Statsministerns förtroende för näringsministern
Interpellation 2009/10:131 av Björck, Patrik (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2009-11-25
- Inlämnad
- 2009-11-25
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2009-12-09
- Svar fördröjt anmält
- 2009-12-11
- Besvarad
- 2010-02-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 25 november
Interpellation
2009/10:131 Statsministerns förtroende för näringsministern
av Patrik Björck (s)
till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Näringsminister Maud Olofsson har genom sitt agerande i Vattenfallshärvan riktat fokus inte bara mot Vattenfall som företag utan också mot sin och regeringens förmåga att fullfölja sitt uppdrag på ett förtroendefullt sätt. Detta skadar naturligtvis Vattenfall som företag men också Sverige och Sveriges förmåga att agera internationellt till exempel i klimatförhandlingar, såväl pågående som kommande.
Alla de frågetecken som nu uppkommit om vad regeringen visste och inte visste, om hur regeringen styr eller saknar förmåga att styra ett stort och strategiskt viktigt bolag som Vattenfall måste till slut leda fram till att det utkrävs ansvar.
”Jag är nöjd med alla mina statsråd tills något annat sägs”, svarar statsministern på en fråga från TT med anledning av näringsminister Maud Olofssons tillkortakommanden i Vattenfallshärvan. Det kanske nu är dags att säga något annat?
Avser statsministern att vidta några åtgärder med anledning av näringsministerns hantering av Vattenfall?
Debatt
(19 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:131
Webb-tv: Statsministerns förtroende för näringsministern
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:71 Tisdagen den 9 februariProtokoll 2009/10:71 7 § Svar på interpellationerna 2009/10:131 och 133 om förtroendet för näringsministern
Protokoll från debatten
Anf. 1 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Mot bakgrund av statens ägande i Vattenfall AB har Patrik Björck och Peter Hultqvist ställt ett antal frågor i två interpellationer till statsministern. Statsministern har överlämnat interpellationerna till mig.
I samband med det strategiarbete som vi genomförde tillsammans med Vattenfalls styrelse kommunicerade jag på Vattenfalls bolagsstämma 2009 ägarens prioriteringar. Vattenfall ska fokusera på lönsamhet och konsolidering, Vattenfall ska ta en ledande roll i arbetet för att nå EU:s klimatmål 2020 och Vattenfall ska stärka och bygga sitt varumärke.
Den senaste tidens utveckling med bland annat stillastående kärnkraftverk och höga elpriser visar på behovet av ett tredje ben i elförsörjningen. Därför måste vi snabba på utbyggnaden av det förnybara för att minska otryggheten i elsystemet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Vattenfall verkar på en konkurrensutsatt marknad, och att svenska folket som ägare förväntar sig en avkastning på sitt kapital. Investeringar i förnybar energi måste vara lönsamma.
Allt detta är frågor som vi har haft i kammaren tidigare, bland annat i aktuell debatt den 20 november 2009. Det blev då tydligt att regeringen står för en affärsmässig styrning av Vattenfall där ägarna anger ramarna för verksamheten och där investeringar i olika energislag, inklusive förnybart, utgör en naturlig del för att uppnå lönsamhet. Motsatsen, som representanter för den tidigare socialdemokratiska regeringen med dess stödpartier framför, är den otydliga politiska styrning som Riksrevisionen kritiserat och som leder till målkonflikter för bolaget och utebliven nytta för svenska folket.
Anf. 2 Patrik Björck (S)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det är dock ett svar som egentligen ställer fler frågor än det svarar på.
För det första kan man fundera lite grann på det som inledningsvis står i svaret, nämligen: "Mot bakgrund av statens ägande i Vattenfall AB har Patrik Björck och Peter Hultqvist ställt ett antal frågor ." Det är helt korrekt. Men det framgår inte alls i svaret vad det är för sorts frågor vi har ställt. Vi har ställt frågor till statsministern om statsministerns förtroende för näringsministern, och vi kommer inte ens i närheten av ett svar på de frågorna. Man är tvungen att dra lite egna slutsatser om vad det kan spegla. Hur ska man läsa mellan raderna för att förstå detta svar eller icke-svar?
Om det nu är så att statsministern har överlämnat svaret på interpellationen till näringsministern kanske statsministern också har överlämnat några riktlinjer om vilket sorts förtroende han har för näringsministern. Eftersom det inte på något sätt framgår att det finns något förtroende från statsministern måste man förstå svaret antingen som att han inte har något förtroende, som att han har ett svagt förtroende eller i alla fall som att han har ett förtroende av den kapacitet och kvalitet att han inte har lust att diskutera det offentligt. Om statsministern hade haft ett verkligt förtroende för näringsministern hade han naturligtvis skickat med det i svaret.
Sedan finns det all anledning att fundera över varför statsministern inte står här själv. Att inte följa den riksdagsordning vi har är något av en tendens i dessa interpellationsdebatter. Jag har konstaterat det tidigare, och jag kan konstatera det igen: Regeringen i allmänhet och statsministern i synnerhet är inte beredd att följa de spelregler som finns och som har lagts fast i riksdagsordningen av denna kammare. Bara häromveckan konstaterades i ett enhälligt antaget betänkande från konstitutionsutskottet att interpellationer inte ska överlämnas på det sätt som nu har skett. Det kanske dock är någonting vi får lära oss att leva med, men jag vill bara ha sagt att det hade varit betydligt intressantare att få debattera detta med statsministern och få honom att svara och ta en debatt om det som har hänt.
Självklart sker detta mot bakgrund av statens ägande i Vattenfall, men i svaret verkar det inte som att det finns någon som helst komplikation; det verkar som att det inte hände någonting förra hösten. Det verkar över huvud taget inte ha uppstått några som helst problem kring statens ägande av Vattenfall, för det framkommer inte heller av interpellationssvaret. Det blir väldigt svårt att fortsätta debatten när man är tvungen att läsa mellan raderna och försöka tolka denna typ av svar.
Vi kan dock gå tillbaka, ge näringsministern en chans och hoppas att hon ändå hade en briefing med statsministern innan hon övertog svaret. Om vi återgår till de frågor som denna interpellationsdebatt faktiskt skulle gälla var frågan från min sida: "Avser statsministern att vidta några åtgärder med anledning av regeringens hantering av Vattenfall?" Peter Hultqvists frågor var: "Vilka åtgärder avser statsministern att vidta i förhållande till näringsministern med anledning av händelseutvecklingen kring det statliga bolaget Vattenfall? Har statsministern fortsatt förtroende för näringsministern?"
Det är de frågor som är ställda och som det skulle vara intressant att få svar på i denna interpellationsdebatt.
Anf. 3 Patrik Björck (S)
På grund av meningsyttringar från läktaren får jag be Patrik Björck att pausa ett ögonblick och fortsätta när det återigen är lugnt i kammaren.
Anf. 4 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Som sagt: Det som hade varit intressant att diskutera med statsministern är svaret på de frågor vi har ställt.
Låt mig också konstatera att dessa två interpellationer skrevs den 24 november, kom in till kammarkansliet senast den 25 november och hade sista svarsdag den 9 december.
Vi är snart inne i mitten av februari, och nu besvaras det. Det ger anledning att fundera över hur regeringen hanterar den här typen av interpellationsdebatter med tanke på de regler som finns.
Anf. 6 Jan Andersson (C)
Fru talman! När vi diskuterar Vattenfall och energipolitik är det oerhört lätt att bli bara svensk. Det handlar inte bara om svenskt nu för tiden. Energipolitiken är i mycket hög grad internationell. Vi har sett det bland annat i de tuffa mål som EU har satt upp - 20-20-20 - någonting som förhoppningsvis kommer att bidra mycket positivt till att lösa klimatfrågan.
De tidigare debattörerna verkar inte ha någon aning om vad som händer utanför Sverige. Det är mycket lätt att ta den svenska energimixen som exempel när vi pratar om Tyskland, Polen och andra länder. Det ser inte ut så ute i Europa. Där finns inte de tillgångar på vattenkraft som vi har i Sverige; det är mycket mer tätbefolkat än här; man har sämre förutsättningar för att producera bioenergi som i dagsläget står för en oerhört stor del av vår energiproduktion och konsumtion i Sverige.
Det kan vara intressant att få veta vad herrarna Björck och Hultqvist vill göra med Vattenfall. Socialdemokraternas tankegångar är först och främst att i världen utanför vill vi inte ha några ledningar. Hur vill de använda Vattenfall? Man säger: 5 miljarder i utdelning. Det allra mest intressanta är att man säger att Vattenfall ska till svensk basindustri leverera elkraft till Europas lägsta priser. Står Hultqvist och Björck bakom detta yttrande?
Anf. 7 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Låt mig först säga att anledningen till att jag står här och är energiminister är att jag fortfarande har statsministerns förtroende, självklart. Det är väl bra att det har gått lite tid så att ni har fått det bevisat för er.
Det är viktigt att vi får diskutera Vattenfall eftersom det är en viktig fråga för hela svenska folket. Jag tror att Socialdemokraterna har en kluven hållning till Vattenfall. Det är precis som Jan Andersson säger att ni först och främst vill att Vattenfall ska vara ett föredöme och kunna investera i förnybar energi och vara positivt på det sättet. Samtidigt tycker ni att man ska plocka ut ännu mer pengar än tidigare i engångssatsningar för att göra allehanda saker och ändå ha lägre priser till svensk basindustri.
Jag vet att ni inte är så duktiga på plus och minus, men det här går absolut inte ihop. Till det ska läggas det uppdrag som ni gav Lars G Josefsson när han tillträdde i början av 2000-talet. Vad var det han skulle göra? Ja, han skulle expandera. Det var under er tid expansionen i Europa skedde. Det var då ni köpte kärnkraft och kolkraft. Det var ni som gjorde det, och det har jag fått ta över och försöka göra någonting av.
Vilka analyser gjorde ni när ni köpte kärnkraft i Tyskland? Det gjordes inga sådana analyser. Det var då felet begicks. Det var då ni borde ha gjort en analys av vad som händer om Vattenfall äger kärnkraft i Tyskland. Men er ansvariga minister Björn Rosengren gjorde inga sådana analyser.
Det andra som ni kritiserar är kolkraftsproduktionen. Ja, det kan man kritisera. Men poängen är att det Vattenfall gör nu under vår tid är att byta ut en del av kolkraften mot bioenergi. Det är den stora omställningen. Trots att man investerar totalt sett, inte bara Vattenfall, mer i kolkraft använder man mindre kol just nu därför att man byter ut en del av kolkraften mot bioenergi. Det är det som är den gröna omställningen. Det är det som leder till att vi minskar koldioxidutsläppen.
Vattenfall måste naturligtvis vara lönsamt. Det är avkastningen, värdeförbättringen som svenska skattebetalare tittar på. Det är därför vi har sagt till bolaget att de dels måste ha en strategi som vi har jobbat med under en längre tid, dels måste kunna visa för oss hur de förbättrar varumärket, hur de förbättrar lönsamheten och ser till att de lever upp till de mål som EU har satt upp. Det kommunicerades på bolagsstämman.
Vi har tagit itu med Vattenfall till skillnad från den förra sosseregeringen. Vi har jobbat med en strategi, vi har förtydligat uppdraget, någonting som inte gjordes under er tid.
Jag förstår att många engagerar sig i Vattenfall. När ni ska diskutera Vattenfall måste era argument och krav på Vattenfall någorlunda hålla ihop, annars blir det inte trovärdigt. Ni kan inte lova guld och gröna skogar till alla. Det håller inte.
Anf. 8 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jag ska först vända mig till Jan Andersson. Jan Andersson försöker lära upp oss i global energipolitik. Jag vet inte om den här interpellationsdebatten är rätt forum för att göra det, men det är väl snällt och vänligt.
Jag skulle kunna återgälda den vänligheten med att ge Jan Andersson ett råd. Om Jan Andersson ägnar sig åt att försöka reda ut energipolitiken inom Centerpartiet kanske Jan Andersson kommer att inse att det är bättre använd tid. Det är bara ett vänligt råd.
Vad det handlar om är förtroendet för näringsministern efter den storm, det debacle och den kris vi fick uppleva i höstas. Det var när Sveriges största statsägda företag var i gungning, när svensk energipolitik var i gungning och svensk trovärdighet i energifrågor och klimatfrågor var i gungning.
Inte ett ord om detta kan man se i näringsministerns svar. Det verkar inte ha funnits några bekymmer eller några problem, och det verkar inte finnas någon som helst orsak att ifrågasätta förtroendet för näringsministern.
Det kanske inte är så konstigt, eftersom det är just näringsministern som står här, det är ett problem att man har den här strutsmentaliteten med att sticka huvudet i sanden och vägra se alla de bekymmer som alla andra ser.
Först säger näringsministern att hon inte vet någonting. Hon har bara känt till avtalet ett par veckor. Strax efteråt tvingas hon erkänna att hon har känt till det en längre tid. Oavsett vilken av de uppgifterna som är sanna borde näringsministern ha känt till avtalet långt tidigare.
Först är avtalet felaktigt. Näringsministern säger att det är helt oacceptabelt att man ska ansvara för kärnkraftsolyckor. Något sådant ska vi inte godkänna. Sedan börjar näringsministern fundera över: Går det här ihop med den politik jag står för i övrigt när det gäller kärnkraft? Hon kommer fram till: Det gör det naturligtvis inte.
Då säger näringsministern: Det är viktigt att Vattenfall tar ansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka. Det är alldeles självklart. Den ordningen skulle vi behöva ha i Sverige också.
Det är så i politiken att man kan ha olika uppfattningar. Jag har inga problem med det. Man kan ha den uppfattningen som näringsministern först ger uttryck för att det är helt oacceptabelt att kärnkraftsindustrin tar ansvar för eventuella olyckor. Man kan ha den uppfattningen.
Man kan naturligtvis också ha den lite mer rimliga uppfattningen att kärnkraftsindustrin ska ta ansvar för eventuella olyckor. Men man kan inte ha båda uppfattningarna. Det är när näringsministern har båda uppfattningarna som förtroendekrisen inträder.
Förtroendekrisen inträder inte av den ena eller den andra uppfattningen, utan det är när samma person i sig bär båda uppfattningarna. Det är då man undrar vilken uppfattning som näringsministern har.
Näringsministern kan ju inte ena dagen inte känna till någonting för att andra dagen känna till allting. Antingen är det så att näringsministern inte kände till någonting, och då får det konsekvenser och medför kritik. Eller också kände näringsministern till allting men mörkade detta, och då får det konsekvenser och medför kritik.
Det är det att näringsministern innehåller båda dessa saker i samma person som får förtroendekrisen att uppstå. Jag hade så gärna velat diskutera det med Sveriges statsminister, som är den som är ansvarig för förtroendet i regeringen.
Anf. 9 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Jag kan inte tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till även om det sker i andra länder.
Sedan sker affären med Nuon, ett kolkraftsbaserat företag, under Maud Olofssons tid som näringsminister. Hur stämmer detta överens med uttalandet från 2005? Var god förklara detta på ett tydligt och begripligt sätt.
Stämmer detta agerande också med ägardirektiven om att bidra till ekologisk omställning? Varför avvisar ni krav på att man ska utveckla och förbättra ägardirektiven, som vi från socialdemokratiskt håll lagt fram förslag om i riksdagen vid flera tillfällen?
Var det bra att köpa Nuon? Var det bra att försätta Vattenfall i ett sådant läge att man på grund av det likviditetsproblem som uppstod efter detta övervägde att sälja elnätet? Regeringens representant i Vattenfalls styrelse var med och godkände det. Men det blev så småningom inte av på grund av fackets protester och för att regeringen fick kalla fötter.
Är det någon sorts ärorik historieskrivning och någonting som Maud Olofsson har att vara stolt över? Det är viktigt att vi får det lite förtydligat och utrett. Det vi diskuterar är uppköpshungern på den internationella marknaden som Vattenfall visar och som Maud Olofsson har varit med och sanktionerat. Det handlar om köpet av det kolkraftsproducerande företaget Nuon, försöket att sälja ut Vattenfalls elnät och det ekonomiska ansvaret vid en kärnkraftsolycka i Tyskland.
Avtalet tecknades i mars 2008. Vem satt i regeringsställning då? Maud Olofsson satt i regeringsställning, men hon säger sig inte riktigt känna till det. Kännedomen kom betydligt senare. Sedan har det varit skiftande information om när den kom. Vittnar det om att man har grepp om läget?
Jag tycker inte att det är någon särskilt imponerande eller snygg meritförteckning som ger anledning för Maud Olofsson att här försöka höja rösten och i någon sorts mästrande ordalag tala om vad Socialdemokraterna tycker och vill. En hel del av detta ska redas ut i konstitutionsutskottet. Det är inte utan anledning. Det ska bli oerhört intressant att se vad som kommer ut av detta.
I stället för det virrvarr som regeringen tillsammans med Vattenfalls ledning varit med att ställa till måste fokus sättas på energieffektivisering, förnybar energi, stabila elleveranser till svensk industri och hushåll i stället för kol- och kärnkraft.
En bra sak som Thomas Östros var med och banade vägen för på sin tid var långsiktiga leveransavtal mellan Vattenfall och svensk industri. Det är något jag vet att man jobbade med inom Vattenfall. Det kan vara någonting att ägna kraften åt.
Vattenfall är ett företag som har vinstnivåer på kanske så där en 20 miljarder. Det finns resurser i detta bolag som kan användas för utvecklingsarbete och för att spetsa konkurrensen i förhållande till Fortum och Eon på elmarknaden och för att pressa ned elpriserna. Ägna kraften och tänkandet åt det i stället för den här typen av dribblande affärer på den internationella marknaden.
Slutligen kommer jag till ägandet. Maud Olofsson har sagt att det inte ska privatiseras under den innevarande mandatperioden. Folkpartiledaren Björklund har markerat att företaget bör privatiseras. Hur blir det? Vad tänker ni er i framtiden? Har ni någon linje, eller är det bristande styrning på den här strategiska punkten som gäller?
Anf. 10 Jan Andersson (C)
Fru talman! Jag ber om ursäkt om det var någon debattör som tog åt sig av det resonemang jag förde om bristande kunskap om hur den internationella energipolitiken fungerar. Det var inte meningen. Men jag fick inget svar på de frågor jag ställde. Det borde ha funnits tid att ägna tio sekunder åt det.
Hur är det med att erbjuda svensk basindustri Europas lägsta energipris? Här hör vi något helt annat. Det är långsiktiga avtal som ska tecknas. Det är helt okej. Men det är inte jämförbart med vad som sägs i de politiska pamfletterna från Socialdemokraterna. Där står det tydligt att Europas lägsta elpriser ska erbjudas. Eftersom man går ut med det vore det intressant för svenska folket att få reda på hur det ska genomföras.
Man kan ha synpunkter på hur Vattenfall ska användas, men det vore klädsamt av interpellanterna att tala om hur de avser att använda bolaget. Vattenfall ska ha extrautdelning på 5 miljarder, ligga i front när det gäller förnybar energi och dessutom ha de lägsta energipriserna. Går det ihop? Självklart går det inte att göra allt detta inom ramen för det Vattenfall vi ser i dagsläget. Man målar upp en bild som inte stämmer med verkligheten. Dessa möjligheter finns inte.
Ta nu chansen att svara! Hur ligger det till med elpriserna? Är det långsiktiga avtal eller Europas lägsta elpriser till basindustrin som gäller?
Anf. 11 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Att interpellera är en av riksdagsledamöternas möjligheter att få till stånd en diskussion och dialog med regeringens företrädare. Interpellationsinstitutet är därför en viktig demokratisk möjlighet att kontrollera regeringen i vår parlamentariska demokrati.
Det är dock uppenbart att när frågor ställs till statsministern om vilket förtroende han har för enskilda statsråd gör statsministern bedömningen att det är för pinsamt att behöva komma hit och diskutera näringsministerns anseende, eller bristande anseende, så han skickar över frågan till näringsministern. Jag kan inte se det på något annat sätt än att det är underbetyg åt Maud Olofsson från statsministerns sida.
Ingen kan begära att Maud Olofsson ska komma till kammaren och säga: Jag har hört att Fredrik Reinfeldt har förtroende för mig.
Det har hon inte sagt, och ingen begär att hon ska säga det heller.
Det är uppenbart att inte ens statsministern tycker att Maud Olofsson har handlagt frågorna om Vattenfall på ett föredömligt sätt eller till gagn och nytta - varken för staten eller för den borgerliga regeringen.
Vad gör näringsministern när statsministern skickar över frågan till henne och inte vill diskutera förtroendet för sin näringsminister? Då använder näringsministern den metod som hon har lärt sig under sina tre år i regeringsställning. Hon skjuter på interpellationssvaret tills hon hoppas att vi har glömt hennes tillkortakommanden. I november när det var som värst och Maud Olofsson var med i vartenda tv-program och på varenda tidningssida ville hon inte komma hit och ta debatten. Hon hoppades att jul, nyår, snö och kyla skulle få oss att glömma bort henne. Men så lätt går det inte, Maud Olofsson. Dina tillkortakommanden när det gäller hanteringen av Vattenfall finns kvar.
Det kan man diskutera i sak hur mycket som helst, men nu gällde frågan om statsministern har förtroende för sin näringsminister. Det svaret får vi aldrig.
Det är märkligt att statsministern smiter och att även Maud Olofsson försöker smita ifrån debatten genom att komma hit två tre månader senare. Det är inte första gången Maud Olofsson gör så här. I en mängd interpellationer har det tagit två tre månader innan Maud Olofsson svarar. Om en stund har jag en egen interpellationsdebatt med Maud Olofsson. Den försökte hon också skjuta fram ett par månader. Efter min reaktion blir den dock av i någorlunda rimlig tid.
Interpellationsinstrumentet är alltså en möjlighet för oss i oppositionen att ställa frågor till statsråden och få en debatt med dem. Statsråden har dock försvarsadvokater i sina partigrupper. Jan Andersson är en sådan. Han går upp och ställer frågor till dem som han tror är blivande statsråd, nämligen Peter Hultqvist och Patrik Björck. Så måste det uppfattas. Han ställde inga frågor till statsrådet. Han kanske är van att inte få några svar av Maud Olofsson, så han tyckte det var meningslöst att ställa frågor till henne.
Att statsrådet väntar så länge med att svara på frågorna i förhoppning att debatten ska ha klingat av och dessutom skickar upp företrädare för den egna partigruppen för att ställa frågor till dem som har rätt och möjlighet att interpellera är ett sätt att förminska interpellationsinstitutet.
Man kan undra om försvarsadvokaterna är så bra för statsrådet. Jag är inte säker på att motanfall är så begåvat. Det blir bara en bekräftelse på att det inte fanns något i sak att säga om statsministerns förtroende för näringsministern. Statsministern undvek att komma hit, och näringsministern hade själv inget besked att lämna.
Anf. 12 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Det finns ett ordspråk som lyder: Man ska inte kasta sten i glashus. Det kan vara på sin plats att påminna om det i dag.
Det är inte första gången Vattenfall diskuteras i kammaren. En åhörare utifrån skulle kunna få intrycket att allt som inträffat har inträffat de senaste tre åren. Ingenting kan dock vara mer fel än det.
Den process som Vattenfall befinner sig i har i själva verket pågått i åtminstone 13 års tid. Den som har intresse och tid kan gå tillbaka och titta på årsredovisningar från Vattenfall. Då finner man att redan 1996 var Vattenfalls vision att bli den ledande energispelaren på den europeiska marknaden. Denna vision, fru talman, har funnits med i varje årsredovisning från Vattenfall. Det är det uppdrag som Vattenfall har fått. Det är det uppdrag som Vattenfalls ledning har formulerat och som har blivit sanktionerat inte bara av en utan av åtminstone fem socialdemokratiska näringsministrar, Jörgen Andersson, Anders Sundström, Björn Rosengren, Thomas Östros och Leif Pagrotsky. Ingen har sagt ett ljud.
Det var under regeringen Persson som Vattenfalls stora expansion tog fart. I stort sett alla förvärv som Vattenfall har gjort gjordes under socialdemokratisk regeringstid, undantaget förvärvet av Nuon. Det sades inte ett knyst om detta i kammaren.
Det var under regeringen Perssons tid som Riksrevisionen utformade sin riktigt starka kritik mot regeringen för att regeringen inte hade skickat direktiv till Vattenfalls ledning om att man också skulle leva upp till det energipolitiska ansvar som riksdagen hade formulerat. Regeringen slingrade sig, och det var först efter att ansvarigt statsråd blivit prickad i KU som det kom ett tillägg till ägardirektivet.
Det var under den socialdemokratiska regeringen som elmarknaden avreglerades. Det gav Vattenfall de spelregler som man har spelat efter.
Under socialdemokratisk regeringstid tog man också tacksamt emot alla de vinster som Vattenfall skapade - utan ett uns av kritik mot Vattenfall.
Så några ord om elnätet. När det gäller en separation av elnät från Vattenfall kan man naturligtvis ha kommersiella synpunkter på detta, men det finns också ett EU-direktiv i botten. Det är ett direktiv som utgår från att man diskuterar en separation av näten från producenterna - inte för att skapa elände på marknaden utan för att få till stånd en bättre konkurrens.
Jag har inte en aning om vad som pågår i Vattenfalls ledning, men jag skulle kunna tänka mig att det kanske fanns den typen av resonemang i bakgrunden när man funderade över elnäten.
Slutligen, de långsiktiga leveransavtal som socialdemokraterna efterlyser finns redan. Faktum är att om ni pratar med Vattenfalls representant kommer ni att finna att en stor del av den el som Vattenfall producerar säljs just via långsiktiga avtal.
Jag har fått i uppdrag att ställa en fråga, och det ska jag inte göra till Socialdemokraterna utan till Maud Olofsson. Visionen att Vattenfall ska vara en ledande spelare på den europeiska marknaden, är det en vision som regeringens företrädare i dessa frågor tycker är lämplig att Vattenfall även framgent ska verka för?
Anf. 13 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag kan instämma i de inlägg som har gjorts av Jan Andersson och Anne-Marie Pålsson, som också ställde en fråga till näringsministern. Försvarsadvokaten Bosse Ringholm värnar interpellationsinstrumentet och debatten. Det är givetvis bra. Men det ska bara ske i en riktning, från oppositionen till statsrådet. Några andra ska inte delta; då blir det jobbigt.
Bosse Ringholm recenserar sina kollegers begåvning. Jag ska inte recensera Bosse Ringholms.
Det är högt i tak i riksdagen och man kan göra korta interpellationer om det mesta. Anser regeringen sig ha stöd för sin politik i riksdagen, kanske Patrik Björck snart interpellerar om. Eller, som han nu har gjort och fått godkänt: Har statsministern förtroende för den regering han leder?
Det ger interpellationsrätten nya dimensioner för oss riksdagsledamöter. Skulle mot förmodan en rödgrön regering komma öppnar sig intressanta möjligheter, till exempel för mig, att interpellera en kommande statsminister om hennes förtroende för till exempel försvarsminister Lars Ohly. Jag ska inte prata mer om det.
Statliga bolag är givetvis väl värda att diskutera. Vattenfall är ett jättestort statligt bolag som, under den tidigare socialdemokratiska regeringen, för väldiga belopp, för skattebetalarnas pengar, köpte in sig i kol- och kärnkraftverk i Tyskland.
Detta arv från Socialdemokraternas regeringstid får vi leva med. Ett jättestort energibolags kurs kan man inte svänga om hur som helst. Man måste faktiskt hantera skattebetalarnas pengar ansvarsfullt. Det vet vi att alliansregeringen och näringsminister Maud Olofsson verkligen gör. Men gjorde regeringen Persson och statsrådet Björn Rosengren det? Det kunde vara värt en debatt.
Jag antar att Patrik Björck och Peter Hultqvist i så fall skulle vara mycket kritiska eftersom man uppenbarligen inte gillar vare sig utländsk kärnkraft eller utländsk kolkraft.
Anf. 14 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Låt mig först säga att det här inte är den första debatt om Vattenfall som jag har här i riksdagen. Bosse Ringholm har möjligen inte så stor närvaro att han upptäcker allt. Jag har haft en mängd interpellationsdebatter och särskilda debatter och varit i näringsutskottet. Det må vara en före detta finansminister förlåtet att han inte är så aktiv i riksdagen.
Jag håller med om det som Anne-Marie Pålsson säger när det gäller Vattenfall. Det är en viktig del. Det var en strategi från den förra regeringen att man skulle göra Vattenfall till ett stort europeiskt kraftbolag. Precis som Jan Andersson sade ser det ut på ett visst sätt på den europeiska marknaden.
Försök inte smita ifrån det ansvaret. Det tycker jag är det viktigaste. Att kritisera det som händer här och nu har ni givetvis rätt att göra, men stå för det ni gjorde själva. Det var under er tid som ni köpte både kolkraft och kärnkraft i Tyskland.
Varför gjorde ni ingen analys av köpet av kärnkraft i Tyskland? Lagstiftningen var ju på plats. Varför gjorde ni ingen analys? Det är det mest intressanta att veta nu när ni har sådana höga brösttoner om vad som har hänt och inte hänt när det gäller mitt ansvar.
Mitt agerande kommer att granskas i KU. Jag ser fram emot den granskningen. Jag har ingenting att dölja.
Man kan verkligen fråga: Varför gjorde ni ingen analys? Ni visste hur den tyska lagstiftningen såg ut.
Det är viktigt att ha en strategi för Vattenfall också långsiktigt. Det är ett stort bolag med stora värden. Många är beroende av det. Det är naturligtvis viktigt att man jobbar långsiktigt för att tydliggöra strategin.
Vi har sagt att bättre lönsamhet är en viktig del i detta. Det duger inte att förlora 7 miljarder på kärnkraft i Tyskland. Det duger inte att kärnkraftverk i Sverige står stilla när vi har kalla vintrar.
Man måste förbättra varumärket om man ska delta i omställningen till det hållbara.
Som svar till Anne-Marie Pålsson säger jag: Det är självklart att Vattenfall, precis som alla andra kraftbolag, ska bidra till 20-20-20-målet. Kraftbolagen i Europa, inte bara Vattenfall, måste se att det är de politiska ambitioner vi har. De måste samtidigt se att det är marknadsmässiga investeringar.
De investeringar som Vattenfall nu gör i vindkraft och annat är marknadsmässiga investeringar, men det är också förnybart. Den begränsning som fanns tidigare var att man sade att detta bara skulle ske i Sverige fastän man var ett europeiskt bolag.
Svensk energipolitik är i gungning, säger man.
Det är det sista det är. Är det någonting som är tydligt och klart så är det svensk energipolitik just nu. Jag kan meddela kammaren att det aldrig någonsin har gjorts så stora investeringar i vindkraft i Sverige som nu - det är all time high.
Det innebär att vi äntligen får ett tredje ben i vår svenska elförsörjning. Vi har inte bara kärnkraft och vattenkraft utan också bioenergi. Vi får också vindkraft. Det gör att vi ökar tryggheten på marknaden. Det är det som händer nu.
Vi har äntligen ett mål för energieffektivisering som är det andra sättet att trygga energiförsörjningen. Vi har aldrig haft ett sådant mål förut. Vi fördubblar anslagen till energieffektiviseringen.
Vi har rekordhöga investeringar i elnät. Om vi ska öka produktionen måste vi öka funktionen i våra elnät. Vi har aldrig haft så höga investeringar i elnät som nu.
Vi har en väl fungerande marknad. Det har händelserna i december visat. Det är höga priser när det är brist, och priserna sjunker när efterfrågan är lägre.
Det enda vi behöver är att få mer timvis mätning så att människor ännu tydligare kan ändra sin konsumtion efter priserna. I övrigt har vi en mycket bra situation på den svenska energimarknaden.
Anf. 15 Patrik Björck (S)
Fru talman! Bosse Ringholm sade absolut inte att inga andra får delta i debatten, Staffan Danielsson, men det är meningslöst att ställa frågor till någon annan än statsrådet. Självklart får alla delta i debatten. Det är ingen som har tyckt något annat.
Anne-Marie Pålsson säger att man inte ska kasta sten när man sitter i glashus, och sedan vräker hon stenar omkring sig i glashuset och säger att allt är regeringen Perssons fel. Den här debatten handlar inte om regeringen Perssons eventuella fel, utan om bristen på förtroende för näringsministern.
Om jag återgår till det som interpellationen handlar om måste jag fråga: Vad ville ägarna? Vad ville regeringen? Vad ville näringsministern?
Jag har sagt att vi kan ha respekt för att man vill teckna den typ av kontrakt som man gjorde när man övertog dotterbolaget i Tyskland och därmed tog det fulla ansvaret. Sedan kan man säga: Detta vill vi. Vi gjorde det och vi tyckte att det var bra.
Eller också säger man: Vi vill inte göra detta, och så gör man det inte.
Visst kan man ha olika uppfattningar om kolkraft och kärnkraft, men det är inte det debatten handlar om. Den handlar om att vi inte vet vad ägarna ville. Vi vet inte vad regeringen ville. Vi vet inte vad näringsministern ville. Än visste inte näringsministern vad som hände, än visste näringsministern det. Än gillade näringsministern det som hände, än ogillade hon det.
Det är det som debatten handlar om just nu - förtroendet för regeringen och för näringsministern.
Som Bosse Ringholm säger kommer väl aldrig den ursprungliga frågan att få något svar, nämligen om statsministerns eventuella förtroende eller misstroende för näringsministern.
Det är nu en sista chans att ställa frågan: Fanns det några som helst problem med det som hände i höstas med företaget Vattenfall? Det verkar på näringsministern som om det var fullständigt problemfritt. Det hände ingenting i höstas.
Om det inte fanns några som helst problem med det som hände med företaget Vattenfall i höstas, varför tvingades vd:n att avgå?
Anf. 16 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Maud Olofsson ger bilden av att svensk energipolitik är så oerhört stabil. Är ni överens om det inom Centern? Har du en enig riksdagsgrupp bakom dig när det gäller de här frågorna? Bilden utåt är annorlunda i dag. Jag vill erinra om sprickorna i muren och fasaden.
Vi kan ställa köpet av Nuon i relation till Maud Olofssons eget uttalande: Jag kan inte tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till, även om den sker i andra länder.
Hur hänger Nuonaffären ihop med det uttalandet? Är det uttalandet inte något värt? Ska vi glömma det? Ministern kanske skulle reda ut den frågan.
Är Nuonaffären ekonomiskt försvarbar? Är det rimligt att hamna i en sådan situation med Vattenfall att man överväger att sälja elnätet för att klara ut de ekonomiska problem som är en av följdverkningarna? Är det rimligt?
Sedan sitter statens representant med och godkänner denna inriktning. Sedan backar man när det blir lite för hett i den allmänna debatten.
Debatten här handlar om följande: Sköter regeringen detta på ett bra sätt? Det enda som ni har att komma med är att skylla på Göran Persson. Det tycker jag är dåligt.
När det gäller avtalet kring kärnkraften, olyckorna och skadeståndsansvar kan man på Vattenfalls egen hemsida läsa följande: Det finns dessutom möjlighet att säga upp avtalet när som helst, och därmed stannar ansvaret i Tyskland.
Är det då inte bara att se till att det blir uppsagt, så att man blir fri när det gäller denna problematik och så att vi inte behöver diskutera denna fråga, i stället för att bara skylla på Socialdemokraterna?
Det var under er period - i mars 2008 - som detta gjordes klart. Sedan har ni haft en massa tid på er att reda ut vad som egentligen har hänt och bli informerade i efterhand.
Men gör som det står på Vattenfalls hemsida så att detta blir uppklarat.
Anf. 17 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Huvudfrågan i denna debatt är om statsministern har förtroende för sin näringsminister. Svaret på den frågan lär vi inte få eftersom statsministern inte vill komma hit utan i stället skickar sin näringsminister. Hon fick inte med en liten lapp där det står: Jag har förtroende för dig.
Hur ska vi tolka det? Ska vi tolka det som att han inte har något förtroende för Maud Olofsson, eller på vilket sätt ska vi tolka det, Maud Olofsson?
Maud Olofsson har över huvud taget inte berört själva huvudfrågan i debatten. Det tycker jag är att lite grann missfirma interpellationsinstitutets roll. Vi som opposition har rätt att ställa frågor. Statsråden ska svara.
Jag förstår att det ibland är obekvämt att svara, Maud Olofsson, och att det inte är så kul att svara på frågan om statsministern har förtroende för näringsministern efter det som hände under hösten.
Jag vet att Maud Olofsson har haft många debatter om Vattenfall i kammaren. Det är inte det som det handlar om. Det handlar om att när striden och stormen var som värst och näringsministern var som mest ifrågasatt för sitt nonchalanta och okunniga sätt och sitt sätt att med halvsanningar försöka komma undan Vattenfalldiskussionen i höstas lämnade hon inte sitt svar här i kammaren. Hon väntade till januari-februari, en lång tid, med att lämna svaret. Det är väl ett uttryck för att Maud Olofsson kände sig minst sagt pressad och kände att argumentationen helt enkelt inte höll? Därför sköt hon argumentationen så långt framför sig som hon kunde.
Men vi kommer att få leva med situationen att vi aldrig kommer att få svaret på frågan vad statsministern tyckte om Maud Olofssons sätt att hantera Vattenfall hösten 2009. Väljarna kanske kan ge ett svar på frågan i höst. Då kanske Jan Andersson och andra i fortsättningen kan få komma hit och ställa interpellationer till socialdemokratiska statsråd som kanske ger svar på frågorna.
Anf. 18 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Många av debattörerna har påpekat att diskussionen handlar om statsministerns förtroende för Maud Olofsson och inte om Vattenfall. Det är likväl egendomligt därför att frågan har sitt ursprung i Vattenfall. Från interpellanternas sida - kanske inte från min sida - har inläggen också kommit att baseras på Vattenfall. Därför är det ganska naturligt att man pratar om Vattenfall.
När vi pratar om Vattenfall tror jag att det är viktigt att påpeka att vi inte pratar om ett politiskt parti eller om politiska relationer. Vi pratar om ett mycket stort företag som styrs av helt andra förutsättningar än politiken. I ekonomi råder avtal, ofta med långsiktig innebörd. Avtal ska hållas, och den som inte håller avtal riskerar att bli stämd inför en domstol. I politik gäller löften som kan brytas när som helst.
Att då prata om Vattenfall kan man inte göra med mindre än att man faktiskt också ser till historien. Vad är det som har hänt i det förflutna, och på vilket sätt kommer det som har hänt tidigare att påverka dagens situation? Det går inte att komma undan detta.
Mitt inlägg här handlar om att den gamla regeringen har en mycket stark ställning i fråga om detta och aktivt har bidragit till att vi har hamnat i den situation som vi i dag är i.
Jag ska egentligen inte kommentera själva frågan till Maud Olofsson, men jag kan inte låta bli. Har statsministern förtroende för Maud Olofsson? Den frågan ska Maud Olofsson själv svara på. Det är klart att hon inte har någon lust att recensera sig själv. Det skulle inte jag heller vilja göra.
Anf. 19 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Bosse Ringholm kåserade lite i talarstolen om att det är att missbruka interpellationsinstrumentet att statsministern inte regelbundet i riksdagen deklarerar att han har förtroende för sin regering. Detta var den ungefärliga analysen.
Är det i så fall inte snarare tvärtom? Behöver vi som kan statskunskap och landets konstitution verkligen i riksdagen fråga om statsministern har förtroende för den regering som han leder?
Anf. 20 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Jag kunde inte själv ha sagt detta bättre än Staffan Danielsson. Bara det faktum att jag är här - det ogillas naturligtvis av oppositionen - visar väl att statsministern ändå har förtroende för mig? Jag förstår att ni inte tycker det, men statsministern tycker det.
Det är bra att vi får diskutera Vattenfall, men jag tror också att det är viktigt att vi håller huvudet kallt och ser vilket Vattenfall som vi äger i dag. Det är inte ett nationellt bolag som bara verkar på den svenska marknaden, utan det är ett internationellt och globalt företag som inte minst den socialdemokratiska regeringen har skapat. Det är på den marknaden som man verkar. Då är det viktigt att man förtydligar det uppdraget.
Det är också anledningen till att jag har dragit i gång det strategiarbete som vi nu är i slutet av. Detta strategiarbete tydliggjordes på stämman i våras då vi talade om för ägarna vad de skulle göra. Ägarna var tydliga. Ledningen uppfattade detta, och styrelsen uppfattade detta. Det är bara socialdemokratiska riksdagsledamöter som inte har uppfattat detta. Men det kan jag inte göra någonting åt, för det tror jag inte har med förståndet utan med viljan att göra.
Det är viktigt att säga att man inte kan önska sig allt möjligt av Vattenfall. Om man vill ha ett värdeskapande kan man inte som ni säga att Vattenfall ska subventionera och ha Europas lägsta elpriser, att man ska vara bäst på att investera i det förnybara och dessutom öka avkastningen så att mer pengar kan tas ut från företaget. Detta går inte ihop. Bosse Ringholm som är före detta finansminister, som jag hoppas kan räkna plus och minus, måste se att detta inte håller.
Det är klart att vi ska styra Vattenfall på ett tydligt sätt.
Jag kan konstatera att jag inte har fått något svar på varför ni inte gjorde någon analys av den kärnkraft som ni köpte i Tyskland. Varför gjorde ni inte någon sådan analys? Det var först när man gjorde denna förändring i bolaget som det blev väldigt tydligt för er att detta ansvarsgenombrott fanns. Björn Rosengren måste förklara varför denna analys inte gjordes. Jag hoppas att han kommer till konstitutionsutskottet för att förklara detta.
Jag tackar för det engagemang som man har för Vattenfall. Det är inte första gången och säkert inte den sista gången som vi får diskutera detta. Men jag tror att vi alla måste försöka anstränga oss för att se till att vår argumentering håller. Det hoppas jag att oppositionen också känner framöver.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.