Anf. 105 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag delar helt och fullt engagemanget för barn som växer upp i familjer med stora problem - ekonomiska problem och andra, sociala, problem.
Jag är inte fullt så imponerad av de krokodiltårar som fälls här av ledamöter som låtsas att de problem som de nu pekar på är helt skilda från den problembild vi hade tidigare och säger att de skulle ha gjort en annan analys av vad som behövde göras i de stora system där ni själva pekade på behov av till exempel tidsgränser och orimligheter med omfattande förtidspensionering. Det imponerar inte så djupt på mig.
Låt oss ta substansfrågorna i stället. När det gäller barn har vi totalt sett en situation som är rätt god. Det är rätt självklart. Vi lever i ett världens rikaste länder. Allt annat vore förfärligt. Det förringar inte behovet av att prata om de barn som inte har det bra.
När det gäller ekonomiskt utsatta barn har vi från 2000 till 2008 gått från 13 procent barn som lever i familjer i ekonomisk utsatthet, som SCB definierar måttet, till 6 procent. Det gör inte livet lättare för de 6 procent som befinner sig där, men det är en väldig framgång att vi har halverat antalet barn som lever i ekonomisk utsatthet. Fler barn lever i familjer som har det ekonomiskt bra. Därmed, nota bene, inte sagt att dessa barn har det bra i alla andra avseenden, men de lever i alla fall inte i ekonomiskt långsiktigt armod.
Tittar vi på de barn som växer upp i socialbidragshushåll har vi på drygt tio år, från 1996 till 2009, gått från 120 promille till 75 promille, för att använda de byråkratiska begreppen, i alla kategorier, och vi har gått från ungefär 40 promille till 25 promille när det gäller långvarigt socialbidragsberoende hushåll. Det är precis den grupp som Socialstyrelsen kategoriserar som de allvarligaste riskhushållen.
Att leva i kortsiktigt fattigdom är plågsamt. Det vet alla vi som någon gång har gjort det. Att leva i långvarig fattigdom är farligt. Vi har minskat antalet familjer som lever i långvarit socialbidragsberoende. Vi har minskat risken för att de får egna sociala problem på sikt. Men än en gång, det förringar inte problemen hos dem som verkligen har de problemen. Mer återstår att göra, men det går i rätt riktning. Ett rikare land kan ge fler barn en god start i livet.
Jag tycker att ni rätt systematiskt far med begränsad korrekthet i beskrivningen av utförsäkringen. Utförsäkrad betyder i de allra flesta fall inte ersättningslös. Om man har en tidsgräns i sjukförsäkringen blir man utförsäkrad när tidsgränsen löper ut. Det påpekade ni och flera av era vänner var en viktig slutsats i remissvaren till Anna Hedborgs utredning. Sverige skulle kanske inte vara västvärldens enda land där man kunde vara sjukskriven hur länge som helst, alldeles bortsett från analysen att vi inte ville ha 550 000 förtidspensionärer och 300 000 sjukskrivna samtidigt. Det har ni helt glömt bort, och ni låtsas som om det problemet inte fanns.
Ni låtsas som om det inte är en framgång att vi i dag har hälften så många sjukskrivna hälften så länge och att ett par hundra tusen människor i dag försörjer sig själva i stället. Det har, tillsammans med jobbskatteavdraget, gjort att knappast någon gång i modern tid har fler människor med låga inkomster haft en chans att försörja sig själva. Ni låtsas som om detta inte har någon betydelse.
Jag skulle verkligen välkomna diskussioner om de seriösa problemen, till exempel vad vi ska göra för de barn som fortfarande, trots de här insatserna, lever i långvarigt bidragsberoende och i familjer med andra sociala problem också där ekonomin kanske är det mindre problemet och andra saker är värre. Där har ni ingenting att säga.