Barnens rätt till en säker och god boendemiljö

Motion 2001/02:Bo256 av Sten Lundström m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening det som i motionen anförs om barns inflytande i planering av boendemiljöer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening det som i motionen anförs om barns säkerhet i boendemiljön.

Inledning

I målen för bostadspolitiken betonas särskilt vikten av att främja en god uppväxt för barn och ungdom. Detta har dålig förankring i den svenska lagstiftningen. Det saknas tydliga och styrande krav och regler när det gäller hur barns lekmiljö skall vara utformad. I redan byggda områden är reglerna ännu otydligare. Där skall man uppfylla krav om det är rimligt med hänsyn tagen till kostnaderna för arbetet och tomtens särskilda egenskaper. Hur påverkas barns miljö av åtgärder som förtätning av bebyggelse, minskade resurser till underhåll, skötsel och anläggning av friytor och grönområden? Vem för talan för barnen i arbetet med översiktsplaner och detaljplaner?

Barns rätt till delaktighet och säkerhet

I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa alltid skall komma i första rummet (3 §) och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet skall barnet alltid höras och barnets intresse komma i första rummet (12–15 §§). Vidare fastslås att barnet har rätt till lek, vila och fritid (31 §). I Norge har man respekterat detta, och de rikspolitiska riktlinjerna säger att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet så att barns och ungdomars synpunkter kommer fram. En följd av detta är att staten ålagt en ansvarig tjänsteman att ta till vara barnens intresse i dessa frågor.

Sverige bör naturligtvis göra detsamma och regeringen bör återkomma med förslag i denna fråga. Vid planering av nya stadsdelar, upprustning av äldre bostadsområden samt viss sanering av städernas inre delar är det viktigt att lekens betydelse beaktas. I dag finns det mycket kunskap om lek och stadsplanering som inte tas tillvara. Barnens rätt till en trygg och fri utemiljö måste vara en grundpelare i samhällsbyggandet. Unga måste ges möjlighet att förflytta sig på egen hand mellan fritidsaktiviteter, skola och hem.

I en socialt hållbar stad skall rumslig segregation motverkas genom blandade upplåtelseformer och bebyggelsetyper, så att barn med olika social bakgrund ges förutsättningar att träffas. Bra samhällsbyggande skall låta barn och ungdomar vara med och påverka sin livssituation utifrån sitt tänkande och sina erfarenheter. Regeringen bör lämna förslag till nationella riktlinjer för barns deltagande och rättigheter i samhällsbyggandet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Barnens fysiska säkerhet i boendemiljön är en annan mycket viktig fråga. Statistik från Socialstyrelsen för året 1999 visar att antalet olyckor i hemmet och dess närhet med barn som behövde sjukhusvård är sju till åtta gånger fler än antalet olyckor i trafiken med barn som behövde sjukhusvård. Dödsfallsorsaken när det gäller t ex barn 0–4 år under åren 1987–1996 var dubbelt så hög i hemmiljön i jämförelse med trafikmiljön. Fem av de tio barn som avled av fallskador hade fallit från en byggnad.

Lagarna om barnsäkerhetskrav gäller inte hus som är byggda före 1973, vilket innebär att de flesta miljonprogramsområdena inte omfattas. Lagstiftningen bör ses över, dels utifrån vilka krav som skall gälla, dels utifrån vilka krav man kan ställa på de fastigheter som i dag inte omfattas av säkerhetskraven, dvs. bostäder byggda före 1973 och ombyggda före 1976. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 oktober 2001
Sten Lundström (v)
Maggi Mikaelsson (v)	Jonas Ringqvist (v)
Johan Lönnroth (v)	Marie Engström (v)
Per Rosengren (v)	Lars Bäckström (v)
Kjell-Erik Karlsson (v)	Siv Holma (v)
Owe Hellberg (v)