Barnpornografi

Motion 1993/94:K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, v, -, m, nyd, c, kds, fp)

Efter beslaget av barnpornografi i den så kallade
Huddingehärvan (i juni 1992), har vi haft en intensiv debatt
kring kravet på kriminalisering av innehav av
barnpornografi. I debatten har regeringen hänvisat till en
omfattande departementsutredning vilken sedan
presenterades hösten 1993. ''Ökat skydd för barn --
ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp mm'' (Ds
1993:80) behandlar frågan huruvida svensk lagstiftning i
någon del behöver ändras för att Sverige ska anses uppfylla
bestämmelserna i artiklarna 34, 37 och 40 i FNs Konvention
om Barnets Rättigheter. I promemorian görs bedömningen
att lagstiftningen i allt väsentligt får anses stå i sådan
överensstämmelse med Konventionen att förändringar inte
är nödvändiga. Vi anser inte att så är fallet vad gäller frågan
om barnpornografi.

Förväntningarna var stora på promemorians innehåll.
Avsnittet som behandlar barnpornografibrott uppfyllde inte
dessa. Vi anser inte att det ger en fullständig bild av den
aktuella situationen. Datateknikens eller
telekommunikationens betydelse vid distribution av
barnpornografiskt material nämns överhuvud taget inte.
Detta är utan tvekan den nya tidens porrtidningar och -
filmer.

Allt mer pornografiskt material överförs via datorer.
Denna teknologi kommer med tiden bli än mer tillgänglig.
Med den nya datatekniken blir kopiering och distribution
av barnpornografi än svårare att avslöja. Överföring av TV-
bilder över telenätet blir också mycket svåra att spåra. Om
detta sägs ingenting i promemorian.

Genomlysning av luckorna i vår lagstiftning kring
distribution av barnpornografi, redogörelse för andra
länders lagstiftning och beslut att kriminalisera innehav av
barnpornografi, analys av den internationella handeln med
barnpornografi, eller andra omständigheter av vikt i
sammanhanget belyses inte heller i promemorians
pornografiavsnitt. Detta försvårar naturligtvis väsentligt
remissinstansernas möjligheter att avge korrekta
bedömningar.

Barnpornografiskt material skildar barn (det finns till
och med exempel där spädbarn tvingas delta) involverade i
alla former av sexuella aktiviteter inklusive samlag, onani,
våldtäkt, incest, sexuell sodomasochism etc. Det kan vara
barnpornografiska skrifter, bilder, filmer, videogram eller
liknande. Dessa är det kriminellt att sprida. När vi talar om
kriminalisering av innehav av barnpornografiska
alster menar vi sådana alster vars framställning
förutsätter sexuella övergrepp på barn, exempelvis foton
och filmer.

När regeringen i promemorian nu föreslår en
straffskärpning för grovt sexuellt utnyttjande till högst sex
år, tycks det märkligt att skildrandet av övergreppet,
exempelvis filmandet av detsamma, endast bestraffas med
böter eller maximalt 2 års fängelse. Det bör ske en översyn
av straffskalorna för barnpornografibrott i samband med en
lagändring.

Däremot är det tillåtet att köpa, låna och hyra
barnpornografiska tidningar, filmer och videogram. Ja, till
och med grundlagsskyddat menar vissa. Man kan ha
obegränsade mängder barnpornografiska alster hemma,
samt visa och sprida dem till den nära vänkretsen. De enda
begränsningar som gäller är att man inte får visa dem
offentligt eller sprida dem utanför vänkretsen.

I barnpornografihärvan i Huddinge framställde
huvudmännen videor på beställning och kopierade in
sekvenser från olika originalfilmer allt efter kundens
önskemål. Ingen video var i sin helhet identisk med en
annan. För att kunna bevisa spridning tvingades polisen
därför detaljgranska filmerna för att bevisa att en och
samma sekvens sålts vid flera tillfällen. Detta visar att det
är mycket svårt (och tidskrävande) att bevisa och beivra
barnpornografi. Vi anser att lagen om spridning bör
skärpas.

Huvudpersonen i produktion, distribution och
konsumtion av barnpornografi är pedofilen.
Barnpornografi finns primärt för att konsumeras av
pedofiler. En av de vanligaste kännetecknen på en pedofil
är att de samlar på barnpornografi. (Därför är det också
troligt att de vill äga/inneha barnpornografi som
lagrats på en diskett, och inte nöjer sig med att bara titta.)
Pedofiler samlar barnpornografi av flera skäl, t ex för
sexuell upphetsning, för att förföra andra barn till sexuella
handlingar samt i utpressningssyfte för att barnen inte ska
berätta för sina föräldrar eller myndigheterna. Den
amerikanske polisen Seth L. Goldstein skriver:

I en undersökning fann man att producenter av
barnpornografi -- utan undantag -- samtidigt var
sexualförbrytare mot barn och att barnpornografi bara var
en biprodukt till övergreppen. All erfarenhet visar att det
finns ett klart samband mellan barnpornografi och sexuella
övergrepp på barn, något som man inte insett tidigare.

Det bör också nämnas att pedofiler är storkonsumenter
av barn. Detta talar också för att samhället bör
uppmärksamma pedofilen -- inte bara som sexturist i tredje
världen.

På flera sätt tjänar alltså materialet som introduktion till
ytterligare sexuella övergrepp på barn -- nya kriminella
handlingar. Barn som motsätter sig övergrepp, övertygas
med hjälp av barnpornografi att sex mellan vuxna och barn
är normalt. De utsatta barnen tvingas leva med vetskapen
om att bevisen på deras förödmjukelse cirkulerar under
åratal och dokumentationen av kränkningarna kan lagligt
köpas av pedofiler.

Insikten om barnpornografins roll i samband med
sexuella övergrepp mot barn, liksom den nya teknikens
betydelse, har internationellt vuxit sig starkare. Ett flertal
internationella institutioner manar världens länder att
kriminalisera innehav av barnpornografi. Bland dessa finns
FNs Kommission för Mänskliga rättigheter, FNs Speciella
rapportör om Handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi, Europarådets ministerkommitté, Interpol,
m.fl.

Flera länder har hörsammat dessa maningar. Norge och
England förbjöd innehav av barnpornografi härom året.
Tyskland och Kanada gjorde det i somras. Ett lagförslag om
kriminalisering har lagts i Österrike och Holland. I flera
andra närliggande länder har frågan rests på hög nivå. Om
Sverige inte kriminaliserar innehavet ger vi i praktiken
barnpornografimånglarna en frizon.

Trots att både produktion och spridning av
barnpornografi är olagligt, räcker inte det för att komma åt
handeln. En stor del av pornografin spelas in i tredje
världen, framför allt i Sydostasien. Dit når ingen svensk lag
mot att producera barnpornografi. Vid hemkomsten
kopieras och säljs filmerna, inte nödvändigtvis till
''allmänheten'', utan ofta till den nära kretsen av
likasinnade, vilket man enligt svensk lag har rätt till.
Inkomsterna finansierar nya resor med nya övergrepp. Med
videokameran i bagaget, blir det lätt att använda
semesterresan och övergreppen för framställning av nya
barnpornografiska alster.

Barnpornografihärvorna i Huddinge och Norrköping
manifesterar med all önskvärd tydlighet hur
myndigheterna, med gängse lagstiftning, berövas
möjligheterna att effektivt beivra brotten. Kriminalisering
av innehav skulle kraftigt förbättra polisens möjligheter att
utreda barnpornografibrott. Misstänkta köpare skulle
kunna granskas, deras hem genomsökas och betydligt mer
material beslagtagas. Polisen kan då finna ytterligare spår
för att identifiera offer och deras förövare, liksom även
andra nätverk för distribution.

Den ökande handeln med barnpornografi visar också på
behovet av internationellt samarbete mellan svensk polis
och polis i andra länder. Datahanteringens och
telekommunikationernas intåg på den här marknaden
kommer att kräva snabba insatser på området. De flesta
utredningar, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa,
görs med sikte på att utreda i det egna landet. I regel tipsas
inte ens kollegorna i andra länder om adresser och
liknande. Pedofilerna har däremot ett utvecklat kontaktnät.
De har kunnat verka nästan ostört.

I samband med rättegången vid Stockholms tingsrätt
1993 uppmärksammades den möjlighet som
offentlighetsprincipen gav pedofilerna att utöka
tillgångarna av barnpornografi -- det blev fritt fram att
beställa kopior av det beslagtagna bevismaterialet. Efter en
snabb handläggning i Justitiedepartementet och beslut i
riksdagen kunde emellertid denna ''lucka'' i lagen täppas
till.

Fortfarande tvingas emellertid domstolarna skicka
tillbaka det barnpornografiska materialet till förövarna, om
han eller hon inte fälls för barnpornografiskt brott. Detta
måste anses stötande. Redan nu finns det möjlighet till
beslag och husrannsakan. Till detta bör läggas att
domstolen ska kunna förstöra beslagtagna foton eller
filmer.

FNs Barnkonvention stadgar: ''Vid alla offentliga
åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller
privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa
myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa
komma i främsta rummet.''

Vårt samhälle skulle genom en kriminalisering av
innehav av barnpornografi göra en tydlig och viktig
markering att varken sexuella övergrepp på barn eller dess
visuella avbilder tolereras. Regeringen måste leva upp till
svaret vid frågestunden den 18 januari i år att: ''inte utesluta
någon åtgärd för att söka stoppa hanteringen av
barnpornografi''.

Flera debattörer menar nu att en kriminalisering av
innehav av barnpornografi inte innebär någon konflikt med
yttrandefrihetens principer. Ett sätt vore att utvidga
begreppet ''spridning'' i Brottsbalken, menar man.

Om kriminalisering av innehav av barnpornografiskt
material kräver en grundlagsändring är det emellertid för
sent för regeringen att föreslå och genomföra detta redan i
år. En lagändring skulle då komma att gälla först från 1999.

Vi vill därför hänvisa till den bestämmelse i RF 8 kap. 15
§, enligt vilken undantag från niomånadersregeln vid
grundlagsändring i samma lagrum kan medges av
konstitutionsutskottet. Ett sådant undantag kan komma till
stånd om fem sjättedelar av konstitutionsutskottets
ledamöter är överens om det.

Om inte regeringen kommer med förslag till lagändring
bör lagförslaget utformas av konstitutionsutskottet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av
barnpornografi vars framställning förutsätter sexuella
övergrepp på barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om datateknik och teleöverföring av
barnpornografi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen om
spridning av barnpornografi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av straffsatserna för
barnpornografiska brott,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet för domstol att
förstöra beslagtagna barnpornografiska foton, filmer,
videor eller disketter,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt polissamarbete
för att beivra barnpornografibrott.1

Stockholm den 25 januari 1994

Margareta Israelsson (s)

Birgit Henriksson (m)

Karin Pilsäter (fp)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Viklund (kds)

Laila Strid-Jansson (nyd)

Eva Zetterberg (v)

Annika Åhnberg (-)

Anne Rehnman (-)

1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till JuU