Hästar i trafiken

Motion 1993/94:L609 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (c)

Gällande trafiklagstiftning är i vissa avseenden inte
anpassad till dagens trafiksituation. Det som vi i det här
sammanhanget avser är att det i vissa trakter och på det
mindre vägnätet numera är tämligen vanligt med
hästekipage i trafiken. Vi kan inte finna att detta är
tillräckligt beaktat i laghänseende.

Många biltrafikanter som varit med om olycka där
hästekipage är inblandad, vanligast ryttare, har erfarit att
de uppkomna skadekostnaderna åläggs bilägarens
försäkring, detta oavsett vem som kan anses vållande till
olyckan eller om båda har felat. Detta bekräftas i stort sett
av försäkringsbolagen. Ofta är ryttaren minderårig och har
inte alltid den kontroll över hästen som krävs för en säker
trafiksituation. Att detta leder till osäkerhet och irritation
för övriga trafikanter är lättförståeligt.

En hästägares skadeståndsansvar vid trafikolycka kan
endast bedömas enligt skadeståndslagen (1972:404) där det
i 2 kap. finns regler om ansvar på grund av eget vållande.
Huvudregeln enligt 1§ lyder: Var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall
ersätta skadan, såvida icke annat följer av denna lag.

Enligt uppgifter från försäkringsbolag anser man inte att
det, vid de vanligast förekommande olyckorna, finns stöd i
lagen för att någon annan än bilägaren skall ådömas
betalningsansvaret för de uppkommna skadorna.

Ett rättsfall som kan ha haft betydelse i sammanhanget
gäller en händelse som inträffade 1977. Ett antal ridhästar
hade vid tillfället i fråga brutit sig ut ur en inhägnad hage,
kommit upp på allmän väg och där orsakat en trafikolycka
varvid en häst skadades svårt och en bil totalförstördes.
Skadeståndstalan mot hästägaren ogillades av tingsrätten då
stängslet bedömdes vara av tillfredsställande typ. Domen
fastställdes senare av såväl hovrätten som Högsta
domstolen.

Även om det ovan beskrivna fallet inte är helt relevant i
det sammanhang vi vill belysa, kan målet likväl ha haft en
viss, mer allmänt, prejudicerande effekt.

Beräffande hundägare är situationen en helt annan än
för hästägare. Ersättning för skada orsakad av hund
regleras genom en speciallagstiftning. Enligt denna lag --
(1943:459) om tillsyn över hundar och katter -- gäller enligt
(6 §) bl a följande: Skada som orsakas av hund skall ersättas
av dess ägare, ändå att han ej är vållande till skadan. Vad
ägaren sålunda nödgas utgiva äger han söka åter av den som
vållat skadan.

I det senare fallet gäller således en omvänd bevisföring.

Vi är för vår del inte beredda att här föreslå att
motsvarande regel som gäller för hundägare skall gälla för
hästägare. Det vi avser är att den lagstiftning som är
tillämpbar i samband med trafikolyckor och därmed
sammanhängande skadeståndsansvar skall anpassas till
dagens situation och tydligare klargöra också hästägarens
ansvar.

Vad vi kan förstå är hästar i trafiken, och de olycksrisker
de utgör, ett närmast oreglerat förhållande i laghänseende.
I vart fall har det i praktiken kommit att fungera så. Detta
kan lätt leda till en konfliktskapande situation som inte är
önskvärd i trafikmiljön.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
lagändring att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.

Stockholm den 25 januari 1994

Rosa Östh (c)

Stina Gustavsson (c)