Hushållssparandet

Motion 1988/89:Fi606 av Anne Wibble m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi606

av Anne Wibble m.fl. (fp)
Hushållssparandet

Rekordlågt hushållssparande 1988

Sverige har (tillsammans med Norge) den industrialiserade världens lägsta
hushållssparande. Av varje tjänad hundralapp konsumerade 1988 en svensk
103,70 kronor och sparade således minus 3 kronor och 70 öre. Även om
hushållens sparkvot (sparandet som andel av inkomsten) beräknas öka något
under 1989, innebär prognosen att de svenska hushållen fortfarande lånar till
sin konsumtion.

Denna negativa sparkvot har vi levt med i några år nu, men redan
dessförinnan var det svenska hushållssparandet mycket lågt. Enligt SCB har
både sparande- och lånemönster förändrats dramatiskt sedan slutet av 1985.
Det privata sparandet har sjunkit kraftigt och det offentliga ökat i motsvarande
grad. Inom det privata sparandet är det framförallt det reala sparandet
(egna bostäder och fritidshus) som minskat men även det finansiella
(banksparande, aktier, obligationer m.m.) har gått nedåt de senaste åren.

Hushållens sparkvoter

Nettosparande i procent av hushållens disponibla inkomster

X-*nh.

6

4

2

0

-2

-4

Anm. Hushållens finansiella sparande inkluderar det individuella försäkringssparande!.
Det finansiella sparandet 1987 redovisas efter avdrag för den del av den
tillfälliga förmögenhetsskatten på livförsäkringsbolag m. fl. som har uppskattats motsvara
individuell livförsäkring (6,3 miljarder kr.). Denna skatt betraktas i nationalräkenskaperna
som en kapitaltransferering från hushållen till staten även om den
faktiska utbetalningen görs av försäkringsbolagen.

Källor: Konjunkturinstitutet och statistiska centralbyrån.

Real nettosparkvot

Total nettosparkvot

Fjnansiell sparkvot

Vi anser att det låga hushållssparande! är ett allvarligt problem, av flera
skäl.

För det första betyder ett sjunkande hushållssparande i kombination med
ett ökande kollektivt, eller offentligt, sparande att det enskilda ägandet
minskar. Från liberal synpunkt är detta olyckligt. Vi slår vakt om det
enskilda, spridda ägandet. För de allra flesta hushåll är ett kontinuerligt eget
sparande den enda möjligheten att bygga upp ett eget kapital, oavsett vilken
form det har. Den nyligen presenterade ägarutredningen visar att det
enskilda aktieägandet som andel av det totala ägandet minskat dramatiskt
under en lång följd av år i Sverige. Tendensen har gått mot en allt större
koncentration och institutionalisering av ägandet i näringslivet.

Förmögenhets- och sparandepolitiken bör aktivt användas för att uppnå en
större ägandespridning.

Det enskilda ägandet är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi.
Omsorg om den egna egendomen, oavsett om det är ett aktieinnehav
som skall förräntas, ett eget företag som skall gå med vinst, en egen bostad
eller ett fritidshus som måste underhållas, är en grundpelare för ett samhälles
möjligheter att skapa, utveckla och vårda resurser. I detta synsätt ligger
ingen snikenhet eller egoism. Tvärtom. I avsaknad av privat ägande riskeras
att resurser slösas bort, egendom inte förvaltas effektivt eller tillåts förfalla.
Detta är inte till gagn för någon.

Hushållens sparande är viktigt för deras förmögenhetsuppbyggnad och
delägande i näringslivet. Men det är också av betydelse i ett rent privatekonomiskt
perspektiv. Folkpartiet slår vakt om välfärdssamhället och dess
offentliga trygghetssystem. De är av stor betydelse för människor vid
tillfälliga behov av hjälp, vid sjukdom och arbetslöshet, under utbildning,
och efter pensioneringen. Den buffert som en sparad slant innebär ger - trots
dessa våra socialförsäkringssystem - en större trygghet. Det ligger ett stort
värde i detta eftersom den enskilde då får ett ökat oberoende av företag och
myndigheter. Möjligheterna att kunna möta risker och gripa chanser i livet
blir större.

I verkligheten har motsatsen skett. Under senare år har hushållens
skuldsättning nämligen ökat kraftigt. Detta har flera orsaker, t.ex. avregleringen
av kreditmarknaden och ett uppdämt behov av varaktiga konsumtionsvaror,
men den socialdemokratiska sparandepolitiken har också bidragit.
Enligt folkpartiets uppfattning bör hushållens skuldsättning motverkas
främst genom positiva åtgärder (ekonomisk politik som möjliggör höjda
reallöner, bättre villkor för sparande, information och upplysning om den
reella lånekostnaden m.m.), inte genom förbud eller nya skatter enligt
förslag från den s.k. skuldkommittén.

En tredje aspekt på hushållssparandets betydelse är dess samhällsekonomiska
vikt. Varje ekonomi i balans måste för att kunna upprätthålla en viss
nivå av resurser och välstånd avsätta medel för sparande och därmed
investeringar. Det vill säga att det krävs investeringar i ekonomin även om
ambitionen endast skulle vara att upprätthålla nuvarande kapacitet. För att
skapa nya resurser och öka välståndet behövs följaktligen sparandet i än
högre grad.

Sverige har ett stort och i det närmaste permanent underskott i bytesbalan

Mot. 1988/89

Fi606

9

sen. Detta är ett uttryck för bristen på sparande i landet. Den verkliga Mot. 1988/89
sparandebristen kan sägas vara större än den synliga, eftersom investerings- Fi606
nivån fortfarande är för låg med hänsyn till bl.a. näringslivets utbyggnadsbehov.

Finansiellt sparande 1985-1989

Finansiellt sparande Miljarder kronor	1985	1986	1987	1988	1989
Offentlig sektor	-32	- 6	41	33	31
Staten	- 50	-25	18	14	12
Kommunerna	- 4	- 5	- 3	- 9	- 9
Socialförsäkr. sektor	22	24	26	28	28
Privat sektor	21	12	-44	-36	-38
Hushåll	7	0	- 19	- 16	- 16
Finansiella företag	35	37	35	48	49
Icke finansiella ftg	-21	-25	-60	-68	-71
Bytesbalans - totalt
inhemskt sparande	- 14	1	- 7	- 9	- 12

Anm.: Vid jämförelse med 1985 års uppgifter för offentlig sektor och företag bör
omläggningen av uppbördssystemet beaktas.

Talet + 18 miljarder kronor för statligt sparande 1987 beror på engångsskatten på
pensionsförsäkringar.

Källa: Konjunkturläget december 1988, Konjunkturinstitutet.

Till detta kommer de konjunkturellt betingade effekterna av ett ökat
sparande. Förskjutningar i konsumtions- respektive sparandeandelen av
hushållens disponibla inkomster får alltså kraftigt genomslag på den samlade
efterfrågan i ekonomin. En vändning av den hittillsvarande trendmässiga
nedgången av sparkvotens utveckling är därför av stor betydelse vid
uppläggningen av såväl den kortsiktiga som den mer långsiktiga ekonomiska
politiken. T.ex. skulle en ökning av sparkvoten från 3 % till blygsamma 0
% innebära en ökning på ca 16 miljarder, vilket motsvarar mer än hela
underskottet i bytesbalansen. (Se tabell.)

En ökning av hushållssparande! har en återhållande effekt på den
inhemska efterfrågan i ekonomin. Därmed kan den nödvändiga utbyggnaden
av näringslivet finansieras utan att underskott i bytesbalansen uppstår.
En dämpad inhemsk efterfrågan verkar också återhållande på pris- och
löneökningstakten.

Emellanåt hävdas från socialistiskt håll att den nödvändiga sparnivån lika
väl, eller bättre, kan upprätthållas genom offentligt sparande. Den offentliga
sektorns sparande består av skillnaden mellan dess inkomster (skatter,
avgifter, tullar) och dess utgifter. Om det offentliga sparandet skall öka i den
svenska ekonomin innebär det därför antingen ett ännu högre skattetryck,
eller samma skattetryck men en lägre nivå på de offentliga utgifterna. Vi
motsätter oss båda dessa möjligheter. Sverige har redan västvärldens högsta
skattetryck. Ytterligare höjda skatter hotar ekonomins funktionssätt. De bör
istället sänkas. Begränsningen i utgifterna bör därför motsvaras av lägre
skatter, inte ökat offentligt sparande.

Alla dessa skäl, dvs. ägandespridning och hushållens möjligheter till
förmögenhetsuppbyggnad, privatekonomisk trygghet och samhällsekonomins
behov, talar för att hushållens sparande måste öka.

Orsaker till det låga sparandet

Vid internationella jämförelser brukar framhållas att det låga svenska
sparandet beror på den väl utbyggda välfärden med sina omfattande
transfereringssystem. Dessa inkomstöverföringar gör, enligt detta synsätt,
att människor inte behöver ägna sig åt privat sparande för sin egen trygghet
på ålderdomen, vid sjukdom eller för sina barns utbildning. Det ligger säkert
en del i denna förklaring, men vi ställer oss tveksamma till att den är den
enda.

Även länder med socialförsäkringssystem liknande vårt har nämligen
mycket högre sparande än Sverige. Dit hör t.ex. Västtyskland och Storbritannien,
vars socialförsäkringar utgör 16,1 % resp. 14,0 % av BNP. För
Sverige är motsvarande tal 18,2 %. Dessa länders sparkvoter varierar trots de
jämförbara nivåerna av trygghetssystem kraftigt. Vår negativa sparkvot skall
jämföras med +11,4 % för Västtyskland och +6,7 % för Storbritannien
(uppgifterna avser 1985).

I traditionell ekonomisk teori är realräntan en viktig förklaringsfaktor för
hushållens sparbeteende. Ju högre ränta, desto mera finansiellt sparande.
Inte heller denna variabel kan förklara det extremt låga svenska sparandet.
Under den period då de svenska hushållens finansiella sparande trendmässigt
sjunkit, har vi visserligen tidvis erfarit negativa realräntor, men även tider av
mycket höga reala räntor. Att människor drar ned på sitt banksparande när
avkastningen är dålig eller rentav negativ är ett logiskt beteende. Tyvärr
tycks trögheten dock vara stor när det gäller att öka sparandet då
avkastningen åter blir bättre.

Den främsta förklaringsvariabeln torde i stället vara skattesystemet. Den
kraftiga beskattningen av hushållens inkomster drabbar särskilt hårt avkastningen
av sparande. Vid en inflationstakt på 5 % måste en inkomsttagare
med 50 % marginalskatt ha en avkastning på banksparande som uppgår till
10 %, om det sparade beloppet inte skall urholkas. Skulle marginalskatten
uppgå till 75 %, blir avkastningskravet hela 20 %. Det är uppenbart att ett
skattesystem med sådana verkningar motverkar ett ökat hushållssparande.

Socialdemokratisk sparandepolitik

Trots att regeringen i finansplanen år efter år påtalat det låga sparandet, har
politiken mest inriktats på att undanröja verkliga incitament till sparande. En
av förklaringarna är sannolikt att socialdemokraterna har en ideologisk
förkärlek för offentligt sparande framför enskilt sparande hos hushållen.
Allemanssparande! motiverades främst av önskemålet att finansiera statens
upplåning. Det enda undantaget gäller därför tillkomsten av s.k. ideellt
sparande, men även detta måste ske inom ramen för allemanssparande!.

Den ekonomiska politiken har karakteriserats av ryckighet och kortsiktighet,
vilket är allvarligt för flertalet samhällssektorer, men drabbar sparbeteenden
i synnerhet. Sparande är ju till sin karaktär framtids- och långtidsinriktat
och behöver därför fasta spelregler. Till denna brist på långsiktighet i den
ekonomiska politiken kan fogas en rad specifika problem som är resultatet av
socialdemokratisk politik.

Mot. 1988/89

Fi606

11

- Marginalskatterna är alldeles för höga; att spara lönar sig helt enkelt
inte.

- Den s. k. engångsskatten på pensionssparande var ett direkt dråpslag mot
ett betydelsefullt långsiktigt sparande.

- Beskattningen av fysiska personers sparande i aktier är missgynnad.

- Omsättningsskatten på aktier fördyrar för alla aktieinnehavare men
drabbar i synnerhet småsparare.

- Detsamma gäller den s. k. valpskatten som ju förutom skatt på transaktioner
på penningmarknaden också innebär att fondkommissionärers handläggning
av småorder fördyrats avsevärt.

- Slopandet av avdragsmöjligheter för realisationsförluster som regeringen
nyligen föreslagit hör också till de beskattningsregler som drabbar
aktiesparare.

I slutet av 1988 lade en arbetsgrupp inom LO fram förslag till ökat kollektivt
sparande. Även om den än så länge inte har någon formell status inom LO
eller det socialdemokratiska partiet, visar all erfarenhet att sådana propåer
från arbetarrörelsens fackliga gren så småningom också blir regeringens
politik. Därför är det ett allvarligt hot mot den enskilda sparandet att förslag
nu framförts som innebär att ytterligare kollektiva fonder omfattande över
1 000 Mrd borde byggas upp. Flera av de föreslagna fonderna skall få köpa
aktier, vilket gör det intressant att jämföra deras tänkta volym med börsens
totala värde, vilket i mitten av januari 1989 var drygt 650 Mrd. Det är ingen
överdrift att beteckna dessa förslag som mycket långtgående i riktning mot
socialisering av näringslivet.

Kampen mot socialismen upphör aldrig. Folkpartiet kommer att bekämpa
varje form av fondsocialism och ökad kollektivisering av sparandet. Historien
visar oss att socialdemokraterna aldrig ger upp. Minskad liberal
ideologisk vaksamhet och renhållning följs alltid av nya socialistiska framstötar
från socialdemokratin. Det går som en röd tråd genom historien.

Folkpartiets politik för ett ökat hushållssparande

Vi anser att staten bör bedriva en aktiv politik för att stimulera i stället för att
kullkasta enskilda människors intresse för sparande och ägande. Målet bör
vara att hushållen skall kunna ha ett sparkapital motsvarande den genomsnittliga
årslönen för en industriarbetare. Den topphuggande förmögenhetspolitik
som socialdemokraterna hittills bedrivit bör ersättas av en
uppbyggande politik.

Av största vikt för att stimulera till ökat hushållssparande är en ekonomisk
politik, som gynnar en stabil och god tillväxt. En avgörande förutsättning för
ett högre hushållssparande är också att skattetrycket på hushållen minskas.
Därför måste beskattningen av sparandets avkastning sänkas. I första hand
skall den lägre beskattningen genomföras genom generellt sänkta skattesatser.

Dessutom måste medborgarna kunna lita på att de får behålla vad de
sparat.

Folkpartiet har tillsammans med moderata samingspartiet och centerpartiet
i en annan motion föreslagit en modell för hur löntagarfonderna skall

Mot. 1988/89

Fi606

12

avvecklas. Vi har bl.a. föreslagit att delar av tillgångarna utnyttjas för
ägandespridning och sparstimulanser.

Tillsammans med de andra borgerliga partierna har vi också föreslagit att
de statliga företagen bör säljas till allmänheten och till de anställda. Förslaget
finns beskrivet i en separat motion. Även om vissa hushåll som är
intresserade av att delta i teckning av aktier i dessa företag sannolikt väljer att
finansiera sitt köp med lån, leder ändå en sådan försäljning totalt sett till ett
ökat nettosparande i hushållssektorn.

Vinstdelningssystem blir allt vanligare bland svenska företag, vilket vi
välkomnar. En lång rad modeller har vuxit fram, alltifrån resultatanknutna
bonussystem för enheter på olika nivåer i företaget, till koncernomspännande
andel-i-vinst-system där andelarna placeras och binds under en lång tid.
Normalt är det i den senare modellen en personalstiftelse som i sin tur köper
aktier i det egna företaget eller placerar pengarna på annat sätt. Endast om så
sker är det fråga om ett system som kan ge de anställda delägarskap och
där mera långsiktig förmögenhetsuppbyggnad sker. Vi vill uppmuntra, inte
förhindra företagsanknutna andel-i-vinst-system. Därför vill vi slopa de
sociala avgifterna på andelarna under förutsättningen att bindningstiden ej
underskrider fem år.

Utvecklingen har visat att det inte nämnvärt går att öka hushållens
sparande med hjälp av skattemässiga styråtgärder som t.ex. i allemanssparandet.
Utan långsiktig bindning leder sådana arrangemang mest till att
människor flyttar sparmedel från ett konto till ett annat. Bankdelen av
allemanssparande! är mycket dyr för staten. Räntekostnaden är nära 13 %
vilket är avsevärt högre än för andra upplåningsformer som premier och
sparobligationer.

Inte heller utgör den typ av påkostade annonskampanjer som Spardelegationen
genomför någon effektiv sparpolitik. Därför bör Spardelegationen
läggas ned.

En generell ekonomisk politik som främjar varaktig tillväxt genom
skattelättnader för hushållen, återinförande av fasta spelregler, avveckling
av löntagarfonderna och utförsäljning av de statliga företagen till allmänheten
är således viktiga förutsättningar för hushållssparandets återhämtning.

Behovet av stabila spelregler gör att vi i år inte för fram några konkreta
krav på förändringar. Dessa skulle ju bara gälla 1 år, nämligen 1990. Hela
inkomst- och kapitalbeskattningen utreds för närvarande och det är folkpartiets
uppfattning att genomgripande förändringar måste ske till år 1991. Vi
vill också understryka angelägenheten i att ett rejält steg i sänkningen av
inkomstskatten tas redan 1990. På det sättet kan sparandet stimuleras redan
nästa år.

Eftersom en stor del av hushållens sparande sker i egen bostad är det
viktigt att ett nytt skattesystem inte utformas så att detta sparande hämmas.

I avvaktan på en skattereform enligt de riktlinjer folkpartiet lagt fast i
partimotionen om skattepolitiken vill vi nämna två sätt att stimulera ett
långsiktigt bundet sparande.

Den ena tanken är att införa ett startsparande för barn och ungdomar,
genom vilket föräldrar och andra närstående kan göra insättningar upp till ett
visst belopp utan att gåvoskatt tas ut. Den andra är att utvidga möjligheterna

Mot. 1988/89

Fi606

13

till pensionssparande. Utöver vanligt försäkringssparande borde det bli
möj ligt att spara bundet i bank. Det finns enligt vår uppfattning skäl för att ett
sådant långsiktigt bundet sparande på något sätt skall premieras i skattesystemet.

Att bredda bostadssparandet är det kanske mest effektiva sättet att
åstadkomma en jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället
och därmed förstärka marknadsekonomin. En egen bostad är ett angeläget
sparmål för många. Ökat bostadsägande medför ekonomisk trygghet för den
enskilde. Dessutom förbättras vården av bostaden, vilket medverkar till att
begränsa driftskostnaderna. Detta är till fördel från både privatekonomisk
och samhällsekonomisk synpunkt.

För att öka bostadsägandet är det viktigt att ge de boende möjlighet att
ombilda hyreslägenheter till bostadsrättslägenheter. Många människor uppskattar
den förening av enskilt ägande och gemensamt ansvarstagande i
demokratiska former för fastigheten som bostadsrättsboende erbjuder.

I samma riktning verkar en vidgad rätt för hyresgäster hos kommunala
bostadsföretag att friköpa sina lägenheter.

Målsparande till egen bostad utgör alltså den viktigaste formen av
långsiktigt sparande, såväl samhällsekonomiskt som privatekonomiskt.

I en separat partimotion från folkpartiet om ägandespridning redogör vi
för vår syn på och förslag till åtgärder för att uppnå ett breddat aktiesparande,
försäljning av aktier och konvertibla skuldebrev till anställda liksom
frivilliga andel-i-vinst-system. Den borgerliga planen för avveckling av
löntagarfonderna innebär att en grund läggs för en omfattande spridning av
ägande och aktiesparande till helt nya grupper. Därigenom kan en majoritet
av den vuxna befolkningen bli aktiesparare.

Den skattemässiga diskrimineringen av privatpersoners direkta aktiesparande
måste också upphöra.

Vi har tidigare framfört en rad konkreta krav för att stimulera ökat
sparande i aktier, dvs. risksparande. Det gäller t.ex. avskaffande av
dubbelbeskattningen, rätt till skattefria omplaceringar och bättre möjligheter
för anställda att spara i aktier i det egna företaget. Eftersom aktiebeskattningen
liksom många näraliggande skattefrågor för närvarande är under
utredning avstår vi i år från konkreta yrkanden.

Regeringen har i en särskild proposition föreslagit att reavinstskatten för
s.k. korta aktieinnehav förändras på så sätt att vinst skall beskattas till 100 %
medan förlust bara berättigar till 40 % avdrag. Detta medför att en faktisk
förlust kan leda till att man måste betala skatt. Vi föreslår att även
skattesatsen för korta vinster sänks till 40 %, dvs. i praktiken att tvåårsregeln
avskaffas.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av en förmögenhetsuppbyggande politik
för hushållen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål för hushållssparande!,

Mot. 1988/89

Fi606

14

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89

motionen anförts om hushållssparandets betydelse för samhällseko- Fi606

nomin,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av stabila spelregler i syfte att stimulera
sparande och investeringar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om betydelsen av att stimulera enskilt aktiesparande,

6. att riksdagen beslutar att avskaffa spardelegationen,

7. att riksdagen avslår finansdepartementets begäran om anslag till
sparfrämjande åtgärder F7 för budgetåret 1989/90 om 18 385 000 kr.

Stockholm den 25 januari 1989

Anne Wibble (fp)

Lars De Geer (fp) Ingela Mårtensson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

15