Kriminalpolitiken

Motion 1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v)

Centralt för vänsterpartiets kriminalpolitik är: att
förebygga brott, att upprätthålla respekt för lag och
rättsväsende, att mildra de skador som brottslighet medför,
att öka människors trygghet och att utveckla en human
kriminalpolitik.

Redan som barn får vi lära oss att brott mot normer leder
till negativa reaktioner från omgivningen. Vad vi kanske
inte är medvetna om men som vi bör veta är att det råder
olika normer i olika grupper och samhällen och att normer
även förändras över tid. Vad som anses som brottsliga
handlingar varierar därför beroende av kultur, typ av
samhälle och historisk period. Skillnader i synen på
brottslighet varierar även mellan män och kvinnor och
mellan stad och landsbygd.

Varje samhälle drar upp gränser för vad som skall anses
vara normöverskridande och därmed brottsligt. Varje
samhälle utformar därefter sitt rättssystem för att åtgärda
brottsligheten. Både gränsdragningar och åtgärder måste
ständigt vara föremål för översyn, omprövningar och
omarbetningar i syfte att anpassa och förbättra systemet
alltefter ökade kunskaper, samhällets krav och samhällets
förändring.

Om samhällets gränsdragningar och åtgärder skall
respekteras och stödjas av samhällsmedborgarna, så krävs
att de uppfattas som logiska, rimliga och rättvisa. Vilka
uppfattningar som allmänheten har är i sin tur beroende av
de erfarenheter, de kunskaper och de upplysningar som
människor får. Det är därför av största vikt att framförallt
forskare, politiker och massmedia förmedlar en sann och
nyanserad bild av verkligheten.

Det är viktigt att samhället vidtar åtgärder för att mildra
de skador som brottsligheten orsakar. Brottsofferjourer har
visat sig fylla en mycket viktig funktion för att hjälpa och
bistå människor som utsatts för brott. Vi anser därför att
man måste tillföra brottsofferjourernas riksförbund de
medel som behövs för att jourverksamheten skall kunna
fortsätta och även utvecklas. Anslaget till
brottsofferjourerna är under innevarande år 1,5 miljoner kr
eftersom riksdagen beviljade 500 000 kr utöver regeringens
förslag. Vi anser att brottsofferjourerna därutöver skall
tilldelas 2 miljoner kr från anslaget G 6
Brottsskadenämnden.

Brottens offer har under de senaste åren
uppmärksammats och kan nu på ett annat sätt än tidigare få
stöd, hjälp och ersättning för sitt lidande. Detta gäller
enskilda individer som drabbas av fysisk, psykisk eller
ekonomisk skada. Grupper av samhällsmedborgare som
drabbas av skador till följd av ekonomiska, miljö- eller
andra brott kan inte få den hjälp eller ersättning som de
borde få, främst beroende på att det inte går att föra talan i
domstol för grupper av människor. Vi förväntar oss att
utredningen om grupptalan i domstol skall komma med
förslag som löser det problemet.

Att känna trygghet är en viktig livskvalité. De
offerundersökningar som görs i dag visar att människors
rädsla för brott inte motsvarar de faktiska riskerna att
utsättas för brott. Det anmälda våldet har ökat kraftigt
under de senaste decennierna. Men det faktiska våldet har
däremot inte ökat på samma sätt. Våldsbrotten utgörs till ca
40% av gatuvåld främst i storstäderna och till övervägande
del mellan unga män och i anslutning till nöjeslivet och dess
lokaler. Omkring 30% av våldet sker i lägenheter och
handlar till största delen om våld mot kvinnor. Resterande
30% av våldsbrotten sker på arbetsplatserna.

Dessa undersökningar visar även att de som är mest
rädda för brott är de som löper den minsta risken att också
utsättas för brott. Som upplysning kan nämnas att
motsvarande undersökningar i våra grannländer visar att
det i Sverige råder minst samstämmighet mellan rädsla och
risker. Den slutsats man kan dra av dessa undersökningar är
att allmänheten i Sverige inte har en adekvat uppfattning
om brottslighetens omfattning och risken att utsättas för
brott. Troligen spelar massmedia här den största rollen, bl
a genom sina utdragna skildringar av otypiska händelser.
Men även politiska partier och enskilda politiker har
medverkat till att skapa den bilden. Det är politikers ansvar
att värna om människornas livskvalitet, därför är det
mycket allvarligt när politiska utspel, krav och politiska
beslut baseras på denna felaktiga bild och därmed
förstärker den.

Sverige var länge internationellt känt som ett
föregångsland i sina strävanden att humanisera
kriminalvården och att söka alternativ till
frihetsberövanden. Samhällstjänst och kontraktsvård är de
alternativ som införts, men som bör utvecklas ytterligare.
Arbetet med att ta fram även andra alternativ måste
intensifieras. Fängelse som påföljd är det dyraste och ur
individens synvinkel sämsta alternativet, som dessvärre
ibland är nödvändigt. Och det är att beklaga att
utvecklingen mot bättre alternativ gått så sakta. Det vi i dag
kan konstatera är att våra fängelser till stor del är fyllda av
socialt handikappade människor, som stulit, misshandlat
eller begått alkohol- och narkotikarelaterade brott.

Frihetsstraffens skador på individen är väl
dokumenterade. Samhällets syn på olaga frihetsberövande
som ett allvarligt brott framgår av brottsbalken (BrB 4:2)
där det stadgas upp till tio års fängelse för dessa brott. Att
förvara brottslingar i fängelse är mycket kostsamt.
Skillnaden mellan fängsligt förvar och frivård är 100 000-tals
kronor/år och individ. Detta förutom den kostnad som
tillkommer med en större återfallsfrekvens i brottslighet vid
fängelse som påföljd.

En ny och växande grupp av de fängelsedömda är de
psykiskt sjuka. Sverige är troligen det enda land i världen
där psykiskt sjuka personer kan straffas för brottsliga
handlingar, och vänsterpartiet anser att detta är fel.
Konsekvenserna av den lagförändring som beslutades våren
1991 om en striktare definition av begreppet psykisk
störning medför att antalet psykiskt störda som får avtjäna
ett fängelsestraff ökar. Att antalet psykiskt störda som blir
föremål för kriminalvård ökar är delvis ett resultat av den
ofullständiga reform som avvecklingen av institutionerna
för psykiskt sjuka inneburit. Ofullständig därför att man
inte gett dessa människor förutsättningar för att klara ett
värdigt liv ute i samhället.

Dagens förhållande innebär en större påfrestning på
kriminalvården både vad gäller utbildning av personal och
utveckling av vård och behandling. Som exempel kan
nämnas att en undersökning av Mc Lellan om
behandlingsmetoder för intagna med drog- och
alkoholproblem visar, att ett behandlingsprogram som
visade sig bra för majoriteten av narkotikamissbrukare inte
bara var verkningslöst utan försämrade tillståndet för dem
som även hade en djup psykisk störning.

Normalitetsbegreppet, att intagna skall få frivillig
psykiatrisk hjälp inom den allmänna sjukvården, anser vi
inte vara realistiskt. Kriminalvården måste få de resurser
som den behöver för att själv klara behandling och vård av
de psykiskt störda på sina anstalter.

För att snabbare nå bättre resultat ekonomiskt och
vårdmässigt och som ett resultat av att fler döms till
kontraktsvård och fler får avtjäna sitt straff inom
samhällstjänsten anser vänsterpartiet att 50 slutna
fängelseplatser kan omvandlas till öppenvårdsplatser; en
besparing på 10 miljoner.

Sedan några år ökar antalet barn under 18 år som döms
till fängelsestraff. Det skrivs spaltmetrar om ungdomsgäng,
ungdomsbråk om ungdomar som misshandlar och slår ner
gamla människor. Ungdomar framställs som monster som
ingen kan hantera och som därför måste låsas in.

Genom den statistik som finns över brottsutvecklingen
kan man se att 90% av våldsbrotten utförs av personer i
åldrarna 18--65 år.

Vi har i dag gedigen kunskap baserad på vetenskaplig
forskning om de bakomliggande orsakerna till den
brottslighet som barn och ungdom utför eller drabbas av.
Trots dessa kunskaper finns aspekten förebyggande
brottslighet mycket sällan med när man konkret diskuterar
och planerar barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och
familjepolitik.

Samhällets kostnader för ungdomars brottslighet blir
störst om man inte lyckas med att bryta en ogynnsam
utveckling. Barn och unga söker sin identitet och man måste
därför vara mycket vaksam för att inte samhällets reaktion
på lagöverträdelser skall medföra att den unge får en
självuppfattning som varande en brottsling.

Med anledning av misstanke om brott, avvisning av
asylsökande eller i samband med transport till
behandlingshem inom socialtjänsten sätts även barn under
18 år i polisarrest och häkten. Även om det i dag finns
begränsningar vid vissa situationer så kan andra
frihetsberövanden verkställas endast på barn och ungdom.
Någon tillgänglig statistik över hur många som totalt
drabbas av dessa frihetsberövanden finns inte. År 1985
anhölls 1 100 personer som var under 18 år, dvs 5 procent av
samtliga anhållna det året. En anpassning av svensk
lagstiftning till internationella överenskommelser Sverige
anslutit sig till på detta område skulle innebära att barn och
ungdomar överhuvudtaget inte kunde placeras i fängelser,
polisarrester eller allmänna häkten. En sådan anpassning
måste enligt vår uppfattning snarast komma till stånd och då
även kvalificerade alternativ tas fram för att omhänderta
den i dag lilla men brottsaktiva grupp ungdomar som döms
till fängelse.

Det anmälda våldet har ökat kraftigt och anses bero på
den debatt och upplysning som nu finns om
kvinnomisshandel, incest, aga och mobbning. 14 144 fall av
kvinnomisshandel rapporterades i Sverige under 1989.
Följaktligen misshandlas i genomsnitt ca 39 kvinnor
dagligen. Men här liksom vad gäller andra brott finns det en
uppskattning som inkluderar även mörkertalet. Enligt
kriminologen Leif G W Persson kan den verkliga siffran av
misshandelstillfällen vara 300 000 per år. Om det
antagandet stämmer så skulle det innebära en misshandel
var 20:e minut. Under 1989 tog 62 kvinnojourer emot 1 150
misshandlade kvinnor och 21 000 kvinnor ringde och bad
om hjälp. Nästan var tredje kvinna, som lever ensam med
barn under sju år, har under en ettårsperiod utsatts för våld,
oftast i det egna hemmet. Den statistikuppgiften ger en
uppfattning om problemet att skydda kvinnor från fortsatt
våld.

Kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier
kan inte behandlas som ett relationsproblem mellan två
enskilda parter utan måste ses som ett strukturellt problem i
samhället om gällande maktförhållanden och maktutövning
och om kvinnors möjligheter och rättigheter att fritt leva
och arbeta i samhället på lika villkor som män. Vi tar i en
särskild motion upp pornografin och den inverkan den har
på synen på kvinnor i ett bredare perspektiv. Alla är i dag
överens om vilken påverkan reklamen har när det gäller
synen på alkohol, narkotika och tobak framför allt på unga
människor. Därför är vi i Sverige restriktiva med sådan
reklam. Att kvinnor framställs som förbrukningsvaror för
män som sker i pornografin anser vi påverkar synen på
kvinnan på ett förödande sätt. Därför vill vi hitta vägar för
att motarbeta pornografin, som vi tar upp i en särskild
motion. Vi har även en särskild motion om kriminalisering
av köp av sexuella tjänster.

En annan grupp som löper stor risk att utsättas för brott
men som även själv begår många brott, är missbrukare.
Sambandet mellan alkohol och våld är väl belagt liksom
narkotikans brottsalstrande effekter. I undersökningar av
våldsbrott rapporteras ofta att gärningsmännen och en stor
del av offren varit alkoholpåverkade vid brottstillfället.
Många våldsbrott begås efter alkoholkonsumtion, men det
bör i detta sammanhang även påpekas att den
överväldigande delen av alkoholkonsumtionstillfällen inte
resulterar i brott. Vi har i en särskild motion tagit upp
alkoholproblematik och alkoholpolitik. Bekämpning av
narkotika har i många år varit ett prioriterat område i
kriminalpolitiken. Detta har även lett till att stora resurser
tillförts rättsväsendet. Med hjälp av uppgifter i
Rättsstatistisk årsbok (1989 sid. 122--124) kan konstateras
att polisen fått ca 500 tjänster enbart för
narkotikabekämpning på langarnivån. Stora resurser har
även tillförts kriminalvården. Därtill kommer ytterligare
kontrollkostnader eftersom kampen mot narkotikan även
har lett till en uppluckring av rättsstatliga principer.
Vänsterpartiet vill verka för en mer enhetlig drogpolitik där
även alkoholen som orsak i brottssammanhang beaktas och
bekämpas.

Sexualbrott mot barn

Sexuella övergrepp mot barn är ingen ny typ av brott.
Och det är bra att man nu uppmärksammat och försöker att
åtgärda problemen. Samhällets tidigare agerande har varit
att på olika sätt blunda för verkligheten. Sexuella övergrepp
på barn väcker obehag, äckel, förvirring och
avståndstagande. Genom den forskning som nu finns och
genom vittnesmål av vuxna vilka själva som barn varit
utsatta för sexuella övergrepp vet vi att förövarna finns i alla
samhällsklasser. Vi vet även att mer än hälften av anmälda
övergrepp görs av en förövare i familjekretsen och att
nästan alla som utpekas som misstänkta förövare är män.
Övergreppen sker inte alltid i hemmet av en person i
familjekretsen utan övergrepp sker också av personer som
yrkesmässigt arbetar med barn. Åtgärder för att upptäcka
och anmäla övergrepp samt åtgärder för att öka kunskaper
hos och upprätta samarbete mellan de instanser som skall
handlägga utredningar behövs. Det behövs även för
barnens skull behandlingsalternativ för gärningsmännen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
kriminalpolitiken,

2. att riksdagen till Brottsskadenämnden (G 6) för
budgetåret 1992/93 anslår 2 000 000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit eller således 27 000 000 kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter till grupptalan i
domstol,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av fångar från
fängelse till frivård,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koordinering med internationell
lagstiftning beträffande barn och ungdom,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om våldsbrottslighetens utveckling,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik.1

Stockholm den 27 januari 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)

1 Yrkandena 5 och 7 hänvisade till SoU