Den kommunala ekonomin

Motion 1989/90:Fi308 av Anne Wibble m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi308

av Anne Wibble m.fl. (fp)
Den kommunala ekonomin

1. Utvecklingen av den kommunala ekonomin

Kommuner och landsting svarar för merparten av den offentliga välfärdspolitiken.
De utgör en betydande del av samhällsekonomin. Den ekonomiska
utvecklingen i den kommunala sektorn blir därmed av stor betydelse för
medborgarnas standard i vid bemärkelse liksom för samhällsekonomin i
stort.

Under 1970-talet expanderade den kommunala ekonomin mycket kraftigt,
med drygt 3 % realt varje år. Därigenom ökade kommunsektorn sin
andel av hela samhällsekonomin från 21,6 % år 1970 till 29,2 % år 1980. Från
början av 1980-talet har en viss minskning av ökningstakten ägt rum, så att
ökningstakten varit i genomsnitt ca 2 % per år.

Ökningstakten har under hela decenniet överstigit den av riksdagen fastställda,
som är ca 1 % per år. Ökningstakten har varit snabbare än vad som
krävts med utgångspunkt från s.k. baskalkyler, dvs. i stort sett oförändrad
standard per invånare i relevant ålder. Detta speglar sannolikt både ökad
kvalitet i tjänsterna och en svag utveckling av produktiviteten. Icke desto
mindre är det uppenbart att betydande rationaliseringar och hårdare prioriteringar
gjorts under 1980-talet. En hel del onödigt fett har kunnat skalas
bort, så att kommunernas organisation nu är betydligt bättre trimmad än för
tio år sedan.

Under huvuddelen av 1980-talet har den kommunala expansionen kunnat
ske utan skattehöjningar. År 1989 höjdes dock kommunalskatten med i genomsnitt
24 öre per skattekrona och år 1990 skedde en ytterligare höjning
med 35 öre. Den genomsnittliga kommunalskatten överstiger nu 31 kr./skr.

Det är uppenbart att kommunerna under senare år sett allt större problem
i de effektiviseringar som krävs för expansion med oförändrad skatt. Under
slutet av 1980-talet har många sålt fasta tillgångar - fastigheter, mark m.m. för
att finansiera driftsutgifterna. En sådan utveckling är naturligtvis ohållbar
i längden.

En helt annan sak är att vi från ideologiska utgångspunkter anser det önskvärt
att ombilda allmännyttans bostäder till bostadsrätter. Denna fråga behandlas
utförligare i en annan motion.

Om kommunerna skall kunna tillgodose efterfrågan på sociala tjänster barnomsorg,
sjukvård, utbildning m.m. - i den omfattning vi bedömer önsk

värd inom ramen för en volymökning på ca 1 % och utan skattehöjningar
kommer väsentliga förändringar i förutsättningarna att krävas.

En viktig förändring är en nödvändig dämpning av pris- och löneökningstakten.
Vår kritik av regeringens politik på detta område och våra egna alternativa
förslag utvecklas i vår partimotion om den ekonomiska politiken.

Det krävs både en inre och en yttre reformation. För ett sådant arbete är
emellertid regeringen illa rustad, både genom sin allmänna förkärlek för
stora centrala system och genom sitt dogmatiska motstånd mot enskilda
människors förmåga till kreativitet och nytänkande. Med bevarade offentliga
monopol kommer man inte att klara utvecklingen av den sociala välfärden.
De offentliga monopolen måste därför avskaffas. Med hänsyn till de
stora variationer i kostnader som idag finns inom olika delar av landet för
samma prestation anser vi att det finns ett betydande utrymme för effektivitetshöjningar-om
bara personalen ges tillräckliga incitament och möjligheter.
Våra förslag på detta område utvecklas närmare i vår partimotion om
Valuta för skattepengarna.

Statsbidragen till kommunsektorn måste göras mer generella. Denna
fråga behandlas utförligare nedan.

Prioriteringar av verksamheten blir ännu mer nödvändiga. Enligt vår bedömning
är det rimligt att se över vilka uppgifter kommunerna utför och om
alla dessa är nödvändiga. T.ex. anser vi att en stor mängd av de planer som
kommunerna ålagts att utarbeta bör avskaffas. Självklart finns några planer
som är nödvändiga för den kommunala verksamhetens framförhållning,
t.ex. barnomsorgsplanen. Enligt vår uppfattning finns emellertid därutöver
ett stort antal planer som krävt betydande administrativa och utredande resurser
för att efter lång diskussion i fullmäktige eller landsting läggas åt sidan
- tills det är dags att göra om samma process igen.

2. Statsbidragen till kommunerna

Ungefär en fjärdedel av kommunsektorns inkomster består av statsbidrag.
Merparten av dessa är specialdestinerade för särskilda ändamål och förknippade
med villkor av skilda slag. Därutöver regleras den kommunala verksamheten
av ett stort antal lagar och förordningar.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att systemet för statsbidragen förändras
från stark specialdestinering till en mer generell utformning och minskad
detaljreglering. Så har skett i flera andra länder, däribland Danmark och
Norge. En sådan utformning skulle ge enskilda kommuner möjlighet att utforma
servicen till medborgarna på det sätt de själva finner bäst och som bäst
passar de egna kommuninvånarna. Bidragssystemet skulle också bli väsentligt
mindre byråkratiskt och administrativt kostsamt än idag.

För de berättigade krav på likformighet som i vissa fall kan ställas är det
enligt vår uppfattning oftast tillräckligt med den lagstiftning som finns.
Ibland kan det finnas skäl att utforma ett statsbidrag så att viss verksamhet
inledningsvis uppmuntras, t.ex. det av oss föreslagna stimulansbidraget till
demensvård. Detta bör då utformas som ett temporärt bidrag till investeringen
snarare än som ett permanent bidrag till driften. Det kan naturligtvis
också finnas skäl att ha särskilda bidrag till sådan verksamhet som är av na

Mot. 1989/90

Fi308

6

tionell angelägenhet men som enbart bedrivs i vissa kommuner. Ett annat
skäl som förtjänar att uppmärksammas är när en verksamhet som finansieras
av kommunen skapar intäkter för staten.

Trots de ovan nämnda skälen för att ha vissa specialdestinerade bidrag anser
vi att förändringen måste vara tydlig i riktning mot en mer generell utformning
av statsbidragen till kommunerna. En sådan står i bättre överensstämmelse
med den viktiga principen om kommunal självstyrelse och kommunal
demokrati.

Vi vill samtidigt understryka att de förändringar av statsbidragen till enskilda
kommuner som kan bli följden av en omläggning från specialdestinerade
till generella bidrag måste utformas med stor försiktighet. En avsevärd
övergångsperiod kommer sannolikt att krävas. Det framgår t.ex. av Kommunförbundets
utredning om statsbidragssystemet att en omedelbar omläggning
till generella principer skulle medföra minskade statsbidrag till
främst storstadskommunerna som motsvarar flera kronor i höjd kommunalskatt.
Detta kan naturligtvis inte accepteras, eftersom dessa kommuner har
byggt ut verksamheter med utgångspunkt från de regler som nu gäller.

När nästan alla invånare enbart betalar kommunal inkomstskatt - vilket
blir följden av skattereformen - kommer sannolikt den skillnad som idag
finns mellan olika kommuner och landsting att uppmärksammas mer. Trots
vissa förbättringar för några år sedan i systemet för den kommunala skatteutjämningen
finns en betydande spännvidd mellan lägsta och högsta utdebitering.
F.n. uppgår denna till ca 7 kr./skr.

I budgetpropositionen aviserar regeringen en parlamentarisk utredning
för att se över statsbidragen till kommunerna, både skatteutjämningsbidragen
och de specialdestinerade bidragen. Vi förutsätter att utredningen får
direktiv att göra bidragssystemet mer generellt.

Skatteutjämningsbidragen ökar automatiskt när skatteunderlaget förändras
eftersom det är knutet till medelskattekraften. Denna ökning av utjämningsbidragen
finansieras inom kommunsektorn genom den s.k. skatteutjämningsavgiften.
I avvaktan på resultaten från den ovan nämnda utredningen
accepterar vi att den allmänna skatteutjämningsavgiften höjs med 10
öre/skr. Detta innebär inte någon ökad belastning på kommunsektorn eftersom
medlen återgår i form av skatteutjämningsbidrag. Avgiften kommer
därmed att uppgå till 79 öre/skr. för kommunerna och till 56 öre/skr. för
landstingen.

Utöver den allmänna skatteutjämningsavgiften finns en särskild progressiv
skatteutjämningsavgift, den s.k. Robin Hood-skatten. Denna bör enligt
vår mening avskaffas. Vi förutsätter att den ovan nämnda utredningen lägger
fram sådana förslag som inkluderar att Robin Hood-skatten försvinner.

3. Kommunerna och skattereformen

Kommunernas inkomster och utgifter kommer att påverkas kraftigt av den
kommande skattereformen. Utgifterna ökar på grund av den breddade basen
för mervärdeskatten. De minskar på grund av förslagen om generell avdragsrätt
för ingående mervärdeskatt. Sammantaget leder förändringarna av
momsen till betydande minskning av kommunsektorns utgifter. Inkomsterna

Mot. 1989/90

Fi308

7

kommer att öka på grund av den breddade basen för beskattning av inkomst
av tjänst. Utan några andra förändringar skulle kommunernas ekonomi förbättras
på statens bekostnad.

Skattereformen skall vara neutral mellan stat och kommun. Regeringen
måste därför återkomma med förslag som leder till att kommunsektorn som
helhet varken förlorar eller vinner på kort sikt. På längre sikt kommer kommunsektorns
ekonomi att förbättras genom att skattereformen lägger en
grund för en bättre ekonomisk utveckling av hela samhällsekonomin.

Skattereformens syfte är bl.a. att sänka marginalskatten så att det lönar
sig att arbeta. Ca 85 % av inkomsttagarna skall bara betala kommunalskatt.
Resterande inkomsttagare skall därutöver betala en statlig skatt på 20 %.
Avsikten är att marginalskatten skall uppgå till högst 50 %.

Redan i dag finns betydande variationer kring den genomsnittliga kommunalskatten,
som dessutom efter de senaste höjningarna är drygt 31 %. Den
högsta marginalskatten kommer då att bli i genomsnitt drygt 51 % med variationer
på ca 3 % uppåt och nedåt.

För att skattereformens syfte skall uppnås är det därför väsentligt både att
spännvidden i kommunalskatt reduceras och att den genomsnittliga nivån
inte höjs utan snarare sänks till 30 %. Annars skulle de positiva effekterna
på arbetsutbud och samhällsekonomi av kraftigt sänkt marginalskatt gröpas
ur underifrån. Dessutom skulle det totala skatteuttaget stiga, vilket även det
vore skadligt för den ekonomiska utvecklingen.

Vi anser att extraordinära insatser måste övervägas för att säkerställa att
skattereformens gynnsamma effekter inte förstörs. Vi vill därför förorda att
ett temporärt kommunalt skattestopp införs, i första hand under den tid utredningen
om statsbidragssystemet arbetar. Enligt vår uppfattning finns det
starkt gehör hos både enskilda medborgare och kommunalpolitiker för en
sådan åtgärd. Ett sådant skattestopp bör förenas med en möjlighet för regeringen
att i undantagsfall ge dispens. Skattestoppet bör även gälla församlingsskatten
och stiftsskatten.

Vi är medvetna om att ett kommunalt skattestopp innebär ett ingrepp i
den kommunala beskattningsrätten och självstyrelsen. Detta är naturligtvis
en mycket stor nackdel. Vi återkommer till frågan i anslutning till propositionen
om skattereformen.

Mot denna bakgrund är det angeläget att staten inte medverkar till att försämra
kommunernas ekonomi. Således bör nya uppgifter inte åläggas kommunerna
utan att medel också tillförs. Inte heller bör statens bidrag till kommunerna
nu reduceras. Det gäller inte minst för storstadskommunerna som
befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. De bidrag som staten betalar
ut till kommunerna som kompensation för den avskaffade företagsbeskattningen
går till ungefär hälften just till storstadskommunerna. Vi har tidigare
föreslagit att detta bidrag skall avvecklas men i rådande läge vill vi inte aktualisera
det. Bidragen får ses över i den nämnda utredningen om statens
bidrag till kommunerna.

Mot. 1989/90

Fi308

8

4. Den nya stiftsskatten

Mot. 1989/90

Fi308

Genom den nya stiftsorganisation som nu trätt i kraft har en femte organisation
med beskattningsrätt införts. Stiftsfullmäktige utses i indirekta val, vilket
gör beskattningsrätten ovanlig.

När relationerna mellan Svenska Kyrkan och staten förändras så att kyrkan
blir fri bortfaller denna skatt automatiskt. Detta tar emellertid betydande
tid. Vi föreslår att frågan om stiftsskatten blir föremål för översyn och
ytterligare överväganden.

För 1990 har betydande ökningar beslutats i vissa stift, med höjningar på
upp till 8 öre, utan att någon utväxling skett med församlingsskatten. Av
bl.a. detta skäl föreslår vi att frågan om stiftsskatten blir föremål för översyn
och ytterligare överväganden.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den kommunala
ekonomin som redovisas i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidragen till kommunerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om färre kommunala planer,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stiftsskatten.

Stockholm den 25 januari 1990

Anne Wibble (fp)

Lars De Geer (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

1 1989/90: Sk405

9