Ersättning till bilhandlare Halvar Alvgard

Motion 1990/91:L601 av Knut Wachtmeister (m) och Bengt Harding Olson (fp)

De övergrepp från myndigheternas sida som bilhandlare
Halvar Alvgard utsatts för har med all rätt upprört många
människor. Bakgrunden är sammanfattningsvis följande:

1981 anhöll länsåklagaren i Kalmar län Alvgard på
sannolika skäl misstänkt för grovt skattebedrägeri.
Samtidigt gjordes husrannsakan varvid en stor mängd
handlingar togs i beslag. Samma dag höll länsåklagaren och
polismästaren presskonferens i Vimmerby polishus varvid
Alvgard betecknades som länets störste skattebrottsling.

Något senare beslöt länsrätten i Kalmar län om
betalningssäkring för närmare 700 000
kronor och kronofogdemyndigheten meddelade
skingringsförbud för tre av Alvgard ägda fastigheter.
Påföljande år, 1982, hävdes betalningssäkringen och
skingringsförbudet och länsåklagaren beslöt att lägga ner
förundersökningen då någon brottsmisstanke inte längre
förelåg.

För de stora ekonomiska och psykiska lidanden som
Alvgard utan egen förskyllan utsatts för yrkade Alvgard
ersättning av staten på sammanlagt 1,9 miljoner kronor.
1984 beslöt justitiekanslern att statens ersättningsskyldighet
skulle begränsas till 5 000
kr utgörande ersättning för det felaktiga
frihetsberövandet.

1986 stämde Alvgard staten på 2,7 miljoner, ett belopp
som stigit genom hyresförluster, förlorad arbetsförtjänst för
Alvgard och uteblivna intäkter för hans bilbolag.

Staten bestred kravet bl a med motiveringen:

1) att det inte i något av de angivna fallen av
myndighetsutövning förekommit fel eller försummelse som
kan grunda skadeståndsansvar, vare sig isolerat eller
sammantaget,

2) att krav som kan ställas på myndigheten inte blivit
åsidosatta,

3) att Alvgard erhållit ersättning med 5 000 kr för
frihetsinskränkningen och därigenom inte kan åberopa
denna för skadestånd, (Med anledning härav återbetalade
Alvgard de 5 000
kronorna jämte ränta),

4) att det som förekommit vid presskonferensen inte ägt
rum varken ''i'' eller ''vid'' myndighetsutövning,

5) att bilbolaget inte kan erhålla skadestånd på grund av
ingripandet mot Alvgard, eftersom den skada som må ha
drabbat bilbolaget till följd därav är en inte ersättningsgill s k
tredjemanskada samt 6)
att Alvgard underlåtit att besvära sig över beslutet om
betalningssäkring.

Alvgard förlorade både i tingsrätten och senare i
hovrätten och har nekats prövningstillstånd i HD. Domarna
som baseras på den dåvarande lagstiftningen visar med all
önskvärd tydlighet att den enskilde är praktiskt taget
rättslös mot staten.

Hur grotesk lagstiftningen är visas av att presidenten i
Göta hovrätt Carl Axel Petri beklagar sin egen dom:
''Hovrätten har dömt enligt den lagstiftning som gäller, men
reglerna är för hårda. De ger inte den enskilde stor chans
mot staten.'' (Expressen 22/9 1989)

Den skandalösa behandlingen av Halvar Alvgard
kulminerade så stilenligt i juni 1990 då denne av
justitiekanslern krävdes på 120 000
kr i rättegångskostnader. Beloppet fastställdes av
Västerviks tingsrätt men domen har överklagats.

Sedan fallet Alvgard först uppmärksammades har
lagstiftningen förändrats i en för den enskilde något
gynnsammare riktning. Tjänstemannaansvar har återinförts
och i skadeståndslagen har den ändringen skett att de
särskilda regler som begränsar det allmännas
skadeståndsansvar upphävts. Därjämte har en
parlamentarisk utredning tillsatts (Ju 1989:03) med uppgift
att göra en översyn av reglerna om det allmännas
skadeståndsansvar. Avsikten är att stärka den enskildes
rätt, och utredningsarbetet skall vara klart före 1992 års
utgång.

I väntan på den förbättring som denna utredning
förhoppningsvis leder till krävdes från borgerligt håll både
hösten 1989 och våren 1990 en skadeståndsrättslig
säkerhetsventil i form av omedelbara provisoriska regler
som skulle tillförsäkra ersättning åt enskilda som drabbats
av felaktigt handlande från det allmännas sida.
Riksdagsmajoriteten avslog dock detta förslag.

I en frågedebatt i riksdagen den 29 maj 1990 förklarade
justitieminister Laila Frejvalds att regeringen inte avsåg att
ersätta Alvgard eftersom staten inte gjort något fel. På
frågan vems fel det var att Alvgard råkat så illa ut gavs inget
svar. Justitieministern ansåg också att den nya lagstiftningen
inte hade medfört högre skadestånd till Alvgard.

I så fall är den ändringen i skadeståndslagen som skett
helt otillräcklig och kravet på den arbetande kommittén att
föreslå förbättringar för den enskilde medborgaren
utomordentligt starkt. Den behandling som Halvar Alvgard
utsatts för är djupt kränkande och ovärdig ett rättssamhälle.
För att slå vakt om vårt rättssamhälle och för att gottgöra
den som under många år så illa behandlats av staten och fått
sitt livsverk sönderslaget är det nödvändigt att gottgöra
Alvgard.

Då regeringen uppenbarligen inte tänker ersätta
Alvgard bör riksdagen begära att regeringen snarast
återkommer med förslag till ekonomisk gottgörelse för
Halvar Alvgard. Därjämte bör Alvgard befrias från kravet
att betala 120 000
kr i rättegångskostnader.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag
till ekonomisk gottgörelse för Halvar Alvgard.

Stockholm den 11 januari 1991

Knut Wachtmeister (m)

Bengt Harding Olson (fp)