Integritet
Interpellation 2005/06:266 av Åström, Alice (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-02-20
- Anmäld
- 2006-02-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2006-03-10
- Sista svarsdatum
- 2006-03-13
- Besvarad
- 2006-03-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 februari
Interpellation 2005/06:266 av Alice Åström (v) till justitieminister Thomas Bodström (s)
Integritet
Under de senaste tre åren har Justitiedepartementet lagt fram ett antal förslag till riksdagen som direkt eller indirekt kränker integriteten för enskilda medborgare. Dessa förslag har aldrig granskats som en helhet vilket är mycket olyckligt. Regeringen har tillsatt en utredning som har i uppgift att belysa dessa och andra frågor just i ett helhetsperspektiv. Denna utredning har inte använts i arbetet vare sig som remissinstans eller genom att utredningen getts möjlighet att lämna delbetänkanden, något som representanter från de flesta politiska partier och ett flertal organisationer krävt i en debattartikel för några dagar sedan.
Dessutom har en utredning genomförts i syfte att ta fram förslag till förstärkt parlamentarisk kontroll över hemliga tvångsmedel. Utredningen genomfördes mycket hastigt och de förslag som lämnades har utsatts för kritik. Inga förslag till förändringar av den parlamentariska kontrollen har ännu lagts fram.
De instrument som i dag finns för insyn är dels en årlig skrivelse till riksdagen om användningen av hemliga tvångsmedel och dels den kontroll som Registernämnden bedriver när det gäller säkerhetspolisen. Bägge dessa instrument är kritiserade och otillfredsställande @ skrivelsen för att den inte ger någon faktisk bild av hur effektiva tvångsmedlen är och Registernämnden för att den enbart består av representanter för två partier och därför inte kan anses tillräckligt demokratiskt förankrad.
Det system med offentliga ombud som skulle garantera allmänhetens intressen i mål om användande av tvångsmedel har också kritiserats hårt. Flera ombud har lämnat sina uppdrag eftersom de anser att det material de har att utgå från inte ger dem möjlighet att utföra ett tillfredsställande arbete. Denna kritik verkar dock ha gått regeringen obemärkt förbi och i stället för att avisera att man bör se över förhållandena har man utsett nya ombud som enbart har tillgång till samma material.
En person som i dag utsätts för exempelvis hemlig telefonavlyssning eller hemlig teleövervakning och som sedermera åtalas i domstol får den bevisning som finns till hands presenterad för sig och ges självklart också möjlighet att bemöta densamma. Detta gäller även bevisning som framkommit genom hemliga tvångsmedel. Ett stort antal personer där avlyssningen inte lett till rättsliga åtgärder förblir dock ovetande om att de utsatts för integritetskränkande behandling. Självfallet är det orimligt att den som är åtalad får kunskap om detta men inte den som fått misstankarna mot sig obekräftade. Justitieministern har på senare tid uttalat att han inte utesluter att det krav som Vänsterpartiet länge ställt om en upplysningsskyldighet kopplat till ett skadeståndsansvar för personer som felaktigt blivit utsatta för övervakning kan vara en väg att gå vidare. Det är positivt men återigen inget som lett till faktisk handling.
Förutom de givna krav som alltid finns när det gäller tvångsmedel, som bevisat behov och bevisad effektivitet och att intrånget i den personliga integriteten inte ska vara större än nödvändigt, finns självfallet ett behov av att medborgarna känner tilltro till systemet. Om allmänhetens insyn via parlamentarisk kontroll eller liknande inte finns riskerar tilltron till hela rättssystemet att rubbas. Via Säkerhetskommissionens rapport har vi också fått bevisat hur enkelt dessa instrument kan missbrukas. Under ett antal år avlyssnades flera hundra tusen personer utan att någon anklagats eller ställts inför rätta för något brott. Denna erfarenhet borde vara tillräcklig för att bevisa att det är nödvändigt att se till att systemet för insyn fungerar.
Mina frågor till justitieministern är:
1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Integritetsskyddsutredningen ska få möjlighet att uttala sig om integritetskränkande lagförslag som planeras att beslutas under våren?
2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att förbättra den parlamentariska kontrollen över hemliga tvångsmedel?
3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att personer som felaktigt utsatts för hemliga tvångsmedel ska få kännedom om detta?
Debatt
(17 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:266
Webb-tv: Integritet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:86 Tisdagen den 14 marsProtokoll 2005/06:86 6 § Svar på interpellation 2005/06:266 om integritet
Protokoll från debatten
Anf. 17 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Alice Åström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att Integritetsskyddsutredningen ska få möjlighet att uttala sig om planerade integritetskränkande lagförslag, dels för att förbättra den parlamentariska kontrollen över hemliga tvångsmedel, dels för att personer som felaktigt utsatts för hemliga tvångsmedel ska få kännedom om detta.
Jag vill inledningsvis framhålla att regeringen anser att det finns ett påtagligt behov av de regler som nu föreslås om till exempel hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Vid denna bedömning, liksom i alla lagstiftningsärenden om straffprocessuella tvångsmedel, har en ingående avvägning gjorts mellan effektivitetsintressen och integritetsintressen. Det kan nämnas att tillämpningsområdena för dessa föreslagna åtgärder är snävt tilltagna, att beslut ska fattas av domstol och att enskildas integritetsintressen vid rättens prövning ska bevakas av ett offentligt ombud. Förfarandet i samband med sådana beslut ska således enligt förslagen innehålla flera väsentliga rättssäkerhetsgarantier.
Integritetsskyddskommittén har bland annat fått i uppdrag att kartlägga och analysera lagstiftningen som rör den personliga integriteten och överväga om det vid sidan av befintlig lagstiftning behövs generellt tillämpliga bestämmelser till skydd för den personliga integriteten. Kommittén ska vidare analysera förhållandet mellan å ena sidan den totala verkan av befintliga tvångsmedel och övervakningsmetoder och å andra sidan skyddet för den personliga integriteten. Kommittén ska slutredovisa sitt arbete senast den 30 mars 2007, och jag välkomnar dess bedömning av hur integritetsintresset är beaktat i den samlade tvångsmedelslagstiftningen. Det ingår däremot inte i kommitténs uppdrag att uttala sig om pågående lagstiftningsärenden och inte heller att lämna förslag på varje särskilt område inom lagstiftningen.
Som nämnts i interpellationen har en utredare presenterat en promemoria med förslag till hur den parlamentariska kontrollen över användningen av hemliga tvångsmedel kan förstärkas. Regeringen avser att förstärka granskningen av användningen av hemliga tvångsmedel. Inom kort kommer regeringen att presentera sin uppfattning om hur den förstärkta granskningen bör utformas.
Jag anser att det finns goda skäl att införa en underrättelseskyldighet beträffande hemliga tvångsmedel. Det är enligt min mening rimligt att ytterligare förstärka skyddet för den som har varit föremål för ett integritetskränkande tvångsmedel genom att han eller hon om möjligt underrättas om det i efterhand. Regeringen avser att inom kort tillsätta en utredning med uppgift att lämna förslag på lagstiftning om underrättelseskyldighet vid användning av hemliga tvångsmedel.
Anf. 18 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag ska börja med att tacka justitieministern för svaret. Jag vill lite grann lyfta upp bakgrunden till den interpellationsdebatt vi har i dag.
De senaste åren har en mängd olika förslag från Justitiedepartementet som påverkar den personliga integriteten och som förändrar relationen mellan staten och den enskilda individen lagts fram till riksdagen. De förslagen har aldrig granskats i en helhet. Det är ganska lätt att kunna motivera ett steg man tar med varje enskilt lagförslag. Men man har aldrig gjort en total bild över den sammanlagda integritetskränkning som enskilda individer blir utsatta för.
Jag vill påminna justitieministern om, även om han inte var justitieminister då och var med, när diskussionen om buggning togs upp förra gången vid ett förslag till Lagrådet. Vid det tillfället pekade Lagrådet på att det fanns en brist i underlaget. Det fanns en brist när det gällde den personliga integriteten och behovsanalys, och det var inte tillräckligt rättssäkert.
I det läget hade vi en ganska intensiv debatt här i riksdagen och kammaren. Vi drev över blockgränserna, och då framför allt Vänstern och Moderaterna, ganska starkt att vi skulle få en kommitté som skulle få till uppgift att granska just integritetsaspekten i ett helhetsperspektiv. Även Moderaterna sade vid det tillfället att de inte var beredda att gå med på att buggning infördes innan en helhetsbedömning hade gjorts.
Den debatten och diskussionen var bakgrunden till att Integritetsskyddskommittén skulle tillsättas. Sedan tog det över två år innan det kom direktiv och ytterligare nästan ett år innan utredningen tillsattes. Nu arbetar utredningen och ska göra den helhetsbedömningen. I det läget väljer regeringen att lägga fram ett förslag till buggning som ska träda i kraft den 1 juli. Detta görs trots att det visat sig att Lagrådet framfört precis samma kritik som förra gången, nämligen att det inte finns någon behovsanalys, och när en behovsanalys saknas är det svårt att göra avvägningen om effektiviteten är proportionerlig.
Lagrådet poängterar också att det vore rimligt att Integritetsskyddskommittén fick möjlighet att göra den avvägningen när det gäller ny lagstiftning. Vidare pekar Lagrådet på att det finns rättssäkerhetsbrister i förslaget. Man hänvisar till Europarådskonventionen och till grundlagen. Det finns en del ytterligare synpunkter, vilket kommer att tas upp av andra debattörer. Trots kritiken väljer alltså regeringen att till riksdagen lägga fram ett sådant förslag.
Även om kommittén inte har till uppgift att analysera varje ny lagstiftning var väl grundtanken ändå att få en helhetsbedömning vad gäller integritetskränkningar av enskilda individer, alltså att den skulle ligga till grund. Därför måste jag fråga justitieministern hur meningsfullt han anser ett sådant arbete vara om det under tiden som arbetet pågår ständigt läggs fram ny lagstiftning som tar ytterligare steg när det gäller att kränka den enskilda individens integritet.
Anf. 19 Rolf Olsson (V)
Fru talman! Under senare år har användandet av hemliga tvångsmedel, såsom hemlig teleavlyssning och hemlig tv-övervakning, ökat mycket kraftigt. Som alla vet pågår ett intensivt arbete för att utveckla nya tvångsmedel och nya möjligheter till övervakning. I dagarna fick vi höra talas om en uppgörelse mellan Folkpartiet och regeringen om att de nu var överens om att lägga fram förslag om buggning som ett nytt långtgående tvångsmedel. Efter en kraftig sågning av förslaget i Lagrådet, som föranledde regeringen och Folkpartiet att göra en del justeringar, tycks regeringen nu vara i färd med att lägga fram ett förslag trots att principiell kritik kvarstår.
Det vi inte fått höra från vare sig regeringen eller Folkpartiet är vad som hänt med förslaget om preventiv tvångsmedelsanvändning, som Lagrådet också hade starka invändningar mot. Blir det alltför hårdsmält för regeringen och Folkpartiet att göra en överenskommelse också här, eller har vi att vänta ett konkret förslag?
Fru talman! Från Vänsterpartiet har vi under lång tid uttalat stark kritik mot ökad övervakning och ökad användning av hemliga tvångsmedel. Det finns många delar i den kritiken. Farorna för integritetskränkning är, som vi hört, en mycket viktig del. En annan, som också ingår i interpellationsfrågorna, är avsaknaden av parlamentarisk insyn och kontroll. Vi har från Vänsterpartiet under lång tid krävt att det ska inrättas ett parlamentariskt organ för att ingående kunna följa tvångsmedelsanvändningen. Det avslogs ett antal gånger i riksdagen, men till slut fick vi igenom en utredning som lade fram ett förslag om en tvångsmedelsnämnd. För oss är det av avgörande vikt att den blir ett oberoende och effektivt granskande organ. Vi är mycket angelägna om att nämnden blir brett sammansatt och speglar riksdagens sammansättning på ett helt annat sätt än till exempel Registernämnden, där enbart socialdemokrater och moderater får plats. Det är inte acceptabelt i detta sammanhang.
Fru talman! Ett annat krav som Vänsterpartiet åtskilliga gånger fört fram är att det måste införas en underrättelseskyldighet från rättsväsendet till dem som utsatts för hemliga tvångsmedel. I dag får de som åtalas reda på att de utsatts, men i de fall där misstankarna inte bekräftats får personerna leva i ovisshet om vad de utsatts för. Det är självklart ett orimligt förhållande, och äntligen säger justitieministern i sitt svar att frågan ska utredas. För mig tycks det som något av en omvändelse under galgen. Vänsterpartiet har, som sagt, länge krävt detta och ständigt blivit nedröstade av bland andra socialdemokrater och folkpartister. Så sent som i förra veckan reserverade sig Vänsterpartiet i riksdagen, tillsammans med Centern och Miljöpartiet, för en utredning om underrättelseplikt, men folkpartister och socialdemokrater med flera röstade aktivt emot.
Sammantaget, fru talman, vill jag gärna höra justitieministern berätta om prioriteringarna inom detta område. För mig är det uppenbart att de repressiva förslagen om ökad kontroll och nya tvångsmedel är högst prioriterade medan konkreta förslag om parlamentarisk kontroll och underrättelseskyldighet kommer långt efter, om de alls kommer. Vi är, som sagt, något luttrade efter alla avslag i riksdagen.
Anf. 20 Mariam Osman Sherifay (S)
Fru talman! Jag vill tacka Alice Åström för att hon tar upp en viktig fråga till debatt.
Jag känner stort obehag och stor oro inför användningen av buggning och preventiva tvångsmedel i jakten på misstänkta terrorister. Jag läste en kommentar av säpochefen Klas Bergenstrand i en våra tidskrifter. Där skriver han att det finns extrema muslimska grupper i Sverige och att det är Säpos uppgift att kartlägga den verksamheten för att förhindra brott både i Sverige och i andra länder. Därför vill Säpo utöka sin hemliga övervakning bland annat genom buggning och genom rätten att öppna postförsändelser till en viss person eller till en viss adress. Klas Bergenstrand påpekar också att Säpo inte vet precis vilka åtgärder de tänker vidta.
Jag har den bestämda uppfattningen att terrorismen måste bekämpas, men det är också min bestämda uppfattning att de mänskliga rättigheterna aldrig får kränkas, inte ens i jakten på misstänkta terrorister eller i krigstid.
Fru talman! Vi lever i en tid när muslimerna blivit "de onda" och därför måste bekämpas med alla krafter. Många muslimer känner sig i dag utpekade och övervakade, för vem vet vem som är terrorist? Problemet är att Säpo inte letar efter möjliga terrorister, utan de letar efter muslimska terrorister. Detta påverkar varje muslim i hans och hennes vardag. Vilka kommer att bli särskilt utsatta i jakten på muslimska terrorister? Är det Muhammad, Hassan, Ahmad, Amina eller Khadija? Vilken profil gäller? Är det skägg och huvudduk?
I vilken del av världen kommer man att kunna känna att där finns en frizon? Ingår även jag i profilen på grund av min bakgrund, för att jag härstammar någon annanstans ifrån? Vilka frizoner kommer det att finnas kvar? Moskéer? Kyrkor? Synagogor? Vilka andra religiösa platser? Jag vill gärna ha svar på detta.
Anf. 21 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Varje samhälle måste ha möjlighet att använda tvångsmedel mot människor för att kunna utreda och beivra brott. Sådana tvångsmedel innebär definitionsmässigt en inskränkning i grundläggande fri- och rättigheter, rättigheter som i sin tur är grundläggande för demokratin i vårt samhälle. Därför måste inskränkningarna inskränkas. Därför måste såväl lagstiftningen som de medel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av de strängaste restriktioner.
Det ska vara så svårt som möjligt för en justitieminister, en regering och en riksdagsmajoritet att driva igenom integritetskränkande lagstiftning med populistiska argument om att det är brottsoffrets integritet som är det viktiga, att det gäller den som har rent mjöl i påsen och så vidare.
De viktigaste restriktionerna har vi i våra egna grundlagar, i tryckfrihetsförordningen, YGL och regeringsformen - särskilt första och andra kapitlet. Dessutom har vi Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Artikel 8, punkt 2 säger: Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet - alltså rätten till privat- och familjeliv etcetera - annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är
nödvändigt
med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Nyckelordet är "nödvändigt".
Nu ser vi i fråga efter fråga hur regeringen i något slags ambition att inte framstå som mjuk - vad vet jag - i kriget mot terrorismen blundar för de här komplikationerna. Det gäller komplikationen att vi alltid måste se hur vi kan avväga behovet av tvångsmedel mot personlig integritet och människors tillgång till effektiva rättsmedel.
Vi ska inte ha lagar och rättsmedel som är anpassade efter den nuvarande justitieministern eller den nuvarande riksdagsmajoriteten. Vi ska ha lagar och tvångsmedel som vi är beredda att sätta i händerna på den värsta tänkbara justitieminister i den mörkaste av tider. Det är med den utgångspunkten som restriktionerna i bland annat Europakonventionen är skrivna.
Nu går justitieministern i armkrok med svenskt folkparti, före detta liberalerna. Det är, fru talman, ingen vacker syn. Trots ihärdiga varningar från JO, advokatsamfund, journalistförbund, tidningsutgivare, religiösa samfund och lagråd går nu justitieministern ut i det rättspolitiska träsket. Nu står han till knäna i gyttjan, men deklarerar glatt: Jag ser inga problem. Här är torrt och fint!
Jag skulle vilja använda det här tillfället till att vädja till justitieministern att komma upp på torra land så att regeringen får fast rättspolitisk mark under fötterna igen. Det har vi inte i dag.
Det finns ytterligare en restriktion som jag hoppas att vi ska slippa använda. Det är den möjlighet till minoritetsbordläggning som finns i regeringsformen. Det är 2 kap. 12 §, om jag kommer ihåg rätt. Med dess hjälp kan en minoritet på en sjättedel av riksdagens ledamöter bordlägga lagförslag som innebär ingrepp i dessa friheter. Jag hoppas att vi slipper använda den paragrafen, för den är ett slags ingrepp i majoritetens rätt att besluta. Men den finns där av ett skäl. Jag skulle inte vilja att det skälet gjorde det nödvändigt för oss att försöka använda den möjligheten till bordläggning.
Anf. 22 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Det har yttrats och lyfts fram många tunga och viktiga frågor som har en vid spännvidd över det hela. Jag tänkte vara lite mer konkret i min frågeställning till ministern.
Det handlar om den årliga skrivelsen som, hur bristfällig den än är, ger en viss offentlighet när man lämnar redovisningen till riksdagen och vi får en debatt. Det tycker jag känns viktigt. Jag kan förstå att den redovisningen inte kommer att ske i fortsättningen när tvångsmedelsnämnden, tillsatt av regeringen, kommer att syna de hemliga tvångsmedlen. Jag skulle vilja ha ett konkret svar på hur vi skulle kunna lyfta upp och få offentlighet för användandet av de hemliga tvångsmedlen.
Det gäller också det som Rolf Olsson berörde angående möjligheten till kränkningsersättning. Justitieministern tog ju också själv upp det lite grann. Det skulle röra drygt hälften av fallen som skulle ha möjligheter att kunna ställa sådana krav. Det är inte i alla fall som de hemliga tvångsmedlen kommer till offentlighet genom rättegång.
Det betyder helt enkelt att det skulle finnas ett stort behov av ekonomiskt tillskott för att kunna klara av detta. Jag undrar om ministern har funderat lite grann på det.
Till sist har jag lite att säga angående Integritetsskyddskommitténs verksamhet. Lagrådet menade att det i Integritetsskyddskommitténs uppdrag otvetydigt ingår att kontrollera om tvångsmedlen av den typ som nu föreslås - det här gäller alltså buggningen - lever upp till det integritetsskydd som kan krävas. Lagrådet anser att det finns fog för att en granskning av kommittén bör ske innan slutgiltig ställning tas till lagstiftningen om buggning. Man kan annars befara att den lagstiftning som nu föreslås kan behöva ändras efter en kort tid som en följd av kommitténs arbete. Jag skulle vilja höra ministerns kommentar till Lagrådets yttrande i det fallet.
Anf. 23 Camilla Sköld Jansson (V)
Fru talman! Jag vill börja med att ansluta mig till kritikerkören över regeringens politik på det här området. Som det ser ut nu kommer väl Thomas Bodström att få en plats i historieböckerna och bli ihågkommen som den minister som inte drog sig för att genomdriva förslag som innebar stora inskränkningar i den personliga integriteten och i värnandet av privatlivet.
Jag instämmer också i de invändningar och frågeställningar som har kommit fram hitintills i interpellationsdebatten. När det gäller sakfrågan som står på dagordningen i dag, buggningen, har ju inte regeringen lyckats övertyga om att behovet finns av att införa en åtgärd som innebär ett sådant stort intrång. Inte heller verkar det finnas intresse för regeringen av att lyssna till kritik från lagråd och andra när det gäller rättssäkerhet, integritet och även de oklarheter som finns när det gäller rättssäkerhet och integritet. Det gäller också de oklarheter som finns vad gäller gränsdragningar gentemot yttrandefrihet och meddelarskydd. Som grädde på moset är man inte ens beredd att avvakta och låta Integritetsskyddskommittén säga sitt.
Jag menar att regeringens politik på området är mycket problematisk ur demokratisynpunkt. Tyvärr är handlingskraften betydligt större när det gäller inskränkningar av fri- och rättigheter än när det gäller att försvara och utveckla fri- och rättigheter. Det är det perspektivet som jag vill lyfta in i debatten. Det speglar på ett så tydligt sätt regeringens agenda när det gäller frågor om fri- och rättigheter och om hur regeringen ser på hur samhället ska förhålla sig till det som vi som medborgare yttrar i olika sammanhang.
Om man inte har bevisat nödvändigheten av att göra de här stora inskränkningarna kan man dagligen se att det finns behov av att gå den motsatta vägen. Jag vill lyfta fram tre exempel för att belysa regeringens politik.
I dag har vi ett grundlagsskydd när det gäller yttrande- och meddelarfrihet för anställda och andra i offentlig verksamhet. Där vet vi att det brister i tillämpning. Vi vet att människor inte vågar prata med medierna. Vi vet att det förekommer att anställda får skriva på olika former av tysthetslöften, helt i strid med grundlagen. Det här har vi påtalat för regeringen och försökt förmå Bodström och regeringen att vidta åtgärder, att utbilda i de här frågorna och att säkerställa att grundlagen faktiskt följs. Vi har inte fått någon respons.
I dag har vi en lagstiftning som säger att i en offentlig verksamhet som flyttas över och läggs ut på entreprenad byts rätten till yttrandefrihet och meddelarskydd ut och ersätts med lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Vi har envetet legat på regeringen för att de anställda i entreprenadverksamhet ska omfattas av samma rättigheter som de offentliganställda. Vad svarar då regeringen Bodström? Nej, det är för tekniskt. Det är för komplicerat. Olika intressen står emot varandra. Man tar inte i frågan.
Det finns flera andra sådana frågor. Mönstret är detsamma. När det gäller förändringar som försvarar eller utvidgar rättigheter är det ett hinder. Då är det tekniskt komplicerat, och olika intressen står mot varandra. Man ska ta olika hänsyn. Men när det gäller att företräda intressen åt det andra hållet, som inkräktar på fri- och rättigheter, är det inte fråga om att det är tekniskt komplicerat eller att man ska lyssna. Då är det handling som gäller.
Min fråga till Thomas Bodström i den här interpellationsdebatten är: Hur tänker sig regeringen bokslutet för den här mandatperioden? Är bokslutet det att regeringen under mandatperioden endast visar upp en räcka repressiva åtgärder som inkräktar på den personliga integriteten? Eller kan regeringen tänka sig att ansluta sig till Vänsterpartiets uppfattning och agera för att utvidga yttrandefriheten och meddelarskyddet? Jag menar att det är en fullt relevant fråga i sammanhanget.
Anf. 24 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Det var väldigt intressanta synpunkter. Många kloka saker sägs. Bland annat hävdar man att integriteten kommer att kränkas, och det får bara användas för dem som är misstänkta för grova brott. Jag tror att det är riktigt. Det kommer att innebära att de påverkas på olika sätt, även deras personliga integritet. Framför allt kommer det att innebära att deras personliga integritet blir ordentligt kringskuren när de hamnar i fängelse. Men de kommer sannolikt, på samma sätt som sker i Danmark och andra länder, att på olika sätt få sin verksamhet kraftigt försvårad. Jag tror att det är alldeles riktigt.
De personer som begår de här grova brotten kommer inte att ha lika stor integritet, frihet och personligt rörelseutrymme i framtiden, och det innebär också att deras verksamhet kommer att påverkas.
Vad är det då för verksamhet vi talar om? Jo, det är människor som hänsynslöst inte drar sig för att döda eller allvarligt skada fullständigt oskyldiga människor i till exempel terroristattacker. Vi talar om människor som för att tjäna pengar inte tvekar att utnyttja fattiga flickor från öst på svenska bordeller. Vi talar om människor som av samma kommersiella intressen inte tvekar att tjäna pengar därför att vilsna ungdomar börjat använda narkotika.
Just av den anledningen att de här personerna får sin frihet och integritet kränkt, på det sättet att de inte bara blir avlyssnade utan också blir stoppade i sin verksamhet, kommer andra människors integritet att påverkas i positiv riktning. Det är just de människor som vi har talat om, de som har haft oturen att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt just därför att några personer till exempel vill spränga en bomb eller de flickor som utnyttjas. Deras integritet stärks. Det är samma sak som jag sade om ungdomarna: Deras integritet stärks.
Det är just här vi måste hitta rätt avvägning. Vi ska inte kränka någon rättssäkerhet eller liknande, men vi ska vara medvetna om att det är en avvägning. Och vi ska vara medvetna om att när vi diskuterar den här frågan om personlig integritet kan vi inte blunda för den ena sidan, utan vi måste hela tiden vara medvetna om att det är två sidor. Det är de som begår brotten och deras integritet, och det är de som utsätts för brott. Om man påverkar den ena sidan kommer det direkt att påverka också den andra sidan.
På samma sätt som jag ger er rätt i att det naturligtvis kommer att påverka de personer som begår grova brott, deras frihet och deras integritet, tror jag att vi alla kan vara överens om att det också kommer att påverka den andra gruppen, nämligen de människor som utsätts för brott, och deras integritet kommer att stärkas.
Om det inte vore på det sättet vore det inte något ingrepp alls för de personer som begår de grova brotten. Då vore det helt ofarligt. Just er argumentation talar för att vi stärker den personliga integriteten för dem som annars utsätts för brott.
Det är just den här avvägningen som är så viktig. Det är därför den här diskussionen är så viktig. Sedan får inte det här, som mycket riktigt sägs, missbrukas så att det används i felaktigt syfte gentemot vissa personer. Jag tror att vi är helt överens om att vi tillsammans kan se till att på alla sätt ge ett skydd åt de människor som inte ska utsättas för detta. Det är därför vi har så skarpa gränser för när det här får användas. Det är därför vi har så skarpa gränser för överskottsinformation.
Jag välkomnar den här integritetsdebatten, därför att det är viktigt att se hur detta påverkar människors integritet. Då kan vi inte isolera debatten till ett litet antal som begår grova brott.
Anf. 25 Alice Åström (V)
Fru talman! Justitieministern höll här ett brandtal för brottsoffrens integritet och sade att vi verkligen ska inskränka brottslingarnas personliga integritet, att det också är en målsättning för att man förändrar balansen och att det är viktigt att man har den här avvägningen mellan eventuella brottsoffers integritet och brottslingarnas personliga integritet.
Om den avvägningen verkligen vore så viktig som Thomas Bodström framhöll i talarstolen borde det också i rimlighetens namn ha varit viktigt att se till att Integritetskommittén fick möjlighet att granska om avvägningen är riktigt gjord och hur man gör avvägningen. Om det vore så viktigt som justitieministern säger borde man inte för andra gången när man lägger fram ett buggningsförslag till Lagrådet få exakt samma kritik, för att man i förslaget inte har kunnat påvisa behovet och effektiviteten. Tyvärr motsäger justitieministern sig själv.
Det är oerhört viktigt att den här avvägningen görs, men så länge regeringen inte kan presentera det mer än i allmänna ordalag, om den ökade brottsligheten och den ökade terrorismen, och inte kan vederlägga effektiviteten i de åtgärder man vidtar och balansen mellan den personliga integriteten och effektiviteten är det heller inte rimligt att man genomför förslagen.
Jag har då en fråga till justitieministern. Det låter som att det är fullständigt omöjligt att nu bekämpa brottsligheten om man inte inför det här. Hur ser skillnaden ut i uppklaringsprocent mellan till exempel Sverige och Danmark? Hur ser uppklaringsprocenten ut när det gäller den grova brottsligheten? Har man kunnat minska den grova brottsligheten i de länder där man har infört den här metoden på ett sådant sätt att det har stärkt den personliga integriteten för övriga i samhället?
Det finns inget sådant underlag, och det finns ingen sådan statistik. Det gör att det är ännu större anledning att föra den här debatten.
Det borde vara viktigt även för justitieministern att Justitieombudsmannen påpekar att det vore rimligt att man är något försiktig och att man verkligen gör de här avvägningarna noga. Det borde vara rimligt att justitieministern också lyssnade på Advokatsamfundet, Journalistförbundet och Lagrådet. Det är väldigt många som har kritik mot hur det här utformas och hur de här avvägningarna görs. Men uppenbarligen är justitieministern inte beredd att lyssna på den kritik som finns. Jag hoppas ändå att denna debatt kan bidra till någonting.
Jag har också en rent konkret fråga till justitieministern, och den har varit uppe i debatten. Tidigare var Läkarförbundet emot, eftersom man skulle få bugga läkarmottagningar och så vidare. Nu har man tydligen kommit överens om att man ska undanta dem, medan man fortfarande håller öppet för tidningsredaktioner och tv-redaktioner. Argumentet har varit att brottslingar inte ska kunna starta en tidning, och därför är man beredd att öppna för att även kunna bugga där. Vilka garantier har justitieministern för att ett mc-gäng inte öppnar en läkarmottagning och på så sätt kan undkomma detta? Det är den typen av argument som justitieministern använder.
Varför kan inte justitieministern låta det här bli grundligt utrett, så att alla olika synpunkter får komma fram?
Anf. 26 Rolf Olsson (V)
Fru talman! Jag lyssnade självklart på justitieministerns inlägg, och jag kunde inte höra så mycket om de prioriteringar jag efterlyste mellan å ena sidan de repressiva förslagen och å andra sidan integritetshänsyn, rättssäkerhet och så vidare.
Om det hade varit så att vi nu uppfinner tvångsmedel, som justitieministern sade, som träffsäkert kränker integriteten bara för de grova brottslingarna hade det varit ganska enkelt. Men justitieministern har inte lyckats övertyga oss som sitter här i dag om att det blir fallet. Lagrådet har inte varit övertygat, och inte heller JO, enligt vad vi kan läsa på TT i dag. Kritiken kvarstår.
Jag undrar: Var finns balansen?
Vi har förslag om buggning. Vi har preventiva tvångsmedel. Vi har datalagring. Vi har samarbete mellan militär och polis. Vi har förslag på gång om skyddsidentiteter. Där måste man alltså fråga sig: Var finns balansen? Var finns prioriteringen? Vad är det för ett samhälle vi bygger?
Varför ska integritetshänsyn, rättssäkerhet för den enskilde som blir utsatt och parlamentarisk kontroll konsekvent komma på efterkälken? Varför är det så rasande bråttom med de repressiva förslagen? Varför måste förslagen om integritet, rättssäkerhet och parlamentarisk kontroll vänta, om de nu blir av?
Det finns, som alla vet, en lång och mörk historia i det här landet av registrering och övervakning. Många tusen oskyldiga drabbades genom årtionden. Det har vi kunnat läsa bland annat i Säkerhetstjänstkommissionens rapporter. Det får inte hända igen. Integritet, rättssäkerhet och parlamentarisk kontroll är oumbärliga. De utgör grundstenar i ett demokratiskt samhällsbygge. Det vore av värde om justitieministern ville kommentera prioriteringen.
Anf. 27 Mariam Osman Sherifay (S)
Fru talman! Jag tar avstånd varje gång det sker ett bombattentat eller turistattentat i islams namn. Det är inte så att jag hejar på människor som vill spränga en bomb där det finns oskyldiga som dödas. Min rädsla gäller hur detta kommer att missbrukas, hur detta kommer att drabba många människor i dag i vårt land som utsätts för diskriminering på olika sätt, på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden eller krogar - listan kan jag göra väldigt lång - i mötet med olika myndigheter, i skolan, hos socialtjänsten.
Jag befarar att svenska muslimers ställning i vårt land ska försvagas ännu mer. Det här förslaget kommer verkligen att isolera dem. Det kommer verkligen att få dem att känna sig mer otrygga. Fler kommer att välja ett liv i utanförskap frivilligt.
Vart tog min socialdemokratiska vision vägen om ett öppet samhälle för alla? Den riskerar att förbli en vision. Låt inte rädsla styra våra liv och forma vårt samhälle!
Anf. 28 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Justitieministern säger ungefär så här: Det är ju bara integriteten för grova brottslingar, mördare och terrorister som kommer att inskränkas. Därigenom kan andra människors integritet utvecklas positivt.
Det var just den typen av argumentation som vi inte kan lägga till grund för lagstiftning på det här området. Det är just därför vi har dessa restriktioner i grundlag och Europakonventionen, för att undvika att bygga vår lagstiftning på den typen av argumentation. Med den typen av argument kan du nämligen motivera vad som helst. Det är så man motiverar dödsstraffet. Det är så man motiverar förslag om att tillåta tortyr i USA, exakt med den typen av argumentation. Justitieministern är självfallet inte för dödsstraff eller tortyr, men den typen av argumentation kan vi inte tillåta oss att bygga lagstiftning på. Därför finns de restriktioner som tvingar oss, här i riksdagen och i regeringen, att göra avvägningarna mot de grundläggande fri- och rättigheterna, mot vikten av personlig integritet.
Regeringen har inte gjort den avvägningen, påstår jag. Man har inte visat att de föreslagna medlen är effektiva, man har inte visat att det inte finns andra medel, man har inte visat att de är proportionerliga, och man har definitivt inte visat att de är nödvändiga. De ska vara nödvändiga för att kunna införas.
Slutligen har jag en annan anmärkning. Jag sitter i Grundlagsutredningen. Ett av våra uppdrag är att se över möjligheten eller behovet av en författningsdomstol, en konstitutionsdomstol. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har varit och är motståndare till en sådan modell med mycket goda skäl. Men jag undrar hur lätt det kommer att vara för mig, Göran Magnusson, Marita Ulvskog och andra som har den uppfattningen i Grundlagsutredningen att vidhålla uppfattningen att vi inte behöver någon författningsdomstol om regeringen tar så lätt på de här frågorna.
Anf. 29 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Jag är inte jurist till professionen. Jag är kulturvetare, och jag fungerar som lärare. Jag har studerat vad som inträffar när man ökar kontrollen i en vanlig skolklass. Vi håller på att öka kontrollen och övervakningen i samhället totalt. Människor som är övervakade, vare sig de är skyldiga eller oskyldiga, börjar dölja sig, och det värsta av allt oskyldiga och osäkra människor. De börjar gömma saker, därför att de trots allt någonstans har känslan av det viktiga i att ha det personligt, i att ha den integritet som är ett individuellt begrepp för många och fungerar på så många olika sätt.
Vi värnar om ett öppet demokratiskt samhälle där det fria ordet kan fungera, där man vågar kritisera och där man vågar lägga fram synpunkter som kanske kan vara mycket kontroversiella eller subversiva. Med en ökad övervakning ser jag att vi skapar ett samhälle med rädda människor, med människor som gömmer saker. Jag vill inte vara med och skapa ett sådant samhälle. Jag tror att det som motvikt mot hela den repressiva lagkanonad som vi har sett de senaste åren är mycket viktigt att vi slår fast en gräns för människans integritet inom vilken man kan känna sig säker och trygg.
Det här var, fru talman, en något filosofisk utläggning, men likafullt är det de tankarna som styr och formar det samhälle som vi vill ha och leva i. Många andra detaljer kan vi ändra på, men människors känslor inför ett samhälle är lite svårare.
Anf. 30 Camilla Sköld Jansson (V)
Fru talman! Justitieministern säger att han välkomnar integritetsdebatten samtidigt som han inte går in i den, samtidigt som han ställer sig utanför den. I stället får vi en svepande argumentering om varför man behöver göra de här inskränkningarna. Med samma logik som justitieministern motiverade detta med i sitt förra inlägg skulle man kunna motivera vilket tvångsmedel som helst. Med den logiken kan man motivera vilken omfattning som helst, för det säger ingenting om effekterna eller om den viktiga balans vi har pratat om. Självklart måste man vid varje enskilt fall där man funderar på att införa tvångsmedel kunna övertyga om att man behöver göra just den åtgärden och de inskränkningarna. Regeringen har inte lyckats med det.
Rolf Olsson hade en fråga om prioritering. Den fick han inte svar på. Jag hade också en fråga som handlade om balansering när det gäller att inskränka fri- och rättigheter å ena sidan och att stärka och vidga fri- och rättigheter å andra sidan. Vi får inget svar.
Jag tycker att det sades på ett väldigt bra sätt av flera av mina meddebattörer här: Låt inte människors rädsla styra politiken, utan låt öppenhet, demokrati och grundläggande fri- och rättigheter styra politiken!
Anf. 31 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Integriteten påverkas. Rättssäkerheten påverkas också. Den stärks. Det handlar inte bara om att man får fram bevis mot personer som är skyldiga. Personer kommer också att kunna konstateras oskyldiga på ett tidigare stadium. Vi stärker alltså även rättssäkerheten med att få fram ännu fler bevis i brottsutredningarna.
Det talas om behovet, om det verkligen behövs i till exempel terroristbekämpningen. Det har hänt en del sedan Lagrådet år 2000 sade att det nog inte finns någon överhängande risk. Även om det här inte i första hand är till för att bekämpa terrorismen - det är det inte; vi har trots allt inte den situationen i Sverige - ska det förstås också kunna användas, liksom i andra länder. Jag tror att alla de anhöriga till dem som dödades i Madrid 2004 eller London 2005 är levande bevis på att det trots allt finns en risk.
Men jag tror att det finns ännu tydligare för dem som i Sverige har drabbats av utpressning av personer som ägnar sig åt grov organiserad brottslighet. De skulle var och en kunna berätta vad det skulle innebära för dem att slippa det lidandet.
Jag tror också att vi ska beakta lite hur det kommer sig att personer som begår grova brott flyttar från Danmark till Sverige. Alice Åström tog upp den liknelsen. Är det en utveckling som vi vill ha? Nej, det är det inte, utan vi ska fortsätta med den här avvägningen. Mats Einarsson for i väg lite med dödsstraff och tortyr och sade att man inte kan använda den här integritetsavvägningen för i så fall har man indirekt, även om man inte är för det, kunnat ge legitimitet åt sådant. Nej, vi ska inte införa tortyr och dödsstraff. Det tycker ingen. Men vi ska fortsätta att ha en intresseavvägning.
Om vi inte har det, Mats Einarsson, bör vi omedelbart avskaffa telefonavlyssning, för det är också en avvägning. Då ska vi omedelbart se till att polisen inte får ta DNA-prov, för det är också en avvägning. Då ska vi omedelbart se till att fingeravtryck inte får tas, för det är också en integritetskränkning.
Det är ingen som ifrågasätter de sakerna. Vi ska dock vara medvetna om att det är just den intresseavvägningen vi gör. Vi ska inte tillåta de saker som diskuterades här tidigare. Däremot ska vi tillåta polisen att använda buggning på samma sätt som i nästan alla övriga europeiska länder.
Man talar om Europakonventionen. Jag tycker faktiskt inte att Danmark, Norge och Finland är länder som utmärker sig genom att bryta mot Europakonventionen. Inget land i Europa skulle över huvud taget vid ett enda tillfälle ha fällts för att man använder buggning.
Vi ska ligga i samma linje som de övriga nordiska länderna. Vi ska fortsätta att bedriva detta arbete med respekt för den personliga integriteten och rättssäkerheten. Vi ska se till att vi kan bekämpa den grova organiserade brottsligheten samtidigt som vi stärker integriteten.
Men vi ska inte stanna upp på det ena området. Skulle vi stanna upp exempelvis med brottsbekämpningen därför att vi hela tiden arbetade för att stärka den personliga integriteten och rättssäkerheten skulle vi inte kunna se till att polis och åklagare fick ett enda redskap till. Vi arbetar tillsammans med dessa saker. Detta innebär inte att vi ska stanna upp med den andra sidan, utan de ska fortsätta hand i hand.
Vi ska se till så att detta arbete drivs vidare. Det ska inte bli så att Sverige utmärker sig på något sätt, varken åt ena eller andra hållet, men vi ska se till så att polis och åklagare i Sverige får samma medel som till exempel i Danmark, Norge och Finland.
Det är fullkomligt orimligt att efter 15 års diskussioner anse att vi nu måste utreda det här. Det är ju inte sant, vänsterpartister! Det är inte så att ni funderar på att införa detta om ett år, utan ni vill stoppa det helt och hållet. Det här är bara ett skenargument. Jag har respekt för det. Men säg i stället som det är, så kommer jag att ha ännu större respekt!
Anf. 32 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag måste säga att det är sorgligt att justitieministern fortsätter att använda sig av denna typ av argumentation. Det låter väldigt enkelt när justitieministern säger att om vi bara inför de här och de här medlen så kommer vi att kunna bekämpa den grova brottsligheten och förhindra att vi får brottsoffer. När justitieministern använder sig av de anhöriga till terroristattentatsoffren i Spanien blir det bara sorgligt. Både Storbritannien och Spanien har ju faktiskt buggning. De har möjligheten att använda sig av detta tvångsmedel men har ändå inte haft möjlighet att förhindra den här typen av brottslighet.
Problemet för Vänsterpartiet är inte behovet av att skydda brottslingars integritet. När det gäller telefonavlyssningen har uppgifterna varit lite olika, men vi vet att den i ungefär 50 % av fallen - om jag är snäll - har haft effekt för utredningen. 50 % av telefonavlyssningen gäller faktiskt människor som inte blir fällda eller dömda för något brott. Vi vet att buggningen kommer att omfatta ännu fler människor. Eftersom det handlar om rumsavlyssning kommer alla människor som befinner sig i området att bli avlyssnade.
I den tidigare telefonavlyssningen har vi alltså en effektivitet på 50 %. Vad blir effektiviteten om vi räknar på hur många som blir avlyssnade för att man ska kunna fälla någon för brott? Det är ju den avvägningen som vi diskuterar.
Oavsett om Vänsterpartiet anser att detta är positivt eller inte säger Lagrådet att kommittén bör få titta på detta, och det är ju samma majoritetsförhållande i kommittén. Det är en parlamentariskt tillsatt kommitté där det sitter representanter för alla partier. Det vore väl ändå rimligt att de fick göra den här granskningen.
Anf. 33 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Det är riktigt att man inte kunde förhindra de två dåden. Men det är massor av andra attacker som man
har
klarat av, och därigenom kanske det finns människor som lever i dag som annars inte hade levt. Det är väldigt viktigt att komma ihåg.
Som jag sade har den här frågan utretts väldigt noga. Lagrådet var också kritiskt till det nuvarande förslaget. Det är framför allt på två punkter vi inte delar Lagrådets synpunkter - annars är vi väldigt glada för de synpunkter vi har fått och har anpassat oss till dem - nämligen att vi vill kunna använda buggning även när det gäller grova sexuella brott, det vill säga koppleri och så vidare, och utpressningsbrott. Det är den avgörande frågan. Det har räknats upp remissinstanser. Här tycker vi likadant som den absoluta majoriteten av dessa.
Att vi på någon punkt går emot Lagrådet har faktiskt hänt förut. Det var inga protester från Vänsterpartiet när vi till exempel inrättade en ny instansordning för utlänningsärenden. Då var Lagrådet skarpt kritiskt och avstyrkte rakt av. Då var det inte så viktigt med Lagrådet. Vi har däremot lyssnat till det här förslaget.
Vi har också varit väldigt noga med att se till att detta har utretts ordentligt, och det har det gjort. Vi är glada att det är så starkt demokratiskt förankrat. Det brukar ju sägas att detta är en kontroversiell fråga. Så där oerhört kontroversiell tycker jag faktiskt inte att den är när omkring 90 % av de svenska medborgarna är för. Faktiskt anser också omkring 70 % av vänsterpartisterna att vi ska ha buggning. Det tycker jag också talar sitt tydliga språk.
För den sakens skull ska vi dock inte glömma bort de viktiga aspekter som lyfts fram av er alla här. Vi är helt överens om att om man ökar tvångsmedlen måste man också öka kontrollmekanismerna. Man kan inte bara luta sig bakåt och säga: Det här ordnar sig väl. Vi har väl så hederliga poliser. Det begås väl inga misstag. Nej, när vi ökar dessa tvångsmedel ska vi också öka kontrollen. Det gör vi också nu - med den här skrivelsen till riksdagen och med den särskilda parlamentariska nämnd som ska få till uppgift att just se till att detta används på rätt sätt och, inte minst, att det verkligen blir så effektivt som polis, åklagare och andra nu säger, både i Sverige och i andra länder. Självklart måste vi följa upp detta; vi kan inte bara förlita oss på det.
Detta arbete ska fortsätta hand i hand. Sedan ska Integritetsutredningen göra sitt, som alltså inte handlar om enskilda lagförslag utan om samhället i stort. Vi ska fortsätta att göra detta. Jag kan bara hoppas att vi kan fortsätta det fina samarbete som vi ändå har med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i dessa viktiga frågor. Sedan kan det vara någon fråga där vi inte är överens. Jag tycker dock att vi under denna mandatperiod har lyft fram just integriteten och rättssäkerheten, och det har vi gjort tillsammans. Tack ska ni ha!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.