Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

ECT-behandling

Interpellation 2009/10:187 av Linna, Elina (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-01-19
Anmäld
2010-01-19
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-01-22
Sista svarsdatum
2010-02-02
Besvarad
2010-02-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 januari

Interpellation

2009/10:187 ECT-behandling

av Elina Linna (v)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Inom den psykiatriska hälso- och sjukvården har ECT-behandling (elbehandling) återigen blivit ett alltmer förekommande inslag. Frågan har uppmärksammats och debatterats flitigt i medier och tidningar. Framför allt är det den bristande informationen till patienterna om de svåra minnesproblem, som ibland kan uppstå efter behandling, som har kritiserats, liksom att de personer som därefter klagat och sökt upprättelse har fått ett mycket dåligt bemötande. Det ska även ha förekommit att behandling getts utan patientens medgivande. Det har också framgått att det knappt existerar någon form av uppföljning av hur mycket metoden används och vilka resultat och biverkningar den har. Många patienter har genomgått ECT-behandling i långa serier och under lång tid, men utan att det finns forskning på hur detta påverkar människor.

Jag har nyligen ställt en skriftlig fråga till socialministern om ECT-behandling. I svaret hänvisar ministern till ett uppdrag till Socialstyrelsen om att påskynda utvecklingen av grunddata och kvalitetsindikatorer med mera samt att förbättra verksamhetsuppföljningen inom psykiatriområdet. Detta uppdrag är självklart mycket viktigt för kvaliteten i och respekten för patienterna inom psykiatrin. Jag anser emellertid att frågan om ECT-behandlingar förtjänar att lyftas fram särskilt.

Den forskning om ECT-behandling som finns har framför allt bedrivits i USA och världens ledande expert på ämnet är professor Harold Sackeim. I intervjuer har han påpekat att risken för bestående minnesförluster är känd sedan länge. Han har också lett studier som visar att risken för bestående minnesförluster ökar vid långa behandlingsserier.

Personer som fått bestående minnesförluster har vänt sig till Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och endast fått svaret att behandlingen legat i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att det faktiskt inte är så visar på stor respektlöshet mot dessa medborgare.

Trots detta skrämmande faktum är det samtidigt så att behandlingen med ECT ökar i Sverige. Socialstyrelsen tog så sent som i våras fram förslag till nationella riktlinjer för vård och behandling av depression och ångest, som rekommenderar ECT-behandling som första åtgärd vid svår egentlig depression, före medicinering och psykologisk behandling. Med de risker som finns med behandlingen är detta alarmerande.

Mina frågor till socialminister Göran Hägglund är:

1. Avser ministern att ta initiativ till att Socialstyrelsen ges i uppdrag att revidera de nationella riktlinjerna för vård och behandling av depression och ångest?

2. Avser ministern att vidta åtgärder för att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att utarbeta nya forskningsbaserade riktlinjer för behandling och uppföljning av behandling med ECT?

3. Avser ministern att vidta åtgärder för att information till patienter om ECT-behandling ska förbättras?

4. Avser ministern att vidta åtgärder för att stärka rättssäkerheten inom psykiatrin så att behandling i högre grad ska vila på patientens samtycke?

5. Avser ministern att vidta åtgärder för att ge upprättelse åt dem som drabbats av felbehandling med ECT och fått bestående men av detta?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:187, ECT-behandling

Interpellationsdebatt 2009/10:187

Webb-tv: ECT-behandling

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)
Anf. 66 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Elina Linna har frågat mig om jag avser att vidta olika åtgärder när det gäller ECT-behandlingar. Inledningsvis vill jag framhålla regeringens ambition att på en övergripande nivå stödja utvecklingen mot en alltmer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård samt att stärka patientens möjligheter till delaktighet och självbestämmande i hälso- och sjukvården. Grunden för denna ambition är naturligtvis lagstiftningen, som anger att vården ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och utformas för att möta den individuella patientens behov. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder, exempelvis uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram en strategi för kunskapsstyrning av hälso- och sjukvården, att uppdatera vägledningar, riktlinjer, föreskrifter med mera samt uppdrag att utveckla indikatorer på god vård för att kontinuerligt och öppet kunna jämföra och utvärdera hälso- och sjukvården. Bedömningar av vetenskapligt stöd för enskilda metoder och rekommendationer om vilka metoder som bör användas är däremot ett ansvar för myndigheter som Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk utvärdering, som ju också har en viktig roll att följa utvecklingen. Jag vill också nämna att det i regeringens satsning på psykiatriområdet finns flera insatser som ska säkerställa ett kunskapsbaserat arbetssätt inom den psykiatriska vården. Det handlar till exempel om att öka resurserna till psykiatrisk forskning, förbättra specialistutbildningen av läkare och satsa på fort- och vidareutbildning av personal, men också om att inrätta en kunskapsportal för att föra ut den senaste kunskapen till personal på alla nivåer i vården. Öppna jämförelser är ett annat viktigt instrument för utveckling av hälso- och sjukvården. Därför har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att påskynda utvecklingen av grunddata och kvalitetsindikatorer och att förbättra verksamhetsuppföljningen inom psykiatriområdet. Detta innebär bland annat att uppföljningen av den psykiatriska hälso- och sjukvården förstärks. Strax före jul ingick också regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting en överenskommelse om att förbättra den psykiatriska heldygnsvården. För att få del av de statliga medlen knutna till överenskommelsen måste landstingen bland annat rapportera in alla tvångsåtgärder som vidtas till det nationella patientregistret. Regeringen har även tagit initiativ till en rad åtgärder som ska öka valfriheten och därmed stärka patienternas möjlighet till delaktighet och självbestämmande i kontakterna med hälso- och sjukvården. Det handlar bland annat om att patienter kan välja den vårdgivare som har bäst kvalitet, om att främja en mångfald av vårdgivare och om att hela tiden utveckla öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens resultat. ECT är en behandling som används inom både frivillig vård och tvångsvård, och det har ju den senaste tiden varit en diskussion inte minst i medierna om ECT och om informationen som ges till patienter. Även de nationella riktlinjerna för behandling av depression och ångest, där ju ECT nämns som en av flera behandlingar, har diskuterats i medierna. Socialstyrelsen arbetar just nu med att se över och uppdatera sina föreskrifter om ECT för att de ska bli tydligare och så långt som möjligt vara anpassade till vad vi vet forskningsmässigt. Socialstyrelsen samlar även in anmälningar om ECT från bland annat Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och från tillsynsbesök samt går igenom sina register. De nationella riktlinjerna för behandling av depression och ångest är ännu inte färdiga, men väntas bli det under våren. Regeringen har också inlett en dialog med representanter för professionerna inom vården, där man bland annat diskuterat hur vården återför patienternas synpunkter på bemötandet och hur vården för samtal med patienten när misstag begåtts. När uppföljningen av hela den psykiatriska hälso- och sjukvården nu förbättras och landstingen i större utsträckning rapporterar in tvångsåtgärder inom heldygnsvården vet vi snart betydligt mer om hur och hur ofta ECT-behandlingar används inom både frivillig vård och tvångsvård samt om behandlingen skett med eller utan patientens samtycke. Psykiatrilagsutredningen ser nu över den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, och i direktiven betonas vikten av att en sådan lagstiftning möter de höga krav på rättssäkerhet som måste ställas för vård där patienter vårdas med tvång. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 2011.
Elina Linna (V)
Anf. 67 Elina Linna (V)
Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret. Jag skrev en skriftlig fråga till socialministern efter att ECT-behandling hade debatterats och diskuterats i tv. Jag tror att både socialministern och jag samt flera andra som engagerar sig i hälso- och sjukvårdspolitiken har fått mejl och telefonpåringningar. Patienterna och deras anhöriga har uppmärksammat och bekräftat de missförhållanden som togs upp i programmet. I programmet fick vi höra att man uppskattade att det ges 45 000 ECT-behandlingar i Sverige per år. De behandlingarna ska rapporteras till Socialstyrelsen. Endast 5 400 behandlingar hade rapporterats till Socialstyrelsen. Dagens Medicin hade för ett tag sedan en artikel där man redovisade att till exempel Stockholms läns landsting inte hade en enda behandling om man tittade i registret. Självklart är det bra med öppna jämförelser, men om man inte lämnar uppgifter till registret ger inte de öppna jämförelserna så väldigt mycket vägledning. Kan man lita på uppgifterna nu då, efter de här programmen i höstas? Hur ser rapporteringen ut i dag? Jag hoppas att socialministern har lite koll på hur det ser ut i dag och om uppgifterna verkar lite mer realistiska än de gjorde före jul. Rättssäkerheten för patienterna är väldigt viktig inom både somatik och psykiatri, och jag tycker att rättssäkerheten är ännu viktigare inom psykiatrin än inom den somatiska vården. Det finns en gammal tradition att man lyssnar på patienterna som har somatiska åkommor mer än på patienterna som har psykiska åkommor. I socialutskottet talar vi nu om patientens rättigheter. Jag vill påminna om möjligheten att få en förnyad medicinsk bedömning. Vi har haft lagen om "second opinion" en längre tid, men när det gäller personer med psykiska diagnoser har inte den möjligheten funnits. När jag läser lagstiftningen uppfattar jag det i alla fall som att man tänker sig människor med somatiska diagnoser. I hälso- och sjukvårdslagen ges möjlighet till patienter att välja det behandlingsalternativ som han eller hon föredrar. Men de personer som har vittnat om ECT-behandlingar och de biverkningar och till och med skador som de har fått på grund av ECT-behandlingar har inte haft möjlighet att välja. Det finns en skillnad mellan den somatiska vården och den psykiatriska vården. Jag vill passa på att ställa en fråga till innan min talartid tar slut. Socialministern tar i sitt interpellationssvar upp att man har inlett en dialog med representanterna för professionerna inom vården. Har man inlett en dialog också med patienterna och deras anhöriga om den här frågan?
Finn Bengtsson (M)
Anf. 68 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Med alliansen har vi nu för första gången fått en regering som varit delaktig i att Socialstyrelsen tar fram övergripande föreskrifter för psykiatrisk vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Med samma regering skickas det också över miljardbelopp av statligt stöd till psykiatri i teori och praktik. Som socialministern påpekar i sitt svar är det emellertid inte i första hand upp till politiker att detaljreglera bedömningen av enskilda medicinska metoders vetenskapliga underlag eller deras lämplighet för användning inom sjukvården. Jag vill därför peka på några övergrepp i sak som interpellanten gör sig skyldig till, för att de i värsta fall kan leda till att både effektiv och livräddande behandling undandras svårt sjuka människor med överhängande risk att dö. Interpellanten har här ett stort ansvar. Hon måste inse att det hon framfört i vissa stycken i sin interpellation kan fungera som legitim politisk megafon för besinningslös kritik, som nyligen åter tagit fart via obskyra antipsykiatriska rörelser här i vårt land, i sin tur triggade av ett kraftigt vinklat inslag om elbehandlingens roll inom psykiatrin från statstelevisionen. Elina Linna hänvisar till en amerikansk forskare som varnar för biverkningar av minnesstörningstyp vid elterapi. Vad hon inte nämner är att dessa studier i allt väsentligt gäller en gammalmodig behandling, som vi då kallade elchocksbehandling, med så kallad bilateral och kontinuerlig strömtillförsel till hjärnan. Sådan teknik har inte använts i Sverige i modern tid. Och så länge som jag själv har tillämpat elbehandlingar, från slutet av 70-talet fram till i dag, har detta skett med så kallad unilateral och pulsativ strömtillförsel till enbart den ickedominanta hemisfären med betydligt beskedligare och i nästan samtliga fall relativt snabbt övergående störning av minnet. Rätt använd, det vill säga på rätt indikation och till rätt individ, har jag bevittnat remarkabelt goda, snabba och inte sällan direkt livräddande resultat på även de djupast melankoliska deprimerade patienter ur stånd att vare sig äta, dricka eller ens kommunicera med sin omgivning. Rent vetenskapligt kommer då frågan upp, och det är där vi står i vetenskapen i dag, om minnesstörningen är en konsekvens av sjukdomen kanske snarare än behandlingen. I en nyligen stor och omfattande studie av över 8 000 patienter där man hade särskilda neuropsykologiska instrument noterades att den så kallade kognitiva svikten, alltså störningen av förståelse och minne, förvärrades för varje djup depressiv episod och riskerade att bli bestående om inte den depressiva episoden kunde hävas i rimlig tid. Frågan som sysselsätter forskarna inom området i dag, och som Socialstyrelsen nu ska väga in i sin bedömning, är om det är soten snarare än boten som är huvudproblemet med minnesstörningar vid djupa melankoliska depressioner, särskilt när de återkommer. Man har i denna fråga funnit en medicinsk professionell konsensus som Socialstyrelsen på regeringens uppdrag tillsammans med forskarsamhället nu adresserar. Det ter sig därför något underligt, för att inte säga ansvarslöst, att på populistiskt manér kräva förtida politiska insatser av socialministern i akt och mening att ge upprättelse och kanske till och med hindra användningen av en i säkra händer, rätt använd, viktig och synnerligen effektiv psykiatrisk behandling av de allra mest utsatta patientgrupperna. Jag skulle vilja rikta mig till interpellanten och ställa frågan om interpellanten tycker att det är bättre att man agerar innan en sådan här viktig konsensus nås. Jag håller med interpellanten om att det är viktigt att man når fram till denna och menar att regeringens ansatser, både ekonomiskt och i direktiven till Socialstyrelsen, är entydiga. Det är viktigt att vi inte agerar i förtid för att hindra den behandling som hjälper så många till livet i dag.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 69 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag vill tacka för inläggen. Det första jag vill säga är att det är väldigt viktigt att man gör det här utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, som också Finn Bengtsson är inne på. Jag tror att det är lätt att man inför det som är en sluten värld för många i samhället utanför blir förvånad, förbluffad och kanske till och med skrämd av det som man ser i ett sådant här inslag och att det därmed åstadkommer reaktioner som inte är särskilt kloka. Det är därför viktigt att ta kloka steg i det här sammanhanget. Socialstyrelsen håller på att arbeta med nationella riktlinjer när det gäller depressionssjukdomar och ångestsyndrom. De har tagit fram en första preliminär version som är ute på remiss, där många aktörer naturligtvis har möjlighet att lämna sina synpunkter. Den slutliga versionen av riktlinjerna ska presenteras senast den 31 mars i år, så det ligger ganska nära i tiden. Det datumet är naturligtvis ett väldigt viktigt event. När det handlar om frågan om forskningsbaserade riktlinjer och uppföljning av behandling med just ECT har Socialstyrelsen regeringens uppdrag att påskynda utvecklingen av grunddata och kvalitetsindikatorer för att förbättra verksamhetsuppföljningen inom psykiatriområdet. Det ska också kunna ge en bild när det gäller ECT-behandlingar. Det kommer dock att dröja längre, ända till den 1 juli 2012. Som jag var inne på i mitt interpellationssvar har vi träffat en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting när det handlar om att stimulera heldygnsenheter, där tvångsvård ingår, för att öka kvaliteten i vårdarbetet och förbättra rehabiliteringsmöjligheterna för patienterna. För att få del av pengar som vi skjuter till, 50 miljoner kronor per år, ska man bland annat rapportera all tvångsvård och alla tvångsåtgärder till patientregistret. På det viset får vi en bättre bild av hur vanligt det är med ECT-behandling och om ECT-behandling sker med eller mot en persons samtycke. Den tredje frågan som Elina Linna ställde var om man talar med patient- eller närståendeorganisationer i det här sammanhanget. Det gör Socialstyrelsen. De har i uppdrag att skaffa sig en nationell bild av kunskapsläge, praxis och erfarenheter genom bland annat hearingar med experter inom psykiatri och neurologi och företrädare för patient-, brukar- och närståendeorganisationer, SKL, verksamhetsföreträdare, professionsorganisationer och så vidare. Man tittar på hur situationen ser ut i våra grannländer i Norden för att lära av situationen där. Man tar också in handlingar från HSAN för att se hur många anmälningar som gjorts och för att lära av detta. Det är naturligtvis centralt att vi skaffar en så pass bra kunskapsbild som möjligt. Med detta sagt ska de behandlingar som erbjuds vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag tror att man ska akta sig väldigt noga för att skrämma upp eller skapa oro kring behandlingsformer som i många fall har visat sig vara de enda som fungerar. När läkemedel inte räcker till eller ger biverkningar som är alltför stora är det här många gånger en lösning som innebär stora förbättringar för enskilda patienter.
Elina Linna (V)
Anf. 70 Elina Linna (V)
Herr talman! Både Finn Bengtsson och socialministern använder orden skrämma upp. Jag uppfattade nästan Finn Bengtssons inlägg inledningsvis som att det är fel av mig som interpellant att lyfta fram den här frågan, att jag skrämmer personer när jag diskuterar förhållanden inom psykiatri och patienter som har fått skador på grund av behandling inom psykiatrin. Jag tycker att det är olyckligt om vi ska tysta debatten om psykiatrin och psykiatriska behandlingar. Jag vill också ta upp det här med vetenskap och beprövad erfarenhet, för det kan se olika ut. Socialministern berättar att man ska titta på grannländerna. Då kan jag berätta att när jag gick min sjuksköterskeutbildning i Åbo i Finland i början av 70-talet läste jag om ECT-behandling under avsnittet om psykiatrins historia. När jag sedan flyttade till Stockholm och började arbeta på Beckomberga sjukhus trodde jag inte mina öron - jag trodde att folk drev med mig - när man sade till mig som sjuksköterska att jag skulle förbereda en patient för ECT-behandling. I Finland, i Åbo, som inte ligger så långt från Stockholm, var vetenskap och beprövad erfarenhet att man inte använde ECT, och i Stockholm var det vetenskap och beprövad erfarenhet att man använde ECT. Det kan alltså tolkas olika. Inom läkarkåren finns det också olika åsikter om ECT-behandling. Finn Bengtsson lyfter upp att det ser annorlunda ut och att Harold Sackeims undersökningar bygger på den ECT-behandling som användes längre tillbaka i tiden. Men de personer som har kontaktat mig eller som vi såg i tv-programmet hade behandlats de senaste månaderna eller det senaste året, och deras skador var bestående. Om man får bestående skador inom vården, ska vi inte kunna diskutera det? Ska vi inte kunna ta upp diskussionen att de personer som inte har fått ordentlig möjlighet att välja behandling inte heller har fått möjlighet att ta ställning till behandlingen med en klar bild? Inom psykiatrin är det väldigt svårt att alltid ge en klar bild. Dessa personer känner efteråt att de har blivit överkörda och att biverkningarna har varit värre än de kunde förvänta sig. Ska inte de patienterna ha möjlighet att lyfta upp och diskutera sina problem? Jag tycker inte att det är att föregripa en utredning att jag i min interpellation frågar socialministern om han tänker vidta åtgärder för att ge upprättelse åt dem som har drabbats av felbehandling med ECT och fått bestående men av detta.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 71 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Nej, Elina Linna, det är inte alls fel att lyfta upp denna fråga, men man måste också göra det på rätt faktaunderlag. I den interpellation som har framställts hänvisar man till en metod som inte används i Sverige, och som mycket riktigt aldrig har införts i Sverige på grund av att den just innebar risker för minnesstörningar. Med den mer moderna teknik som vi har haft här sedan 70-talet, den tid som jag kan överblicka, ger inte behandlingen den typen av problem. Det intressanta är att forskningen nu kommit fram till att det kanske är så att underlåtenhet att behandla med de effektiva metoder vi har skapar ett ännu större problem. Det är inte konstigare än att en patient har cancer och får cellgift, och om patienten avlider antas det omedelbart vara cellgiftet som har tagit livet av patienten. Det kan ju vara cancersjukdomen. Tyvärr kan en svår, djup melankolisk depression med viss trovärdighet förorsaka svåra kognitiva störningar på såväl förståelse som minne. En annan sak som blir intressant när interpellanten lyfter upp den här frågan på ett, som jag säger, tveksamt faktaunderlag är att detta av en del grupper - jag vill inte påstå att det handlar om interpellanten - utnyttjas därför att man har en allmänt antipsykiatrisk fientlighet och inte tillerkänner psykiatrin någon form av rättvisa. Det riskerar att förpassa oss hundra år tillbaka i tiden av psykiatrisk utveckling. Då kan man fundera lite. Under de tolv år som föregick det initiativ som alliansregeringen nu har tagit hade Socialdemokraterna stöd av Vänsterpartiet i att genomföra bland annat en stor reform inom psykiatrin i mitten av 90-talet. Varför startade man då inte omedelbart nödvändiga uppföljningar och inrapporteringar och ställde det kravet till Socialstyrelsen? Det är faktiskt alliansregeringen som ser till att vi får detta underlag. Där delar jag bedömningen att det verkligen behöver komma fram. Elina Linna är inte rätt person att skälla på socialministern i den här regeringen för att man har tagit initiativ när hon backade upp en regering som under de sista tolv åren aldrig tog ett enda sådant initiativ.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 72 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Det är förstås tillåtet att lyfta upp varje fråga, men med den möjligheten följer också ett ansvar att föra diskussionen på ett klokt sätt. Det tycker jag att Elina Linna har gjort i talarstolen. Sedan kan jag ha synpunkter på hur själva interpellationen har utformats. När det gäller mer kvalificerad behandling medför den tyvärr ofta en viss risk. Det gäller till exempel nästan varje operation som genomförs. Men man måste i varje enskilt fall väga riskerna mot den effekt som behandlingen har om den är framgångsrik. Oftast kommer man då fram till att det är klokt att göra det. Behandlingen måste självfallet utföras korrekt och i den omfattning som bedöms vara lämplig med tanke på den enskilda patientens situation. Det är också viktigt att stryka under att ECT ibland är den enda fungerande behandling som finns till hands när det gäller till exempel svåra depressioner. I vissa fall är den behandlingen direkt livräddande. Jag tror att det är viktigt att pröva om det finns svåra biverkningar, att det är ordning och reda i uppföljningen av det som utförs men att man inte kastar ut barnet med badvattnet i detta sammanhang. Framför allt kanske vi som politiker inte ska tro att vi är de som kan döma ut behandlingsmetoder som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet, utan här ska vi nog luta oss tryggt mot vetenskapen. Det kan självfallet se annorlunda ut. Man kan göra olika bedömningar i olika länder. Det kan vara så att det ser ut på ett visst sätt i dag i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan, och om 20 år kan det finnas ny kunskap på bordet. Därför ska man inte vara rädd att diskutera. Men det gäller alltid att diskussionerna, inte minst när det är sköra personer, förs på ett ansvarsfullt sätt så att konsekvenserna inte blir andra än de som jag ärligt tror att man är ute efter.
Elina Linna (V)
Anf. 73 Elina Linna (V)
Herr talman! Socialministern ger nu uttryck för ett försvar för ECT, och det är helt okej - jag talar inte mot ECT. Jag har inte sagt att vi ska förbjuda ECT. Jag talar inte heller om de personer som kanske till och med har livet i behåll efter en ECT-behandling. Jag talar om de personer som har fått bestående minnesluckor, som inte känner att ECT-behandlingen har gagnat dem, utan som har förlorat minnet, inte känner igen gamla vänner, inte kommer ihåg sitt eget bröllop, barnens födelse eller när barnen tog studenten. De kommer inte ihåg sådana saker. De uppfattar själva att det beror på ECT-behandlingen. Socialministern och jag hade för några år sedan en debatt om ersättning till personer som lobotomerats. Det finns inte så många personer, men det finns de som fått hela sitt liv förstört på grund av lobotomi. Jag befarar att de personer som nu har fått bestående minnesluckor och försämrat närminne och inte kommer ihåg stora delar av sitt liv kommer att behandlas på liknande sätt som de personer som lobotomerats. Vi hänvisar återigen till vetenskap och beprövad erfarenhet, och dessa personer får inte ens någon ersättning för skador som de har fått inom vården. Det finns andra skador som man får i vården, och man får ersättning för de skadorna. Jag upprepar min sista fråga till socialministern.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 74 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! När det gäller den sista frågan, som handlar om ersättning till personer som har drabbats av felbehandling med ECT och fått bestående men, behandlas ECT precis som andra områden som kan vara föremål för liknande diskussion. Om behandlingen sker i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och om den har skett på ett korrekt sätt kan inte patientförsäkringen tillämpas. Men om behandlingen sker på fel sätt men i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet finns patientskadelagens stadganden om patientskadeersättning som kan vara tillämpliga i det här sammanhanget. Avslutningsvis vill jag säga att det här är en viktig diskussion. Det är ett område som är okänt för väldigt många, och det är viktigt att diskutera det. Jag är också glad över många av de initiativ som vi har tagit långt tidigare, innan det här inslaget kom, som gör att vi skaffar oss en bra grund för fortsatta diskussioner om det här och att vi får en utformning av behandlingsformerna som gör att vi har uppdaterat utifrån de absolut bästa kunskaper som finns. Det behöver vi. Detta behöver vården känna trygghet i. Det behöver naturligtvis också alla personer som behöver vården. Det handlar om att man vet att vi använder de bästa metoder som över huvud taget finns att tillgå.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.