Förvärv av stöldgods

Motion 1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan Wilson (fp)

Snatteri och stölder är ett stort problem inom handeln.
Endast i ett fåtal fall kommer de stulna varorna tillbaka till
butiksägarna. Eftersom inga försäkringar torde täcka den
här typen av förluster är det ekonomiska bortfallet mycket
stort.

Det mesta av stöldgodset omsätts i pengar. Om inte
tjuven hittar en köpare kan stöldgodset pantbelånas.
Tjuven har dessutom möjlighet att omsätta pantlånekvittot
i pengar.

En pantlånekassa får inte ta emot varor, som kan
misstänkas vara stulna. I praktiken hamnar dock en hel del
stöldgods hos lånekassor. Om det vid brottsutredningen
klarläggs från vilken butik en vara kommer får ägaren lösa
ut den till det belopp som varan är pantsatt för med tillägg
för pantlånekassans uppläggnings- och räntekostnad.

En tjuv, som fått pengar för varan i samband med
pantsättning, är ersättningsskyldig gentemot butiksägaren.
I allmänhet saknar dock tjuven ekonomiska tillgångar och
kan därför inte betala någon ersättning.

Pantlånekassan löper ingen större risk utan får betalt
antingen genom auktion eller genom lösen. Den som
förlorar är däremot butiksägaren. En skärpt
hälerilagstiftning och större krav på pantlånekassornas
verksamhet bör därför övervägas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av gällande regler om
förvärv av stöldgods.

Stockholm den 23 januari 1991

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)