Kilen
Interpellation 2006/07:52 av Linna, Elina (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-11-08
- Anmäld
- 2006-11-09
- Besvarad
- 2006-11-21
- Sista svarsdatum
- 2006-11-23
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 9 november
Interpellation
2006/07:52 Kilen
av Elina Linna (v)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Läkemedel är en stor tillgång för bot, lindring och ökat välbefinnande hos många människor, men de kan även innebära risker. Marknadskrafterna kan därför inte tillåtas råda oreglerat utan den producentoberoende forskningen, tillsynen och informationen behövs som motvikt.
Konsumentinstitutet Läkemedel och hälsa (Kilen) grundades 1992, redan då med 17 års erfarenhet av arbete med personer som drabbats av läkemedelsbiverkningar. Kilens arbete har två inriktningar. Den ena är att ge råd, stöd och behandling för människor drabbade av läkemedelsberoende och andra biverkningar. Den andra är att sprida kunskaper om läkemedel och läkemedelsbiverkningar.
Förutom en tidvis mycket omfattande föreläsnings- och utbildningsverksamhet har Kilen under åren arrangerat ett flertal större konferenser. 1995 arrangerades den första konferensen Läkemedelsberoende i ett nordiskt perspektiv, som sedan kom att följas av ytterligare tre konferenser på temat i olika nordiska länder.
Kilens arbete är särskilt betydelsefullt i vårt moderna samhälle där läkemedelsindustrin satsar enorma belopp på reklam för att försöka få oss att konsumera mer läkemedel. Det behövs oberoende röster så att det inte enbart blir det kommersiella intresset som styr läkemedelsanvändningen. Därför har Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna med den tidigare socialdemokratiska regeringen värnat anslagen till Kilen.
Mot bakgrund av hur betydelsefull Kilens verksamhet är för många människor är det djupt olyckligt att regeringen i budgetpropositionen föreslår att stödet till Kilen ska dras in. I budgeten återfinns inte heller någon motivering till att man väljer att dra in stödet, men däremot en satsning på 5 miljoner kronor till Läkemedelsverket för producentoberoende läkemedelsinformation.
Ett ökat stöd till Läkemedelsverket kan inte ersätta Kilen. Läkemedelsverket finansieras huvudsakligen av avgifter från industrin. Det behövs en oberoende instans för att ta till vara läkemedelskonsumentens och samhällsekonomins intressen. Läkemedelsverket bistår inte heller med det i sammanhanget livsviktiga mänskliga stöd som Kilen ger.
Därför vill jag fråga socialminister Göran Hägglund:
Avser socialministern att fullfölja att stödet till Kilen dras in och vilka skäl har ministern i så fall till det?
Vad avser ministern att göra för att säkerställa en producentoberoende läkemedelsinformation till läkemedelskonsumenterna med tanke på att den moderna hälso- och sjukvården blir alltmer beroende av läkemedel?
Hur avser ministern se till att Kilens stöd till dem som drabbas av läkemedelsbiverkningar ersätts?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:52
Webb-tv: Kilen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:24 Tisdagen den 21 novemberProtokoll 2006/07:24 6 § Svar på interpellation 2006/07:52 om Kilen
Protokoll från debatten
Anf. 19 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Elina Linna har frågat mig om jag avser att fullfölja indragningen av stödet till Kilen och vilka skäl jag har för det. Hon frågar också vad jag avser att göra för att säkerställa en producentoberoende läkemedelsinformation till läkemedelskonsumenterna och hur jag ska se till att Kilens stöd till dem som drabbats av läkemedelsbiverkningar ersätts.
Jag delar Elina Linnas uppfattning att det är viktigt att personer som drabbats av läkemedelsbiverkningar får råd, stöd och behandling. Hälso- och sjukvården har personal och andra resurser som behövs för att tillgodose människors behov av erforderlig vård. Personer som drabbats av läkemedelsbiverkningar bör därför vända sig till hälso- och sjukvården och kanske i första hand till den läkare eller sjuksköterska som förskrivit de läkemedel som misstänks ge biverkningar.
Den information om läkemedelsbiverkningar som når hälso- och sjukvården kommer i många fall, till exempel i fråga om oförutsedda och ovanliga biverkningar, att vidarebefordras till Läkemedelsverket. Myndigheten bedömer om det kan finnas ett orsakssamband mellan läkemedlet och den aktuella händelsen. Informationen lämnas i erforderliga fall också vidare till läkemedelsproducenterna. Läkemedelsverket och läkemedelstillverkarna har också möjlighet att upplysa sjukvård och patienter om nya säkerhetsfynd till exempel via förstärkning av varningstexter i märkning och produktinformation och även initiera indragningar av läkemedel om de befinns ha allvarliga fel.
Från olika håll kommer uppgifter om att sjukvårdspersonal inte vidarerapporterar biverkningar till Läkemedelsverket i tillräcklig omfattning. Läkemedelsverket har därför fått i uppdrag att föreslå förbättringar i dagens system för biverkningsrapportering. Myndigheten genomför av den anledningen sedan oktober förra året ett pilotprojekt där konsumenter av läkemedel och naturläkemedel själva kan rapportera misstänkta biverkningar. Studien genomförs i Uppsala kommun. En första utvärdering av projektet har utfallit positivt, och konsumenternas biverkningsrapporter har visat sig infria de kvalitetskrav som kan ställas för att kunna komplettera den information som Läkemedelsverket får från hälso- och sjukvården.
Regeringen har för avsikt att inom ramen för 2007 års budget avsätta 5 miljoner kronor för att främja producentoberoende läkemedelsinformation till hälso- och sjukvården. Syftet med satsningen är att ge vårdpersonal och patienter tillgång till oberoende och objektiv information om läkemedel och dess användning. Avsikten är att Läkemedelsverket ska ansvara för utformningen av informationen. Satsningen är inte ny utan har varit återkommande under många år.
Vidare tillhandahåller Apoteket AB en kundanpassad och producentoberoende information och rådgivning till sina kunder. Åtagandet är reglerat i bolagets verksamhetsavtal med staten. Konsumenter som kontaktar apotek har därför möjlighet att även den vägen få professionell och producentoberoende rådgivning om sina läkemedel.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2007 inte föreslagit något ekonomiskt stöd till Kilen. Propositionen är lämnad till riksdagen, som nu har att besluta om statsbudgeten för nästa år.
Jag förutsätter att hälso- och sjukvården på ett fullgott sätt tar hand om de personer som drabbats av läkemedelsbiverkningar och att Läkemedelsverket på ett tillfredsställande sätt arbetar vidare med och utvecklar sin biverkningsrapportering. Jag avser mot bakgrund av det arbete som pågår inte att vidta några ytterligare åtgärder men kommer att följa utvecklingen mycket noga.
Anf. 20 Elina Linna (V)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.
Statsrådet uppvisar i sitt svar på frågan om Kilens verksamhet och hur den producentoberoende granskningen av läkemedel ska säkras en förbluffande svada av ord utan att egentligen besvara mina frågor. Med ett pennstreck stryker statsrådet bort år av erfarenhet och uppbyggd verksamhet. Det är en verksamhet vars ursprung kommer underifrån, från människor som drabbats av läkemedlens avigsidor och som negligerats av den etablerade läkemedelsbranschen och sjukvården.
År 2000 beslutade Stockholms läns landsting att inte längre finansiera Kilens verksamhet med motivet att dess verksamhet var nationell. Det utvecklades då ett treårigt stöd genom Allmänna arvsfonden. Därefter utgick ett stöd via statsbudgeten med syfte att utreda och tillse att Kilens verksamhet skulle kunna utvecklas och ingå i en större helhet, till exempel inom Konsumentverket eller Folkhälsoinstitutet.
Vänsterpartiet har under de år som gått kunnat se en utveckling av Kilens verksamhet och en ökad kvalitet i de rapporter som presenterats. Jag skulle till och med våga påstå att också kristdemokratiska ledamöter uttalat sig om till exempel ungdomars förhållanden och konsumtion av läkemedel. Ofta har de också använt ett underlag som kommer från Kilen.
Nu går de ideologiska kvastarna hårt fram. Det bekymrar mig att verksamhet efter verksamhet som alliansen självsvåldigt vänstermärkt sopas bort utan att dess kvalitet granskas. Vi har nu att förklara till exempel för WHO, som Kilen samarbetar med i ett par olika projekt, att Sverige inte längre stöder denna verksamhet.
Producentoberoende forskning, tillsyn och information ska stärkas och inte försvagas, anser Vänsterpartiet. Kilens arbete är särskilt betydelsefullt i vårt moderna samhälle, där läkemedelsindustrin satsar enorma belopp på reklam för att försöka att få oss att konsumera ännu mer läkemedel.
Det behövs oberoende röster så att det inte enbart blir det kommersiella intresset som styr läkemedelsanvändningen. Därför har Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna med den tidigare socialdemokratiska regeringen värnat om anslagen till Kilen.
I min interpellation ställer jag frågor till statsrådet som jag tycker att jag inte riktigt fick svar på. Jag upprepar frågan: Vad avser ministern att göra för att säkerställa en producentoberoende läkemedelsinformation till läkemedelskonsumenterna med tanke på att den moderna hälso- och sjukvården blir alltmer beroende av läkemedel?
Anf. 21 Per Svedberg (S)
Herr talman! Eftersom det är min första riksdagsperiod vet jag inte riktigt hur arbetet går till och hur det fungerar. Jag fick väldigt snabbt klart för mig att det var väldigt många påtryckningar, och i många fall väldigt långa. En av de grupper som har hört av sig är Kilen, förmodligen just för att jag sitter i socialutskottet.
Jag tror att statsrådet har fått lika många mejl som jag har fått. Jag har läst, grunnat och försökt sätta mig in i deras verksamhet. Det har inte varit så enkelt, eftersom jag inte hade speciellt mycket koll på vad de höll på med. Men så började jag tala hemma där jag bor om att jag börjat fördjupa mig i en verksamhet jag inte hade koll på. Då kommer det fram en kvinna som säger: Hör du, Per, jag kan berätta mycket för dig om Kilen.
Jag tänker inte dra hela historien. Vad jag vill poängtera är att de som mejlat till oss har varit ganska många, men det stora flertalet finns utanför mejlskörden. De har fått stöd, stöttning och hjälp av Kilens verksamhet. Jag vill understryka att socialdemokraterna i riksdagen vädjar för ett stöd till Kilen. I det framtida arbetet, om diskussionen tas upp, kommer vi att rösta för Kilens överlevnad. Det gör vi av flera skäl.
Verksamheten startades år 1992. Från och med år 1997 har man en databas som fungerar väldigt bra. Vi har fått reda på att man tar del av information därifrån runtom i världen. Det är kompetens och kunskap som man inte bara ska sopa bort. Tänker man sig att göra förändringar borde man ändå kunna lämna en respit för att ta till sig de kunskaper och den kompetens som finns i Kilens verksamhet. Socialdemokraterna kommer att stödja de motioner här i riksdagen som föreslår att Kilens överlevnad ska tryggas.
Anf. 22 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Det här är ett mycket angeläget ämne. Jag delar absolut Elina Linnas uppfattning att det är viktigt att vi har ett system som gör att människor som drabbas av biverkningar kan få en kanal där de kan rapportera och att de kan få stöd när det gäller de möjligheter som finns att åtgärda biverkningarna.
I svaret från ministern beskriver han hur det idealt sett skulle gå till. Vi vet alla att det fungerar väldigt dåligt. Mitt parti blir varje år inbjudet till Sveriges läkarförbund. Vi frågar då hur det står till med deras ambition att bli bättre på området att rapportera biverkningar som de upptäcker i sitt arbete.
Vi får varje år samma svar. De skäms verkligen för att läkarkåren är så dålig på detta. Man är mycket väl medveten om det. Man kan titta hur det är när ett nytt läkemedel släpps och börjar användas efter några år. Om man jämför visar det sig ofta att Kilen har tjugo gånger så många rapporteringar via sitt system som hela den svenska läkarkåren lyckas sända in till Läkemedelsverket.
Det visar att man borde fundera. Varför berättar inte människor detta för läkarna, om vi nu säger att läkarkåren inte är dålig utan rapporterar in det den får reda på? Det är väl för att relationen mellan läkaren och patienten har ett annat fokus. Jag tycker att man ska fundera på varför det fungerar som det gör i dag.
I svaret prisar man systemet och säger att man ska förbättra det. Jag tror inte att det leder någonstans. Man måste inse att det väldigt mycket handlar om rollerna i vården, framför allt relationen mellan läkare och patient. Det kan finnas starka skäl för att patienten inte ens vill ta upp frågan om biverkningar med sin läkare utan har en annan kanal för det.
Man har gett i uppgift till Läkemedelsverket att jobba med detta. Jag har själv varit i Uppsala och träffat dem i våras, fått rapporter och diskuterat deras system.
Det är naturligtvis bra att man gör det här från Läkemedelsverkets sida, för det visar att det är rätt att ha ett parallellt system. Men är det då rätt att fortsätta med det som Läkemedelverket har lagt upp när vi vet att Kilen har utvecklat sitt system, som har vunnit internationell ryktbarhet? Med EU-medels hjälp jobbar man i flera europeiska länder för att implementera just det arbetssätt som har utvecklats på Kilen. Varför ska vi inte ta till vara det i Sverige? Varför inte fortsätta med ett system som fungerar väldigt bra?
Det är en annan sak som är lite märklig. Jag har vant mig vid att de borgerliga partiernas företrädare väldigt ofta pratar om att man gärna vill använda de offentliga medlen på ett rationellt och effektivt sätt. Man säger att det är bra att använda idéburna organisationer, att man vill använda entreprenörer och så vidare. Varför då just i detta fall så benhårt hålla fast vid det statliga byråkratiska systemet och de offentliga kanalerna, som verkligen har visat sig fungera så dåligt? Varför inte på det här området våga driva just den politik som ni själva så ofta talar er varma för? Varför inte här sträcka ut handen till de idéburna intressena, de idéburna krafterna, och använda den möjligheten, som har visat sig fungera väldigt bra?
Vi är oerhört förvånade över att det kunde gå så här. Vi upplevde under förra mandatperioden att vi från Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade svårigheter att baxa igenom det här i vår majoritet ihop med Socialdemokraterna, men vi upplevde att era ledamöter på den borgerliga sidan i socialutskottet inte alls hade den inställning som regeringen nu visar sig ha. Det är förvånande att ni inte inser de fördelar som finns i att ge fortsatt stöd till Kilen.
Anf. 23 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt positivt att läsa detta svar som statsrådet ger till interpellanten. Det andas ett intresse av att använda skattebetalarnas pengar just för evidensbaserad medicin, och vi har nog en rätt bred uppfattning om att det är ett positivt anslag för att använda en skattefinansierad bas för seriös sjukvård.
Jag är också väldigt glad att höra interpellanten och de efterföljande ta upp en angelägen fråga och diskutera den på ett klokt sätt utifrån patientperspektivet, underifrån, och hur viktigt det kan vara att man understöder patienternas behov när det gäller svåra frågor som läkemedelsbiverkningar, läkemedelsberoende och för den delen även risken för självmord och självmordsproblematik, sådant som även Kilen basar för.
Jag är själv läkare, och jag vet därför att Kilen har gjort väldigt stora insatser för att hjälpa patienter underifrån.
Vad jag däremot inte vet är hur många gånger Kilen inte har hjälpt patienter, om patienter rentav har blivit sämre eller förvärrade av de råd de har fått vid Kilen. Vad jag förstår finns inte den typen av ansvar för eventuella misslyckanden med i den rapportering som görs. Det är så att säga en envägskommunikation.
När det gäller läkemedelsbiverkningar, om vi tittar på en väldigt vanlig substans som acetylsalicylsyra som används, frågar jag mig: Är blödningar av acetylsalicylsyra enligt statsrådets syn en biverkan eller en verkan? Ja, det beror på. Om det ges för att man har muskel- och ledvärk är blödningar ett allvarligt problem, en biverkan. Men om man i stället har risk för att få proppar i kroppen och äter acetylsalicylsyra varje dag är det just det man vill ha, nämligen lättare blödande blod för att inte få proppar. Alltså är verkan och biverkan olika sidor av samma mynt.
Jag tycker just, som det anvisas i svaret av statsrådet, att avvägningen av om en biverkan verkligen är en biverkan och inte en verkan är någonting som i första hand ankommer på den som tar det fulla patientansvaret och som sedan kanske också på något sätt kanaliserar detta till de myndigheter som har professionell expertis som kan bedöma det här.
Man ska naturligtvis ta vara på Kilens positiva rapportering, men man måste då ställa frågan om det i Kilens verksamhet - om jag förstår det rätt och om statsrådet har tittat på uppgifterna - ingår att hantera till exempel läkemedelsberoendeproblem och inte minst det som kallas självmordsförebyggande åtgärder. Finner då statsrådet att Kilen har den kompetens som gör att man kan ta ett så viktigt ansvar på sitt samvete? Det är min fråga till statsrådet med anledning av att man avslår vidare ansats för att ge Kilen pengar till hela sin verksamhet.
Anf. 24 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Elina Linna tycker att jag pratar mycket. Men de frågor som Elina Linna ställer i sin interpellation kräver ett visst svar, och jag har försökt ge ett utförligt svar för att beskriva hur jag ser på saker och ting.
En fråga var om vi skulle fullfölja stödet, och jag har berättat att vi har lagt en budget där de här pengarna inte finns med. Jag har beskrivit vad vi vill göra för att ge den producentoberoende läkemedelsinformationen till läkemedelskonsumenterna. Jag har beskrivit hur vi ska klara ut det här med en bättre insamling av information när det gäller läkemedelsbiverkningar, vilka tankar vi har där.
Det kan ju vara så att Elina Linna inte gillar mina svar, men det är en annan sak. Svar på frågorna har hon fått.
Per Svedberg tar upp resonemanget utifrån möten med människor. Ja, jag tvivlar inte en sekund på att det finns människor som har mött stor förståelse och har fått råd och hjälp i sin vardag från den här ideella verksamheten.
Ideell verksamhet spelar en väldigt stor roll på en lång rad områden, men kanske är det så, precis som tidigare talare var inne på, att man behöver tänka efter vad som bör vara ideella krafters uppgifter och vad det behövs ett offentligt ansvar för att hantera. Kanske just den här läkemedelsinformationen, just det som handlar om biverkningar, är en sak som det offentliga bär ett särskilt ansvar för att hantera, och det kanske är svårt att se att någon annan kan ersätta detta.
I en värld med oändligt mycket pengar, där det inte finns några sådana gränser, kan man göra allting på en gång. I den värld som vi lever i bör vi använda pengarna på ett klokt sätt för att kunna tillgodose de behov som finns hos många människor som är i behov av läkemedel för att kunna möta sin vardag.
Anf. 25 Elina Linna (V)
Herr talman! Tack för inlägget, statsrådet. Läkemedlen är inte som vilken vara som helst på en marknad, utan dessa varor utgör ofta en helt avgörande del i den medicinska behandlingen av sjukdomar. Det är vi överens om.
Läkemedelskonsumenten, patienten, har också ett betydande informationsunderläge i förhållande till läkaren och till apotekaren när man hämtar läkemedlet. Konsumenten har liten eller ingen som helst möjlighet att ifrågasätta läkarens eller för den delen apotekarens rekommendationer, eftersom konsumenten, patienten, i de allra flesta fall saknar den nödvändiga medicinska kompetensen för en sådan bedömning.
Visst är det självklart att det offentliga bär ansvaret, att läkaren som ordinerar läkemedlet bär ansvaret för att informera om biverkningar och att apotekaren ska informera när han lämnar ut läkemedlet. Men vi vet också att det brister.
Jag hoppas att statsrådet i sitt nästa inlägg kan kommentera läkemedelsindustrins påverkan, ja, nästan dominans, när det gäller att informera om läkemedel. Där finns också personal, både läkare och sjuksköterskor och personal på apoteken, som blir påverkade av den informationen, som ofta tangerar reklam.
Det finns rätt många rapporter, från Kilen och från annat håll, som visar att man inte alla gånger har kunnat informera ordentligt om till exempel biverkningar. Vi vet också att Kilen har kunnat göra ett otroligt viktigt arbete när det gäller läkemedelsberoende. Redan innan Kilen blev Konsumentinstitutet Läkemedel och hälsa, redan från 70-talet, finns det dokumenterade bevis för att det behövs ett oberoende organ som informerar. Och där har Kilen lyckats väldigt bra med sina rapporter, som det har informerats om i olika seminarier.
Jag undrar om statsrådet till exempel har kunskap om den rapport som kom för några år sedan om ungdomar och ungdomars inställning och attityder till läkemedel. Den väckte rätt så stor uppmärksamhet. Det är ju receptfria läkemedel som ungdomarna använder, så där hade ju ungdomarna inte ens kommit i kontakt med vare sig läkare eller andra representanter för hälso- och sjukvården.
Det är lätt att lägga ned någon verksamhet, men det är mycket svårt att bygga upp den. Därför undrar jag också hur statsrådet nu har förankrat de här tankarna hos hälso- och sjukvården, hos Läkemedelsverket och hos Apoteket, så att den verksamhet som Kilen hitintills har bedrivit ska ha lika bra kvalitet när de nya verken ska ta över.
Anf. 26 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Först vill jag säga att Kilen aldrig har försökt ta på sig ett ansvar som liknar det som en behandlande läkare har. Jag tycker att den argumentationen är ett slag i luften. Det Kilen gör är att man samlar in information, och man ger råd. De här råden syftar mycket till att stärka patienten i relationen med läkaren, så att patienten ska ha större kunskap, om patienten nu vill ta upp beroende- eller biverkningsproblematiken med sin läkare.
Ministern säger också att man bör överväga i vilka fall de idéburna krafterna är värda att ta till vara och att just det här området då skulle vara olämpligt. Jag tycker att verkligheten visar precis det omvända. Det här är en verksamhet som verkligen har visat att man har nytta av det. Jag tänker på ett av de allra vanligaste preparaten, som används vid depressioner i dag. När Läkemedelsverket hade fått in 20 rapporter hade Kilen 400.
Jag tror att det finns skäl till att det är på det sättet. Jag tror att det finns skäl till att människor tar upp de här sakerna med Kilen och inte med sina läkare.
Sedan kan man ju undra, som Elina Linna sade, hur oberoende den här verksamheten är. Man säger att man vill sträva efter att få en fungerande oberoende dokumentation. Jag tycker att det är ett problem i sig som vi ska ta upp i annan ordning.
Sedan tycker jag också att vi måste titta på kvaliteten på rapporteringen och jämföra med det system som man har tagit fram på Kilen. Man fångar upp så mycket andra komponenter hos patienten än vad läkarna gör. Man frågar vad patienterna har för vanor, vad de äter och vilken livsföring de har. Man gör det på ett mycket mer djupgående sätt än vad läkarna gör i sina rapporter. När man tittar på de här får man alltså mycket större möjlighet att analysera orsaken till problemen.
Anf. 27 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag undrar först om statsrådet har övervägt att fundera lite grann på den rapportering som Kilen har inkommit med inför det här beslutet. I hur många sammanhang har alla dessa råd utmynnat i någonting som kanske kan ha varit ett misslyckat råd eller till och med ett råd som har skadat patienten?
Med mindre än att man har den ingången kan man ju lyssna till debatten och höra att det talas om att statsrådet använder sig av ideologiska kvastar. Nu är det ju så att en ideologisk kvast just lider av att den är beroende av sin ideologi. Man kan i stället hänvisa till vetenskap som då kan belysa både för- och nackdelar med rådgivning till exempel, inte minst medicinsk rådgivning. Detta är ju någonting som i grunden, i den bästa av världar, ska vara just oberoende, eftersom man är mån om att även belysa sina egna fel och brister.
Kilen har antagligen rapporterat in vilka råd och vilket stöd de har givit och i vilken omfattning det har skett. Då är min fråga: I vilka fall har statsrådet funnit att man inte har lyckats ge ett bra råd eller att man till och med har gett ett råd som kan ha varit misslyckat, så som sker i all annan sjukvård?
Om inte ett enda råd har fallit på hälleberget eller varit kontraproduktivt tycker jag att statsrådet ska överväga att avveckla traditionell medicinsk verksamhet och överföra ännu mer resurser till Kilen.
Anf. 28 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Ja, vad gäller det sista som Finn Bengtsson tog upp om vilka råd som Kilen har gett får jag säga att det nog överstiger mitt kunnande. Det är nog väldigt svårt att utvärdera detta fullt ut. Det är också svårt för det offentliga att ställa krav på ideella organisationer av samma karaktär som vi förstås kan ställa på våra egna myndigheter, där man ju styr. Man visar vad de ska rapportera och i vilka former. Och det går att utvärdera verksamheten på ett annat sätt än vad det kanske gör när det gäller frivillig verksamhet, ideella organisationer. Det ligger kanske i sakens natur när det gäller den här typen av verksamhet.
Flera har påtalat att läkemedelsindustrin har ett övertag i någon mening när det gäller information. Det är klart att den som producerar har ett övertag, i förhållande till dem som tar emot, när det gäller innehåll och effekter av den försöksverksamhet och det vetenskapliga arbete som man har bedrivit. Därför är det väldigt viktigt att staten har motsvarande kunskap och kompetens, och det har staten förstås genom de myndigheter som är verksamma på det här området.
Jag tror att man ska akta sig för att utmåla dem i läkemedelsindustrin som några busar i sammanhanget. Det är nog så att de spelar en avgörande roll för att vi i dag och i morgon ska ha tillgång till de mest effektiva medicinerna och behandlingsmetoderna för att kunna komma till rätta med svåra sjukdomar. Och de behöver ha möjligheter att fungera. Det betyder inte att man inte ska kontrollera. Tvärtom ska det ständigt finnas en prövning och det som vi diskuterar i dag, en insamling av rapporter om eventuella biverkningar för att man ska kunna fånga upp de fall där brister har kunnat ta sig igenom det nät som ska fånga upp brister tidigare. Vi behöver läkemedel för att kunna bekämpa sjukdomar.
Situationen när det gäller ungdomar och läkemedelsanvändning ger skäl till åtskilliga reflexioner. Vi hinner inte gå så djupt i dag, men vi har förstås betydande problem, som från tid till annan spelar en väldigt stor roll regionalt och i vissa kretsar. Det finns skäl att fundera mycket över det.
När det gäller det besked om Kilen som regeringen kom med i sin budget har jag fått väldigt olika reaktioner. Det är klart att Kilens varma anhängare har bedrivit en intensiv kampanj för sin sak, vilket förstås är fullt legitimt att göra - det ska till och med uppmuntras. Många har varit Kilens vänner, men det finns också ganska många rapporter av en annan karaktär. Det är människor som skriver med andra ingångar i den här frågan, vilket visar att det kanske inte är fullt så enkelt som det framstår här.
Jag har i mitt tidigare svar här visat på hur vi avser att jobba vidare för att kunna ha en producentoberoende information till alla läkemedelskonsumenter eller presumtiva sådana och hur vi ska kunna arbeta mer effektivt med att fånga upp de läkemedelsbiverkningar som ändå uppstår. Det är förstås av största möjliga vikt att det sker så tidigt som möjligt för att ingen i framtiden, eller åtminstone så få som möjligt, ska behöva drabbas av biverkningar som ibland får förfärliga följder.
Anf. 29 Elina Linna (V)
Herr talman! Det är självklart inte Kilens uppgift att samla in rapporter om biverkningar, utan det är Läkemedelsverkets uppgift. Det är viktigt, naturligtvis, att hälso- och sjukvårdens representanter registrerar. Och det är bra att man har försöksverksamhet, som i Uppsala, där patienterna själva kan rapportera om biverkningar.
Jag har också en bakgrund inom hälso- och sjukvården. Själv har jag haft mycket glädje som sjuksköterska av rapporter som Kilen har gett ut och deltagit i seminarier. Och det är många inom hälso- och sjukvården. Så det finns mig veterligen inte någon konflikt mellan representanter från hälso- och sjukvården och Kilen. Det hoppas jag är klart.
Jag hoppas att ministern i sin slutreplik också kan kommentera den fråga som jag tog upp i min interpellation om samarbetet med WHO. Vem är det som tar över det? Jag tänker på länder som inte har samma ekonomiska status eller ekonomiska förutsättningar som vi har när det gäller läkemedel. Jag vet att det arbete som Kilen har gjort och gör tillsammans med WHO är väldigt viktigt.
Göran Hägglund tar upp ideella organisationer och beskrivningen av deras betydelse. Handlar det då endast om Kilen? Handlar det över huvud taget om ideella organisationer? Det finns inom vård- och omsorgssektorn väldigt många ideella organisationer som gör bra jobb.
Anf. 30 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! När det gäller det sista vill jag verkligen instämma. Ideella organisationer gör vårt land rikare, bättre, mjukare och fångar upp väldigt mycket av det som det offentliga inte alltid klarar av. Därmed är inte sagt att varje organisation ska ha pengar över statsbudgeten. Men vi behöver hitta goda vägar för samarbete med ideella organisationer för att kunna puffa på i rätt riktning och kunna vara ett stöd, för de spelar en väldigt stor roll för utvecklingen av vårt samhälle.
När det gäller WHO och det viktiga samarbete som måste ske på läkemedelsområdet har vi ingen brist på myndigheter som kan bedriva ett sådant arbete, utan där finns det många som kan ta upp den manteln för att Sverige också i framtiden ska finnas med i de här sammanhangen och vara aktivt, i vårt eget land men också naturligtvis till gagn för människor som bor i andra delar av världen.
Tack för en intressant diskussion och goda inlägg av väldigt många personer, inte minst Per som gjorde debut i dag.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.