USA:s krig mot Iran
Interpellation 2025/26:573 av Håkan Svenneling (V)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-06-18
- Överlämnad:
- 2026-06-22
- Anmäld:
- 2026-06-23
- Svarsdatum:
- 2026-08-11
- Besvarad:
- 2026-08-11
- Sista svarsdatum:
- 2026-08-11
Interpellationen
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
USA har visat stor ombytlighet och opålitlighet i utrikes- och säkerhetspolitiken. Med Donald Trump i Vita huset har det redan försämrade säkerhetsläget globalt förvärrats ytterligare. Han är en auktoritär president som helt struntar i internationell rätt.
Det iranska folket har många gånger rest sig i protest mot regimen med sina krav på demokrati och frihet, samtidigt som det alltid möts med brutalt våld från regimen. USA:s och Israels attacker är inte förenliga med folkrätten, och det är inte heller Irans svar som drabbar civilbefolkningen i andra delar av regionen. De långsiktiga globala konsekvenserna av konflikten i Hormuzsundet är i nuläget oöverblickbara. I skrivande stund ligger ett utkast till ett 14-punktsavtal mellan USA och Iran på bordet. Den faktiska utkomsten av avtalet och utvecklingen i Mellanöstern framöver är dock mycket osäker.
Irans folk har rätt till en framtid i fred och frihet. De-eskalering, diplomati och skydd för civilbefolkningen är vägen framåt. Regimen i Iran måste ge vika för en demokratisk utveckling och de militära angreppen upphöra. Irans folk måste få avgöra sin egen framtid. Bara så kan en verklig demokratisk utveckling ta form.
Det är tydligt hur USA förväntar sig att andra Natoländer ska agera av lojalitet till amerikanska intressen, snarare än som självständiga stater inom en gemensam allians. När Spanien vägrade stödja USA:s krig mot Iran hotade till exempel Trump med att stoppa all handel med landet.
Det ligger ett stort ansvar på det internationella samfundet att försvara folkrätt och grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige ska vara ett land som för en självständig utrikespolitik, som försvarar folkrätt och mänskliga rättigheter och tydligt markerar mot länder som bryter mot dessa.
Mina frågor till utrikesminister Maria Malmer Stenergard är:
- Har ministern för avsikt att ta upp att USA:s attacker kan utgöra ett brott mot folkrätten i de bilaterala relationerna med USA?
- På vilket sätt kommer ministern att agera för en fortsatt de-eskalering i Mellanöstern mellan USA och Iran, men även mellan Israel och Libanon?
- Hur kommer ministern och Sveriges regering att agera för att stödja det iranska folkets rätt till demokrati och frihet?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:573
Webb-tv: USA:s krig mot Iran
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 175 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Herr talman! Om jag hade vetat att det här var Carina Ödebrinks allra sista debatt i kammaren hade jag naturligtvis uppmärksammat det. Jag önskar henne all lycka till i framtiden!
Herr talman! Håkan Svenneling har frågat mig om jag har för avsikt att ta upp att USA:s attacker kan utgöra ett brott mot folkrätten i de bilaterala relationerna med USA. Håkan Svenneling har även frågat mig på vilket sätt jag kommer att agera för en fortsatt de-eskalering i Mellanöstern mellan USA och Iran, men även mellan Israel och Libanon. Slutligen har Håkan Svenneling frågat mig hur jag och Sveriges regering kommer att agera för att stödja det iranska folkets rätt till demokrati och frihet.
Jag delar Håkan Svennelings oro över situationen i Iran och den bredare regionen. Den iranska regimen bär ett stort ansvar för den negativa utvecklingen i Mellanöstern. Irans kärntekniska program har brutit mot landets förpliktelser enligt icke-spridningsavtalet, landet stöder flera terroristorganisationer i regionen och utövar ett brutalt förtryck mot sin egen befolkning. Från allra första början har jag varit tydlig med att det är svårt att se att USA:s och Israels attacker var förenliga med folkrätten. Inte heller Irans attacker mot sina grannländer är förenliga med folkrätten.
Vi befinner oss i ett känsligt skede där attacker från både USA och Iran återigen äger rum, samtidigt som det råder stor osäkerhet om det bräckliga samförståndsavtalets framtid.
Regeringen arbetar kontinuerligt med att främja de-eskalering i Mellanöstern, inklusive mellan Israel och Libanon. Detta gör vi bland annat genom ett tydligt agerande inom EU och FN samt bilateralt, inte minst i samtal med regionala partner i regionen. Jag besökte själv Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar i början av sommaren för att visa regeringens solidaritet med dessa länder, som drabbats hårt av Irans attacker, och föra diskussioner om hur vi på bästa sätt kan bidra till regional stabilitet.
Regeringen står och kommer att fortsätta stå bakom de modiga iranska kvinnor och män som kämpar för att deras mänskliga rättigheter, inklusive yttrande- och mötesfrihet, ska respekteras. Det gör vi dels genom vårt bistånd, dels genom att verka för ett ökat internationellt tryck mot den iranska regimen. Regeringen har under våren beslutat om ett stöd på 10 miljoner kronor till människorättsförsvarare och andra aktörer som på olika sätt arbetar för ökad yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter i Iran. Sverige har också varit drivande i EU för sanktionslistningar mot Iran, inklusive terroristlistningen av Islamiska revolutionsgardet IRGC och sanktioner mot regimföreträdare som bär ansvar för det dödliga våldet mot fredliga demonstranter i början av året. Det arbetet kommer att fortsätta.
Anf. 176 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! Jag har med anledning av utvecklingen i världen ställt två interpellationer till utrikesministern som vi ska debattera i dag. Båda interpellationerna lämnades in för ganska länge sedan, redan före midsommar, och är därför ganska generella till sin utformning och karaktär. Jag fick under sommaren ett mejl med en fråga om hur det fungerar med interpellationer och vill därför tydliggöra det.
Tyvärr har vi sett USA:s och Israels krig mot Iran ta ny fart under sommaren. Gång på gång har vi hört USA:s president Donald Trump säga att en överenskommelse är väldigt nära, och sedan har attackerna mellan länderna tagit fart på nytt.
Det är uppenbart att vi lever i en farlig tid, då fred inte främjas på samma sätt som förut. Framför allt undergräver stormakten USA gång på gång folkrätten. Det har inte minst Trumps idéer om Grönland visat. USA:s krigföring har också rekordlågt stöd hos det amerikanska folket. Det är inte en alltför vågad gissning att det blir ett tungt sänke för republikanerna i höstens mellanårsval.
Även vi i Sverige påverkas mycket. Hormuzsundet har blivit skådeplats för många av de attacker, framför allt sjöblockaderna, som både Iran och USA har inlett. Det är annars en global, viktig och avgörande transportled. I bransch efter bransch som jag träffar i denna valrörelse är oron stor när priser på insatsvaror sticker iväg som en konsekvens av kriget.
Det är uppenbart att detta krig aldrig borde ha startats. Men samtidigt är regimen i Iran en av de grymmaste regimerna på vår jord. Det iranska folket har gång på gång visat att man har fått nog. Kvinna, liv, frihet ekar fortfarande världen över och har gjort så ända sedan det förra valet i Sverige. Jina Mahsa Amini mördades av den iranska regimen bara dagar efter att vi gick till valurnorna den gången.
Herr talman! Mycket har hänt med Sveriges Iranpolitik under denna mandatperiod. Den har skärpts betydligt, och enigheten mellan riksdagens partier har ökat. Vi har också fått med oss EU till slut.
Pressen på den iranska regimen är hårdare än någonsin. Men om vi hade haft receptet för hur vi ska få regimen på fall hade den redan fallit. Donald Trump trodde att det räckte att döda många i det iranska ledarskiktet. Men det har visat sig vara fel.
Nu är det helt avgörande hur Sverige och Sveriges regering agerar. Att inte stöta sig med Donald Trump har under lång tid varit en ny och ganska underlig ledstjärna för högerregeringen. Statsministern har snurrat in sig i något resonemang om vad han kallar för traditionell folkrätt.
Herr talman! Det finns en folkrätt. Det är den folkrätten Donald Trump bryter mot.
Sverige måste tydligt markera mot USA och Israel att deras krig bryter mot folkrätten. Utrikesministern säger att hon har svårt att se att attackerna är förenliga med folkrätten. Men kommer hon att ta upp den frågan med USA och med Israel? När jag hör utrikesministerns svar verkar svaret på den frågan vara nej. I stället ser vi en regering vars försvarsminister går på konstmuseum med dessa regeringars ambassadörer. Jag tycker att det säger mycket om högerns utrikespolitik.
Vi måste också vara tydliga mot den iranska regimen. Åren med gullande är slut. Stöd till demokratikämpar och press på den iranska regeringens ledarskikt måste vara vårt fortsatta fokus. Där upplever jag ändå att utrikesministern är tydlig i sitt svar till mig i dag.
Anf. 177 Nima Gholam Ali Pour (SD)
Herr talman! Den här interpellationen, som lämnats in av Vänsterpartiet, bygger på en föreställning som gång på gång har visat sig vara fel, nämligen att den iranska regimen kan mötas med diplomati och förhandlingar.
Problemet är att den iranska regimen använder diplomati på ett helt annat sätt än demokratiska stater gör. Vi vet att regimen har använt diplomater för påverkansoperationer, underrättelseverksamhet och flyktingspionage. Vi vet också att den iranska regimen har riktat hot och våld mot regimkritiker långt utanför Irans gränser, även här i Sverige.
Därför reagerar jag när interpellanten skriver att vägen framåt är diplomati och deeskalering. Diplomati är ett verktyg som kan användas mellan stater som respekterar internationella spelregler. Den iranska regimen har gång på gång visat att den inte gör det. Det är trots allt en regim som inledde sitt styre genom att storma USA:s ambassad i Teheran och hålla amerikanska diplomater som gisslan i över ett år.
Samma regim har under lång tid bedrivit flyktingspionage här i Sverige. På senare år har regimen i Iran dessutom kopplats till attentatsplaner och användning av kriminella nätverk mot personer här i Sverige.
När många iranier i Sverige kräver att den iranska ambassaden ska stängas gör de inte det därför att de är emot diplomati som princip. De gör det därför att de vet hur regimen använder sina diplomater. Regimen använder sina diplomater för att skada människor, för påverkansoperationer och i underrättelseverksamhet.
Därför har jag en enkel fråga till interpellanten. När regimen i Iran använder diplomati som ett verktyg för transnationell repression och påverkansoperationer, varför anser Vänsterpartiet att just mer diplomati med Iran är lösningen?
Och när interpellanten talar om deeskalering undrar jag: När kommer den iranska regimen att deeskalera sin våldsutövning mot människor här i Sverige?
Det anmärkningsvärda är att Vänsterpartiet under lång tid har fokuserat mer på att minska trycket mot den iranska regimen än på att öka trycket mot den. Den mest betydande yttre militära pressen mot regimen kommer just nu från USA och Israel. Det är de som står mellan det iranska folket, som är obeväpnat, och den iranska regimen, som skjuter mot detta folk.
Skillnaden mellan mig och Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson är att jag vill se mer yttre press mot regimen i Iran. När denna regim under två dygn mördar 40 000 människor tycker jag att världen måste pressa regimen på olika sätt. Det är uppenbart att det iranska folket inte har verktygen för att göra det.
Att avsluta detta krig i dag eller i morgon kommer inte att leda till demokrati i Iran. Det kommer att förvärra diktaturen.
Jag måste fråga interpellanten hur han ser att iranierna ska störta mullornas regim utan det stöd som de i dag får från USA och Israel. Vad man än tycker om detta krig återstår ett faktum: Om trycket mot regimen försvinner kommer demokratin inte att segra, utan då kommer regimen att vinna.
Det är därför jag frågar interpellanten: Hur ska iranierna störta mullornas regim om den yttre pressen mot regimen upphör?
I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).
Anf. 178 Markus Wiechel (SD)
Herr talman! Jag vill inledningsvis vara tydlig och säga att det här inte är USA:s krig mot Iran. Det är ett krig mot den islamistiska ockupationsmakten och därmed ett krig för Iran, och inte bara för Iran utan för hela den fria världen.
Än i dag mördas människor dagligen. Vi såg att över 50 000 människor mördades av regimen. De slaktades på gatorna i Teheran och i andra städer.
Mina frågor till interpellanten är: Är inte det tillräckligt? Hur långt ska det gå innan omvärlden reagerar och hjälper till? Hur många ska massakreras och slaktas?
Artikel 51 i FN-stadgan tillåter självförsvar vid väpnade angrepp. Regimen har attackerat genom proxyer, de har hotat med kärnvapen och de har skjutit mot civila fartyg. Att slå tillbaka mot den apparaten är inte imperialism. Det är att vägra låta mördarna ha fritt spelrum.
Tro mig – de över 50 000 människor som offrade sina liv i Iran och alla som har avrättats sedan dess har inte offrat sina liv för en vapenvila. De har inte offrat sina liv för någon form av diplomatisk förhandling eller för någon form av fredsavtal med mullaregimen. De dog för frihet. De dog för att omvärlden skulle agera och för att den här regimen skulle falla.
Herr talman! Inför den här debatten valde jag att utan kommentarer ta hela den här interpellationen och klistra in den i AI för att få ett svar på vad detta var för något. Jag citerar: Typisk vänsterpartistisk interpellation, där man driver en antiimperialistisk linje. USA och Israel pekas ut som huvudproblemet, medan Irans regim framställs som reagerande offer.
Herr talman! Jag har väldigt stor respekt för Håkan Svenneling som ledamot. Men hur kommer det sig att socialister alltid råkar hamna på samma sida som hårdföra islamister? Det slår liksom aldrig fel. Man gjorde det under revolutionen 1979. Man har gjort det i Europa vid flera tillfällen. Och nu, när det äntligen finns en glimt av hopp och några stater faktiskt lyssnar till det frihetstörstande iranska folket, attackerar man just dem som står på folkets sida mot islamisterna.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis vara väldigt tydlig: Leve lejon- och solrevolutionen! Leve folket i Iran, inte mullorna! Må de hänsynslösa monster som för tillfället ockuperar Iran falla!
(Applåder)
I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).
Anf. 179 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Herr talman! Det är naturligtvis många frågor som aktualiseras i den här debatten. Först och främst tänker vi på Irans befolkning, som har förtryckts så länge och som på många sätt har fått det ännu sämre till följd av de senaste månadernas utveckling. Delvis är det svårt att ta reda på hur situationen ser ut, eftersom internet är begränsat. Jag tänker personligen mycket på de flickor som tvingas växa upp under förtryck och som inte kan förverkliga sig själva.
De senaste månaderna har det också blivit tydligt att det som händer i Gulfen påverkar oss här hemma väldigt mycket. Vi får högre energipriser. Tusentals svenskar blev strandade i regionen under konfliktens inledande fas. Hoten ökar mot amerikanska, judiska och israeliska intressen även här i Sverige.
För mig som utrikesminister är det självklart att göra allt jag kan för att värna svenska intressen i regionen, som fri sjöfart, och att motverka hotet från Iran även här hemma. Det gör vi bäst genom att vara på plats och ha utbyte med de länder i regionen som nu fungerar som medlare. Det var därför som jag i början av sommaren reste till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Om vi vill att Sverige ska vara en aktör måste vi ha utbyte med de här länderna, som socialdemokratiska regeringar gjorde sig till ovän med och som Vänsterpartiet har velat stoppa export av försvarsmateriel till. Det handlar om materiel som radarspaningssystemet Global Eye, som verkligen kommer till användning i ljuset av Irans attacker mot länder i regionen, även för att skydda civila.
Nu samarbetar vi i den här regeringen med Gulfländerna för att främja gemensamma intressen. Sverige har de senaste månaderna också deltagit i det format med ett femtiotal länder som initierats av Storbritannien och Frankrike för att diskutera förutsättningar för att bistå vid ett framtida återöppnande av Hormuzsundet. Regeringen beslutade den 2 juli att initialt bidra med stabsofficerare till planeringen av en fransk-brittisk insats för att säkra fri sjöfart i just Hormuzsundet. Vi överväger dessutom att bidra med minröjningskapacitet på sikt. Naturligtvis behöver då grundläggande förutsättningar finnas på plats, inte minst den lagliga grunden för insatsen.
I allt detta är våra regionala partner centrala för att säkerställa stabilitet i regionen. Under konflikten har både den svenska regeringen och företrädare för EU haft nära dialog med våra kollegor i Gulfen för att uttrycka vår solidaritet men också diskutera hur vi bäst kan bidra till stabilitet. Det kommer vi att fortsätta med.
Anf. 180 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! Den islamistiska regimen i Iran har, förutom kriget mot Israel och USA, också fört ett brutalt krig mot sin egen befolkning. Människors krav på demokrati, ekonomisk stabilitet, slut på mullornas styre och kleptokrati samt respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter möts med hänsynslöst våld och brutalt mördande. De landsomfattande protester som bröt ut i slutet av förra året riktades mot hela den islamistiska maktstrukturen. Säkerhetsstyrkorna svarade med massgripanden, tårgas och dödliga skarpa kulor. Var och en av dem som dog var någons barn, någons förälder eller någons syster. Det är människor vars enda brott är deras krav på frihet.
Mördandet på iranska gator måste stoppas. Att revolutionsgardet IRGC har terrorstämplats av EU är ett viktigt steg som Vänsterpartiet tillsammans med andra partier här i riksdagen och regeringen har drivit på för. Den iranska regimen har under decennier gjort sig skyldig till grova brott mot mänskliga rättigheter genom fängslande, tortyr och brutalt våld mot sin egen befolkning. De ansvariga för brotten måste ställas till svars, och Vänsterpartiet vill snarast se fler riktade sanktioner på EU- och FN-nivå mot nyckelpersoner i det iranska ledarskiktet.
Herr talman! USA:s president Donald Trump har vid upprepade tillfällen försökt sätta press på andra Natoländer, som Sverige, att stödja USA:s och Israels krig mot Iran. Det är tydligt hur USA förväntar sig att andra Natoländer ska agera lojalt gentemot de amerikanska intressena snarare än som självständiga stater inom ramen för en gemensam militär allians. När Spanien vägrade stödja USA:s krig mot Iran hotade Trump att stoppa all handel med landet. I maj hörde vi hur Trump hotade med att USA:s lilla, lilla stöd till Ukraina skulle dras in om inte andra Natoländer stöttade USA mot Iran. Nu verkar dock relationen till Ukraina ha förbättrats något, och vi får för Ukrainas skull hoppas att det amerikanska stödet faktiskt ökar.
Sverige måste tillsammans med andra länder tydligt markera att vi inte avser att gå i USA:s ledband. Den svenska regeringen har varit otydlig – det hörde vi också i det som utrikesministern nyss redogjorde för – om huruvida man avser att skicka militär personal till regionen för att upprätthålla ett eventuellt avtal mellan USA och Iran. Det är en farlig region. Tidigare beslut att inte delta i militära operationer har visat sig korrekta. De insatser som Sverige har deltagit i under amerikansk ledning har inte alltid slutat så väl. Jag tror att det är klokt att tänka både en och två gånger innan Sverige ger sig ut på ett militärt äventyr i den här regionen – vi vet inte var det slutar.
Så till Sverigedemokraternas attack mot oss! Jag tänker mig och hoppas att Sverigedemokraterna får all anledning att ställa den här typen av interpellationer till en ny rödgrön regering efter valet 2026. Det är ju regeringar man interpellerar, inte interpellanterna själva.
Jag tror också att det är så att jag och utrikesministern är mer överens med varandra än med Sverigedemokraterna i det här läget. Just diplomati, som utrikesministern nämner med koppling till Gulfen, är ju vägen framåt snarare än det som Sverigedemokraterna förespråkar: mer krig och mindre folkrätt, vilket blir resultatet av den politik partiet vill föra.
Låt mig påminna Sverigedemokraterna om att det var min interpellation om det iranska folkets protester i januari som ledde fram till att en enig riksdag tryckte på en utrikesminister som hade starkt stöd i ryggen för att åka ned till Bryssel och få igenom terrorstämplingen av IRGC.
Vi vill se frihet för det iranska folket. Det är därför vi fortfarande ropar: Kvinna, liv, frihet! Den kampen fortsätter vi – i stället för krig och konflikt.
Anf. 181 Nima Gholam Ali Pour (SD)
Herr talman! Hur tragiskt det här kriget än är är det just nu den enda vägen framåt i Mellanöstern. Den som tycker annorlunda får förklara vissa saker. Den får förklara hur man ser en demokratisk framtid i Iran om västvärlden börjar förhandla med regimen igen och ge den en legitimitet som den inte har. Den får även förklara hur Mellanösterns framtid kommer att se ut om USA viker sig för Iran och mullorna återigen börjar flytta fram sina positioner.
Låt oss påminna alla om att regimen har proxygrupper till sitt förfogande i Jemen, Irak och Libanon.
Regimen i Iran har i praktiken skapat kaos i dessa länder. Den terrorism som mullornas regim bedrivit i dessa länder är fruktansvärd. Den iranska regimen har exporterat miliser och terrorism. Det är inte på något sätt en regim som endast försvarat sitt eget territorium. För inte så länge sedan hade Iran även styrkor i Syrien tills de blev utkastade därifrån.
Vänsterpartiet talar ofta om folkrätten när USA agerar. Men när Iran under åratal har brutit mot andra staters suveränitet genom sina ombudsmiliser har vi hört betydligt mindre från Vänsterpartiet. Hur kommer det sig?
I dag har vi Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson här som uppmanar regeringen att arbeta för att stänga den enda möjligheten som iranierna har i dag att få till ett regimskifte. Om trycket mot regimen minskar, vem gynnas då? Är det den demokratiska oppositionen, eller är det mullorna? För mig är det svaret självklart.
Anf. 182 Markus Wiechel (SD)
Herr talman! Det är jättebra att representanten för Vänsterpartiet står och talar om folkrätt, men börja då med mördarregimen. Tala då om regimens massmord, massavrättningar, våldtäkter och allt annat. Attackera den apparaten! Då står ni på folkets sida, men inte nu. Det är precis som Nima Gholam Ali Pour sa tidigare: Det är mellan folket, som är obeväpnat, och regimen som vi har USA och Israel.
De här människorna dog inte för ett 14punktsavtal eller för något annat, utan de dog för frihet. Att nu prioritera deeskalering med samma regim är att förråda folket.
Det är lite lustigt att man här talar om att vi eventuellt kommer att få stå här och debattera med en vänsterutrikesminister efter valet. Vad var det vi såg senast?
Vi hade en socialdemokratisk utrikesminister som gullade på Irans ambassad på Lidingö när man firade islamisternas nationaldag. Vi hade socialdemokrater som bedrev handel med mördarregimen och struntade i alla människorättsförsvarare och alla andra som protesterade.
Det var socialdemokrater som gjorde detta. Socialdemokraterna var allt annat än på det iranska folkets sida. Det har vi sett gång på gång. Det slår aldrig fel, precis som jag sa. Socialister verkar alltid springa islamisternas ärenden.
Herr talman! Sist men inte minst: Det här är troligtvis mitt sista anförande i riksdagen. Warmly welcome to Sweden and the Swedish Parliament, my dear friend Dan, one of my closest friends from high school!
Ursäkta för att jag bröt mot reglerna och talade engelska.
(Applåder)
(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Det var ett kort inslag av engelska, och det accepteras.)
Anf. 183 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Herr talman! Nu tror jag att vi måste rätta till lite saker som har blivit sagda här tidigare.
Jag var väldigt tydlig med, och jag har också varit väldigt tydlig när jag redogjort för detta i olika sammanhang kopplade till riksdagen, att det är stabsofficerare som vi skickar, med syftet att upprätthålla fri sjöfart i Hormuzsundet. Oavsett vad man tycker om kriget är det ett svenskt intresse att upprätthålla det. Det hoppas jag att jag och Håkan Svenneling är överens om.
Jag får också påminna Håkan Svenneling om att för det fall man skulle skicka väpnad trupp, vilket inte på något sätt har varit på agendan, är det riksdagen som beslutar om det och inte regeringen. Jag hoppas att detta kan lugna Håkan Svenneling i den delen.
Sedan måste jag vända mig mot det som Nima Gholam Ali Pour sa om att kriget är enda vägen framåt. Det är väl ingenting med kriget hittills som har gjort situationen bättre för de arma kvinnor och män som lider i Iran.
Vi var många som hoppades på, oavsett vad man tycker om den folkrättsliga grunden, att det skulle leda till förändring. Men hittills har det bara gjort att Iran har slutit sig ännu mer, att människor har det ännu jävligare och att IRGC har kopplat ett ännu starkare grepp. IRGC har dessutom lärt sig en del från tolvdagarskriget förra året för att ytterligare stärka sin militära förmåga.
Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att tro att kriget och att bomba ett land skulle leda till en långsiktig lösning. I stället måste vi naturligtvis fortsätta att sätta press. När vi talar om diplomati innebär det inte bara att man har en passiv roll eller gör uttalanden. Det handlar också om att göra precis det som vi har gjort och som vi har hört om här tidigare i kammaren.
Det handlar om att sätta press genom till exempel sanktioner mot IRGC. Jag är väldigt tacksam över att vi har haft en full uppbackning från kammaren. Jag hoppas att vi framöver kan driva på för en linje där vi verkligen värnar civilbefolkningen, sätter mer press på den iranska regimen och där Sverige kan vara med och bidra på olika sätt till konstruktiva lösningar.
Jag vill också förtydliga, i förhållande till vad Håkan Svenneling sa här, att det inte är så att vi går i USA:s ledband när vi nu försöker hjälpa till att säkerställa fri sjöfart i Hormuzsundet. Det som vi deltar i är under ledning av Frankrike och Storbritannien, bara så att vi reder ut det.
Anf. 184 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! Jag har genom denna interpellation velat lyfta fram situationen i Iran och i stort i Mellanöstern. Vi har som svenska politiker ett ansvar att stödja demokratiska krafter i Iran. Detta är jag och utrikesministern tydligt överens om.
Jag tycker att det är bra och korrekta svar som vi får från utrikesministerns sida om svensk militär trupp. Min ambition var att höja ett varnande finger utifrån historiska exempel. Detta är en fråga som vi får återkomma till. Jag är fullt införstådd med att det är det brittisk-franska initiativet som Sverige jobbar inom ramen för.
Jag har tyckt att Sverige ska vara tydligare i sin röst gentemot USA och Israel om att det här strider mot folkrättens principer. Det gäller även Iran, som också bryter mot folkrätten. Vi har också ett ansvar som svenska politiker att just stå upp för folkrätten oavsett vilken part det är som bryter mot den. Det är här som jag tycker att regeringen har varit otydlig och saktfärdig i att nå fram till den punkten.
Sverige behöver under nästa mandatperiod vara en aktör och en kämpe för fred globalt som tydligt talar klart om folkrättens principer. Det finns gott om länder i vår omvärld som gör det, till exempel vårt grannland Norge som har en mycket tydligare politik på området.
Jag hoppas att det med en rödgrön valseger skulle kunna vara möjligt att föra en utrikespolitik där vi är tydliga om folkrätten. Vi ska också ha en tydlig politik där vi inte utvisar människor tillbaka till Iran och till förtrycket i Iran. Det har vi sett exempel på under den här mandatperioden.
Jag har suttit i riksdagen i många år. Jag har inte haft något problem med att interpellera socialdemokratiska ministrar när jag har tyckt att de har haft fel om Iran. Jag kommer att under nästa mandatperiod fortsätta att kämpa när det gäller Iran. Jag är övertygad om att Sveriges riksdag kommer att göra det även utan Markus Wiechels stora engagemang.
Jag hoppas att budskapet fortsatt kommer att vara frihet för Irans alla folk. Det tycker jag ändå har varit grunden under dessa fyra år. Vi har ökat enigheten och stärkt Sveriges röst. Det leder förhoppningsvis en dag till frihet för Irans alla folk.
Anf. 185 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Herr talman! Jag glömde bort att Sverigedemokraterna inte hade möjlighet att ha ytterligare inlägg. Vi får helt enkelt fortsätta debatten här utanför kammaren.
Det är som vi redan konstaterat en mycket svår situation för dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran. Vi måste stödja dem på de sätt vi kan. Därför beslutade regeringen i februari om ett stöd på 10 miljoner kronor till människorättsförsvarare, demokratiförespråkare och andra aktörer som verkar för ökad yttrandefrihet i Iran.
Vi kommer också att fortsätta verka för att situationen för mänskliga rättigheter belyses i olika internationella forum för att EU ska fortsätta anta sanktioner mot dem som bär ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran.
Sverige stod bakom en begäran om att sammankalla en specialsession i FN:s råd för mänskliga rättigheter i våras. Det ledde också till en brådskande utredning av de pågående och nyligen begångna kränkningarna, bland annat för att kunna bidra till ansvarsutkrävande.
Så sent som i juli i år antog EU nya MR-sanktioner mot Iran, inklusive mot en domare som var direkt involverad i den bristfälliga process som ledde till att en svensk medborgare avrättades i mars. Här var Sverige naturligtvis också drivande bakom det beslutet.
Arbetet med att värna mänskliga rättigheter i Iran har aldrig varit viktigare. Sverige kommer inte att vända bort blicken. Vi kommer inte att vara tysta, utan vi kommer att fortsätta agera.
Jag vill tacka för en jätteviktig interpellation. Jag hoppas att vi under nästa mandatperiod på något sätt och i någon konstellation har möjlighet att återkomma till den här debatten.
Slutligen vill jag tacka också Markus Wiechel för debatten och för hans tid i riksdagen. Jag önskar honom varmt lycka till.
Dan, I also want to welcome you to the Swedish Parliament!
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
