Godtrosförvärv

Motion 1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c)

Stöldgods säljs i en stor omfattning enligt samstämmiga
uppgifter. Oftast är det missbrukare som för att få pengar --
i många fall stora belopp -- för att finansiera sitt missbruk
gör inbrott och stölder och säljer det stulna eller lämnar det
i utbyte mot alkohol eller narkotika. Tillämpningen av
reglerna om godtrosförvärv synes inte förhindra att det
alltid finns köpare av stöldgods. Däremot är det svårt för
den bestulne att återfå sin egendom om han eller hon lyckas
eller råkar få kännedom om vem som har köpt den. I syfte
att bekämpa brottsligheten bör en undersökning av
tillämpningen av reglerna för godtrosvärv företas och
förslag till eventuellt erforderliga lagändringar framläggas.

Reglerna om godtrosförvärv

Lagen om godtrosförvärv av lösöre trädde i kraft den l
januari l987 och utgjorde i huvudsak en kodifiering av de
rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen
innebar dock en viss skärpning och precisering av de krav
som ställs för att den som köper stulet lösöre skall anses vara
i god tro och därmed få behålla det köpta stöldgodset. I
lagen sägs att en förvärvare skall anses vara i god tro -- och
alltså få behålla sitt inköpta stöldgods -- endast om det är
sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden
under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var
sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade
rätt att förfoga över egendomen.

Lagen om godtrosförvärv måste med nödvändighet
innefatta en avvägning mellan å ena sidan samhällets
intresse av att motverka kriminella beteenden och bestulna
människors rätt att återfå sin egendom samt å andra sidan
den rätt som en i rimlig grad aktsam person bör ha att få
behålla den egendom han har förvärvat i god tro.

Syftet med de något skärpta reglerna var bl.a. att
motverka handeln med stöldgods. När lagen fastställdes
l986 bedömdes dessa regler komma att tillgodose detta
önskemål.

Översyn av tillämpningen behövs

Den fråga man nu måste ställa -- mot bakgrund av den
omfattande försäljningen av stöldgods -- är om
tillämpningen av lagen blivit den avsedda.

Det är ingen tvekan om att den missbruksrelaterade
brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. Som vi
angett inledningsvis är det mycket vanligt att personer som
missbrukar alkohol eller narkotika finansierar sitt missbruk
genom inbrott och stölder. Den stulna egendomen säljs
vidare eller lämnas i utbyte mot alkohol eller narkotiska
droger. Att detta har en stor och skrämmande omfattning
verifieras bl.a. av polismyndigheterna.

För att komma till rätta med denna form av brottslighet
måste lagstiftningen vara utformad så att det ställs stränga
krav på den som köper stulen egendom. På straffrättens
område finns bestämmelser om ansvar för häleribrott.
Civilrättsligt regleras frågan i den nämnda lagen om
godtrosförvärv.

Mot bakgrund av den stora omfattningen av försäljning
av stöldgods och särskilt framväxten av den
narkotikaberoende stöldbrottsligheten och vikten av att
bekämpa denna finns det nu enligt vår mening starka skäl
för att undersöka hur tillämpningen av lagen om
godtrosförvärv utfallit i praktiken. Därvid bör även
bedömas om det för att begränsa den nämnda
stöldbrottsligheten är motiverat att ändra eller komplettera
lagstiftningen. Samspelet med den straffrättsliga
hälerilagstiftningen bör också beaktas. I samband med
översynen bör vidare göras en genomgång av utvecklingen
på området i andra länder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att tillämpningen av
lagen om godtrosförvärv undersöks och att förslag till
erforderliga lagändringar framläggs.

Stockholm den 14 januari 1991

Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Bengt Kindbom (c)

Stina Eliasson (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Anders Svärd (c)

Birger Andersson (c)

Rosa Östh (c)

Hugo Andersson (c)

Kjell Ericsson (c)