Beskattningen av inkomst av konstnärlig verksamhet

Motion 1989/90:Sk395 av Larz Johansson och Jan Hyttring (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Sk395

av Larz Johansson och Jan Hyttring (båda c)

Beskattningen av inkomst av konstnärlig
verksamhet

Enligt vår mening är en av kulturens viktigaste uppgifter att skapa gemenskap
och föra människor samman. Kulturen skall också medverka till att underlätta
den enskilda människans personliga utveckling. I det demokratiska
förnyelse- och utvecklingsarbetet måste kulturen spela en central roll. Stimulans
till debatt och kritisk granskning av företeelser i vårt samhälle är därför
en viktig uppgift för kulturen. Det måste också konstateras att det är en
legitim uppgift för kulturen att ge berikande underhållning och avkoppling
för människorna i dagens komplicerade samhälle.

Konstnärligt arbete och konstnärligt skapande är således av stor betydelse
för vårt samhälle. Däremot är det ekonomiska utbytet av verksamheten i de
allra flesta fall ganska blygsamt. Detta framgår bl.a av att de arbetsmarknadspolitiska
insatserna i form av kontantstöd - riktade till konstnärliga och
litterära yrkesutövare - under budgetåret 1987/88 uppgick till 114 mkr.

I dagsläget beskattas flertalet fria konstnärer som rörelseidkare och berörs
därför av ett komplicerat regelsystem vars utformning och tillämpning i hög
grad påverkar det ekonomiska utbytet av verksamheten. Redan detta förhållande
har i vissa fall påverkat - eller t.o.m motverkat - syftet med kulturpolitiska
insatser.

I de utredningar som avses ligga till grund för en reformerad inkomstbeskattning
har konstnärernas speciella situation inte beaktats. Däremot är en
del av de generella förslagen av en sådan karaktär att konstnärernas ekonomiska
ställning kan komma att försämras ännu mer. Inför ett slutligt ställningstagande
till skattereformen i sin helhet finns det enligt vår mening skäl
att ytterligare överväga beskattningen av konstnärlig verksamhet.

I förslaget - där grundprinciperna nu lagts fast genom beslutet om skatterna
för 1990 - förändras gränsdragningen mellan tjänst och rörelse i viss
mån. Fortfarande kommer dock frilansande skådespelare, musiker, dansare
m.fl. att beskattas i inkomstslaget tjänst medan fria yrkesutövare som författare,
tonsättare och bildkonstnärer kommer att beskattas i det nya inkomstslaget
näringsverksamhet. Samtidigt höjs kraven för vad som skall betraktas
som näringsverksamhet. Om det inte klart framgår att verksamheten bedrivs
med vinstsyfte kommer den att betraktas som hobbyverksamhet. Ojämna
inkomstförhållanden kan med detta betraktelsesätt leda till betydande skatteeffekter
för konstnärer.

De nya reglerna om kvittningsförbud för underskott mellan olika inkomstslag
kan också leda till höjd skatt för många konstnärer.

En annan fråga som i sig rymmer såväl kulturpolitiska som skattepolitiska
aspekter är beskattning av stipendier. Idag är dessa till stor del skatte- och
avgiftsfria. Stipendier eller liknande belöningar utgår oftast för att uppmuntra
till fortsatta ansträngningar eller för att uppmärksamma en värdefull,
kulturell insats. De är inte förutsägbara och kan således inte ”planeras
in” i konstnärens privatekonomi. Till övervägande delen utgår de ur allmänna
medel från stat och kommun eller från stiftelser.

Trots denna oförutsägbarhet och oregelbundenhet spelar stipendier en
stor roll för de fria konstnärernas ekonomi. Ett genomförande av principen
med stipendiebeskattning skulle i hög grad försämra konstnärernas arbetssituation.

Förslaget att avskaffa rätten till insättning på upphovsmannakonto innebär
att konstnärerna förlorar möjligheten att utjämna intäktsskillnader mellan
åren. De nya reserveringsmöjligheterna som införs för enskild näringsverksamhet
är inget alternativ för konstnärer eftersom dessa förutsätter eget
kapital eller anställda i verksamheten.

Ett annat problem vid beskattning av konstnärlig verksamhet är tillämpningen
av vissa regler. Dit hör t ex rätten till avdrag för arbetslokaler vilka
för de flesta konstnärer är detsamma som den egna bostaden. Många skattemyndigheter
saknar dessutom kännedom om konstnärers arbetsvillkor.

I dag är mycket få konstnärer skattskyldiga enligt lagen om mervärdeskatt.
Med det nya förslaget kommer de allra flesta att föras in i systemet
med betydande ekonomiska och administrativa problem som följd.

Ett av de stora problemen för rörelseidkande konstnärer är att deras marginalskatt
är hög, även vid låga inkomstnivåer. Detta beror på uttaget av socialavgifter
i form av egenavgifter. Såvitt vi kan se kommer detta förhållande
att bestå även efter skattereformens genomförande. En rimlig utgångspunkt
borde vara att en konstnär för en viss inkomst skall erlägga högst samma
skatt som en motsvarande löntagare.

Som framgår av dessa exempel riskerar en redan svag ekonomisk grupp
att få sina villkor ytterligare försämrade. Detta är allvarligt sett utifrån beskattningspolitiska
utgångspunkter och ger därför anledning till oro. Denna
oro förstärks ytterligare av de negativa kulturpolitiska effekter som förslagen
kan få. En rättvis och likformig behandling av olika inkomsttagare inom
olika inkomstslag är alltid eftersträvansvärt men denna stävan får inte leda
till en kulturell utarmning. Tvärtom borde det vara en strävan från samhällets
sida att söka finna nya former för att stödja kulturarbetarna.

Ett rikt land som Sverige måste ha råd med en levande kultur. Utan ett
rikligt och mångsidigt kulturliv är vi ändå fattiga.

Mot. 1989/90
Sk395

12

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beskattning av inkomst av konstnärlig verksamhet.

Stockholm den 24 januari 1990

Larz Johansson (c) Jan Hyttring (c)

Mot. 1989/90
Sk395

13

gotab 99688, Stockholm 1990