Den enskilde och organisationerna

Motion 1989/90:K212 av Martin Olsson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:K212

av Martin Olsson m.fl. (c)

Den enskilde och organisationerna

Praktiskt taget alla i vårt land tillhör en eller flera föreningar. Även om medlemskap
är frivilligt för den enskilde är det i stor utsträckning en förutsättning
för att vederbörande skall kunna hävda sina rättigheter och intressen
samt för att kunna utöva fritidsaktiviteter och hobbies.

Ett fritt och av statsmakterna oberoende organisationsväsende och föreningsliv
är genom sin omfattning och sina uppgifter en viktig del av vårt folkstyre.
De synnerligen många föreningar och organisationer som är verksamma
har nämligen avgörande betydelse i vårt samhälle eftersom de fullgör
både för den enskilde och för samhället väsentliga uppgifter på många områden
exempelvis inom ekonomisk, facklig, politisk och humanitär verksamhet
samt i fråga om religionsutövning, vetenskap, forskning och idrott.

Att på olika sätt underlätta och stimulera föreningslivet men även att
verka för skydd för den enskildes ställning inom och gentemot en organisation
måste enligt centerpartiet ses som en viktig samhällsuppgift. Frågan om
den enskilde medlemmens rättigheter och skyldigheter inom en organisation,
liksom medborgarnas ställning gentemot olika organisationer, har under
senare år uppmärksammats allt mer. Dessutom har frågor om organisationernas
ställning och inflytande inom vårt moderna samhälle och förhållandet
mellan samhälle och organisationer tilldragit sig ett växande intresse.

Vi vill erinra om att när det gäller den enskilde medborgaren kontra samhället
är rättigheterna reglerade i grundlag och i övrig lagstiftning. Men när
det gäller den enskildes ställning, rättigheter och skyldigheter gentemot organisationerna
är förhållandet oreglerat, trots att i många fall den enskildes
relationer till organisationer är nästan lika viktiga för vederbörande som relationen
till samhället.

Enligt vår mening finns det mycket starka skäl för att i såväl grundlag som
annan lag införa grundläggande regler om den enskildes ställning och rättigheter
i förhållande till organisationer.

I denna motion framför vi därför krav på dels att den s.k. negativa föreningsrätten,
alltså rätten att stå utanför en förening, skall skrivas in i regeringsformen,
dels på utredning om lagstiftning för ideella föreningar i syfte
att i denna ange regler för den enskildes ställning inom och gentemot en förening.

S

12

Rätten att stå utanför en förening

I 2 kap. regeringsformen anges de grundläggande fri- och rättigheter som
varje medborgare skall vara tillförsäkrad. Bl.a. återfinns där föreningsfriheten
som uttrycks som ”frihet att sammansluta sig med andra för allmänna
eller enskilda syften”. Detta är den positiva föreningsrätten, som alltså innebär
att samhället inte får hindra medlemskap i och bildande av föreningar.

Ofta aktualiseras även frågan om rätten att stå utanför en förening, den
s.k. negativa föreningsrätten. Något grundlagsenlig! skydd mot att föreningar
försöker tvinga personer att bli eller kvarstå som medlemmar i en
förening finns nämligen inte. Däremot är i 2 kap. 2 § regeringsformen stadgat
att det allmänna inte får tvinga någon ”att tillhöra politisk sammanslutning,
trossamfund eller annan sammanslutning”. Detta stadgande förbjuder
alltså påtryckningar från samhället men inte från föreningar.

Vi anser att det borde vara självklart att med den grundlagsfästa rätten att
tillhöra en förening också skulle följa rätten att slippa tillhöra en förening.

Så har också föreningsrätten tolkats av Europakommissionen för mänskliga
rättigheter. Men detta är inte någon självklarhet i vårt land. Organisationer
brukar t.ex. se sig som oförhindrade att genom långtgående åtgärder försöka
tvinga in arbetstagare som medlemmar eller ställa upp svårigheter om en
medlem önskar utträde. Åtgärder som kan betecknas som svartlistning av
icke medlemmar förekommer också.

Den enskildes möjlighet att själv utan påtryckningar välja att avstå från
att tillhöra en viss organisation finner vi vara en så elementär mänsklig rättighet
att den bör grundlagsskyddas. Den negativa föreningsrätten bör därför
skrivas in i regeringsformen och riksdagen besluta att hos regeringen begära
förslag härom.

Den enskildes ställning inom och gentemot en förening

Utöver införande i regeringsformen av rätten att stå utanför en förening bör
enligt vår mening även prövas frågan om att i civilrättslig lagstiftning ange
grundläggande regler för den enskildes ställning inom och gentemot organisationer.
Kritik mot vissa inträffade händelser och rådande förhållanden visar
klart på att vi behöver en ramlagsstiftning för ideella föreningar för att
stärka den enskildes ställning.

När det gäller den enskildes ställning inom och gentemot organisationerna
har den starkaste kritiken riktats mot kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar
till det socialdemokratiska partiet. Men även flera andra
händelser och förhållanden under senare år har aktualiserat frågan om behov
av lagstiftning för att skydda medlemmens ställning och finna regler för
rättigheter och skyldigheter.

Som exempel på sådana händelser kan erinras om uppmärksammade fall
av dels uteslutning eller hot om uteslutning av medlemmar ur fackliga organisationer,
dels vägran att få utträde. Andra exempel är fall där förening avtalat
med visst försäkringsbolag om kollektiva sakförsäkringar för sina medlemmar
utan att ha inhämtat dessas samtycke. Denna fråga avgjordes 1987
av högsta domstolen som med fyra röster mot en beslöt uttala att beslut om
kollektiv hemförsäkring ej kan anses uppenbart strida mot förbundets syf- 13

Mot. 1989/90
K212

ten, varför alla medlemmar i förbundet är bundna av beslutet oavsett egna Mot. 1989/90
önskningar. K212

När det gäller övriga samhällsmedborgares förhållande till vissa organisationer
kan nämnas fackföreningars blockader dels mot enmansföretagare
utan anställda, dels mot företagare utan anställda som är medlemmar i den
blockerande organisationen.

Enligt vår uppfattning finns det utan tvekan starka skäl för en närmare
utredning rörande såväl behovet som den lämpliga utformningen av lagstiftning
om de ideella föreningarna. En utgångspunkt måste vara att variationsrikedomen
i föreningslivet inte får begränsas eller föreningslivet och organisationsväsendet
hindras. Det viktigaste i en sådan lagstiftning bör vara det
som ur samhällets synpunkt är mest skyddsvärt, nämligen den enskildes
ställning i förhållande till organisationerna. Det gäller exempelvis rätten att
bli medlem i, rätten till utträde ur och rätten att stå utanför en organisation.

Det gäller även medlems rättigheter och skyldigheter vid hot om eller beslut
om uteslutning samt medlems bundenhet av beslut som fattas utan hans
medverkan eller som rör frågor utanför föreningens verksamhetsområde.

Ytterligare frågor där lagreglering bör övervägas är minoritetsskyddet, ekonomi
och revision, skadeståndsskyldighet, ansvar för uppkomna förbindelser,
upplösning av förening och villkoren för att en ideell förening skall anses
vara en juridisk person.

Andra motiv - än den enskildes rättigheter - för överväganden av någon
form av lagreglering är de viktiga funktioner som föreningar, organiserade
som ideella, har anförtrotts av samhället.

För ekonomiska föreningar har det alltid varit naturligt att det funnits en
lagstiftning. Lagen om dessa - både den tidigare lagen och den nya - innehåller
noggranna regler dels beträffande aktiebolag, dels bl.a. om medlems rättigheter
och skyldigheter samt minoritetsskydd.

Även om det är skillnader mellan ekonomiska och ideella föreningar, visar
lagen om ekonomiska föreningar att man för ekonomiska föreningar kan ha
lagreglering utan att på något sätt begränsa föreningsfriheten. Dessa regler
motsvarar ungefär dem vi vill att man skall pröva att införa i en lag om ideella
föreningar.

Det är därför varken för föreningslivet eller ur föreningsfrihetssynpunkt
något nytt om man nu prövar att finna lämpliga sådana regler även för de
organisationer som ingår i den stora gruppen ideella föreningar.

I riksdagen har vid ett flertal tillfällen motionskrav framförts om utredning
av frågan om lagstiftning för ideella föreningar. Riksdagsmajoriteten har avvisat
utredningskraven utan andra motiveringar än att det ”saknas skäl för
lagstiftning om ideella föreningar”.

Vi vill nu upprepa kravet på att en utredning företas om behovet och lämpligheten
av en lagstiftning om ideella föreningar i främst syfte att skydda den
enskildes rättigheter och ställning. Eftersom föreningslivet är så avgörande
för vårt samhälle och för praktiskt taget alla medborgare är det av största
betydelse att alla har förtroende för organisationerna. En lagreglering av
grundläggande principer skulle kunna vara ett medel att stärka såväl medlemmarnas
som övrigas tilltro till organisationerna och deras verksamhet och

14

därigenom vara till gagn för alla inbegripet även föreningarna och deras
funktionärer.

Föreningsfriheten är grundlagfäst och får självfallet inte begränsas genom
en lagstiftning. Men inom ramen för föreningsfriheten bör bl.a. möjligheterna
prövas att ge garantier i lagstiftning för den enskilde medlemmens
ställning inom och gentemot ”sin” organisation. En sådan lagstiftning får
inte verka hindrande på föreningsliv och organisationsväsende eller ges byråkratiska
inslag.

I Finland, som i detta fall har andra traditioner än Sverige, har allt sedan
självständigheten funnits lagstiftning om ideella föreningar. Även om deras
lagstiftning, som nyligen förnyats, innehåller för vårt land främmande byråkratiska
inslag, är den finländska föreningslagen exempel på att man i ett
land med samma demokratiska grundvärderingar som vårt land kan ha en
lagstiftning som bl.a. ger grundläggande regler om den enskildes ställning
inom och gentemot ”sin” organisation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i regeringsformen
för att säkerställa den negativa föreningsrätten,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av frågan om grundläggande lagstiftning beträffande
ideella föreningar i syfte att stärka den enskildes ställning.1]

Stockholm den 11 januari 1990
Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Stina Eliasson (c)

Anders Svärd (c)

Rosa Östh (c)

Kjell Ericsson (c)

Bengt Kindbom (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Birger Andersson (c)
Hugo Andersson (c)

Mot. 1989/90
K212

1 1989/90:L205

15