Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Samsjuklighet

Interpellation 2025/26:407 av Eva Lindh (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2026-03-23
Överlämnad
2026-03-24
Anmäld
2026-03-25
Svarsdatum
2026-04-13
Besvarad
2026-04-13
Sista svarsdatum
2026-04-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Samsjuklighet(pdf, 86 KB)

Interpellationen

till Socialminister Jakob Forssmed (KD)

 

Människor med samsjuklighet – psykisk ohälsa i kombination med beroende – är en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. I dag möter de ett splittrat system där ansvar och huvudmannaskap är otydligt och där vården alltför ofta brister i samordning. Det var mot denna bakgrund som Samsjuklighetsutredningen tillsattes, med uppdrag att föreslå ett sammanhållet ansvar och en mer personcentrerad och långsiktig vård.

Utredningen presenterades 2023 och fick ett brett stöd från professioner, forskare, brukarorganisationer och många huvudmän. Trots det har regeringen låtit nästan hela mandatperioden gå innan man helt nyligen presenterade ett förslag till en lagändring som möjliggör samordning.

Under tiden fortsätter personer med samsjuklighet att bollas mellan psykiatri och beroendevård. Kommuner och regioner saknar tydliga mandat, och bristande ansvarsfördelning försvårar samverkan. Konsekvenserna blir att människor faller mellan stolarna, skrivs ut för tidigt eller inte får rätt insatser alls.

Mot denna bakgrund vill jag fråga socialminister Jakob Forssmed:

 

  1. Hur ser tidsplanen ut för genomförandet av samsjuklighetsreformen?
  2. Avser ministern och regeringen att genomföra de bärande förslagen från Samsjuklighetsutredningen om ett samlat huvudmannaskap och ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården?
  3. Hur avser ministern att säkerställa att ny lagstiftning för en mer enhetlig och sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och psykiatriska tillstånd genomförs enligt intentionerna i utredningen?
  4. Vilka åtgärder kommer ministern att vidta för att säkerställa att människor med samsjuklighet inte fortsatt faller mellan stolarna i väntan på reformen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2025/26:407, Samsjuklighet

Interpellationsdebatt 2025/26:407

Webb-tv: Samsjuklighet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Jakob Forssmed (KD)
Anf. 88 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig hur tidsplanen ser ut för genomförandet av samsjuklighetsreformen och om jag och regeringen avser att genomföra de bärande förslagen från Samsjuklighetsutredningen om ett samlat huvudmannaskap och ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Eva Lindh har också frågat mig hur jag avser att säkerställa att ny lagstiftning för en mer enhetlig och sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och psykiatriska tillstånd genomförs enligt intentionerna i utredningen samt vilka åtgärder jag kommer att vidta för att säkerställa att människor med samsjuklighet inte fortsatt faller mellan stolarna i väntan på reformen.

Jag vill inledningsvis tacka Eva Lindh för att ledamoten uppmärksammar personer med samsjuklighet. Under alldeles för lång tid har vården brustit när det gäller dessa personer och deras närstående. Det är också därför jag och regeringen valt att prioritera denna fråga högt i vårt arbete och nu genomför historiskt stora satsningar på både psykiatrin och beroendevården.

Den 26 februari beslutade regeringen om lagrådsremissen En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd. Förslagen i lagrådsremissen bygger på Samsjuklighetsutredningens betänkanden (SOU 2021:93 och SOU 2023:5). Genom lagrådsremissens förslag tydliggörs och stärks regionernas huvudmannaskap och ansvar för vården av personer med samsjuklighet i form av skadligt bruk eller beroende och psykisk ohälsa. Ansvaret mellan kommuner och regioner tydliggörs också. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2027.

Regeringen avser att med finansiering stimulera föreslagna lagändringar. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) aviserades att 400 miljoner kronor per år under åren 2027–2031 ska tillföras kommuner och regioner i detta syfte. Vidare avsätts för innevarande år 50 miljoner kronor för myndighetsuppdrag eller andra insatser för att stödja huvudmännen i genomförandet av reformen. Av dessa medel har regeringen redan beslutat att ge 35 miljoner kronor till Socialstyrelsen för ett uppdrag som handlar om att stödja genomförandet av reformen (S2026/00382).

Förslagen i lagrådsremissen kan förväntas innebära att regionerna tar ansvar för de insatser som utgör hälso- och sjukvård och som kommunerna tidigare i praktiken har tagit ett stort ansvar för. Regeringen gör därför bedömningen att det behöver göras en generell omfördelning av resurser från kommuner till regioner inom ramen för de generella statsbidragen vid ikraftträdandet av bestämmelserna. Regeringen avser att återkomma i frågan om beräkningar för denna omfördelning av medel men vill understryka att det totalt sett, genom satsningen på 400 miljoner per år, tillförs resurser utöver den kommande omfördelningen.

Regeringen har utöver det som nu nämnts också gjort en historisk satsning på vuxenpsykiatrin för att möta det växande behovet av psykiatrisk vård. I budgetpropositionen för 2026 avsätts 1,5 miljarder kronor med fokus på att öka vårdkapaciteteten i vuxenpsykiatrin.

Staten har vidare sedan 2024 genom överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, fördelat medel för att utveckla insatser för personer med komplexa behov, med särskilt fokus på samsjuklighet. För 2026 avsätter regeringen 600 miljoner kronor till kommunerna och regionerna för detta ändamål.

Regeringen har även i juni 2025 gett i uppdrag till flera nationella myndigheter att ta fram en nationell plan för en förbättrad beroendevård (S2025/01284).

Alla nu nämnda insatser är viktiga för att möjliggöra reformen och för att de som behöver stöd och hjälp, både för sitt skadliga bruk och beroende och för sin psykiska ohälsa, verkligen ska få det.

Eva Lindh (S)
Anf. 89 Eva Lindh (S)

Herr talman! Människor med det som vi kallar för samsjuklighet, alltså psykisk ohälsa i kombination med beroende, tillhör de mest utsatta i samhället. De möter i dag inte en sammanhållen vård. De möter ett system som är splittrat och otydligt och som inte ger den vård som behövs.

Jag har själv i ganska många år verkat som socialarbetare och sett vad som händer när ansvaret är oklart. Människor bollas mellan psykiatri och beroendevård. Ingen tar helhetsansvar, och till slut faller dessa människor mellan de så kallade stolarna. Vi har system som inte fungerar bra när människor har flera olika svårigheter att tampas med.

Den utredning som den S-ledda regeringen tillsatte visade just detta: Ansvaret är splittrat. Tvångsvården handlar mer om omhändertagande än om behandling. Det saknas en fungerande länk mellan vård före, under och efter insatser. Och det får konsekvenser. Människor skrivs ut utan stöd, och många återfaller tyvärr. Jag har träffat ganska många nyligen, faktiskt – en del som jag har mött i mitt yrke och en del som jag har vuxit upp med – som har både psykiska utmaningar och beroende. De berättar hur det ser ut och att de oroar sig.

Vi kan ibland tro att alla människor inte hänger med i politiken. Men de hänger med. De vet att det har gjorts en utredning, och de frågar också efter detta.

Vård för den här gruppen kräver något helt annat än det vi ser i dag. Det kräver en sammanhållen vårdkedja, en personcentrerad vård och ett tydligt ansvar där hälso- och sjukvården kliver fram.

Detta var ju inte kontroversiellt. Det har heller inte varit kontroversiellt. Tvärtom är vi många som har sett detta. Utredningen fick ett ovanligt brett stöd från professioner, från forskare, från brukarorganisationer och från huvudmän.

Men anledningen till min fråga, förutom det uppenbara intresset för detta och att jag verkligen vill se att det händer nånting positivt för den här gruppen, är att det för varje dag som går är ytterligare en person som inte får ett sammanhållet stöd.

Eftersom utredningen ju var klar redan för en tid sedan och det ännu inte har hänt någonting är det för mig viktigt att ställa frågan: Vad händer? Socialministern har ju nämnt de frågor jag har ställt: Vad finns det för tidsplan, och vad kommer att hända?

Under den tid som har gått har verkligheten fortsatt som förut. Människor har fortsatt att bollas runt. Anhöriga har fortsatt att bära ett orimligt ansvar, och verksamheter har fortsatt att arbeta i ett system som motverkar dem.

Mina frågor gäller dels vad som händer och hur tidsplanen ser ut – jag har läst en del, men det finns ju en möjlighet att utveckla detta i svaret – dels vad som kommer att hända framöver. Vad händer med finansieringen?

En del av den kritik som har kommit handlar ju om att det är orimligt. Finansieringen är orimlig när det handlar om att genomföra en så stor systemförändring. Hur ska vi fördela om pengar mellan kommuner och regioner?

Jakob Forssmed (KD)
Anf. 90 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Tack, Eva Lindh, för interpellationen och för möjligheten att samtala om de här viktiga frågorna!

Det är få saker som engagerar mig mer än de brister vi ser i den svenska psykiatrin när det handlar om personer som hamnar i ett slags ingenmansland där de inte får hjälp. Vart man än vänder sig uppfattar man att man hamnar fel. Samsjuklighetsproblematiken är en central del i detta.

Därför är det så angeläget att reformera i de här delarna, både när det gäller samsjuklighet – alltså personer som har både skadligt bruk eller beroende och en psykiatrisk problematik – och när det gäller att se till att regionerna tar det ansvar som de faktiskt redan har för att ge en samordnad vård och behandling av dessa personer. Man ska inte ska behöva bollas runt mellan olika instanser i regionen eller mellan kommun och region.

Detta är väldigt angeläget. Därför vill jag också be ledamoten att vara lite noggrann med orden när hon säger att ingenting har hänt. Vi har ju just lagt fram en lagrådsremiss där vi tydliggör regionernas ansvar. Vi lägger fram en lagstiftning med krav på regioner och kommuner att samverka kring stöd och vårdverksamhet som riktar sig till de mest utsatta och sköra personerna. Det är otroligt angeläget att göra detta.

Vi kommer dessutom under fem år att tillskjuta medel för att det hela ska fungera i verkligheten och för att vi också ska kunna göra en del ambitionshöjningar. Vi har också beslutat om ett stort uppdrag till Socialstyrelsen för att hjälpa kommuner och regioner att göra de avvägningar som behövs: Vem ska göra vad när vi rullar ut den här reformen i praktiken, ute i verksamheterna? Vi får inte på nytt hamna i ett läge där vi genomför en reform som leder till nya problem för de här personerna. Det måste faktiskt finnas förutsättningar för detta att fungera i praktiken. Det är oerhört angeläget att vi lyckas med den uppgiften.

Nu kommer lagstiftning på plats. Nu tydliggörs ansvaret: Det är regionerna som har ansvaret både för en samordnad vård inom regionerna och också för vård och behandling både av beroendeproblematiken och av övrig psykiatrisk problematik.

Vi lagstiftar också om en samordnad vård- och stödverksamhet, där vi säkerställer att de mest utsatta inte hamnar i ett ingenmansland eller mellan stolarna. Det får inte bli på det sätt som det har varit under lång tid. För det har inte varit värdigt. Det har varit djupt ovärdigt och djupt problematiskt.

Jag vet att många personer, både de som själva är drabbade och deras anhöriga, har slitit och släpat för att få en rimlig ordning på detta. Nu försöker vi att åstadkomma det. Jag är väldigt glad för att vi nu har kommit så här långt. Vi ska ta det här hela vägen in i mål, så att vi ger personer en möjlighet till ett bättre liv.

Eva Lindh (S)
Anf. 91 Eva Lindh (S)

Herr talman! Ja, man ska vara noga med ord. Jag sa att ingenting hände under ganska lång tid. Det är min bedömning, och det är också många andras bedömning. Det fanns en utredning som var färdig. Den var ute på remiss för ganska lång tid sedan.

Även om socialministern säger att han har ett stort engagemang har ändå en lång del av mandatperioden gått utan att det har lagts fram något tydligt förslag. Det är alltså inte bara jag som har undrat över detta. Det är mot bakgrund av detta som jag sa att inget har hänt under en tid.

Nu har det presenterats ett förslag. Men det är inte särskilt tydligt vad det exakt kommer att innebära. Det måste ändå socialministern erkänna. Det finns inget tydligt förslag om hur pengar ska omfördelas. Socialministern säger att det kommer att göras, men han säger inte tydligt hur. Det är inte heller tydligt exakt hur det hela ska ske, för man har tillsatt en ny person som ska leda arbetet. Detta har jag full förståelse för, för det är en jättestor systemförändring. Men socialministern måste förstå att det är många som undrar vad som har hänt under mandatperioden.

Detta handlar ju om människor. Behovet har varit akut under en lång tid, och därför krävs det också politiska prioriteringar. Jag ställer mina frågor för att det finns en risk för att vi gör samma misstag igen om vi inte tillsammans granskar vad som sker med den här patientgruppen.

Även om dessa grupper, som är de mest utsatta i vårt samhälle, har ett stort intresse för vad som sker i politiken är de inte lika aktiva när det gäller att ta kontakt eller ropa efter hjälp eller stöd. Därför måste vi vara noggranna med att se efter var prioriteringarna behövs allra bäst. Det här är en grupp som verkligen behöver prioriteringar.

En av de största frustrationerna för socialarbetare är just när man möter människor med flera olika svårigheter och problem. Då tenderar man nämligen att inte vara så tydlig med vem som tar huvudansvaret. Här hamnar man dessutom mellan två olika system, och det är inte alltid så lätt. Här behövs det verkligen mer samordning och mer tydlighet samt den systemförändring som utredningen föreslog.

Det bra med detta är att vi ändå verkar vara eniga om vad det är som behövs. Det är alltid bra; det är liksom en bra start. Socialministern säger att han har ett stort engagemang för människor med psykisk ohälsa, svårigheter och beroende. Jag misstror honom inte på något sätt, men vi vet hur situationen i psykiatrin ser ut just nu. Det finns en risk. Till exempel behöver kompetensen höjas. Det är redan nu tufft i psykiatrin på olika håll i vårt land. Bedömer socialministern att det behövs några kompetensförstärkningar eller andra insatser för att det här verkligen ska bli en bra och lyckad förändring?

Jakob Forssmed (KD)
Anf. 92 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Psykiatrins behov är mycket stora. Det är därför som den här regeringen nu genomför historiska och unikt stora satsningar på psykiatrin. Ingen annan regering har någonsin varit i närheten av att anslå de medel till psykiatrin som vi nu gör. Psykiatrin har under en alldeles för lång tid fått se nedskärningar. Platser har försvunnit. Kapaciteten har minskat trots att behoven har ökat. Det är ohållbart i det skede vi är i och med de behov som finns. Det är därför vi nu tillskjuter 1 ½ miljard för att skapa fler platser i psykiatrin och fler platser för självvald inläggning samt för att öka möjligheten att bygga ut kapaciteten.

Vi gör nu detta i en flerårig satsning. Det är otroligt angeläget med tanke på de behov som finns. Det handlar naturligtvis också om möjligheterna för en sådan här reform att fungera på ett bra sätt i praktiken.

Jag är också glad för att vi under fem år tillskjuter särskilda extra medel för att se till att vi faktiskt klarar att genomföra en samsjuklighetsreform på ett bra sätt och att stimulera det som behövs i termer av kompetensförsörjning och kompetensutveckling på ett bra sätt.

Varför har det tagit lite tid? Jo, därför att den här utredningen delvis behövde kompletteras mot bakgrund av de remissynpunkter som kom in. Detta tror jag att Eva Lindh, som har studerat remissutfallet, håller med om. Vi tillsatte därför en delegation just för att jobba fram den här lagrådsremissen och för att fortsätta jobba med förankring av processen. Den har gjort ett gediget arbete med att förankra innehållet ute i kommuner och regioner. Den kommer också att fortsätta att arbeta med de förändringar som behöver ske i lagstiftningen – det gäller tvångslagstiftningen, som ju är väldigt olika i dag i lagen om psykiatrisk tvångsvård och i lagen om vård av missbrukare. Det fungerar inte tillräckligt bra i dag. Vi behöver komplettera och se över detta för att få det att fungera på ett bra sätt. Ingen är ju betjänt av en reform som inte funkar i verkligheten.

Det är otroligt angeläget att den här utsatta och sköra gruppen av personer, som vi inte har gjort tillräckligt mycket för, ska få en bättre tillvaro och en bättre situation. Det är vi angelägna om. Det är därför som vi har behövt komplettera och jobba igenom förslagen ordentligt för att nu kunna presentera de första delarna i detta – en plan för hur det här ska gå till. Inte minst Socialstyrelsen får mycket medel för att också hjälpa till just med det praktiska arbetet ute på golvet: Vad är det som ska göras i vilket sammanhang för att det här ska funka i praktiken?

Jag tycker att det känns väldigt bra att vi, när vi nu väl sjösätter detta, gör det på ett sätt som skapar förutsättningar för att det faktiskt ska kunna fungera.

Eva Lindh (S)
Anf. 93 Eva Lindh (S)

Herr talman! Jag vill börja med att kommentera att vi kanske har lite olika syn på vad tillräckliga resurser är till hälso- och sjukvården och psykiatrin och hur den fungerar. På många håll i landet är ju köerna väldigt långa och svårigheterna stora.

Men jag tolkar det som att socialministerns bedömning är att en reform kommer att sjösättas där det finns tillräcklig finansiering och tillräckliga resurser avsatta för kompetensförsörjning. Jag undrar verkligen om bedömningen är att det kommer att bli så. Det vore fint att höra.

Låt mig avsluta – för det här är mitt sista anförande – med vad det här handlar om. Jag är glad över att utredningen tillsattes, att den presenterades och att det finns ett starkt stöd för detta. Jag är glad, trots att jag kanske tycker att det har dröjt, att det nu finns ett förslag på plats. Jag tror att det är bra att det också finns en delegation som följer detta. Jag är lite bekymrad över om finansieringen och kompetensförsörjningen kommer att räcka. Men det som verkligen behövs är att man har i åtanke vilka människor det handlar om. Vi behöver reformer och förbättringar som möter de människor som är särskilt utsatta i Sverige i dag, som har både psykisk ohälsa och beroende. De har nämligen drabbats och ramlat mellan stolarna alldeles för länge.

Jakob Forssmed (KD)
Anf. 94 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Tack, Eva Lindh, för en möjlighet att prata om väldigt viktiga frågor!

Som jag inledde med finns det i och runt den svenska psykiatrin alldeles för mycket ingenmansland där man inte får rätt hjälp och rätt stöd. Det finns få uppgifter som är viktigare än att försöka täta de här glappen och se till att människor inte bollas runt på ett ovärdigt sätt, där de inte får hjälp vart de än vänder sig. Det handlar om att se till att vi skapar förutsättningar för att människor ska få hjälp.

Samsjuklighetsreformen, som vi nu genomför, är ett viktigt steg för att åstadkomma detta. Men vi behöver göra mer än det. Vi behöver se till att vi får en lagstiftning runt psykiatrin som faktiskt fungerar för människor som behöver den, som fungerar för deras anhöriga och som fungerar för att psykiatrin, socialtjänst, polis – olika myndigheter – ska kunna samverka bättre för att hjälpa, skydda och stötta människor. De förutsättningarna finns inte till 100 procent i dag.

Men nu gör vi det här. Vi kommer att utreda lagstiftning som förbättrar möjligheterna. Jag är också glad för att vi tillskjuter historiska resurser för att faktiskt förbättra situationen för dem som kanske är i mer behov av samhällets hjälp än några andra. Det känns väldigt angeläget. Jag är glad för att vi har kommit så här långt. Vi ska ta det hela vägen in i mål och se till att vi får någonting på plats som fungerar bättre än vad det har gjort historiskt. Det har nämligen inte varit värdigt. Det har inte varit bra. Det har inte varit rimligt. Nu ändrar vi detta, och det är jag väldigt glad för.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.