Barnfattigdom
Interpellation 2010/11:231 av Persson, Peter (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-02-25
- Anmäld
- 2011-02-28
- Besvarad
- 2011-03-11
- Sista svarsdatum
- 2011-03-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 25 februari
Interpellation
2010/11:231 Barnfattigdom
av Peter Persson (S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Undertecknad avlämnade en interpellation till statsrådet den 3 februari om barnfattigdom men interpellationen överlämnades till barn- och äldreministern.
”Rädda Barnen påtalar att barnfattigdomen ökar på ett oroväckande sätt. Barnen har föräldrar med försörjningsansvar. De vuxna som för tillfället saknar arbete har försörjning genom skilda trygghetssystem.
Avser statsrådet att inom sitt ansvarsområde vidta åtgärder som minskar barnfattigdomen?”
Barn- och äldreministern önskade ej besvara frågeställningarna i debatten eftersom de var kopplade till frågan om förändringar i socialförsäkringssystemet.
Jag upprepar därför frågan om statsrådet inom sitt ansvarsområde avser att vidta åtgärder för att minska barnfattigdomen.
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:231
Webb-tv: Barnfattigdom
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:71 Fredagen den 11 marsProtokoll 2010/11:71 13 § Svar på interpellationerna 2010/11:231, 234 och 237 om sjukförsäkringsreformen
Protokoll från debatten
Anf. 102 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Peter Persson har frågat mig om jag inom mitt ansvarsområde avser att vidta åtgärder för att minska barnfattigdomen och när jag avser att återkomma med åtgärder för att korrigera sjukförsäkringsreformen så att inte människor hamnar mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen helt utan ersättning. Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta några skyndsamma åtgärder för att fler sjuka personer inte ska bli utförsäkrade.
Peter Persson har den 18 februari 2011 debatterat frågan om barnfattigdom med barn- och äldreministern. Jag kommer därför att besvara frågan utifrån sjukförsäkringen.
En av de viktigaste frågorna för regeringen när den tillträdde i oktober 2006 var att minska det omfattande utanförskapet från arbetsmarknaden, som till stor del bestod av sjukfrånvaro. Regeringen har under föregående mandatperiod genomfört en rad åtgärder som syftar till återgång i arbete. Åtgärderna har stor bredd och omfattar såväl ändringar som rör regelverket för sjukskrivningsprocessen, exempelvis tidsgränser för bedömning av arbetsförmåga, som nya samverkans- och stödåtgärder för att underlätta för sjukskrivna att komma tillbaka i arbete.
Sjukförsäkringsreformen har givit resultat. Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv. Färre individer blir sjukskrivna, och sjukperioderna har blivit kortare. Sammantaget har den minskade ohälsan lett till en kraftig minskning av utanförskapet. Regeringen anser därför att den nuvarande inriktningen ska gälla även fortsättningsvis. Det är viktigt att säkerställa att avsikterna med reformen upprätthålls, exempelvis att den som är svårt sjuk och inte kan arbeta ska kunna få ersättning samtidigt som reformen ska öka drivkrafterna och stödet till dem som kan komma tillbaka i arbete. Stora förändringar likt sjukförsäkringsreformen kan emellertid leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser.
Som jag flera gånger tidigare har redovisat i kammaren pågår för närvarande ett intensivt arbete inom Regeringskansliet i syfte att se över om regelverken och deras tillämpning har fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer.
Anf. 103 Peter Persson (S)
Fru talman! Vårsolen ter sig lockande där ute. Det finns väl ingenting som bubblar så av glädje som när barnen tar av de tjocka vinterkläderna och springer runt och leker i solens strålar.
Det är för hela vårt samhälle det viktigaste vi har. Barnen, deras välfärd, deras längtan och deras framtid bygger det nya samhället. Riksdagen hade för några veckor sedan på initiativ av Socialdemokraterna en debatt om barnfattigdom. Den följdes upp av interpellationsdebatter i detta angelägna ämne.
Som en följd av dessa debatter har jag ställt två interpellationer, ty när jag debatterade barnfattigdom med Maria Larsson och hänvisade till att föräldrarnas situation ju direkt påverkar barnet svävade hon vidare och sade att det inte var hennes ansvarsområde. Men det är regeringens kollektiva ansvar hur föräldrarnas försörjningssituation ter sig. Jag noterar nu att frågan är överlämnad till socialförsäkringsministern.
Det finns inget svar. Det finns inte någon uppfattning om de ekonomiska villkoren för barnen i familjer där den vuxne drabbas av försämrad sjukförsäkring och av utförsäkring. Här i kammaren sade Centerpartiets ledamot Anders W Jonsson för någon vecka sedan att sjukförsäkringsreformen snarast måste korrigeras. Detta sade också statsministern 2009.
Nu skriver vi 2011. 75 000 personer står i utförsäkringskön på väg in i utförsäkring. Åtskilliga av dem har barn som de har försörjningsansvar för. Stenhårt slår det direkt in i familjens situation och påverkar barnens lust och glädje i lek och senare deras prestationer i skolan. Den vuxnes oro påverkar hela familjen.
Min fråga innehöll därför också en ny interpellation till socialförsäkringsministern. Det är mycket prat ute från skilda regeringspartier om icke önskvärda effekter. Man säger: Det är mycket tråkigt, och jag är ledsen att behöva höra detta.
Men nu har ni pratat i två år. När ska ni korrigera denna plåga som snart omfattar 75 000 personer? Att människor kastas ut från försäkringssystem och inte friskförklaras utan bortförklaras i utförsäkring är inte anständigt i ett välfärdssamhälle som vårt.
Anf. 104 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag tackar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson för svaret. Jag är naturligtvis inte nöjd med det eftersom regeringen inte tänker göra någonting åt sjukförsäkringen.
Jag vet inte om socialförsäkringsministern läser LO-tidningen. Den 25 februari hade den ett stort reportage om Birgitta Almroth. Hon har varit multisjuk sedan 1999. Jag visar rubriken för ministern här. Den lyder "Offer för världens hårdaste sjukregler".
På en fråga om hur systemet kan fungera på detta sätt svarar den utredare som socialförsäkringsministern brukar hänvisa till, Anna Hedborg: I dag kvalificerar sig djävligt få - ursäkta uttrycket, men det är inte mitt språk - till förtidspension. Vi har enligt OECD ett av världens hårdaste system när det gäller sjukpension.
Målet är att människor ska bli friska och att de ska kunna komma ut i arbetslivet. Men i dag ser vi att en del personer inte gör det. Vi ser att en del människor är sjuka och har svårt att komma ut i arbetslivet. Men de stenhårda regler som regeringen har genomfört innebär att människor utförsäkras oavsett om de är friska eller inte.
Därför blir jag upprörd, och jag tror att det är fler än jag som blir det, när man läser svaret från socialförsäkringsministern. Han skriver: Färre individer blir sjukskrivna, och sjukperioderna har blivit kortare. Sammantaget har den minskade ohälsan lett till en kraftig minskning av utanförskapet.
Om sjuka människor blir utförsäkrade och hamnar på socialbidrag är det inte min bild att utanförskapet minskar. Vidare i svaret skriver ministern: Stora förändringar likt sjukförsäkringsreformen kan emellertid leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser.
Jag får påminna socialförsäkringsministern om att denna fråga och ett antal enskilda lyftes upp 2009 och i valrörelsen. Då sade statsministern att det är viktigt att vara ödmjuk inför förändringar som kunde orsaka negativa konsekvenser för sjuka.
Men är det inte viktigt att göra någonting åt det? Vi i socialförsäkringsutskottet - och då menar jag Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - försökte ta ett utskottsinitiativ, det vill säga få riksdagen att göra någonting åt reglerna. Det röstades ned av de borgerliga partierna inkluderande socialförsäkringsministerns parti. Det var inte oväntat. Det var mindre väntat att Centerpartiet och Kristdemokraterna röstade nej eftersom de har varit så kritiska till försäkringen. Det säger de i alla fall, men de vill ändå inte göra någon förändring.
Fru talman! Om man läser vidare i svaret från socialförsäkringsministern skriver han att det är viktigt se över om regelverken och deras tillämpning har fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer.
Jag skulle vilja veta vad icke avsedda konsekvenser för enskilda individer är. Hur betecknar man det? Är det en icke avsedd konsekvens att personer ska utförsäkras och inte få någon sjukersättning, eller är det en avsedd konsekvens för enskilda individer? Jag tycker att det visar på människosynen från regeringen om man anser att det är en avsedd konsekvens att sjuka ska utförsäkras därför att de har varit sjuka för länge. Men det är min uppfattning, fru talman, så jag hoppas att statsrådet kan utveckla sitt svar till mig.
Anf. 105 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag delar helt och fullt engagemanget för barn som växer upp i familjer med stora problem - ekonomiska problem och andra, sociala, problem.
Jag är inte fullt så imponerad av de krokodiltårar som fälls här av ledamöter som låtsas att de problem som de nu pekar på är helt skilda från den problembild vi hade tidigare och säger att de skulle ha gjort en annan analys av vad som behövde göras i de stora system där ni själva pekade på behov av till exempel tidsgränser och orimligheter med omfattande förtidspensionering. Det imponerar inte så djupt på mig.
Låt oss ta substansfrågorna i stället. När det gäller barn har vi totalt sett en situation som är rätt god. Det är rätt självklart. Vi lever i ett världens rikaste länder. Allt annat vore förfärligt. Det förringar inte behovet av att prata om de barn som inte har det bra.
När det gäller ekonomiskt utsatta barn har vi från 2000 till 2008 gått från 13 procent barn som lever i familjer i ekonomisk utsatthet, som SCB definierar måttet, till 6 procent. Det gör inte livet lättare för de 6 procent som befinner sig där, men det är en väldig framgång att vi har halverat antalet barn som lever i ekonomisk utsatthet. Fler barn lever i familjer som har det ekonomiskt bra. Därmed, nota bene, inte sagt att dessa barn har det bra i alla andra avseenden, men de lever i alla fall inte i ekonomiskt långsiktigt armod.
Tittar vi på de barn som växer upp i socialbidragshushåll har vi på drygt tio år, från 1996 till 2009, gått från 120 promille till 75 promille, för att använda de byråkratiska begreppen, i alla kategorier, och vi har gått från ungefär 40 promille till 25 promille när det gäller långvarigt socialbidragsberoende hushåll. Det är precis den grupp som Socialstyrelsen kategoriserar som de allvarligaste riskhushållen.
Att leva i kortsiktigt fattigdom är plågsamt. Det vet alla vi som någon gång har gjort det. Att leva i långvarig fattigdom är farligt. Vi har minskat antalet familjer som lever i långvarit socialbidragsberoende. Vi har minskat risken för att de får egna sociala problem på sikt. Men än en gång, det förringar inte problemen hos dem som verkligen har de problemen. Mer återstår att göra, men det går i rätt riktning. Ett rikare land kan ge fler barn en god start i livet.
Jag tycker att ni rätt systematiskt far med begränsad korrekthet i beskrivningen av utförsäkringen. Utförsäkrad betyder i de allra flesta fall inte ersättningslös. Om man har en tidsgräns i sjukförsäkringen blir man utförsäkrad när tidsgränsen löper ut. Det påpekade ni och flera av era vänner var en viktig slutsats i remissvaren till Anna Hedborgs utredning. Sverige skulle kanske inte vara västvärldens enda land där man kunde vara sjukskriven hur länge som helst, alldeles bortsett från analysen att vi inte ville ha 550 000 förtidspensionärer och 300 000 sjukskrivna samtidigt. Det har ni helt glömt bort, och ni låtsas som om det problemet inte fanns.
Ni låtsas som om det inte är en framgång att vi i dag har hälften så många sjukskrivna hälften så länge och att ett par hundra tusen människor i dag försörjer sig själva i stället. Det har, tillsammans med jobbskatteavdraget, gjort att knappast någon gång i modern tid har fler människor med låga inkomster haft en chans att försörja sig själva. Ni låtsas som om detta inte har någon betydelse.
Jag skulle verkligen välkomna diskussioner om de seriösa problemen, till exempel vad vi ska göra för de barn som fortfarande, trots de här insatserna, lever i långvarigt bidragsberoende och i familjer med andra sociala problem också där ekonomin kanske är det mindre problemet och andra saker är värre. Där har ni ingenting att säga.
Anf. 106 Peter Persson (S)
Fru talman! Det är en riktig beskrivning när socialförsäkringsministern talar om problemen med långvarigt beroende av försörjningsstöd och att den långvariga fattigdomen biter sig fast och genererar ny. Men det är den regering han sitter i som medvetet ökar fattigdomen med åtgärder.
När jag hörde hans inlägg kom jag att tänka på den amerikanske journalisten Studs Turkel som skrev om 20-talets depression. Innan vi fick ett styre i USA som inriktade sig på att vända ekonomin och få folk arbete skrev han att politiken handlade om att förklara de arbetslösa som slöa och att de sjuka skulle bita ihop.
Er teoretiska modell är att om man sänker ersättningsnivåerna kommer folk att anstränga sig mer. Ni tror att folk blir friska. Allt detta blommar ut, och vi ser det runt om i landet varje dag. När ni möts av detta i kommuner och i olika sammanhang säger ni bekymrat: Låt oss studera detta. Vi återkommer med åtgärder.
Varenda lokaltidning i vårt land har, likt Jönköpingsposten, rubriker som: Socialbidragen ökar i kommunen.
Chefen för individ- och familjeomsorg säger vid inledningen av året att det är 142 nya personer utan sjukpenning som har sökt socialbidrag. Han fortsätter med att beskriva att den som söker socialbidrag får lämna sitt hus, sälja sin sommarstuga och göra sig av med sin bil. Se barnet i den familjen! Se barnet i den situationen! Se de 200 000 barn i vårt land som har drabbats av barnfattigdom!
Någon dag senare är det en läkare som uttalar sig i samma tidning om de utförsäkrades villkor. Hon heter Jenny Fjell. Hon säger att av personer som de har tagit kontakt med och som är utförsäkrade uppger 80 procent att de var oroliga och deprimerade i samband med utförsäkringen. 49 procent hade självmordstankar, och 2 ½ procent hade försökt ta sitt liv i desperation.
Detta är utfallet av en politik där skatterna har sänkts med 100 miljarder, och mest för dem som redan hade. 20 miljarder av den finansieringen har ni lyft från de arbetslösa och sjuka. Ni plågar dem, lägger huvudet på sned och säger: Vi ska titta på det.
Det har ni sagt i två år. Det är i sanning en ynkedom.
Anf. 107 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag hade några frågor till socialförsäkringsministern som han valde att inte svara på. Jag ska upprepa dem.
Men jag ska börja med att läsa högt igen: Utmattningsdepression, cancer, fel på sköldkörteln, fibromyalgi. Birgitta Almroth är hårt drabbat av sjukdom. Tre läkare bedömer att hon inte kan arbeta mer. Men det räcker inte för sjukersättning. När jag utförsäkrades i augusti 2010 fick jag söka socialbidrag - vad har man för val, säger Birgitta.
Socialförsäkringsministern pratar om att det finns människor som får ersättning. Jag pratar om de som är utförsäkrade och som inte får den här ersättningen. De är sjuka men nekas sjukersättning därför att den här regeringen har valt det här systemet. Man säger att människor blir nog friska om de inte får pengar. Jag har aldrig fått det systemet att gå ihop. Hur blir man frisk bara för att man blir fattig? Jag begriper inte det.
När socialförsäkringsministern svarar på min fråga om han tänker göra någonting skriver han i sitt svar att man ska "se över om regelverken och deras tillämpning fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer".
Min fråga är återigen: Är det en icke avsedd konsekvens att sjuka människor blir utan ersättning och utförsäkras därför att de har varit sjuka för länge enligt den här regeringens regler eller är det en avsedd konsekvens? Är det en icke avsedd eller en avsedd konsekvens? Jag tycker att man borde kunna svara ganska tydligt och ganska snabbt på det. Det är inga problem att förstå frågan. Är det en avsedd konsekvens att sjuka människor ska bli utan ersättning och lämnas därhän eller är det en icke avsedd konsekvens?
Alla dessa fall kan inte komma som någon nyhet för ministern och regeringen. Det här är ett enskilt fall, men det har dykt upp så många fler. Det är det som är bekymret, för om regeringen väljer att bara titta på dem som sitter i solen, har bra väder, har höga inkomster och är friska ser det ut som att alla sitter där. Men om man bara vrider blicken lite kan man se att några sitter i skuggan, där det kan vara kallt och till och med regna på dem. Då säger ministern: Vi bryr oss inte om dem. Vi behöver inte låtsas om dem.
För mig handlar politik om att vara solidarisk, men det är för att jag är socialdemokrat. Då tycker jag att vi har all anledning att inse att vår bekväma ställning i dag som friska och arbetsföra innebär att vi måste vara solidariska med dem som inte kan jobba. Det innebär att jag kanske får avstå ett jobbskatteavdrag för att dessa människor inte ska behöva leva på socialbidrag utan ska kunna komma närmare arbetsmarknaden och kunna bli friska utan att oroa sig över sina barns situation, om barnen ska kunna få mat för dagen, om barnen ska ha råd att följa med på en idrottsaktivitet i skolan eller om det finns pengar att köpa gympaskor för.
För mig är det jätteviktigt att vi diskuterar det här. Men när regeringen säger att det kanske finns några skavanker blir jag bekymrad och upprörd.
När statsminister Reinfeldt sade att han är ödmjuk inför problemet att många utförsäkras trots att de är svårt sjuka undrar jag: Vad står det för? Hur länge ska vi vara nöjda med att vi har en statsminister och en regering som är ödmjuka inför problemet? Måste man inte agera? Måste man inte reagera när människa efter människa redovisar: Jag är fortsatt sjuk, men jag får ingen ersättning därför att regeringen har infört en stupstock.
Jag tycker att det här är allvarligt, fru talman, och jag önskar att regeringen tog frågan på mycket större allvar än vad den gör.
Anf. 108 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Ska vi ha en seriös och riktig debatt om så här svåra frågor kan vi inte ha ett läge där ledamöterna far med osanning.
Vem har sagt: Vi bryr oss inte om dem. Vem har sagt: De är för slöa - bara man biter ihop. Vem har sagt det? Jag har aldrig sagt det. Ingen av mina partivänner i Alliansen har sagt det. Det står inte i någon proposition.
De människor ni säger att ni nu vill värna får inte ett bättre läge bara för att ni far med osanning om avsikterna bakom de reformer som vi har genomfört. Jag har full respekt för att ni inte tycker om dem. Att ni har bytt åsikt sedan några år tillbaka kan jag också leva med. Men att ni far med osanning om bevekelsegrunderna är lika oärligt som att jag skulle säga att ni hade beställt 550 000 förtidspensionärer, att ni ville ha det på det sättet. Det skulle jag inte säga, för det ville ni inte. Ni ville inte ha ett läge där det var dubbelt så höga sjukskrivningstal i Jämtland som i Jönköping.
Det var ingen proposition som låg bakom att ni hade en ständig, bergochdalbaneliknande utveckling på sjukfallen långt över normaleuropeiska nivåer. Det var inte så att ni trodde att kolera hade drabbat landet då och då, och därför säger jag det inte heller. Sluta fara med nonsensartad osanning om våra bevekelsegrunder!
Det finns tre studier som visar att tidsgränserna i sjukförsäkringen har stor betydelse. IFAU har gjort en och ISF har gjort ett par. De pekar på att tidsgränser har betydelse för att hjälpa människor tillbaka i arbete därför att brådska har betydelse. Vi vet att när människor är borta från jobbet ett år ökar risken dramatiskt att inte komma tillbaka alls. Det är en viktig bevekelsegrund bakom tidsgränser i sjukförsäkringen, och det har stor betydelse.
90-dagarsprövningen, 180-dagarsprövningen och 365-dagarsprövningen har stor betydelse för att hjälpa människor tillbaka till samma jobb, till samma arbetsgivare med annat arbete eller till arbetsmarknaden över huvud taget, inklusive sådana jobb som en del människor ibland fnyser åt men som ger en fot in på arbetsmarknaden. Bagatellisera inte det!
Bagatellisera inte heller svårigheterna att komma tillbaka efter fem eller tio års sjukskrivning! Inte ens ni hade beställt tio års sjukskrivning. Ingenstans har vi i Sverige någon gång sagt att man bör kunna vara obegränsat sjukskriven om det inte finns mycket speciella skäl till detta. Men det var, som det heter i Anna Hedborgs utredning, en glidning i sjukdomsbegreppet.
Icke avsedda konsekvenser medges. Det är ett byråkratiskt sätt att säga att det har fått konsekvenser som vi inte tänkte att det skulle få när vi genomförde reformen. Jag har sagt, inte alls i två år men sedan oktober, den 6 för att vara exakt, att vi nu kommer att göra den översyn som aviseras i regeringsförklaringen där vi kommer att undersöka om det finns konsekvenser av våra regelverk som vi inte avsåg. Det är till exempel om vi är säkra på att rätt människor lämnar sjukförsäkringen och går till Arbetsförmedlingen eller om det ibland händer att fel människor kommer till Arbetsförmedlingen, vilket det finns mycket som tyder på händer ibland. Det innebär inte att man ska underskatta vikten av att många kommer till Arbetsförmedlingen och får annan hjälp än de annars skulle ha fått.
Det exakt innebär det som vi sysselsätter oss med precis just nu.
Anf. 109 Peter Persson (S)
Fru talman! Genom att höja rösten i talarstolen undkommer man inte det faktum att den teoretiska modell som bär regeringens politik handlar om att sänka ersättningar därför att man tror att det stimulerar återkomst i arbete. Nu håller inte den här teoretiska modellen, utan den får bland annat det praktiska utfallet att 75 000 slängs ut från sjukförsäkringen. Det är den här debatten det handlar om och, från min utgångspunkt, barnens situation.
Visst är det så att de som drabbas, de 200 000 barnen - barnfattigdomen ökar - är en minoritet i vårt land. Visst är det så att de 75 000 cancersjuka är en minoritet i vårt land som snart utförsäkras. Visst är det så att de som går till försörjningsstödet, som ökar i åtta av tio kommuner i landet, är en minoritet. Men i ett anständigt samhälle, som bygger på solidariska värderingar om att alla människor är lika mycket värda, är det plågsamt att vi i den majoritet som har arbete och är friska låter de sjuka behandlas på detta sätt. Ytterst slår det mot åtskilliga tusentals och hundratusentals barn i dessa familjer. Det är icke anständigt.
Anf. 110 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag vill tacka socialförsäkringsministern för att han definierade vad icke avsedda konsekvenser var. Jag har redovisat en person, och jag hoppas att socialförsäkringsministern har konstaterat att det är många fler som har drabbats.
Jag uppfattar inte att det har varit en avsedd konsekvens att sjuka människor ska bli utan sjukersättning, men det är ju det vi konstaterar. Människor som är sjuka blir utan ersättning.
Jag vet inte om Anders Borg är bekant för socialförsäkringsministern, men han är i alla fall finansminister i er regering. Han har sagt att det ska finnas incitament för att arbeta. Det är därför man sänker ersättningarna. Det betyder att det får den effekt vi försöker peka på.
Samme Anders Borg har också sagt att det är bättre att vara fattig än att vara arbetslös. Man kan fundera över vad det får för konsekvens för politiken: bättre att vara fattig än att vara arbetslös. Då har man på något sätt ändå en inkomst som man har arbetat till, men om man är fattig spelar det mindre roll.
Min fråga i interpellationen var: Avser statsrådet att vidta några skyndsamma åtgärder för att fler sjuka personer inte ska bli utförsäkrade? Skyndsamt är för mig inte att invänta en utredning som kanske får en proposition som kanske leder till en lagstiftning 2012 eller 2013, utan jag tänker mig att man gör någonting nu.
Vi befinner oss i mars 2011. Svårigheterna och konsekvenserna tog TCO fram och Försäkringskassan pekade på detta redan när riksdagen tog beslutet 2008. Under 2009 har flera vittnat och pekat på problemen. Under 2010 kommer den ena konsekvensen efter den andra.
Att man då inte kan göra något är befängt och dåligt använd politik!
Anf. 111 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag vill först reda ut kalendariet. I november, efter regeringsförklaringens ord i oktober, sade jag att vi återkommer med vår översyn under våren 2011. Det ligger fast. Det har aldrig förändrats.
Allra sist: Socialbidragen är en bekymmersam fråga i svensk välfärdspolitik - inte därför att de inte behövs utan därför att socialbidragen har så många nackdelar. Socialbidragen ökar nästan alltid i lågkonjunktur. De allra flesta är kortvariga. Det är ett mindre långsiktigt bekymmer. De långsiktiga socialbidragsberoendena, de långsiktiga beroenden som inkluderar barnfamiljer är vår största huvudvärk.
Svensk välfärdspolitik - det nästan generar mig att behöva undervisa om detta - vilar i grund och botten på två ben.
Det ena är socialförsäkringarna, med en mycket speciell och nästan unik svensk idé, som den här mandatperioden fyller 100 år, nämligen inkomstbortfallsprincipen. Det gäller försäkrad inkomst. Du får ersättning utifrån vad du har betalat in i tidigare ersättningsbar inkomst. Det är en unik modell.
Det andra benet handlar om socialtjänsten, det yttersta skyddsnätet, socialbidragen. Ingen ska ligga på gatan i ett välfärdssamhälle.
Ni var en gång i tiden drivande bakom detta. Gustav Möller skulle inte vara imponerad av den analys som ni i dag gör av svensk socialpolitik.
Båda har förtjänster och båda har också brister. Om man inte har en försäkrad inkomst, om man inte har arbetat och betalat in skatt, då omfattas man inte heller av socialförsäkringssystemet. Det ingår i själva konstruktionen.
Ni har själva varit med att skapa den. Ni har tidigare alltid stått upp för den principen. Men i dag låtsas ni stå för en helt annan politik. Är det kanske medborgarlön, att inga incitament ska räknas över huvud taget eller att ingen ska ha skäl att arbeta?
Jag tror inte på detta. Jag har redovisat vad vi står för, och det gäller alltjämt.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.