Kooperativa organisationers näringsrättsliga särart

Motion 1988/89:N268 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:N268

av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

Kooperativa organisationers näringsrättsliga särart

I motion 1986/87:N391 av Oskar Lindkvist m.fl. yrkades att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att överväganden bör göras så att
medlemmarnas inflytande i kooperativa organ stärks samt att åtgärder bör
vidtas för att stärka kooperationens särart i ekonomiska angelägenheter.

Till stöd för yrkandena anfördes i motionen i korthet bl.a. att en
kooperativ organisation, som bedriver företagsliknande verksamhet, inte är
näringsidkare i traditionell mening. Det kooperativa företaget måste i stället
betraktas som en del i en folkrörelse, vars verksamhet är baserad på att tjäna
medlemmarnas intresse och nytta. Motionärerna vänder sig mot synsättet att
en kooperativ organisation kan utgöra en konkurrensbegränsande faktor.
Inom kooperationen är det medlemmarna som fattar besluten och tar
ansvaret för sina beslut.

Kooperationsutredningen

I sitt betänkande NU 1987/88:2 över ovannämnda motion anförde näringsutskottet
bl.a. följande.

I både konsument- och lantbrukskooperationen fanns, enligt kooperationsutredningen
(SOU 1981:60), övergripande mål av ekonomisk, social
och demokratisk natur som inte, eller endast delvis, tillgodosågs genom en
marknadsekonomi av gängse slag. Samhällets regler för kooperativ verksamhet
bör bygga på självhjälp och samverkan i demokratiska former i stället för
kapitalassociation och marknadsekonomi. Associationsrätten, den ekonomiska
lagstiftningen och övriga institutionella förhållanden som reglerar den
kooperativa verksamheten bör därför anpassas till dessa krav.

I den i anledning av betänkandet framlagda propositionen 1983/84:84 om
kooperationens kapitalförsörjning m.m. anfördes allmänt att samhällets
uppgift borde vara att skapa sådana villkor för kooperativ verksamhet att
denna blir ett reellt alternativ. De kooperativa föreningarna borde så långt
möjligt ges i jämförelse med andra företagsformer likvärdiga villkor. I de
hänseenden kooperationens marknadsdominans är framträdande gäller för
kooperationen konkurrenslagstiftning och annan ekonomisk lagstiftning
liksom för näringslivet i övrigt, men att det så vitt rör kooperationen finns
anledning att förutsätta att medlemmarnas krav och intressen utgör en
tillkommande korrektionsfaktor.

Genom tilläggsdirektiv utredde kooperationsutredningen också vissa
federativa samverkansformer inom kooperation, kooperativa föreningar

(SOU 1984:9). I betänkandet underströks att varje förening, oavsett vilket Mot. 1988/89

led den ingår i, är en självständig juridisk och ekonomisk enhet. Några N268
koncernförhållanden mellan föreningarna föreligger inte. En lagligt reglerad
form för samverkan mellan kooperativa föreningar skulle underlätta lösningen
av viss ifrågasatt skadlig konkurrensbegränsning. En avtalsmässig reglering
av vissa samverkansåtgärder inom kooperationen riskerade nämligen att
bli bedömd som skadlig, medan detta i regel inte gällde fall av liknande
samverkan inom en koncern. Utredningen avstod från att framlägga förslag i
frågan. Man underströk dock, att friheten att i de kooperativa organisationerna
själva välja samverkansformer inte får rubbas genom nya regler, i
exempelvis konkurrenslagstiftningen eller annan lagstiftning, som ensidigt
försämrar kooperationens villkor.

Folkrörelseutredningen

1986 tillkallades en särskild utredare - 1986 års folkrörelseutredning - med
uppdrag att föreslå åtgärder med syfte att ge ett ökat ansvar åt folkrörelser,
föreningar och kooperativ i offentlig verksamhet. I betänkandet (SOU
1987:33-35) ”Ju mer vi är tillsammans” har utredningen lagt fram förslag om
viss översyn av näringsfrihetslagstiftningen. Utredningen anser att det finns
rättsregler som kommer i konflikt med den positiva inställning samhället har
till föreningsliv och kooperation i andra sammanhang. Dessa regler har,
menar utredningen, kommit att användas i sammanhang där marknadsekonomins
regler inte är tillämpliga. Utredningen anser det klart otillfredsställande
att statliga kontrollorgan, som har till uppgift att bevaka de privata
företag som opererar inom marknadsekonomin, blandar sig i angelägenheter
som hör till den kommunala självstyrelsen eller bara berör medlemmar i
föreningar, oavsett om de är ideella eller ekonomiska. Utredningen anser att
det är angeläget att kooperationens särart uppmärksammas när näringsfrihetslagstiftningen
och tillämpningen av den kolliderar med medlemmarnas
intressen i angelägenheter internt för föreningen.

Folkrörelseutredningen föreslog att en översyn av näringsidkarbegreppet i
konkurrenslagen skulle göras. Som utgångspunkt borde stå att kommuner
och föreningar skall särbehandlas när deras befattning med näringsutövning
inte är operationer på en öppen marknad i marknadsekonomisk mening.

Också NO:s instruktion borde ses över i syfte att förhindra ingripanden av
det slag utredningen vänder sig mot.

Vid remissbehandlingen av utredningen var den övervägande delen av de
instanser som behandlade frågan positiva till förslagen.

Näringsutskottet

Utskottet anförde i anledning av ovannämnda motion bl.a. att kooperativa
föreningar i sitt uppträdande på marknaden är underkastade samma regler
som andra näringsidkare men att konkurrensbegränsningar inte ger grund
för ingripanden enligt konkurrenslagen med mindre än att det föreligger s.k.
skadlig verkan. NO och marknadsdomstolen har vid tillämpningen av
konkurrenslagen på samverkan inom kooperationen att ta hänsyn till värdet
från allmän synpunkt av sådan samverkan. Särskilt i fall då kooperationen

har tilldelats särskilda uppgifter inom ett samhällsområde har kooperativ Mot. 1988/89

samverkan med inslag av konkurrensbegränsning ansetts godtagbar. N268

Utskottet ansåg i likhet med motionärerna att ”det kan finnas fall då
ingripanden mot kooperativ samverkan med stöd av bl.a. konkurrenslagstiftningen
försvårar uppfyllelsen av viktiga samhällsmål. Särskilt då det gäller
regleringen av förhållanden inom en kooperativ rörelse bör enligt utskottets
mening en särställning för kooperationen i marknadsrättsligt hänseende
kunna övervägas.”

Utskottet anförde avslutningsvis att folkrörelseutredningens betänkande
var föremål för beredning inom regeringskansliet och att utskottet ”förutsätter
att den principfråga som tas upp i motionen därigenom kommer att få en
allsidig belysning. Enligt utskottets mening bör därför riksdagen avvakta
med att ta initiativ i frågan.” Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
hemställan att avslå motionen.

Så vitt vi kunnat konstatera, har den principfråga om konkurrens- och
näringsfrihetslagstiftningens tillämpning i kooperativa sammanhang, som
väckts i bl.a. ovannämnda motion och i folkrörelseutredningen, ännu inte
beretts i regeringskansliet, än mindre getts någon lösning. Myndigheter och
jurisprudens drar i avsaknad av riktlinjer från lagstiftaren privat och
kooperativ verksamhet över en kam. Därför har samverkansformen i många
fall kommit att motverkas i stället för att främjas. Kooperativa organisationer
betecknas som näringsidkare i förhållande till sina egna medlemmar eller
till andra organisatoriska led i en federation. Man kallar medlemmarna för
konsumenter eller t.o.m. kunder, när medlemmarna i själva verket är ägare
till sin egen organisation. NO-instruktionen ger enligt vår uppfattning inte
tillräckliga möjligheter för NO att ta särskild hänsyn till sociala mål i
verksamheten eller eljest till en demokratisk uppbyggnad och demokratiska
beslutsformer. Det blir därför ofta en kollision mellan den formella
konkurrensrätten och den praktiska föreningsrätten.

I bl.a. direktiven till folkrörelseutredningen gavs regeringens positiva
inställning till föreningsliv och kooperation konkret uttryck. Regeringen
fann det mycket värdefullt med en ökad brukarmedverkan inom ideella och
ekonomiska föreningar i samhälleliga, inte minst sociala angelägenheter. En
ökad brukarmedverkan innebär en viktig förnyelse av den offentliga sektorn
och ett tillskott till medborgarnas frihet att välja mellan ett utbud av olika
nyttigheter. Samma uppfattning har kommit till uttryck i årets budgetproposition
och finansplan.

Det är stötande att en ökad brukarmedverkan genom medverkan av
ekonomiska föreningar i samhälleliga angelägenheter skall behöva komma i
konflikt med marknadsrättsliga regler till skydd för konsument- eller
allmänintresset. Tvärtom torde oftast brukarintresset (medlemsintresset)
sammanfalla med allmänintresset. På samma sätt framstår det som svårbegripligt
att t.ex. NO kan pröva föreningsinterna ärenden, som grundar sig på i
demokratisk ordning, t.o.m. enhälligt, fattade beslut och trots att föreningens
så att säga interna rättsmedel inte uttömts eller ens kommit till
användning genom att yrkande om ändring av föreningsbeslutet i fråga
framställts, t.ex. genom motion till föreningens organ. Den interna för

eningsprocessen för ändring av beslut borde enligt vår mening kunna Mot. 1988/89
betraktas som en tillkommande korrektionsfaktor. N268

Enligt vår mening bör den i budgetpropositionen aviserade utredningen
om konkurrens- och marknadsföringslagstiftning utreda konkurrens- och
näringsfrihetsrättens tillämpning i kooperativa sammanhang. Utgångspunkterna
bör därvid vara att privat, offentlig och kooperativ verksamhet ges
likvärdiga villkor men att när fråga är om en kooperativ organisations
företagsinterna aktiviteter och angelägenheter, som inte riktas gentemot
tredje man eller eljest inte utföres som operationer på en öppen marknad,
näringsidkarebegreppets tillämpning begränsas.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att åtgärder på basis av folkrörelseutredningens
förslag snarast vidtages för att beakta kooperationens särart i lagstiftningen
i de avseenden och med den innebörd som framgår av
motionen.

Stockholm den 23 januari 1989

Oskar Lindkvist (s)

Lars Svensson (s) Nils T Svensson (s)

Sylvia Pettersson (s) Björn Ericson (s)

15