om begränsning av arbetsgivarnas lockouträtt

Motion 1987/88:A742 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :A742

av Lars Werner m. fl. (vpk)
om begränsning av arbetsgivarnas lockouträtt

Trots LAS, MBL, lagen om styrelserepresentation för de anställda, förtroendemannalag,
löntagarfonder och förnyelsefonder är maktförhållandet mellan
arbete och kapital i grunden oförändrat. I kraft av sitt ägande till
produktionsmedlen har kapitalägarna en total maktposition i alla frågor som
har avgörande betydelse för arbetare, regioner och hela samhället. Talet om
jämställda parter på arbetsmarknaden med motsvarande konfliktverktyg —
strejk, lockout, blockad etc. - som balanserar varandra är djupt felaktigt och
grundar sig på ett borgerligt synsätt på samhällsstrukturen.

I avtalsrörelsen 1980 ställdes de mycket odemokratiska förhållandena i
centrum. Som svar på de fackliga organisationernas begränsade strejker
svarade SAF med en storlockout som ställde arbetarna utan försörjning, de
hade bara konfliktkassornas medel att tillgå. Förutom sitt övertag genom
ägandet till produktionsmedlen kan arbetsköparen även stänga ute arbetarna
från arbetsplatsen.

Det är inte bara vpk som uppmärksammat frågan. Även SAP tog upp
frågan i riksdagen genom en väl genomarbetad motion med Olof Palme som
första namn, där lockout ifrågasätts.

I motionen från 1981 framhålls bl. a. följande:

Vi menar att nuvarande lagstiftning, med arbetsgivarens oinskränkta lockouträtt,
otillbörligt förstärker den redan starka parten på arbetsmarknaden.
Det finns flera skäl till vårt ställningstagande. Arbetsgivaren har exempelvis
tillgång till en mängd olika maktmedel vid sidan av lockouträtten.

Arbetsgivaren har således, oberoende av om fredsplikt råder eller ej,
möjlighet att besluta över investeringar, priser, driftsinskränkningar, om
produktionen ska flytta osv. Över huvud taget ligger alltjämt alla arbetslednings-
och företagsledningsbeslut helt i arbetsgivarens hand. Mot detta kan
arbetstagarsidan endast sätta den organiserade strejken. Den möjligheten
står dock endast till förfogande under avtalslöst tillstånd, dvs. då kollektivavtal
ej gäller.

En konflikt, och i synnerhet en lockout, slår dessutom hårdare på
arbetstagaren än på arbetsgivaren. Arbetstagaren är oftast mer personligt
drabbad av konflikten och då framför allt av dess ekonomiska verkningar.
Arbetsgivarsidan har större möjlighet att fördela kostnaderna och låta dessa
gå vidare till konsumenter och skattebetalare. På så sätt får arbetstagaren
”betala” lockouten två gånger. Denna riskspridning jämte det faktum att en
lockout många gånger måste få en viss omfattning för att vara konkurrensneutral
gör att arbetsgivarsidan lättare tillgriper lockout än arbetstagarsidan
initierar en strejk av motsvarande omfattning.

I motionen anförs vidare:

SAF:s agerande (våren 1980, vår anmärkning) innebär således att man som
svar på en relativt blygsam stridsåtgärd varslade och genomförde en
omfattande storlockout. Arbetsgivarsidans agerande är i och för sig ej något
nytt. Även om SAF tillsammans med de borgerliga krafterna intagit en
alltmer militant och fackföreningsfientlig inställning har man även tidigare
intagit ståndpunkten att fackliga stridsåtgärder skall mötas av massiva
motåtgärder i form av allmän lockout. En sådan konfliktstrategi tyder på
osmidighet och ansvarslöshet som inte enbart drabbar de fackliga motparterna
och dess medlemmar utan även sätter hela samhällsekonomin i gungning.

Motionen utmynnar i krav om utredning av konsekvenserna av arbetsgivarnas
oinskränkta lockouträtt.

Vpk kan i huvudsak instämma i den socialdemokratiska motionen från
1981. Vi anser att det i lagstiftningen skall göras en klar skillnad mellan
lockout och strejk. Strejken är arbetarnas yttersta vapen i en arbetskonflikt
när de drar tillbaka sin arbetskraft som kapitalet behöver för att berika sig.
Kapitalisterna äger naturtillgångar, energi, kapital, fabriker och varor. De
behärskar forskning, teknik och handel, och de har makten att besluta om
nedläggningar och investeringar och kort sagt hela grunden för nationens liv
och framtid.

De arbetande måste arbeta för att klara sin försörjning. När SAF vidtar
lockout är det ett hot mot arbetarens existens. Medan arbetarnas möjligheter
till försörjning hotas genom en lockout, hotar strejken endast den rikes/
kapitalägarens möjligheter att berika sig. Strejk och lockout är inte
jämförbara stridsvapen. Med en oinskränkt lockouträtt har arbetsköparna
alla medel på sin sida: ägandet, makten och den lagliga möjligheten att ställa
arbetarna utan försörjning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att rätten
att tillgripa lockout upphör eller att arbetsköparnas möjlighet att
använda lockout starkt begränsas.

Stockholm den 26 januari 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Karl-Erik Persson (vpk)

Tommy Franzén (vpk)

Nils Berndtson (vpk)

Inga Lantz (vpk)

Alexander Chrisopoulos (vpk)
Paul Lestander (vpk)

Mot. 1987/88
A742*

9