Ett svenskt EMU-medlemskap

Motion 1998/99:Fi215 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

Sammanfattning

I Folkpartiet har vi många gånger uttalat vårt stöd för
bildandet av den gemensamma ekonomiska och monetära
unionen, EMU. Vi anser att det ligger i Sveriges intresse att
delta i eurosamarbetet så snart det är möjligt.

Fördelarna med ett medlemskap är uppenbara för oss liberaler:

Det djupaste syftet med EU är att garantera freden, demokratin och
välfärden i vår världsdel. Eurosamarbetet är ett stort steg i arbetet med att
riva murar mellan Europas folk och tvinna dem samman i ett ömsesidigt
beroende. Vi liberaler vill att Sverige ska vara en aktiv och konstruktiv
samarbetspartner i detta arbete.

Sveriges inflytande över viktiga framtidsfrågor inom EU, som också i hög
grad berör oss själva, ökar avsevärt om Sverige deltar i EU-sam-
arbetetskärna: den gemensamma valutan.

Sverige behöver en lång period av hög tillväxt och sysselsättning. Det
råder bred enighet om att ett stabilt penningvärde, varaktigt låga räntor och
goda offentliga finanser är viktiga förutsättningar för att uppnå detta. Därför
är även de ekonomiska argumenten för ett medlemskap starka.

År 2001 övertar Sverige ordförandeskapet i EU. Vi menar att ett
konstruktivt och framgångsrikt ordförandeskap är svårt att förena med
regeringens nuvarande passiva hållning till eurosamarbetet. Sverige bör
därför ansöka om medlemskap före den 1/1 2001. Folkpartiet anser att det
krävs en folklig förankring av en sådan ansökan. En folkomröstning bör
därför hållas senast under sista halvåret år 2000.

Inledning

Om drygt två månader bildar elva av Europas länder en
gemensam valuta. Då inleds ett nytt skede i Europas
politiska och ekonomiska historia. Vi liberaler gläder oss
naturligtvis åt att ännu en mur mellan Europas länder rivs, att
länder och människor tvinnas samman i ett ömsesidigt
beroende och samarbete, och att gemensamma pengar snart
kan användas i större delen av Västeuropa.

Som varma anhängare av EU, internationellt samarbete och öppenhet
beklagar vi djupt att Socialdemokraternas inre splittring fått till följd att
Sverige stannar utanför. Utanförskapet innebär att Sveriges inflytande över
viktiga beslut som påverkar oss minskar kraftigt. Det gäller inte bara
utformandet av europeisk penningpolitik, utan även andra viktiga områden,
som miljö- och säkerhetspolitik. Utanförskapet medför också osäkerhet om
Sveriges ekonomiska politik. Den senaste tidens finansiella oro har gjort
Sveriges sårbarhet tydlig.

Regeringen har abdikerat från ledarskapet i fråga om eurosamarbetet. I
propositionen från i våras, 1997/98:25 Sverige och den ekonomiska och
monetära unionen, föreslogs att Sverige skulle avstå från medlemskap i EMU
då den tredje etappen inleds. För detta ställningstagande presenterades inga
andra argument än dåliga Sifosiffror för ett medlemskap.

Senare ställde emellertid finansminister Erik Åsbrink sex frågor som sades
vara avgörande för regeringens ställningstagande. I denna motion besvarar vi
dessa frågor och visar att argumenten för ett medlemskap stärkts.

Utanförskapets kostnader

Den senaste tidens ränte- och valutaoro påminner oss om
Sveriges nuvarande sårbarhet när det inträffar internationella
finansiella kriser. Ett Sverige utanför euroområdet kommer
sannolikt även fortsättningsvis att drabbas av en växelkurs
med perioder av försvagning omväxlande med perioder av
förstärkning. Svenska kronan riskerar uppenbarligen att bli
en monetär restprodukt i Europa och en tillfälligheternas
spekulationsvaluta.

Vice riksbankschefen Stefan Ingves förklarade den senaste tidens
valutasvängningar så här i ett anförande vid Stockholms handelskammare
den 20/10: "Den senaste tidens instabila kronkurs kan i hög grad hänföras till
att Sverige valt att stå utanför valutaunionen EMU från start. Vi har kunnat
se den senaste tiden att detta ger upphov till en viss osäkerhet på
valutamarknaden, trots att underliggande ekonomiska grundförutsättningar
knappast förändrats".

Med tanke på Sveriges mycket nära ekonomiska integration med
euroområdet kommer en fortsatt orolig växelkurs att skapa stora problem för
svenska företag och fack och den ekonomiska politiken. Det blir en sakligt
och psykologiskt besvärlig konkurrensnackdel för Sverige.

Den viktigaste aspekten på utanförskapet är konsekvensen för svenska
jobb. Valutakursens svängningar leder till svängningar i vinster och löner.
Näringslivet riskerar att råka ut för återkommande kostnadskriser när kronan
stärks det ena året, och för överhettning och stigande priser när kronan
försvagas det andra året. Parterna på arbetsmarknaden kan få stora problem i
avtalsrörelserna med att parera lönsamhetsfluktuationerna. Risken för
felbedömningar och missgrepp i lönebildningen, som leder till arbetslöshet,
är uppenbar, särskilt om näringslivets löner skall vara bestämmande för
utvecklingen också i offentlig sektor.

Den oroliga växelkursen kommer att stimulera till investeringsflytt från
Sverige. För företag och investerare blir de yttre förutsättningarna för att
driva företag mera förutsebara och stabila inom euroområdet än i Sverige. Så
länge Sverige har en inflexibel arbetsmarknad leder dessutom investerings-
flytt från Sverige till färre jobb, eftersom lagar och regler på svensk
arbetsmarknad tenderar att skydda dem som har jobb och utestänga dem som
inte har jobb. Stora företag och välutbildade personer har större
förutsättningar att klara påfrestningarna med ett utanförskap. Småföretagen
och de lågutbildade får större svårigheter.

Euron i kombination med IT leder sannolikt till en stark konvergens av
priser på varor och priser inom euroområdet. En nationell valuta fungerar
som ett gränshinder för många företag, inte minst banker och försäkrings-
bolag. I alla dessa fall går svenska konsumenter miste om många av de lägre
priser och avgifter som tillkommer konsumenterna i euroområdet.

Räntan blir högre när Sverige står utanför. Euron kommer alltid att erbjuda
en mera likvid penningmarknad med mindre risk för felprissättning och med
lägre informations- och transaktionskostnader. Dessutom kommer under
överskådlig tid risken för en lägre trovärdighet i inflationsbekämpningen.

Varje centralbank gör en s k myntningsvinst, dvs vinsten av att de som
håller valutan därigenom accepterar att räntefritt låna ut motsvarande belopp
till centralbanken. För Riksbanken uppgår denna vinst på sedlar och mynt till
ca 4,4 miljarder kr per år. Om Sverige är med i valutaunionen skulle
myntningsvinsten för Sveriges andel i euron bli ca 3 miljarder kr större än
Riksbankens myntningsvinst idag (enligt beräkningar baserade på
uppskattningar gjorda av brittiska forskare). En av anledningarna är att euron
- till skillnad mot svenska kronan - blir en världsvaluta. Genom att stå
utanför förlorar alltså Sverige ca 3 miljarder kronor i myntningsvinst varje
år. Många placerare utanför själva euroområdet - i t ex USA och Japan -
kommer att vilja hålla euron och därmed väljer de att ge den europeiska
centralbanken (ECB) och dess andelsägare räntefria lån.

Utanförskapet innebär vidare att Sverige varken får delta i Euro-11-rådets
möten, i ECB:s uppbyggnad eller i den fortsatta tillämpningen av penning-
politiken. S-regeringen förefaller att ha missbedömt betydelsen av de mycket
starka band mellan euroländernas finansministrar som har etablerats genom
sex års intensiva förhandlingar i EMU-processen. Dessa band talar för att
Euro-11 Rådet blir ett verkligt maktcentrum. Även om Sverige står utanför är
vi synnerligen påverkade och beroende av Euro-11-rådets och ECB:s
bedömningar och beslut.

Parallellen till EES-avtalet är slående: Sverige blir starkt beroende, men får
litet inflytande. Alltså minskar utanförskapet vår suveränitet - inte ökar den,
som många euroskeptiker tycks tro. Utanförskapet är en i längden
svåruthärdlig samlevnadsform eftersom den i växande utsträckning rör
centrala delar av den ekonomiska politiken och dess förutsättningar.

Nu kan man med fog hävda att utanförskapet är mindre kännbart så länge
som också Storbritannien står utanför. Men den dagen Storbritannien går
med - sannolikt 2001 eller 2002 tillsammans med Danmark (Grekland går
sannolikt in år 2000-01) - blir kostnaden för utanförskapet och risken för att
Sverige skall mötas av likgiltighet betydligt större. Vårt land får segla ensamt
i liten farkost på valutahavet utanför den stora lugna eurodammen.

Man skall lägga märke till att Tony Blairs regering till skillnad från Göran
Perssons driver en aktiv förberedelsepolitik för euron. Omfattande och
offentligt proklamerade förberedelser görs. Regeringen har tydligt angivit att
den vill ändra befolkningens attityd. Det finns en massiv majoritet i Labours
parlamentsgrupp för euron.

Som JA-sidan sade i folkomröstningskampanjen 1994 åtar sig Sverige
genom EU-medlemskapet att följa Maastrichtfördraget, men i sista hand
beslutar vi själva om Sverige skall ansluta sig till euron. Om Sverige aldrig
skulle gå med i valutaunionen, då skulle Sveriges rättsliga ställning i EU bli
synnerligen prekär. I praktiken mäler vi då oss själva ur EU, förr eller
senare.

Men långt dessförinnan kommer Sverige att påverkas av Storbritanniens
agerande på två sätt. I sakfrågan förvärras den ekonomiska och politiska
innebörden av att stå utanför när Storbritannien går med. Då - om inte förr -
kommer utanförskapets ekonomiska och politiska kalkyl att förändras på i
princip samma sätt som när förutsättningarna ändrades för svenskt EU-
medlemskap med Berlinmurens fall. Båda händelserna fungerar som
pådrivande knuffar på Sverige i Europaintegrationen.

Svaren på Åsbrinks frågor

Idag anger Socialdemokraterna en negativ folkopinion som
det viktigaste skälet mot svenskt deltagande i
eurosamarbetet. Genom att vägra ta ställning till om ett
deltagande i eurosamarbetet är bra eller dåligt för Sverige
kväver regeringen den offentliga debatten. Visst är det
viktigt att Socialdemokraterna efter valet bl a har
studiearbete och intern debatt om euron, men det fråntar på
intet sätt regeringen från ansvaret att delta i den offentliga
debatten. Genom att tiga i en för Europa och Sverige så
viktig fråga som euron är, skadar och osynliggör
Socialdemokraterna vår demokrati.

Vi noterar emellertid att opinionen tydligt svänger för ett medlemskap.
Enligt en undersökning som publicerades i Svenska Dagbladet (17/10 1998)
har de som säger ja till ett medlemskap ökat från 32 till 39 procent från maj
1998 till oktober 1998. Samtidigt har andelen nejsägare minskat från 51 till
44 procent. Folkpartiet kommer självfallet att fortsätta att bilda opinion för
de ideér som vi tror på. Intresset för eurosamarbetet kommer sannolikt att
öka sedan den gemensamma valutan blivit verklighet, samtidigt som insikten
om utanförskapets kostnader ökar.

Förra hösten förde Socialdemokraterna fram en rad andra argument mot ett
medlemskap. Den 22 oktober 1997 ställde sålunda finansminister Erik
Åsbrink sex frågor om euron. Frågorna var då, enligt Åsbrink, "avgörande
för Sveriges eventuella deltagande i EMU". Idag sitter vi med facit i hand.
Finns de hinder kvar idag som Åsbrink målade upp för ett år sedan? Låt oss
studera frågorna och svaren:

Fråga 1: Hur snabbt kan den offentliga sektorns skuld och den svenska
utlandsskulden minska?

Svar: Om regeringen tror på sina egna prognoser i budgetpropositionen
utgör inte skuldsituationen eller det finansiella sparandet något hinder för ett
eurointräde. Enligt dessa prognoser kommer den offentliga bruttoskulden att
ligga under 60 procent år 2001. Även om tillväxten i den svenska ekonomin i
realiteten blir lägre torde bruttoskulden minska som andel av BNP.

Slutsats: De offentliga finanserna utgör inget hinder för svenskt del-
tagande.

Fråga 2: Hur väl fungerar den svenska arbetsmarknaden och löne-
bildningen?

Svar: Dåligt, och, vad värre är, den socialdemokratiska regeringen gör
inget åt saken. LO blockerar Socialdemokraterna.

Slutsats: Hindret är inte lönebildningen, utan regeringens passivitet i
frågan och att man underkastar sig LO. LO:s inflytande avgör därmed
Sveriges utrikespolitik på en mycket viktig punkt.

Fråga 3: Hur påverkas Sveriges inflytande om vi står utanför EMU
jämfört med ett deltagande?

Svar: Idag vet vi att Sverige tvingas stå utanför Euro-11-rådet, som består
av euroländernas väl sammansvetsade finansministrar. Utanför deras
realpolitiskt viktiga diskussioner om ECB:s och andras penningpolitik, om
ländernas finanspolitik och kamp mot arbetslösheten och euroområdets och
EU:s ekonomiska relationer med omvärlden. Sverige står utanför ECB,
naturligtvis. Sverige riskerar att väga lätt när medlemsländerna utformar
EU:s ekonomiska utrikespolitik visavi t ex Asien och Ryssland - för att inte
tala om relationerna med USA och internationella valutafonden (IMF).

Slutsats: Utanförskapets politiska pris är inte längre en risk utan ett
fullbordat faktum. Argumenten mot utanförskapet har konkretiserats och
stärkts.

Fråga 4: Hur många länder deltar i EMU.

Svar: Elva stycken. Det är fem sex länder fler än vad t ex Calmfors-
utredningen räknade med.

Slutsats: Argumenten mot att stå utanför har på denna punkt kraftigt
stärkts. I november 1997 bestämde dessutom Storbritannien sig för ett
principiellt ja till euron och siktar på medlemskap 2002, eller möjligen redan
2001. Grekland är sannolikt med år 2000 och Danmark samtidigt med
Storbritannien.

Fråga 5: Hur stark blir den gemensamma valutan?

Svar: Frågan är obegriplig såsom den är formulerad. Oroar sig Erik
Åsbrink för stigande exportpriser och fallande konkurrenskraft? Eller menar
han kanske snarare tvärtom, dvs att Åsbrink som mål har en allt starkare
krona mot dollar och yen? Frågan är påfallande ogenomtänkt formulerad och
eftersom det alltid varit bestämt att euron skall flyta mot omvärldens valutor
måste frågan rimligen tolkas som ett svenskt ifrågasättande av ECB:s
inflationsmål, och hur ECB uppfyller det.

Enligt Riksbankens inflationsrapport kommer "penningpolitiken inom
euroområdet, på samma sätt som i Sverige, att bedrivas med sikte på
prisstabilitet". Inflationstakten i EU 1999 uppskattas till ca 2 procent. Det
finns idag - mot bakgrund av ECB:s bildande och uttalanden av ECB:s
ledning inför bl a Europaparlamentet - ingen anledning att frukta att ECB
skulle vara mera lättsinnig beträffande inflationen än t ex Sveriges riksbank
med sitt inflationsmål på 2 procent, +/- 1 procent.

Slutsats: Eurons styrka är inget problem.

Fråga 6: Hur starka kommer tendenserna att utveckla finanspolitiken i
överstatlig riktning att bli?

Svar: Varken starkare eller svagare än den tendens som EU:s medlems-
länder - däribland Sverige! - i full enighet bestämmer sig för. Idag är
skattepolitiken en nationell angelägenhet till ett hundra procent. Det slutliga
och fulla svaret på frågan kommer vi inte att få på kanske generationer, eller
åtminstone långt efter att dagens personuppsättningar försvunnit från den
politiska och ekonomiska scenen.

Slutsats: Inget hinder för inträde. Ett slutgiltigt svar kan visa sig bero på
hur Sverige väljer att agera inom EU och ECB. Om vi dömer oss själva till
passivitet blir resultatet av EU:s och ECB:s beslut hur som helst sämre för
Sverige än om vi går med och påverkar.

Övergripande slutsats: De av Åsbrink angivna hindren har kraftigt
minskat. Argumenten för svenskt EMU-inträde har stärkts:

Euro 11 Rådet finns idag. Man kan konstatera att det sannolikt kostar mer
ekonomiskt och politiskt att stå utanför euron än de flesta trodde när Åsbrink
formulerade sina frågor i november 1997.

De kvarvarande hindren beror enbart på hur Sveriges regering agerar i
inrikespolitiken - inte på EU eller ECB.

Bristen på politiskt ledarskap i Sverige framstår nu i ännu skarpare dager
än hösten 1997. Om det är sant - som Åsbrink påstod i oktober 1997 - att
svaret på Åsbrinks sex frågor är avgörande för Sveriges ställningstagande till
EMU återstår idag inget motiv och inget hinder för Sverige att införa euron.
Enbart Socialdemokraternas inre splittring och den egna politiken begränsar
Sveriges möjlighet att delta.

Folkomröstning senast 2001

Enligt Folkpartiets mening bör Sverige gå över till euron så
snart som möjligt. Sverige skall aktivt göra alla praktiska
förberedelser och vi liberaler kommer att driva en engagerad
opinionsbildning. För att öka handlingsfriheten bör Sverige
gå med i ERM.

År 2001 övertar Sverige ordförandeskapet. Vi menar att ett aktivt och
konstruktivt ordförandeskap är svårförenligt med regeringens nuvarande
passiva hållning.

EU står inför stora förändringar under 2000-talet. Den viktigaste är
införlivandet av de forna kommunistiska diktaturerna. Processen kommer
att ske stegvis och den kommer att ta tid men är oerhört viktig för alla
Europas folk. Medlemskap för de länder i Central- och Östeuropa som nu
förbereder sitt inträde i unionen innebär en historisk möjlighet att trygga
freden och demokratin i vår världsdel.

Utvidgningen ställer krav på reformering av den gemensamma jordbruks-
politiken, liksom på ökad effektivitet i beslutsprocesser och i gemensamma
instutioner. Som ordförandeland måste Sverige verka för sådana nödvändiga
förändringar. Ett sådant konstruktivt ordförandeskap låter sig inte förenas
med en helt passiv hållning till euron. Sverige kan inte stå utanför själva
kärnan i det europeiska samarbetet och samtidigt framgångsrikt vara
pådrivande i väsentliga strukturförändringar av EU:s politik och institutioner.

Folkpartiet menar därför att Sverige bör ansöka om medlemskap före den
1/1 år 2001. Vi har länge hävdat att det krävs en folklig förankring av en
sådan ansökan. En folkomröstning bör därför hållas senast under sista
halvåret år 2000.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det ligger i Sveriges intresse att delta i eurosamarbete så snart
som möjligt,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den förbereder en folkomröstning
om ett svenskt deltagande i eurosamarbetet senast under sista halvåret av år
2000.

Stockholm den 28 oktober 1998

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)