Afghanistankriget

Motion 2000/01:U616 av Murad Artin m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige omedelbart avbryter sin krigsmaterielexport till
Pakistan och andra grannländer inblandade i Afghanistankonflikten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom EU skall verka för att all krigsmaterielexport
till Afghanistans grannländer som är inblandade i Afghanistankonflikten
avbryts.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i FN verkar för att USA och andra medlemmar i
säkerhetsrådet samt Afghanistans grannländer aktivt medverkar till att
kriget i Afghanistan får ett slut.

4. Riksdagen begär att regeringen i sitt flyktingbistånd beaktar stödet till de
frivilligorganisationer som verkar i grannländerna till Afghanistan.

Det stormaktspolitiska
förspelet till
Afghanistankriget

I Afghanistan stod under det kalla kriget de två stormakterna
USA och Sovjetunionen mot varandra. Det som drev
Sovjetunionen att i "den proletära internationalismens" namn
ingripa i Afghanistan var ytterst stormaktspolitiska intressen.
Samma motiv gällde för USA. När Sovjetunionen fördrivits
från Afghanistan och Sovjetstaten sedermera brutit samman
svalnade USA:s intresse för landet.

Huvudstaden Kabul intogs först av Massouds trupper. Dessa fördrevs dock
efter en tid av en annan fraktion inom motståndet mot Sovjet. Den president
som stötts av Sovjetunionen, Nadjibullah, mördades brutalt av talibanerna.
Dessa behärskade dock vid den här tiden inte mer än en del av landet. Ett
långt krig har sedan följt i Afghanistan. Talibanerna hade starkt stöd från
USA:s bundsförvanter Saudarabien och Pakistan. Man hade även vid den här
tiden redan goda kontakter med terroristen Bin Laden.

En annan falang, den s.k. Nordalliansen, kom att stödjas av Iran, Ryssland
och Indien. Talibanerna kom snart att erövra Kabul och större delen av landet.
Nordalliansen trängdes tillbaka och den 6 september 2000 rapporterades att
staden Taloqan, Nordalliansens kanske starkaste fäste, fallit och att 100 000-
tals människor var på flykt undan talibanerna. Några dagar senare föll
ytterligare en viktig stad i talibanernas händer. Detta har givit upphov till en
ström av flyktingar till grannländerna. 100 000-tals människor har lämnat
Nordalliansens område och Taloqan. Något som måste beaktas när det gäller
stöd till frivilligorganisation som arbetar bland flyktingar i grannländerna
till
Afghanistan. Detta vill riksdagen ge regeringen till känna.

Vilka är talibanerna?

Talibanerna står för en mycket specifik variant av islam. Den
vann främst insteg bland Afghanistans pashtunska
befolkning. Den har blivit mest känd för sin starkt
kvinnofientliga hållning. Deras religiösa/politiska uppfattning
grundar sig på en mycket extrem tolkning av Koranen.
Talibanernas tillämpning av sharialagarna innebär flitig
användning av avrättning, stympning och stening. Till
skillnad från alla andra riktningar inom islam har talibanerna
ansett sig kunna föra jihad - heligt krig - även mot andra
riktningar inom islam, vilket upprört många muslimer
världen över. Talibanernas popularitet i Afghanistan har på
senaste tiden börjat att minska. Den afghanska befolkningen
har traditionellt inte hyst några större sympatier för extrema
varianter av islam, varför talibanerna fått allt svårare med
rekryteringen av soldater bland afghanerna och tvingats att i
allt större utsträckning söka stöd utifrån, främst från Pakistan.

Talibanernas förhållande till
länderna i närområdet

Under kriget mot Sovjetunionen tilläts och uppmuntrades
extrema muslimska riktningar bland den pashtunska
befolkningen i Pakistan och Afghanistan. Vid hundratals
koran-skolor i Pakistan erbjöds unga pakistanier och afghaner
gratis skolgång, kost, logi och inte minst militär utbildning.
Med pengar och utbildning från Saudiarabien kom eleverna
vid dessa skolor att allt mer närma sig en ultrakonservativ
variant av islam, den s.k. wahhabismen.

Inledningsvis hade denna verksamhet inte något större inflytande på
utvecklingen i Pakistan och Afghanistan. Det var först i samband med att ett
islamistiskt politiskt parti, med nära förbindelse med dessa koranskolor, inför
valet 1993 i Pakistan lierade sig med Benazir Bhutto, som deras styrka
började växa på allvar. Det islamistiska partiet Jamiat-ul-Ulema-e-Islam (JUI)
fick även plats i den pakistanska regeringen.

Snart blev JUI och dess många utbrytargrupper rekryteringsobjekt för
talibanerna bland pakistaner och andra nationaliteter. Mellan 1994 och 1999
uppskattas 80 000-100 000 pakistaner ha kämpat i Afghanistan, uppger den
framstående kännaren av afghanska förhållanden och pakistanske journalisten
Ahmed Rashid.

Den pakistanska regeringen har haft ett tvetydigt och inkonsekvent
förhållningssätt till de extrema muslimska grupperna i landet. Man har stött
dem när det gällt att delta i kriget i Afghanistan på talibanernas sida
samtidigt
som man ogillar deras försök att påverka utvecklingen i Pakistan. Den
nuvarande premiärministern Muhammed Nawaz Sharif ville gripa två JUI-
ledare som var misstänkta för mord på pakistanska shiiter. Dessa flydde till
Afghanistan och fick asyl hos talibanerna, samma talibaner som stöds av
Pakistan. De båda JUI-ledarna utlämnades inte.

En av de främsta anledningarna till att regeringen i Islamabad stödjer
talibanerna är att man anser sig behöva deras stöd i den konflikt Pakistan har
med Indien om Kashmir.

När det gäller Kashmirfrågan har möjligheterna till en fredlig lösning till
följd av den ökade islamiseringen minskat avsevärt. "Talibanisering" av
konflikten ökar för var dag, samtidigt som möjligheterna till förhandlingar
minskar. Ett tydligt drag hos talibanerna är deras oförsonlighet. Talibanernas
ledare Muhammed Omar i Afghanistan vägrar exempelvis att över huvud
taget tala med icke-muslimer.

Men det är inte bara Indien och Pakistan som drabbas av talibanernas
framfart. Extrema islamistiska riktningar finns även i de centralasiatiska
republikerna Uzbekistan, Turkmenistan, Tadzjikistan och Kirgistan. Efter
olika aktioner i form av mord och attentat har ledare för och anhängare av
dessa riktningar sökt och fått skydd i Afghanistan, där de får militär
utbildning och kan delta i kampen mot den afghanska Nordalliansen. I och
med den senaste tidens militära motgångar för Nordalliansen har de
centralasiatiska republikerna fått kriget och talibanerna alldeles inpå
knutarna.

Även förhållandet mellan det shiamuslimska Iran och de sunnitrogna
talibanerna är ansträngt. 1998 avrättade talibanerna 11 iranska diplomater,
vilket höll på att leda till krig mellan Iran och det talibanstyrda Afghanistan.
Läget blev inte bättre av att Iran fattade beslut om att massutvisa afghanska
gästarbetare. Inte heller har det blivit bättre av att den Irakbaserade
muslimska organisationen Mujahedin, som är fiende till Teheranregimen,
tagit kontakt med talibanerna för att skaffa sig en bas i Afghanistan.

Kina har försökt att hålla sig utanför Afghanistankonflikten fram till 1999,
men tvingades att konfronteras med den sedan en störtflod av heroin, som är
en av talibanernas främsta finansieringskällor (FN:s program för
narkotikakontroll uppger att Afghanistan producerade 4 600 ton opium 1999,
dvs. tre gånger så mycket som övriga världen), översvämmat provinsen
Sinkiang.

USA:s roll och ansvar

Efter det att den saudiarabiske terroristen Bin Laden, som fått
en fristad hos talibanerna, angrep USA:s ambassader i
Tanzania och Kenya har den USA-vänliga regimen i
Saudiarabien avbrutit alla förbindelser med talibanerna. USA
tycks i dag inte intresserat av att ta något ansvar för
utvecklingen i Afghanistan sedan väl Sovjetunionen
försvunnit från arenan. Det enda USA förmått att göra är att
man sänt missiler mot den terroristgrupp som gömmer sig i
Afghanistan och som USA anser ligger bakom attentaten i
Nairobi och Dar-es-Salaam. När det gäller att få slut på den
vittförgrenade konflikt som håller på att utvecklas i området
har USA inte visat något engagemang, trots att man i högsta
grad är medansvarig till talibanernas maktinnehav. Under det
kalla kriget medverkade USA till att tända en brasa som blir
alltmer omfattande och allt hetare för var dag. USA var under
det kalla kriget delansvarigt för den konflikt som utbröt i
Afghanistan. I dag är man den dominerande stormakten i
världen, med flera bundsförvanter i området, varav flera står
för omfattande egna leveranser och transiteringar av vapen
till de krigförande i Afghanistan och till de inblandade
grannländerna.

Sveriges ansvar

Sverige är inte det enda landet som med förfäran betraktat
utvecklingen i Afghanistan. Mest har man i media dock
upprörts av talibanernas tillämpning av sharialagarna och i
mindre grad intresserat sig för att det pågår ett krig i landet,
där många av landets grannar är djupt inblandade. Sveriges
regler för krigsmaterielexport förbjuder krigmateriel-export
till krigförande länder, men Sverige har likafullt i många år
fortsatt att förse det i kriget djupt inblandade Pakistan med
vapen. Sverige borde rimligen omedelbart avbryta
krigsmaterielexporten till Pakistan och andra grannländer.
Detta borde vara en självklarhet. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Sverige har också möjligheter att i EU driva en politik i syfte att stoppa
vapenleveranserna till de i konflikten inblandade länderna. Med tanke på att
det i dag finns en uppförandekod för EU, som innehåller en rekommendation
till medlemsländerna att inte exportera krigsmateriel till konfliktdrabbade
länder, borde det vara högst rimligt att Sverige i EU driver en politik, där man
hänvisar till andemeningen i denna rekommendation och försöker övertyga
andra medlemsländer om att krigsmaterielexporten till de i
Afghanistankonflikten inblandade länderna måste upphöra. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

USA, som den enda kvarvarande supermakten, och andra medlemmar i
säkerhetsrådet samt lokala stormakter kring Afghanistan måste i FN väckas ur
sin liknöjda hållning och förmås att ta sitt ansvar för den utveckling som följt
på grund av deras inblandning i Afghanistankonflikten. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

Stockholm den 26 september 2000

Murad Artin (v)

Berit Jóhannesson (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Stig Sandström (v)

Willy Söderdahl (v)

Eva Zetterberg (v)

Lars Ohly (v)