetet inom socialtjänstens område med inriktning på barn
och unga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialjoursverksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jourplaceringar inom LVU-vården,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- 16

tionen anförts om ungdomar som visat sig alltför våldsamma eller Mot. 1989/90
ohanterliga för § 12-hem, So7

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av personalutveckling och fortbildning
bland grupper som arbetar inom socialtjänsten med barn och unga
och inom vård enligt LVU,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att socialtjänstlagen
skall omfattas av liknande krav på dokumentation som
LVU,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdnadsöverflyttningar vid mycket långa familjehemsplaceringar,

8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de ekonomiska
villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
barnombudsmannatjänst bör inrättas i enlighet med vad som anförts
i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under rubriken socialtjänst - kriminalvård.

Stockholm den 14 november 1989

Daniel Tarschys (fp)

Barbro Westerholm (fp) Ulla Orring (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

17