Ledamöternas placering i plenisalen

Motion 1994/95:K307 av Lars Tobisson och Gunnar Hökmark (m)

Det klagas ofta på riksdagens kammardebatter. De anses
stela och tråkiga. Närvaron är låg även när det gäller ärenden
av allmänt intresse.

Senare tiders talmän har lagt ned mycken möda på att
reformera debattreglerna. De kan dock inte komma åt det
grundläggande problemet, nämligen den tilltagande
partisplittringen i riksdagen. Debatter tenderar att bli både
utdragna och svåröverskådliga, när de skall föras med upp
till sju deltagare.

Till betydande del sammanhänger dock dagens svårigheter
också med den princip som ligger till grund för ledamöternas
placering i plenisalen. Med nuvarande fördelning efter
valkretsar (och inom valkretsen efter antalet riksdagsår) kan
man inte göra något väsentligt åt rådande missförhållanden
ens med de mest finurliga ändringar av debattreglerna eller
kraftfulla förmaningar om vikten av att vara på plats.

En kartläggning, utförd under 1980-talet av
Interparlamentariska unionen, visade att
parlamentsledamöterna i en klar majoritet av 54 undersökta
länder satt grupperade efter politisk uppfattning. Andra
förekommande principer var alfabetisk ordning och
ledamöternas egna önskemål. Endast sju länder lade
valkretsindelningen till grund för placeringen. I flertalet av
dessa fall rörde det sig om kommunistiskt styrda öststater,
där en fördelning efter partitillhörighet mötte uppenbara
praktiska svårigheter.

I nästan alla demokratier är således
parlamentsledamöterna placerade partivis. Indelningen av
det politiska fältet i höger och vänster härstammar för övrigt
från fördelningen av platser i nationalförsamlingen efter den
franska revolutionen.

Sverige -- liksom grannlandet Norge -- avviker från det
gängse mönstret i utvecklade demokratier genom att i stället
gruppera parlamentets ledamöter efter en geografisk princip.
Det betyder att exempelvis en moderat kan bli bänkkamrat
med en kommunist. Detta sätt att ordna platsfördelningen får
närmast ses som en historisk kvarleva. Förr uppfattades
riksdagsmännen främst som företrädare för sina valkretsar.
Det dröjde länge, innan förekomsten av partier erkändes i vår
författning.

Men idag är ledamöternas partitillhörighet en viktigare
indelningsgrund än deras geografiska ursprung. Det framgår
inte minst av att riksdagsmän identifieras med
partibeteckning mycket oftare än med hemmahörighet i
valkrets. Vid de senaste riksdagsvalen har dessutom
ledamöter invalts på s.k. rikslistor, vilket inneburit att de
fördelats på valkretsar och därmed i kammaren utan
samband med sin bostadsort.

Det kan tilläggas att man inte heller i andra politiskt valda
församlingar brukar följa en geografisk indelningsgrund.
Kommunfullmäktige och landstingsledamöter sitter ofta
partivis. Samma förhållande möter nu de riksdagsledamöter
som nyligen valts att sitta i Europaparlamentet. Ledamöterna
i Europarådet och Nordiska rådet är inte direktvalda men är
ändå inte placerade efter nationstillhörighet -- vilket man
kanske kunnat vänta -- utan i bokstavsordning.

En platsfördelning i riksdagens plenisal efter
partitillhörighet skulle utan tvivel skänka debatten större
livfullhet och åskådlighet. Naturligtvis verkar det
stämningshöjande att sitta bland politiska fränder från hela
landet jämfört med att vara bänkgranne med en politisk
motståndare. Det skulle också bli lättare att hålla kontakten
inom en riksdagsgrupp och att där fördela uppgiften att ta
till orda. Skillnader i närvaro mellan partierna skulle snabbt
kunna avläsas, vilket torde verka disciplinerande -- om inte
annat genom respektive partiledningars försorg. Likaså
skulle partiernas uppträdande i voteringar bli lättare att
överblicka.

Bl.a. för voteringstavlans skull måste ledamöterna ha fasta
platser. Placeringen inom respektive partisektor kan göras
efter antalet riksdagsår eller överlämnas till partiernas
bestämmande. Statsråd bör få sina platser på de främsta
bänkarna inom berörd partisektor.

En förändring av ledamöternas placering i riksdagens
plenisal lär inte kräva någon ombyggnad eller installation av
ny apparatur. Åtgärden bör därför kunna genomföras under
innevarande eller senast inför nästa mandatperiod.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att platsfördelningen i riksdagens
plenisal skall ske efter partitillhörighet och inte efter
valkrets.

Stockholm den 19 januari 1995

Lars Tobisson (m)

Gunnar Hökmark (m))