Kriminalvården

Motion 1992/93:Ju841 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s)

Samhällets insatser

Kriminalvårdens arbete vilar på de principer som slogs
fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Grundtankarna i
reformen är att motverka de negativa konsekvenser som ett
frihetsberövande innebär samt att medverka till den
dömdes anpassning i samhället.

De flesta av kriminalvårdens klienter är starkt
missgynnade socialt liksom i de flesta andra avseenden.
Många saknar arbete och bostad, har ofta dragit på sig stora
skulder och har uttalade missbruksproblem. Den allt
hårdare inställningen till människor som begått brott har,
trots kriminalvårdens höga ambitioner, lett till att det blivit
svårare att framgångsrikt främja den dömdes anpassning.

Rehabilitering av de intagna och arbete med att
förebygga återfall i brott måste ses utifrån en helhetssyn.
Hela samhällets insatser krävs för att kriminalvårdens
klienter skall få arbete, bostad och annan samhällsservice i
form av sjukvård och omsorg. Brister i samhällets resurser
i form av bl.a. arbete och bostad försvårar frigivningsarbete
och motverkar på så sätt kriminalvårdens intentioner.
Kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt som övriga
medborgare till samhällsservice.

Detta kräver samarbete över myndighetsgränser. De
olika projekt som pågår mellan arbetsförmedling,
socialtjänst, sjukvård m.fl. bör utvecklas och fördjupas.
Inte minst är det angeläget att de intagnas kontakter med
omvärlden stärks redan under anstaltstiden. Det
underlättar frigivningsförberedelserna och anpassningen
efter anstaltstiden.

Det behövs en övergripande analys av samhällets
insatser för dem som är dömda till kriminalvård. Förslag till
åtgärder bör tas fram i syfte att lösa de intagnas bostads-,
arbetsoch skuldproblem. Regeringen bör snarast ge
fängelseutredningen tilläggsdirektiv i syfte att få fram en
sådan analys och förslag till åtgärder.

Innehållet i kriminalvården

En av kriminalvårdens uppgifter är att så långt möjligt
eliminera de bakomliggande orsaker som kan bidra till
förnyad brottslighet. Under senare år har lokala
handlingsprogram för de enskilda anstalterna utvecklats
och ett ambitiöst motivationsarbete har bedrivits för att ge
klienterna insikt om sina problem. Olika
behandlingsinsatser för att hindra sexuella övergrepp,
misshandel eller att upphöra med ett uttalat missbruk av
alkohol och/eller narkotika har byggts ut.

Det är angeläget att detta arbete kan fortgå och
utvecklas. Också nya alternativ bör prövas tillsammans och
i samverkan mellan myndigheter och organisationer. För att
tillgodose de behov av utbildning, missbruksprogram,
föräldrakurser m.m. som finns bör det skapas ytterligare
avdelningar för bara kvinnor. Även arbetet med att ge vård-
och tillsynspersonalen ett ökat ansvar i klientarbetet måste
fortsätta.

Det bör betonas att innehållet i kriminalvården är av stor
betydelse för att förändra och påverka den intagnes
situation och medverka till att klienterna står bättre rustade
inför frigivningen.

Behovet av anstaltsplatser

Beläggningssituationen i anstalter och häkten är för
närvarande mycket besvärlig. Det är inget som tyder på att
behovet av antalet fängelseplatser kommer att minska.
Tvärtom kommer flera av den borgerliga regeringens
förslag till lagändringar att leda till behov av en kraftig
utbyggnad av antalet fängelseplatser. Det gäller bl.a.
avskaffande av halvtidsfrigivningen, ändrade straffskalor
för vissa brott, åtgärder mot bruk i narkotika samt ringa
narkotikabrott och en ny rattfyllerilagstiftning.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsens beräkningar kommer
behovet av anstaltsplatser med anledning av ändrade regler
för villkorlig frigivning att öka med drygt 300 platser de
närmaste åren. Vi socialdemokrater avvisar regeringens
förslag till temporärt nya regler för villkorlig frigivning. En
lösning bör avvaktas till dess straffsystemkommittén
redovisat sina samlade förslag.

Vi anser att ett införande av två tredjedelsfrigivning
måste kombineras med åtgärder som motverkar behovet av
en ökning av antalet anstaltsplatser. Härigenom innebär
vårt förslag när det gäller kriminalvården en besparing på
minst 50 miljoner kronor i förhållande till regeringens
budgetproposition. Den proposition som återförvisats till
justitieutskottet bör därför inte nu leda till något
riksdagsbeslut. Regeringen bör dra tillbaka förslaget.

Mot denna bakgrund kan anslaget till kriminalvården för
budgetåret 1993/94 härigenom minskas med 50 miljoner
kronor.

Intentionerna om en human kriminalvård och
ambitionerna att tiden i anstalt ska främja återanpassningen
ställer krav på möjligheter till differentiering av de intagna.
Dels bör den intagne ur säkerhetssynpunkt placeras på
lämplig anstalt, dels bör andra skäl såsom personliga
egenskaper, missbruk m.m. ligga till grund för placeringen.

Överbeläggning och i flera fall dubbelbeläggning som
fått ske under innevarande budgetår gör det svårare att
skapa ett sådant innehåll i verksamheten att
återanpassningen kan främjas på bästa sätt. Dessutom
försvåras kampen mot narkotikan.

Det är angeläget att åtgärder kan vidtas som leder till att
den nuvarande svåra beläggningssituationen kan
motverkas. Mot bakgrund av det synnerligen besvärliga
statsfinansiella läge som Sverige för närvarande befinner sig
i är det just nu inte möjligt att tillföra ytterligare medel till
verksamheten.

Det är dock angeläget att åstadkomma rationaliserings-
och effektivitetsinsatser i syfte att få utrymme att vidta
åtgärder som minskar den nuvarande överansträngda
beläggningssituationen. Ambitionen att ha en
medelbeläggning på 85 %
bör därför inte ges upp, även om möjligheterna att nå
målsättningen det närmaste året verkar avlägsna.

Kampen mot missbruket

Ofta är den enda förutsättningen för att bli av med
alkohol/narkotikamissbruk att påbörja någon form av
behandling. Såväl kontraktsvård som vistelse enl § 34 Kval
ger goda möjligheter till rehabilitering. Dessa verksamheter
bör utvecklas i samverkan med socialtjänsten och olika
vårdgivare för att tillvarata de behandlingsresurser som
finns.

Genom en bättre planering, uppföljning och ett flexibelt
utnyttjande av vårdutbudet kan möjligheter ges till fler §34-
vistelser och att fler kan dömas till kontraktsvård i stället
för fängelse. Härigenom skulle behovet av fängelseplatser
också minska.

Dock har kommunernas besparingar inom
missbruksvården blivit ett hinder för att utnyttja dessa
möjligheter till behandling. Det är inte klienternas
motivation att bli av med sitt missbruk som saknas, utan
ofta handlar det om kommunernas vilja att ta på sig ett
kostnadsansvar för missbruksvården. Om kommunen inte
gör det återstår i regel endast fängelse som alternativ.

Frivården

Frivårdspåföljderna utgör ett alternativ till fängelse. Det
finns all anledning att utveckla såväl föreskrifter som
innehållet i verksamheten.

Många av frivårdens klienter saknar arbete och bostad.
De har ofta en ofullständig skolutbildning. Hos mer än
hälften av klienterna finns ett känt alkohol- och/eller
narkotikamissbruk.

En av frivårdens viktigaste uppgifter är den
förmedlande, dvs. att se till att klienten får tillgång till det
stöd och den hjälp som andra samhällsorgan kan
tillhandahålla. Det förutsätter ett väl fungerande samarbete
med övriga samhällsorgan, såsom socialtjänst,
arbetsförmedling och sjukvård.

Det är genom metodutveckling och ett väl strukturerat
innehåll i frivårdspåföljden som andelen klienter i frivård
kan öka och antalet klienter i fängelse minska. Det är
angeläget att utvecklingen får fortsätta.

De frivilliga övervakarna

För att klara sina uppgifter måste frivården ha tillgång
till goda medarbetare i form av väl utbildade övervakare.
De gör värdefulla insatser för de dömda, inte minst genom
att ge dem en förankring bland ''vanligt folk''. De utför
också ett viktigt samhällsarbete genom att förmedla
förståelse och kunskap om kriminalvården och dess
verksamhet.

Det finns en omvittnad svårighet såväl att rekrytera
övervakare som att behålla dem som redan finns.
Problemen kan i viss utsträckning tillskrivas den låga
ersättningen på 200 kronor per månad. Varken
övervakararvodet eller övriga ersättningar som kan utgå för
de insatser som övervakaren gör, har följt med i
kostnadsutvecklingen under senare år.

Vi föreslår att ersättningen till de frivilliga övervakarna
ökas från 200 kronor per månad till 300 kronor per månad.
Anslaget till lekamannaarvoden bör därför höjas med 10
miljoner kronor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
Fängelseutredningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av differentieringen
av intagna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att
främja återanpassningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter till kontraktsvård
och § 34-vistelse,

6. att riksdagen beslutar anslå 10 000 000 kr för höjning
av lekmannaarvoden utöver regeringens förslag,

7. att riksdagen beslutar att till kriminalvården för
budgetåret 1993/94 anvisa ett ramanslag på 3 258 089 000 kr.

Stockholm den 26 januari 1993

Lars-Erik Lövdén (s)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Birthe Sörestedt (s)

Nils Nordh (s)

Göran Magnusson (s)

Sigrid Bolkéus (s)

Kent Carlsson (s)

Alf Eriksson (s)