om förbud mot amalgam, m. m.

Motion 1987/88:So475 av Siw Persson m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:So475

av Siw Persson m. fl. (fp)
om förbud mot amalgam, m. m.

Amalgam är ett toxikologiskt olämpligt tandersättningsmaterial på grund av
den ständigt pågående kvicksilveravgången. LEK-utredningen har också
fastslagit att gravida ej bör utföra omfattande amalgamarbeten på grund av
risken för fosterskador. Barn kan också numera slippa amalgamterapi, om
vårdnadshavaren så önskar. Det är därför inte rimligt att under en
övergångsperiod bibehålla amalgamet. Amalgamet måste därför förbjudas,
om inte redan under år 1988 så under år 1989.

Enligt den FN-konvention, som Sverige skrivit under, förbjuds användandet
av gift, som kan skada individen. Detta regleras bl. a. av arbetarskyddsnämnden
i § 2, § 3 och § 16. Eftersom det inte kan anses, att kvicksilver inte
är giftigt vare sig för patient eller för personal, måste amalgam som
tandersättningsmedel så fort det över huvud taget är möjligt förbjudas.

Det är inte från arbetarskyddssynpunkt försvarbart att bibehålla amalgamet.
Tandvårdspersonal som bearbetat amalgam i oskyddad hud har fått in
kvicksilver direkt in i blodbanorna via hornhudens fettlager. Enligt professor
Fredrik Berglund är detta att betrakta som högdosexponering.

LEK-utredningen hade till uppdrag att även belysa riskerna för tandvårdspersonal,
men utredningen stannade vid förslag om undersökning av ev.
missfalls-, missbildnings- och spontanabortsfrekvens för tandvårdspersonalen.
Då hade man inte beaktat hudpenetrationen utan utgick enbart från ev.
inandning av kvicksilverånga. Att tandsköterskor under årtionden varit
utsatta för kvicksilverpenetration genom huden även under sin fritid har
LEK-utredningen förbisett. Dessa förgiftningsfall har under alla år förtigits,
då man inte har gett de drabbade rätt till de undersökningar, som kan
fastställa en korrekt diagnos. Yrkesmedicinare och läkare har nekat dessa
patienter provtagning av ex. FIg, spinalvätska, trots att patienterna i sin nöd
varit villiga att själva bekosta provtagning för att få en korrekt diagnos.
Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen har trots tidigare löften inte på
något sätt vidtagit de åtgärder som skulle kunna ge tandvårdspersonal en
kvicksilverfri arbetsmiljö. Tandläkare vägrar befatta sig med sanering av
drabbad personal.

För att personal och patienter som ska arbeta resp. sanera amalgam under
så riskfria former som möjligt krävs det på varje klinik en utrustning som
kostar mellan åtta och tio tusen kronor. Forskaren och tandläkaren Björn
Oppedal i Tönsberg i Norge har tillsammans med svenska forskare utarbetat

ett vårdprogram för kvicksilverförgiftade patienters amalgamsanering, som
inte kräver stora ekonomiska resurser. Därmed skyddas patienter och
personal från kvicksilverånga och paratklar under bortborrning av amalgamfyllningarna.
Dessa åtgärder tillsammans med mineral- och vitaminterapi
under läkarkontroll kan innebära att dessa mycket svårt sjuka patienter får
en möjlighet att leva ett drägligt liv där de slipper det ständiga tillskottet av
kvicksilver genom amalgamfyllningarna.

Personalens skydd under amalgamsanering måste också förstärkas genom
att det blir obligatoriskt att använda särskilda munskydd, som kan fånga upp
kvicksilverångan. För de patienter, som är mycket svårt förgiftade är det
nödvändigt att erbjuda helt amalgamfria kliniker. Den patient som har en
allvarlig överkänslighet genom kvicksilverförgiftning får i dag sin behandling
på en klinik som är förorenad av kvicksilver och utsätts därmed för mycket
stora påfrestningar. Jämför detta med att man aldrig medvetet skulle utsätta
t. ex. en allergiker för det ämne, som framkallar en allergisk reaktion. Det är
inte ovanligt att tandvårdspatienterna får överkänslighetsreaktioner i form
av astmaanfall, andnöd, hjärtbesvär. Det borde vara en självklarhet att vidta
de försiktighetsåtgärder, som är kända, i stället för att vidhålla att patientens
reaktioner är psykosomatiskt betingad.

Kunskaperna som den s. k. selengruppen på universitetet i Uppsala
besitter i form av diagnosmetoder och behandling måste snarast delges läkare
inom varje landsting så att man vet hur och vilken provtagning plus mineral
och vitaminterapi plus behandling som bör vidtas. I dag är kunskaperna om
förgiftningsfallens behandling ytterst bristfälliga utanför kretsen av specialutbildade
toxikologer och forskare. Regeringen bör därför ta initiativ till
utbildning av ett antal specialister bland läkarna, vilka kan ta hand om
amalgamoffren. Tandläkare måste utbildas i rätt saneringsteknik. Här
behövs troligen också en satsning på psykologisk hjälp för tandvårdspersonal
för att de skall klara den psykologiska omställningen som blir nödvändig med
tanke på den tidigare förhärskande uppfattningen om amalgamets ofarlighet.
Dessutom måste arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden för tillåten mängd
kvicksilver i luften på kliniker sänkas till den nivå som råder i andra länder
t. ex. Sovjet. Den personal som är gravid bör ha rätt till sjukskrivning eller
omplacering i Hg-fri miljö. All personal som någon period har arbetat inom
tandvården måste ges rätt till yrkesskadeersättning, om de har kvicksilverförgiftningssymptom.
Den personal som tidigt har haft kontakt med Hg i
arbetsmiljön måste ha rätt till sanering och yrkesskadeersättning även om
förgiftningstillfället har förelegat innan nuvarande yrkesskadelagstiftning
trädde i kraft. Detta beroende dels på det faktum att symptomen kan komma
mycket långt efter skadetillfället dels på grund av att man från arbetsgivare
och yrkesskadeinspektionen tydligen förbisett kvicksilvrets förmåga till
hudpenetration och ångupptagning. Det faktum att många av de drabbade
tandsköterskorna först efter decennier senare har kunnat få korrekta
diagnoser fråntar inte samhället ansvaret för deras lidande.

Den kvicksilverforskning som hittills bedrivits på tandläkarhögskolorna
har i mycket hög grad gått ut på att bevisa amalgamets stabilitet och fördelar
jämfört med andra tandersättningsmaterial. Psykologer och tandläkare har i
åratal försett denna patientgrupp med mycket varierande diagnoser angåen

Mot. 1987/88

So475

9

de toxifobier m. m. Yrkesmedicinarna har följt samma mönster beträffande
tandvårdspersonal. De symptom som gäller i övriga världen som kvicksilverförgiftningssymptom
måste accepteras även här i Sverige.

Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna måste ge sin personal
utbildning om kvicksilverförgiftning så att dessa patienter får en seriös
bedömning i samband med sjukbidrag och sjukpensioneringar och amalgamsanering
enligt nu gällande lagstiftning. Förtroendetandläkarnas vetorätt
mot sanering måste överföras till läkare med toxikologisk specialitet så att
dessa skadade människor kan få en möjlighet till ett drägligare liv.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
amalgam,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om amalgamfria kliniker,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att läkare bör delges kunskaper från den s. k.
selengruppen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tandläkare bör utbildas i rätt saneringsteknik,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas
personal bör utbildas om kvicksilverförgiftning.1]

Stockholm den 25 januari 1988
Siw Persson (fp)

Anders Castberger (fp) Elver Jonsson (fp)

Kenth Skårvik (fp)

Mot. 1987/88

So475

1 1987/88: Sf319

10