Europapolitik inför 2000-talet

Motion 1998/99:U507 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Aldrig mera krig

Efter andra världskrigets slut insåg Europas invånare att
samarbete och ett ömsesidigt beroende förhindrar krig. Det
var i den andan som grunden till det EU vi har idag byggdes.
Sedan dess har samarbetet fördjupats genom Romfördraget
1957, Enhetsakten 1985, Maastrichtfördraget 1991 samt
Amsterdamfördraget 1997. Det har kommit att inkludera allt
fler länder. Den centrala tanken är fortfarande hur frihet,
fred, demokrati och säkerhet kan garanteras för Europas
invånare. Det är det viktigaste skälet till att vi liberaler är
positiva till EU. Vår generation har nu en historisk möjlighet
att skapa ett Europa präglat av frihet, fred, demokrati,
ekonomisk utveckling och en god miljö. Europeiska unionen
är ett unikt verktyg för att nå dessa mål.

Det faktum att Folkpartiet starkt bejakar Europasamarbetet innebär inte att
vi förhåller oss okritiska till allt inom EU. Den utvidgningsprocess av EU
som pågår ställer till exempel stora krav på reformering av bland annat
jordbrukspolitiken och beslutsformer.

För oss liberaler är den högst prioriterade frågan att återigen göra Europa
helt. Vi är därför mycket positivt inställda till att utvidgningsförhandlingar
med länder från Centralt- och Östeuropa har påbörjats. Samtidigt befinner sig
vissa av ansökarländerna, bland dessa Lettland och Litauen, utanför den
riktiga förhandlingsprocessen. Sverige bör aktivt arbeta för att Lettland och
Litauen snabbt kan komma med i de riktiga förhandlingarna.

Sverige är i akut behov av en Europapolitik. Det är två år kvar tills Sverige
tar över klubban och blir ordförandeland i EU. Tills dess måste den svenska
regeringen utarbeta en politik. Än så länge har det varit mycket tyst om EU
från regeringshåll, och Socialdemokraterna har gjort allt för att skjuta
avgörande beslut på framtiden. Fram till våren 2001 är huvuduppgiften att
reparera Sveriges anseende i EU. Medlemskapet ger oss enorma möjligheter
som inte får gå oss ur händerna. Sverige behöver EU för att lösa många av
våra egna problem. Utanför EU och utanför euron minskar Sveriges
nationella handlingskraft. Därför behövs en ny strategi för Sverige i Europa.

Sverige som ordförandeland

Under sex månader skall Sverige leda EU (1 januari till 30
juni 2001). Som ordförandeland kommer Sverige att ha en
unik möjlighet att påverka vilka ämnen som skall prioriteras.
Varje ordförandelands mål är att både få genomslag för egna
idéer, uppnå resultat och leda unionen på ett sätt som inger
respekt. För att så skall bli fallet krävs att man vill driva
utvecklingen framåt.

En regering som har en avvisande inställning till Europasamarbetet och
som företräder ett land som ställt sig utanför euron kan inte räkna med att bli
tagen på riktigt allvar av andra - vare sig inom eller utom EU. Flertalet EU-
länder uppfattar Sverige som en bromskloss och förväntningarna är därför
lågt ställda. Det innebär inte att allt hopp är ute om en lyckad ordförande-
period.

Utvidgningsprocessen bör kunna ta ett stort steg framåt våren 2001.
Förhandlingarna med ansökarländerna kommer att ha pågått sedan två år
tillbaka. Under Sveriges tid som ordförandeland bör man kunna fastställa en
tidsplan för medlemskap för de länder som kommit längst. Utvidgningen
kräver institutionella reformer samt reformering av jordbrukspolitiken och
strukturfonderna. Överenskommelser om röstregler, om ytterligare be-
gränsningar av vetorätten och om antalet kommissionärer samt omfördelning
av budgeten är bara exempel på några svåra frågor som finns att ta itu med.

Utöver det kan egna hjärtefrågor väljas. Miljön är ett viktigt område för
Sverige. Arbetslösheten är ett alleuropeiskt problem och öppenheten inom
EU:s institutioner en central svensk fråga. Folkpartiet prioriterar ut-
vidgningen och de reformer som måste göras på vägen för att ansökar-
länderna skall kunna bli medlemmar så fort som möjligt. Lika viktigt är dock
att i god tid markera att Sverige är en konstruktiv partner i EU som stödjer
samarbetet och som vill att det skall utvecklas.

Den gemensamma valutan

Ett av EU:s största framsteg är skapandet av den inre
marknaden. Mycket återstår ändå för att undanröja hindren
att sälja varor och tjänster inom andra medlemsländer. Det
behövs en ständig kamp för att motverka mer eller mindre
protektionistiska ambitioner att slå vakt om eller till och med
skapa egna regelverk. Ofta finns det mest utbredda
motståndet mot en fungerande inre marknad på lägre nivåer
än nationalstaten. Fortfarande kan svenska tillverkare av
säkerhetsdörrar inte sälja sina produkter i hela Tyskland utan
att deras produkter har godkänts av myndigheter i var och en
av de sexton tyska delstaterna.

Trots många olösta problem inom den inre marknaden torde frånvaron av
en gemensam valuta ändå vara det största hindret för mera handel, inte minst
för de små och medelstora företagen. Det starkaste argumentet för en
gemensam valuta är att en sådan skulle knyta medlemsländerna närmare
varandra. Även om inte alla nuvarande och kommande medlemsländer i EU
skulle kunna vara med från början, så skulle beslutet och genomförandet av
en gemensam valuta spela en stor roll för det europeiska samarbetet.

Vi i Folkpartiet liberalerna har många gånger uttalat vårt stöd för
skapandet av en gemensam valuta och för att Sverige bör vara med i detta s k
tredje steg av EMU. De s k konvergenskriterierna för deltagande i EMU
innebär sunda offentliga finanser, låg ränta och inflation samt stabil
växelkurs. Det sistnämnda tolkas av det stora flertalet EU-länder som
deltagande i växelkurssamarbetet ERM, medan Sverige hävdar att det är
faktisk stabilitet som krävs, inte formellt deltagande i ERM. Vad gäller
statsskuldskriteriet tycks den tolkningen gälla att det är tillräckligt med en
sjunkande skuldkvot även om nivån överstiger 60 procent. Folkpartiet har
kontinuerligt stött regeringens tolkning av kriterierna, vilket innebär att
Sverige uppfyller kraven för deltagande från starten 1 januari 1999.

Vi har hela tiden ansett att Sverige bör sträva efter att delta i EMU från
starten 1999 och har medverkat till en flerpartiuppgörelse om Riksbankens
ställning så att den i sig önskvärda och av EU föreskrivna självständigheten
realiseras.

Vi anser att Socialdemokraternas ställningstagande att Sverige inte skall
delta i EMU från starten kommer att föranleda både politiska och
ekonomiska kostnader för Sverige. Politiska, eftersom Sveriges inflytande
minskar. Ekonomiska, därför att utanförskapet skapar osäkerhet om den
framtida inriktningen av den ekonomiska politiken, vilket leder till högre
räntor och förmodligen krav på starkare offentliga finanser. Vår uppfattning
är att frågan om ett svenskt deltagande i EMU skall avgöras i val eller
folkomröstning. Eftersom riksdagsvalet 1998 inte blev ett val där EMU-
frågan debatterades så mycket menar vi att frågan skall avgöras före det att
Sverige skall vara ordförandeland - det vill säga senast under år 2000.

EMU är en motor inom det europeiska samarbetet. För de partier som har
en negativ inställning till att Sverige är med i EU och har en politik för att
lämna samarbetet går utträdet via ett nej till EMU. När samarbetet kring den
ekonomiska politiken från årsskiftet blir verklighet kommer Sverige att stå
utanför. I praktiken innebär det att svenskt näringsliv kommer att gå med
före det att Sverige går med i EMU. Redan nu pågår långtgående
förberedelser.

När de elva euro-länderna har inlett samarbetet får Danmark, Grekland,
Storbritannien och Sverige endast rätt att delta när man diskuterar frågor utan
direkt anknytning till euron. Gränsen är svår att dra och Euro-11 kommer
säkert att utforma en stark gemenskap även i sådana frågor.

Till skillnad från Finlands rivstart med hög aktivitet och entusiasm inom
EU och kring europolitiken har den svenska regeringen agerat tvärt emot.
Den svenska regeringen tycks ännu inte ha insett värdet av inflytande inom
EU, vilket kan bero på att de svenska socialdemokraterna står splittrade inte
bara i euro-frågan utan även i sin syn på EU och på vad unionen betyder för
framtiden.

För oss framstår det tydligt att även ett utanförskap medför konsekvenser
för svensk ekonomi och svenskt näringsliv. Bristen på svensk beslutskraft i
eurofrågan inverkar också på det gehör Sverige kan få i andra EU-frågor.

Det är förödande att den nuvarande svenska regeringen saknar strategi och
mål för Sveriges deltagande i euron. Det som nu krävs för att återge Sverige
trovärdighet efter den socialdemokratiska regeringens vänta och se-linje är
ett svenskt medlemskap i ERM. Beslutet skulle vara en stark signal till euro-
länderna att Sverige inte tänker vika av från EU:s gemensamma ekonomiska
politik. Det skulle också vara en markering gentemot marknaden. Sverige
måste visa att det inte har ställt sig utanför euron för att kunna devalvera och
att den svenska ekonomiska politiken ligger i linje med övriga EU.

Utrikespolitiken

Säkerhet och fred i Europa var de starkaste drivkrafterna när
EU bildades. Frihet och fred är även i vår tid huvuduppgifter
för det europeiska samarbetet. Krigen på Balkan påminner
oss ständigt om att dessa företeelser inte är något som vi kan
ta för givet. Den europeiska integrationen har bidragit till att
tränga ut farlig nationalism och intolerans och istället hjälpt
till att knyta starkare band mellan folken. Nu är den stora
utmaningen att fylla det tomrum som fortfarande finns efter
kommunismens kollaps i Öst- och Centraleuropa. Med några
få undantag har dessa länder utvecklats till demokratier som
strävar efter ökat samarbete med EU för att trygga sin
demokratiska framtid. Därför är utvidgningen av EU särskilt
angelägen.

Att öppna dörren för ansökarländerna ställer höga krav på unionen. För att
hantera EU med över 20 medlemsstater krävs omfattande institutionella
förändringar, reformering av jordbrukspolitiken och strukturfonderna samt
ändrade regler för beslutsfattandet. Därför var det en stor besvikelse att
toppmötet i Amsterdam 1997 inte resulterade i några beslut av det slaget.
Folkpartiet anser att förberedelserna inför utvidgningen måste vara en av de
mest prioriterade uppgifterna hos EU. Det blir naturligtvis ohanterligt att i en
union med 20-25 medlemmar bibehålla en så pass omfattande vetorätt som
den nuvarande. Enligt vår mening bör vetorätten inskränkas till ett fåtal av de
områden som EU har att besluta om.

Vi har många gånger fört fram de demokratiska argumenten för att
förstärka Europaparlamentets befogenheter på ministerrådets bekostnad. En
sådan förstärkning skulle tillsammans med en ökad roll för de nationella
parlamenten i formandet av den nationella EU-politiken öka legitimiteten i
de fattade besluten. Vi beklagar att den svenska riksdagsmajoriteten inte
delar vår uppfattning om behovet av en ytterligare förstärkning av
parlamentets roll - utöver den som Amsterdamfördraget ger - i lagstiftnings-
frågor.

Situationen i Kosova utgör idag det allvarligaste hotet mot fred och
säkerhet i Europa. Konflikten har stegvis trappats upp. Sedan serberna satte
in artilleri och flyg mot byar och städer pågår ett regelrätt krig, där
civilbefolkningen blivit offer för brutaliteten. Hittills har omvärldens
fördömanden inte på något sätt lindrat den spända situationen. Tragedin i
Kosova har än en gång visat att Europa misslyckats med att hantera
europeiska säkerhetsproblem. Våren 1993 motsatte sig EU flygattacker mot
serbiska artilleriställningar runt Sarajevo. Bosnierna lämnades försvarslösa.
Inte förrän USA ingrep 1995 och bombade de serbiska ställniningarna blev
fredsuppgörelsen möjlig. I likhet med fallet Bosnien kommer det av allt att
döma att behövas insatser från Nato för att stoppa dödandet, terrorn och
övergreppen mot befolkningen.

Folkpartiet anser därför att EU i framtiden bör spela en betydligt större roll
inom utrikes- och säkerhetspolitiken. En ökad samordning är helt nödvändig
för att lyckas med konfliktförebyggande arbete och hantera nyuppkommande
kriser. Visserligen deltar Sverige aktivt i det fredsbevarande arbetet i
Bosnien och medverkar i det Nato-anknutna Partnerskap för fred. Men så
länge EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete har vaga konturer och
Sverige står utanför Atlantpakten är vårt inflytande begränsat.

Det har snart gått ett decennium sedan Berlinmuren föll. Det borde ha lett
till en genomgripande diskussion om hur Sverige ska utforma sin framtida
säkerhetspolitik. Sverige har haft större möjligheter än på länge att förankra
en ny svensk utrikespolitik, inte minst genom att vi varit med i FN:s
säkerhetsråd. Men regeringen har försuttit dessa möjligheter. Av rädsla för
att blotta bristen på visioner och osäkerhet inför förändringar har regeringen
gjort allt för att undvika den debatten. Det är i nära samverkan och som
fullvärdig deltagare i internationella sammanhang som Sverige kan spela en
betydelsefull roll.

Det går inte längre att blunda för att den säkerhetspolitiska kartan
förändrats. Folkpartiet anser därför att Sverige ska bidra till en alleuropeisk
fredsordning. Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet som
Sverige med tiden bör ingå i.

En gemensam europeisk
flyktingpolitik

Europa får inte stå handfallet när kriser och krig utlöser
flyktingtragedier.

EU bör utveckla en gemensam asylpolitik så att ansvaret för flykting-
strömmarna fördelas mera jämnt mellan Europas stater. Det förutsätter att
flyktingpolitiken blir ett område där majoritetsbeslut kan tillämpas. Inte
minst flyktingkatastrofen i det forna Jugoslavien har visat på frånvaron och
nödvändigheten av att få till stånd en gemensam europeisk flyktingpolitik.
Denna måste bygga på principen om gemensamt ansvarstagande och
fördelade insatser.

Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten
har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. En samordning av
medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, om åtminstone några
länder i praktiken skall kunna bedriva en mer humanitär flyktingpolitik. Det
får inte bli så att de mest restriktiva länderna sätter normen. Detta måste
prägla tillämpningen också av Schengenavtalet och den s k Dublin-
konventionen, som rör flyktingpolitiken.

Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste
kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t ex i mass-
flyktsituationer. En samordning av flykting- och asylpolitiken - en
gemensam praxis - är en förutsättning för en humanisering av politiken inom
hela EU.

EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlem-
skap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor
som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem
skydd.

Mot denna vår grundinställning för en gemensam human flyktingpolitik
för hela EU är det förslag till en sådan gemensam politik som föreligger från
EU:s ordförandeland Österrike väldigt oroande.

Förslaget är oacceptabelt. Utgångspunkten är föga liberal: att begränsa
migrationsströmmarna till den europeiska kontinenten. För att uppnå detta
talas det om tre till fyra koncentriska cirklar där varje cirkel innefattar ett
antal länder med ett system av regler och åtgärder syftande till att minska
migrationstrycket. För liberaler, vars målsättning är en ökad rörlighet för
människor utan hindrande gränser och andra barriärer är detta ett förslag som
går tvärtemot denna vår grundinställning.

Men vårt internationella engagemang får inte göra halt vid Europas
gränser. Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur
respekten för den enskilda människan växer internationalismen.

Sysselsättning

Arbetslösheten är en utmaning för hela Europa. Regeringen
har också valt att föra upp frågan på Europanivå. Det är bra.
Regeringen ville dock mera sälja sina egna idéer om
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till EU än att lära sig av de
andra medlemsländerna. Socialdemokraterna ansåg därför att
de uppnått stor framgång när sysselsättningen kom upp på
regeringskonferensens agenda, men regeringen lyckades inte
ta till sig av de lösningar som blev resultatet av toppmötet.
Regeringen framstår därför som mer handlingsförlamad än
någonsin tidigare.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder av socialdemokratisk svensk modell ger
människor sysselsättning men inte jobb. Ett framgångsrikt program mot
arbetslösheten måste fokusera på att få fram fler arbetstillfällen. Det är också
målet för EU:s gemensamma sysselsättningsstrategi. Tyvärr har det inte varit
regeringens mål. Trots att regeringen anser att sysselsättningen är en
högprioriterad EU-fråga visar man inte minsta vilja att leva upp till de beslut
som man själv har varit med att fatta för att minska den europeiska
arbetslösheten. En nödvändig förutsättning för att ökad efterfrågan skall
översättas till fler arbeten är att utbudet på arbetsmarknaden fungerar
flexibelt. Det gör den när lönesättningen motsvarar efterfråge- och
utbudsförhållanden på arbetsmarknaden.

Kraven på Sverige är därför entydiga. OECD:s recept för fler jobb är
sänkta arbetsgivaravgifter, flexibel lönesättning och enklare regler för
anställning. Internationella valutafonden rekommenderar Sverige att sänka
skatterna och ändra arbetsmarknadsreglerna. EU:s ministerråd har uppmanat
Sverige att sänka skatterna för hushåll och företag. I november 1997
presenterade kommissionen riktlinjerna för medlemsstaternas politik mot
arbetslösheten. Sänkt moms på tjänstejobb, sänkt arbetsgivaravgift, enklare
regler för småföretag och reformerade strukturer på arbetsmarknaden var
kraven.

Folkpartiet har sedan länge fört en politik som syftar till att skatten på
arbete och tjänster sänks och den europeiska arbetsmarknaden avregleras.
Om så inte sker finns det risk för att arbetslösheten i nästa lågkonjunktur
kommer att stiga ytterligare.

EU världens bästa
miljöorganisation

Som medlem av EU har Sverige inflytande över den
gemensamma miljöpolitiken.

Folkpartiet vill utarbeta en strategi för hur den möjligheten bäst skall
tillvaratas.

Oavsett om Sverige är med i EU eller ej påverkas miljön av våra
grannländers miljösituation. Föroreningar i luften och utsläpp i vatten bryr
sig inte om nationsgränser. Vi äter mat som producerats eller förädlats i
andra länder. För att minska miljöförstöringen krävs att vi arbetar fram
gemensamma miljöregler för EU:s inre marknad. För att garantera en hög
livsmedelskvalitet är det nödvändigt att arbeta på europeisk nivå.

Styrkan med EU:s miljöarbete är särskilt viktig i det globala miljöarbetet.
För att minska växthuseffekten är det viktigt att varje land tar ansvar för att
minska sina koldioxidutsläpp. Ett skäl till att länder inte vill skärpa
koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra
konkurrenskraften för den inhemska industrin. Folkpartiet vill verka för att
mer av ekonomiska styrmedel används för att främja miljöanpassad
konsumtion och produktion samt hindra miljöskadliga utsläpp.

Koldioxidutsläppen måste begränsas för att minska riskerna för en
växthuseffekt. Det kan ske till exempel genom miljöavgift på koldioxid. Men
om ett enskilt land inför eller höjer en befintlig koldioxidskatt kan effekten
bli att produktionen flyttar. För den globala miljön är inget vunnet med detta.

Det är angeläget att EU inför en koldioxidavgift. Eftersom den betraktas
som en skattefråga kan den idag inte införas genom ett majoritetsbeslut inom
EU. Miljöavgifter bör istället betraktas som just miljöfrågor och kunna
beslutas i den ordningen i EU. Trots att fem partier i riksdagen (inklusive
Miljöpartiet) kräver ökad överstatlighet och effektivare beslut när det gäller
miljöskatter har regeringen visat sig helt ointresserad av att driva frågan. Vid
toppmötet i Amsterdam försatte regeringen chansen att få gehör för en sådan
förändring. Nu måste Sverige anstränga sig för att få fram en gemensam
koldioxidavgift och höja ambitionen för miljöns skull. Detta bör ges
regeringen till känna.

Narkotika, tobak och
alkohol

EU bestämmer inte vår narkotikapolitik. Den beslutar vi om
själva och så bör det förbli. Varje land bestämmer självt med
vilka lagar och metoder det vill föra kampen mot narkotikan.
Men politik utformas inte i lufttomma rum. Vi påverkas av
synsätt i vår omvärld och reagerar både på vad våra grannar
gör och vad de inte gör.

Narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa, och Europaparlamentet är ett
slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns
heller ingen anledning att vi skulle göra det. För att vinna krävs dock att
politiker, media, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer m fl är
beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens
skull är det också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i
drogpolitiken bevaras - även efter valet till Europaparlamentet 1999.
Regeringens profil på narkotikaområdet har hittills varit oroväckande låg.
Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra
ut Sveriges narkotikastrategi i Europa.

Om Sverige misslyckas med det finns det risk för att den holländska
modellen istället kommer att prövas. Sverige måste därför visa upp sig inom
EU, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat
den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent, visa och
övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir
förkastlig.

Med den svenska, mycket restriktiva politiken har vi i Sverige uppnått
goda resultat. Statistik över ungdomars användning av narkotika visar också
på framgång. I början av 70-talet uppgav ungefär 15 procent av elever i
årskurs nio att de testat narkotika. Sedan slutet av 80-talet har siffran legat
mellan 3 och 5 procent.

Undersökningar visar att om samhället har en slapp attityd till droger och
narkotika är lättillgängligt är fler redo att pröva på droger. Om det istället
krävs en ansträngning för att få tag i narkotika så kommer en betydligt lägre
andel att pröva.

Statistik visar att skillnaden mellan svenska och holländska tonåringars
användning av cannabis är stor. År 1995 hade endast 3 procent av svenska
ungdomar i åldern 15-19 någon gång använt cannabisprodukter medan
siffror från 1992 visar att 30,2 procent av holländska tonåringar någon gång
säger sig ha provat cannabis. Denna markanta skillnad kan tolkas att vara ett
resultat av samhällets inställning till narkotikan och av den politik som förts.

Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk
drogpolitik är effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår
politik som präglas av "nolltolerans". Vi måste också kräva en internationell
statistik där utgångspunkterna är gemensamma och som ger möjlighet till
rättvisande jämförelser mellan bland annat Nederländerna och Sverige.

För att minska alkoholskadorna räcker det inte med åtgärder som enbart är
inriktade på det öppna alkoholmissbruket. Även den totala alkohol-
konsumtionen måste minska. Det finns övertygande belägg för att en politik
som minskar tillgängligheten av alkohol också minskar alkoholkonsumtion
och alkoholskador. Huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken bör därför
ligga fast. EU måste börja betrakta alkoholen som en hälsofråga, inte som ett
jordbruksproblem. Offentlig representation med alkohol skall ske under
mycket restriktiva former.

I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket
och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den
kraftigt i Central- och Östeuropa och i tredje världen.

Den nya regeringen i Storbritannien har visat en skärpt hållning i tobaks-
frågor vilken kan förväntas bidra till en skärpt tobakspolitik inom EU. Det
direktivförslag om reklamförbud vilket hittills blockerats av en minoritet av
medlemsländerna kan nu komma att genomdrivas.

Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum, och Sverige bör där liksom
i Öst- och Centraleuropa och i tredje världen aktivt stödja dessa länder i
arbetet mot tobaksbruk.

Likaså bör Sverige stödja Världshälsoorganisationens arbete med att
utforma en internationell konvention om arbetet mot tobaken. Den syftar till
att få världens regeringar att samarbeta bättre i det internationella
tobaksarbetet och undanröja de problem med frihandelsprinciper o.dyl. som
för närvarande ställer till problem när det till exempel gäller att stoppa den
internationella smugglingen och de transnationella tobaksföretagens globala
marknadsföring. Vi menar vidare att Sverige inom EU skall arbeta för att
subventionerna till tobaksodlare avskaffas.

Den gemensamma
jordbrukspolitiken

En reformering av CAP (Common Agricultural Policy), den
gemensamma jordbrukspolitiken, måste snarast inledas så att
EU kan ge tydliga signaler till de kommande
medlemsländerna och undvika obalans och snedvridande
effekter av konkurrensen på deras marknader. Många länder
i Öst- och Centraleuropa är viktiga jordbruksproducenter
med ett jordbruk som är eller kan bli konkurrenskraftigt.
Men som allt företagande kräver även jordbruket tydlighet
när det gäller regelsystem och en viss långsiktighet. Kvoter,
regleringar och omständlig administration underlättar inget
företagande.

Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en kraftigt
reformerad CAP så att de inte använder CAP som referens när de nu
genomför stora förändringar i sina respektive jordbrukssektorer. Denna
tydlighet är lika viktig för de nuvarande medlemsländerna som för de
presumtiva medlemmarna.

En del menar att man under en övergångstid, eller till och med permanent,
skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt rika jordbrukare än för
Östeuropas fattigare jordbrukare. Detta är en lösning som vi inte kan
försvara. De nya medlemsländerna skall ha full anslutning till ett EU med en
reformerad CAP.

För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan efter att återvinna
medborgarnas förtroende måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och
omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att byråkratin slukar 10 procent av
jordbruksbudgeten. Det finns också ett antal detaljstyrande regler om allt från
jordgubbens storlek till vilka trädgårdsfrön som får säljas. Det finns till
exempel en fröförordning som inte medger försäljning av fröer utan
hämmande restriktioner. Vi i Folkpartiet menar att besluten inom EU skall
fattas så nära den de berör som möjligt. Det finns ingen anledning att ha
gemensamma regler om vilka frön som skall få säljas eller hur stora
jordgubbarna skall vara.

Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Däremot har en kraftigt
avreglerad och avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och
landsbygdsutveckling helt andra förutsättningar för att lyckas.

EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att göra reformer i
jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete under lång
tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att jordbrukaren,
som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet att på
likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en konkurrensutsatt
marknad. Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar
för små- och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram
på landsbygden.

Det finns ytterligare ett viktigt led som måste konkurrensutsättas mer än
tidigare - mellanledet, det vill säga de livsmedels- och grossistjättar som
finns mellan producent och konsument. Konkurrensen inom livsmedels- och
distributionsbranschen måste öka.

Livsmedelspolitiken

Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik, CAP. Det är därför viktigt att de kommande
reformerna av CAP även tar hänsyn till konsumenternas
intressen. EU har haft en gemensam jordbrukspolitik ända
sedan starten. De deltagande nationernas jordbrukspolitik var
starkt reglerad och den för EU gemensamma
jordbrukspolitiken vilar på samma principer.
Jordbrukspolitikens mål var och är att tillförsäkra
jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, stabilisera
marknaden, höja produktiviteten, trygga försörjningen och
ge konsumenten tillgång till bra livsmedel till skäliga priser.
Jordbrukspolitiken bygger på marknadsregleringar samt en
för EU gemensam struktur- och regionalpolitik.

Livsmedel är en del av konsumentområdet som berör alla. Tidigare
handlade livsmedelsfrågan främst om möjligheten att kunna äta sig mätt.
Detta var under lång tid i Sverige en lyx förbehållen en avundsvärd
minoritet. Nu fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta.

Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens mat-
kulturer utan att åka utomlands. Samtidigt förändras livsmedelsmarknaden
och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är som regel
positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna. Kunskapen om
råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och konsumenten ökat. Få
har insyn i hela produktions- och distributionskedjan. Samtidigt ställer
konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller och hur dessa
framställs. Vi begär att maten skall hålla hög kvalité och vill veta att den
producerats under goda förhållanden för både djur och miljö.

Rätt frågor på rätt nivå

För ytterligare förankring är det viktigt att EU:s
närhetsprincip, den s k subsidiaritetsprincipen, gäller. EU
skall enligt vår mening endast ägna sig åt frågor där de
lokala, regionala och nationella nivåerna inte räcker till. EU
måste vara effektivt. Det betyder att beslutsmaskineriet
måste vara effektivt. Men det innebär också att EU skall
ägna sig åt rätt frågor. Det finns i dag frågor där
beslutsmöjligheterna på EU-nivån är för små. Det finns
också frågor där möjligheterna att besluta är för stora. Ett
exempel på frågor där möjligheterna är för små är
ekonomiska styrmedel för en bättre miljö. Dessa frågor
räknas idag till skattefrågorna, för vilka varje lands vetorätt
gäller. Vi fortsätter kräva att dessa frågor i fortsättningen
skall behandlas som de miljöfrågor de är och inte som
skattefrågor. Vi beklagar att den svenska regeringen envist
motarbetar denna förstärkning av möjligheterna att angripa
gränsöverskridande miljöproblem. Detta är negativt inte
enbart för miljön i Europa utan också för EU:s möjligheter
att påverka den globala miljön.

Ett annat område där de gemensamma befogenheterna är för små gäller
den gränsöverskridande brottsligheten. Det är uppenbart att det hittills-
varande mellanstatliga samarbetet inte är tillräckligt för att effektivt bekämpa
den internationella brottsligheten. Därför bör viktiga delar av den "tredje
pelaren" överföras till den "första pelaren", det vill säga mer av samarbetet
mot gränsöverskridande brottslighet bör bli föremål för gemensamt
beslutsfattande. Förutom att detta skulle öka effektiviteten, så skulle den
demokratiska kontrollen och insynen förstärkas genom att EG-domstolen och
Europaparlamentet på dessa områden fick samma befogenheter som de idag
har inom den "första pelaren".

Det tredje viktiga området där unionen behöver större befogenheter gäller
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vetorätten bör här
begränsas till de frågor som verkligen är av vitalt nationellt intresse.

Om det på dessa tre områden - gränsöverskridande miljöförstöring,
internationell brottslighet och den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken - således behövs mer samarbete, så finns det områden där det
behövs mindre av lösningar på unionsnivån.

En för liberaler självklar utgångspunkt är att beslut skall fattas så nära den
enskilde som möjligt och helst av den enskilde och hans familj. Där det inte
är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska
politiska nivån.

De flesta exemplen på onödiga beslut på EU-nivån härrör från den
gemensamma jordbrukspolitiken. De är en naturlig följd av att EU:s jord-
brukspolitik mycket handlar om ekonomiskt stöd till olika produkter. Den
som betalar pengar till en viss typ av produktion vill förstås veta vad man
betalar pengar till. Denna mekanism är ytterligare ett skäl till varför EU:s
jordbrukspolitik bör förändras. Men det finns också andra områden där
förändringar behövs.

Det är den enskilde som bäst kan avgöra om jordgubben är tillräckligt stor
eller inte. Det är kommunen eller regionen som bäst kan avgöra hur lång en
lokalbusslinje får vara. Det är medlemslandets riksdag som bäst kan avgöra
hur föräldraförsäkringen skall vara utformad. Det finns inga starka argument
för att skapa en gemensam turistpolitik inom EU. Det är inte EU som skall
bestämma om alkoholpolitiken i de enskilda medlemsländerna skall vara
restriktiv eller inte.

Sverige borde varit pådrivande för att subsidiaritetsprincipen skulle ha
stärkts i Amsterdamfördraget. Sverige bör i allt arbete inom EU arbeta för att
unionsnivån bara används i de fall då nationella nivåer inte är tillfyllest för
att lösa problemen.

Tilltron till EU bland medborgarna i medlemsländerna undergrävs såväl av
att unionen inte är kapabel att fatta beslut i genuint gemensamma frågor som
att unionen fattar beslut i frågor som den inte borde syssla med. Det är därför
inte enbart av principiell vikt att rätt fråga handläggs på rätt plats. Ett sätt
att
på sikt åstadkomma detta är införandet av en kompetenskatalog, som utifrån
närhetsprincipen klarar ut på vilka nivåer besluten skall fattas.

För närvarande finns elva utlokaliserade organ under Europeiska
kommissionen, till exempel miljöbyrån i Köpenhamn, i olika medlemsländer.
Ännu finns inget i vårt land. Om ett EU-organ placeras i Sverige skulle det
inte bara skapa nya jobb utan också underlätta förankringen av EU hos det
svenska folket. Därför bör nästa kontor som kommissionen utlokaliserar
läggas i Sverige.

Ökad öppenhet

Det är synnerligen väsentligt att en öppenhet präglar
unionen. För att invånarna i medlemsländerna skall få ett
förtroende för EU måste ansvar, närhet, öppenhet och
mångfald vara grundprinciper för all maktutövning. Kravet
på öppenhet innebär att EU måste tillämpa en
offentlighetsprincip. Detta innebär till exempel att när EU:s
ministerråd sammanträder som lagstiftare skall debatterna
och besluten vara offentliga.

De folkvalda representanterna i EU-parlamentet är viktiga vad gäller
upprätthållandet av demokratin och den folkliga förankringen. Därför bör
parlamentet få en ökad makt och likställas med ministerrådet i
lagstiftningsfrågor. De båda organen bör på sikt kunna ses som två delar i ett
tvåkammarparlament. Det skall också vara möjligt att anordna rådgivande
europeiska folkomröstningar i frågor som rör unionens framtid.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige som ordförandeland år 2001 skall prioritera
utvidgningen och de reformer som måste göras på vägen för att
ansökarländerna skall kunna bli medlemmar så fort som möjligt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbetet mot internationell brottslighet,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att frågan om ett svenskt medlemskap i EMU skall avgöras i val
eller folkomröstning innan Sverige skall vara ordförandeland - dvs. senast
under år 2000, 2

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om subsidiaritetsprincipen, 3

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbeta för att få något EU-organ placerat i Sverige,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppenheten inom EU, 3

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att EU skall betrakta alkohol och tobak
som en hälsofråga, inte som ett jordbruksproblem,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbeta för att en gemensam koldioxidavgift införs, 4

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s jordbrukspolitik. 4

Stockholm den 28 oktober 1998

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

1 Yrkande 2 hänvisat till JuU.

2 Yrkande 3 hänvisat till FiU.

3 Yrkandena 4 och 6 hänvisade till KU.

4 Yrkandena 8 och 9 hänvisade till MJU.