Förbättringar i reglerna för bilstöd till handikappade

Motion 1991/92:So207 av Bo Nilsson m.fl. (s)

Det nya bilstödet till handikappade trädde i kraft den 1
oktober 1988. Detta nya stöd utökades att omfatta andra
och flera grupper än tidigare, dvs. de som förvärvsarbetade
eller genomgick utbildning. Efter genomförandet har det
framkommit vissa brister som bör bli föremål för ändringar.

De regler försäkringskassorna nu arbetar efter utesluter
tyvärr många som genom sina väsentliga gångsvårigheter
har svårt att förflytta sig och är i behov av bil. Många som
tidigare erhöll bilstöd genom AMS får numera avslag på
sina ansökningar med motivering att funktionshindret inte
är så omfattande som lagstiftarna menat. Tyvärr har det
dessutom visat sig att vissa försäkringskassor låtit bilstödet
påverka handikappersättningens storlek, vilket är en
bedömning som kan ifrågasättas. Dessutom föreligger
skiftande bedömningar av landets 26 försäkringskassor.
(Detta framgår bl.a. av en studie vid rättssociologiska
institutet vid Lunds Universitet.)

En brist som också bör bli föremål för ändring är den s.k.
49-årsgränsen, dvs. att de som ej har möjlighet att
förvärvsarbeta och som ej tidigare erhållit bilstöd inte kan
erhålla bilstöd efter att ha fyllt 50 år. I betänkandet SFU
1987/88:23 framhålls att frågan om en höjning av
åldersgränsen från 49 till 65 år får prövas när erfarenheter
av det nya bilstödet föreligger. Eftersom det nu kan
konstateras att det föreligger obestridliga negativa
erfarenheter bör självfallet erforderliga skäl föreligga för
omprövning. I betänkandet SoU 1990/91:1 beställer
riksdagen också ett förslag där åldersgränsen slopas. I prop.
1991/92:100 bil. 6 står skrivet att Riksförsäkringsverket har
i uppdrag att utreda de ekonomiska konsekvenserna av ett
slopande av denna åldersgräns. Det finns
handikapporganisationer som har en bestämd uppfattning
om att en reform om att ta bort åldersgränsen inte på långt
när blir så dyr som myndigheterna tycks tro. DHR menar
t.ex. att många faller bort därför att de inte har eller tänker
ta körkort.

Inom denna missgynnade grupp återfinns ändå många
människor som fortfarande på grund av sina
förflyttningssvårigheter har behov av bil för att kunna leva
ett aktivt liv fast deras möjligheter att förvärvsarbeta
upphört eller aldrig funnits. Det är ofta aktiva människor i
sådan mening att de utför samhällsnyttiga arbeten i
föreningsliv o.d. utan ekonomisk vinning och i och med
detta inte uppfyller nuvarande krav om arbetsinkomst.

De nya reglerna omfattar även bilstöd till barnfamiljer
med handikappade barn eller där föräldrar/förälder är
handikappade. Tyvärr omfattas dock inte fosterföräldrar av
samma förmån som biologiska.

Vår uppfattning är i motsats till gällande regler att
biologiska och fosterföräldrar befinner sig i samma
situation. Bilstödet för svårt handikappade barn bör
självfallet följa barnen, och rätten till bilstöd bör omfatta de
föräldrar där barnen stadigvarande vistas. Givetvis kommer
speciella regler att bli behövliga för fosterföräldrar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begreppet ''väsentliga
förflyttningssvårigheter'' i reglerna om bilstöd till
handikappade ges en vidare tolkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den s.k. 49-årsgränsen tas
bort,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bilstödet inte skall påverka
handikappersättningens storlek,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av bilstöd också till
fosterföräldrar.

Stockholm den 16 januari 1992

Bo Nilsson (s)

Ingvar Björk (s)

Lena Öhrsvik (s)