med anledning av prop. 1989/90:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90

Motion 1989/90:So10 av Daniel Tarschys m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1989/90: SolO

av Daniel Tarschys m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:25 med
förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1989/90

Mot.

1989/90

SolO

I propositionen begär regeringen bemyndigande att godkänna en med kommunförbunden
träffad överenskommelse om statsbidrag för missbrukarvården
m. m. under åren 1990-92. Vidare äskas ytterligare 40 milj. kr. för innevarande
budgetår.

Flera rapporter har påvisat svagheter i det hittills tillämpade statsbidragssystemet.
Bristerna har också vid upprepade tillfällen påtalats i riksdagen.
Vi anser att regeringen inte har tagit tillräckligt intryck av denna kritik. Den
konstruktion av statsbidraget som nu föreslås innebär i de flesta avseenden
ett vidmakthållande av det gamla systemet. Vi ser mot denna bakgrund inte
skäl att tillstyrka de skisserade riktlinjerna för den kommande treårsperioden.
Eftersom regeringen är sent ute med sitt förslag och kommuner och
landsting redan har fastställt sina budgetår finner vi det dess värre nödvändigt
att godta den föreslagna modellen för år 1990. Det finns emellertid ingen
anledning att i ytterligare två år acceptera ett statsbidragssystem som hittills
inte visat sig ha åsyftade stimulanseffekter.

Problem inom missbrukarvård och ungdomsvård

Det finns en rad svåra problem inom missbrukar- och ungdomsvården.

I socialstyrelsens kommunenkäter redovisas en kraftig ökning både av antalet
missbrukare och av missbrukarnas vårdbehov. Redan före den senaste
lagändringen ökade antalet tvångsvisa placeringar, och ytterligare efterfrågan
kan självfallet förväntas som ett resultat av den förlängda maximitiden
för vårdtvång.

Även inom öppenvården är bristerna stora. Klienterna blir fler och deras
vårdbehov blir allt större, men relativt få kommuner har enligt socialstyrelsen
utvecklat öppenvårdsresurser som alternativ till institutionsvården.

Klientorganisationerna har påtalat bl. a. bristen på platser för klienter
med stort vårdbehov och den svaga samordningen mellan socialtjänst och
psykiatri i vården av narkotikamissbrukare.

RRV har undersökt effekterna av nuvarande statsbidragssystem. Resultatet
av denna undersökning är mycket nedslående. RRV skriver (1988:273 s.

Den nuvarande konstruktionen av statsbidraget är otillfredsställande ur såväl
kommunernas som statens och institutionernas synvinkel. I kommuner

27):

1 Riksdagen 1989190. J sami. Nr SolO

nas och institutionernas perspektiv är det otillfredsställande att få ett bidrag Mot. 1989/90

sorn det inte går att påverka. Ur statlig aspekt är det otillfredsställande att $ol0

kommunerna inte är skyldiga att redovisa för staten hur medlen använts.

Som en följd härav är det svårt att få en överblick i vad mån och hur öppenvården
har förstärkts. I ett mer generellt samhällsperspektiv kan det diskuteras
om inte systemet borde ge incitament till förstärkande och utvecklande
åtgärder inom missbrukarvården och där möjlighet finns att särskilt stödja
eftersatta vårdbehov.

Kommunbidraget tilldelas utan någon form av verklighetsförankrade prestations-
eller behovskriterier, hävdar RRV. "En finansieringsform som saknar
koppling till vare sig de verksamheter som bedrivs eller de behov som finns
har små möjligheter att uppnå någon form av effektivitet”.

En allvarlig fråga är enligt vår mening hur kommunerna skall kunna stimuleras
att satsa större resurser på tidiga och förebyggande insatser samt öppen
■värd i olika former. Denna uppgift blir särskilt viktig genom de vidgade möjligheter
till tidiga insatser som öppnas genom förslaget till ny LVU. Varken
det nu tillämpade eller det föreslagna statsbidragssystemet bidrar till att lösa
detta problem.

De nyheter som föreslås för de kommande tre åren är av mycket begränsad
räckvidd och inskränker sig huvudsakligen till vissa beloppsuppräkningar.
Därutöver förutskickas en länsövergripande vårdresursplanering i
syfte att nå ett bättre resursutnyttjande. Ambitionen är lovvärd men det är
svårt att förutsäga vad en sådan planering kan leda till. Mot bakgrund av de
akuta svårigheter som råder anser vi det i varje fall vara en alltför blygsam
målsättning att till sommaren 1990 enbart åstadkomma en rikstäckande inventering
av "behov och möjliga lösningar”. Vi efterlyser ett högre tempo i
detta arbete.

Folkpartiet har föreslagit en allmän översyn av statsbidragen för kommunerna.
Frågan om statsbidragen till missbrukarvården bör behandlas i detta
sammanhang. Vi vill därför tillstyrka det av regeringen förordade statsbidragssystemet
endast för nästkommande kalenderår.

Formen för riksdagens beslut

När nuvarande statsbidragssystem infördes skedde detta genom att regeringen
bemyndigades att godkänna ett före riksdagsbehandlingen träffat avtal
med kommunförbunden. Motsvarande procedur har därefter tillämpats
utan att riksdagen — såvitt vi har kunnat finna — har fattat beslut om att
frågan skall hanteras i just denna ordning. Även riksdagens beslut om statsbidragen
till hälso- och sjukvården följer samma mönster.

Vi har förståelse för att modellen med riksdagsbemyndiganden kan behöva
användas vid huvudmannaskapsförändringar. Från konstitutionell synpunkt
är tekniken emellertid inte invändningsfri när det sedan blir fråga om
en mer kontinuerlig utveckling av statsbidragen. Aven i sådana situationer
kan regeringen självfallet ha anledning att inhämta synpunkter från kommunförbunden
innan förslag föreläggs riksdagen, men det finns inget starkt
skäl för att dessa kontakter skall ha formen av förhandlingar som leder fram
till regelrätta avtal. Den normala modellen i sådana sammanhang bör

tvärtom vara att regeringen utan att i förväg ha låst sig genom överenskom- 2

melser med kommunförbunden underställer riksdagen ett förslag om stats- Mot. 1989/90

bidragens utformning. Så sker redan nu i fråga om andra statsbidrag, t. ex. So 10

statens stöd till barnomsorgen.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

1. att riksdagen avslår propositionens yrkande I under avsnittet H 2
(bil. 4),

2. att riksdagen som riktlinjer för statsbidragen till missbrukarvård
för år 1990 godkänner den i propositionen och överenskommelsen
föreslagna konstruktionen såvitt gäller detta kalenderår,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att framtida
propositioner om statsbidrag till kommuner och landsting inte annat
än vid huvudmannaskapsförändringar eller i andra exceptionella
situationer bör konstrueras som anhållanden om att riksdagen bemyndigar
regeringen att godkänna i förväg träffade överenskommelser
med kommunförbunden.

Stockholm den 16 november

Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) Barbro Westerholm (fp)

Ulla Orring (fp)

3

99214, Stockholm 1989