Älvdalska som språk
Interpellation 2020/21:719 av Gudrun Brunegård (KD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2021-05-11
- Överlämnad
- 2021-05-11
- Anmäld
- 2021-05-18
- Svarsdatum
- 2021-06-01
- Besvarad
- 2021-06-01
- Sista svarsdatum
- 2021-06-02
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Älvdalska har en särställning i Sverige, vilket illustrerades i riksdagens kammare nyligen. En ledamot inledde sitt anförande med en mening på älvdalska, varvid talmannen erinrade om att svenska är det språk som används i riksdagen. Kulturministern hävdar dock att älvdalska är en dialekt eller ett folkmål, med hänvisning till en utredning om Sveriges språkliga varieteter, som låg till grund för att Sverige erkände de fem nationella minoritetsspråken samiska, finska, jiddisch, meänkieli och romani, SOU 1997:192. Älvdalsmål omnämns där i förbigående, tillsammans med skånska och gutniska, men var inte föremål för utredningen.
Detta återspeglar inte älvdalskans aktuella vetenskapliga status. Den blir däremot belyst i en rad vetenskapliga artiklar. I Språktidningen den 28 april 2021 finns en artikel undertecknad av fjorton framstående språkvetare, däribland författaren till ovan nämnda utredning, som förespråkar att regeringen erkänner älvdalska som språk. Älvdalskans karaktär som språk har även uppmärksammats i internationell forskning. År 2016 fick älvdalskan en ISO-kod, vilket innebär att älvdalskan betraktas som språk internationellt. Nyligen hölls en föreläsning om elvdalico på Milanos universitet.
Sveriges regerings bedömning att älvdalskan är en dialekt grundar sig alltså inte på aktuell språkvetenskaplig expertis, vare sig nationellt eller internationellt.
I lokalsamhället finns stort intresse av att hålla älvdalskan vid liv. 2 500 personer som talar älvdalska, Älvdalens kommun, forskare, Språkförsvaret och Europarådet har i 17 år krävt en seriös behandling av regeringen. Kommunen har haft fortlöpande kontakter med regeringen och Europarådet sedan 2004. Beslut fattades i kommunfullmäktige den 20 mars 2006 och elever får undervisning i älvdalska.
Vid ett möte mellan regeringen och representanter för förespråkare för älvdalskan den 22 mars 2011, det vill säga för tio år sedan, uppmanade regeringen Älvdalens kommun att vara mer aktiv gällande skolutbildning i älvdalska och hänvisade till andra myndigheter när det gäller hjälp med att bevara älvdalskan. Detta trots att Älvdalens kommun redan då var aktiv för att bevara älvdalskan. Vidare framhöll älvdalskans företrädare att älvdalskans erkännande mycket väl skulle kunna rymmas i Europarådets stadga som landsdelsspråk. Sådana exempel finns det gott om i Europa, bland annat nordfrisiska och lågtyska. Ett sådant erkännande skulle inte behöva se likadant ut som för de redan erkända minoritetsspråken i Sverige. Kostnaderna skulle inte vara lika höga som till exempel för samiska eller finska, i och med att det älvdalska talarsamhället inte ställde krav på tolkning eller översättning i kontakten med myndigheterna. På detta svarade regeringens representanter att regeringen mycket väl kunde utreda frågan om älvdalskans erkännande som landsdelsspråk enligt Europarådets stadga, men att ”detta i så fall kunde ta mycket lång tid i anspråk”.
Nu har tio år gått, men älvdalskan har fortfarande inte utretts av regeringen, trots löftet från regeringen och trots uppmaningar från Europarådet. I stället tillgriper regeringen svepande argument, med tveksam vetenskaplig grund.
Europarådets språkliga expertkommitté har däremot, till skillnad från regeringen, utrett älvdalskans språkliga roll och funktion i samhället. Hösten 2020 satte man slutligen ned foten och slog fast att älvdalska är ett språk. Europarådets ministerråd anslöt sig till denna bedömning och uppmanade regeringen att betrakta älvdalska som språk. De grundar det på flera kriterier:
Det lexikala avståndet mellan svenska och älvdalska är större än mellan svenska, danska och norska. Älvdalska skiljer sig också kraftigt från svenska när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. I praktiken har svenska språket mer gemensamt med norska och danska än med älvdalska.
Det finns definierad älvdalsk grammatik utgiven, liksom ordböcker, litteratur och såväl äldre som nyskrivna sångtexter på älvdalska.
Älvdalska är belagt i skrift sedan 1600-talet och används av en geografiskt begränsad befolkningsgrupp.
Älvdalska har bibehållit mycket av sin ursprungliga karaktär, med nybildningar av ord på älvdalska i stället för svenska importord, trots att alla älvdalingar också är fullt ut svensktalande. Detta tyder på ett brinnande intresse att bevara och utveckla språket.
Allmänna arvsfonden har deltagit med finansiering av projekt för att bibehålla och dokumentera älvdalskan och ge undervisning till unga älvdalingar.
Enligt Europarådets konvention för regionala språk och minoritetsspråk finns möjlighet för varje stat att med vissa begränsningar själv bestämma vilka stycken eller punkter som den ska ansluta sig till avseende ett landsdels- och minoritetsspråk. Det är fullt möjligt för en stat att erkänna ett visst landsdels- eller minoritetsspråk men avstå från att åta sig att tillämpa samtliga bestämmelser för språket.
Detta borde skapa förutsättning för regeringen att fatta det efterlängtade beslutet att erkänna älvdalska som språk. De älvdalsktalande själva kräver inte att älvdalska ska användas generellt i medier eller offentliga sammanhang, exempelvis vid domstolar och administrativa myndigheter. Dock behöver man fortsatt stöd för att kunna behålla språket levande och utbilda unga i älvdalska. Det vore därför rimligt att regeringen och språkgemenskapen förhandlar sig fram till olika paragrafer i konventionen som ska gälla för det aktuella språket. En utredning är alltså redan gjord av Europarådets expertkommitté och fastställd av ministerrådet.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till kultur- och demokratiminister Amanda Lind:
- På vilka vetenskapliga belägg grundar sig regeringens uppfattning att älvdalskan är en dialekt eller folkmål och inte ett språk?
- Har minister och regeringen någon avsikt att genomföra den utredning som utlovades i mötet med företrädarna för älvdalskan 2011?
- På vilket sätt avser ministern och regeringen att svara på uppmaningen från Europarådets språkliga kommitté och ministerrådet, om att redovisa älvdalskans ställning i Sverige?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2020/21:719
Webb-tv: Älvdalska som språk
Dokument från debatten
- Protokoll 2020/21:131 Tisdagen den 1 juniProtokoll 2020/21:131 Svar på interpellation 2020/21:719 om älvdalska som språk
Protokoll från debatten
Anf. 64 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Fru talman! Gudrun Brunegård har frågat mig på vilka vetenskapliga belägg regeringens uppfattning att älvdalskan är en dialekt eller ett folkmål och inte ett språk grundar sig, om regeringen har någon avsikt att genomföra den utredning som utlovades på ett möte 2011 och på vilket sätt jag och regeringen avser att svara på uppmaningen från Europarådets språkliga kommitté och ministerrådet om att redovisa älvdalskans ställning i Sverige.
Låt mig börja med att tacka för frågorna. Jag har under året märkt ett växande intresse i riksdagen för älvdalskan och språkpolitik. Frågor om språk, dialekter och kulturarv är viktiga och förtjänar utrymme i den offentliga debatten.
Regeringen har tidigare gjort bedömningen att älvdalskan är att betrakta som ett folkmål, och det har inte framkommit några nya omständigheter som gett regeringen anledning att ändra den bedömningen. Bedömningen grundar sig bland annat på underlag från Minoritetsspråkskommittén.
Frågan om språk och dialekter är komplex, och det råder ingen enighet bland språkvetare om huruvida älvdalskan är ett språk eller en dialekt. Vi ska också vara medvetna om att svenskan är ett språk med stor mångfald, och det finns många dialekter som skiljer sig mer eller mindre från både standardsvenska och älvdalska.
Det finns i dagsläget inga planer på att se över Sveriges ratifikation av den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk.
Europarådets expertkommitté har i sin senaste rapport dels konstaterat att kommittén anser att älvdalskan uppfyller kriterierna för del två av den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk, dels bett Sverige att inkludera älvdalskan i sin rapport som ett språk motsvarande jiddisch och romani chib. Sveriges rapport avser dock endast de minoritetsspråk som omfattas av Sveriges ratifikation och som är fastställda av riksdagen.
Jag vill avslutningsvis understryka att regeringen ser ett stort värde i att älvdalskan bevaras som en del av det gemensamma kulturarvet och den lokala kulturhistorien. Intresset för bevarandet och användningen av älvdalskan är därför mycket glädjande.
Anf. 65 Gudrun Brunegård (KD)
Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret, även om jag förstås hade önskat en annan inriktning på det.
När jag som nyfärdig sjuksköterska flyttade till Mora i början av 1980-talet var jag helt oförberedd på de utmaningar jag skulle möta. Det handlade inte bara om att växa in i en ny yrkesidentitet i den vackra Siljansbygden, som är sinnebilden av det idylliska Sverige.
Mitt första jobb var nämligen på långvården, och jag var inte beredd på att de flesta av de äldre hade tappat svenskan på grund av demenssjukdomar. Det språk de hade kvar var dalskan - och inte den välkända, klingande, härliga daladialekten från Leksand och Rättvik utan något helt annat.
När jag så småningom jobbade i Leksand fick jag höra att inte ens infödda leksingar förstår dialekten, talet eller målet - eller vad ministern nu väljer att kalla det - från Ovansiljan, även om alla bor längs samma sjö.
Men tack och lov hade jag medarbetare från den trakten, så när jag inte begrep vad en patient sa eller om patienten inte förstod mig kunde jag leta upp någon i personalen som hade en pin med texten "Ig dalskar" som kunde tolka.
Det räckte dock inte med denna utmaning, utan det var lika illa i personalrummet. Där talades Mora- eller Orsamål.
Men så småningom lärde jag mig att hänga med hjälpligt.
Efter ett tag började jag jobba på medicinkliniken, och dit kom även älvdalingar. De var helt omöjliga att förstå. Det sas då att Älvdalen hade varit mer språkligt isolerat och att de därför hade behållit mer av den ålderdomliga prägeln. Min man mötte det dagligen när han gjorde en del av sin distriktsläkarpraktik i Älvdalen.
När jag senare har följt älvdalskan och strävan att få den erkänd som språk har det varit intressant att se hur Europarådets språkliga expertkommitté steg för steg har konstaterat att älvdalskan faktiskt uppfyller kriterierna för landsdels- eller minoritetsspråk, precis som statsrådet säger.
Jämför man ordförråden är avståndet mellan svenska och älvdalska större än avståndet mellan svenska och norska eller svenska och danska. Men på grund av att det är landsgränser emellan har man valt att kalla dem för olika språk trots att de språkligt skulle kunna kallas dialekter. Älvdalskan skiljer sig dock lika mycket, om inte mer, från svenskan som svenskan från isländskan. Men regeringen väljer ändå att se älvdalskan som en dialekt.
Det är upp och nedvända världen, kan man säga, och på vilka vetenskapliga grunder? Statsrådet bekräftar att man grundar sig på underlag från Minoritetsspråkskommittén på 1990-talet. Men denna utredning hade inte i uppdrag att analysera älvdalskans språkliga ställning.
Fru talman! Det är märkligt att regeringen utifrån ett omnämnande av älvdalskan i förbigående på 1990-talet håller de analyser som har gjorts av både internationella och nationella språkvetare på armlängds avstånd.
Anf. 66 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Fru talman! Jag har ju tidigare diskuterat älvdalskan i kammaren, och jag vill verkligen rikta min uppskattning till Älvdalens kommun och alla de civilsamhällesorganisationer som gör stora insatser för att bevara och utveckla älvdalskan. Detta är något som både jag personligen och regeringen ser som väldigt positivt. Oavsett älvdalskans status är det ett folkmål, en dialekt som talas av många, och att det finns ett engagemang hos den yngre generationen att lära sig älvdalska är fantastiskt.
Vår expertmyndighet Isof har i sitt uppdrag att jobba med att främja användandet och utvecklingen av just dialekter, så det är ingen bortglömd del av regeringens språkpolitik.
När vi kommer ned på vad som ska klassas som ett eget språk eller inte blir det komplicerat. Det är en komplex fråga. Jag tittade tillbaka på Minoritetsspråkskommitténs betänkande från 1997. Man utredde då om meänkieli skulle klassas som ett eget språk eller som en varietet av finska. Professor Kenneth Hyltenstam redogjorde då för forskningsläget och konstaterade att det inte finns någon enkel fastslagen definition av exakt var skiljelinjen mellan språk och dialekt går.
Det går att hitta undantag för olika typer av kriterier, allt från skriftspråk till förståelse och landsgränser, men i slutändan kommer det att handla om ett språkpolitiskt avvägande. Gudrun Brunegård tar själv upp landsgräns som ett skäl till att klassa något som dialekt eller språk.
Det som också är viktigt i sammanhanget är att se vad ett eventuellt erkännande av älvdalskan som språk skulle innebära kopplat till språkstadgan. När Minoritetsspråkskommittén utredde frågan om minoritetsspråk konstaterade man att ett av konventionens syften är att stärka minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, som domstolar och myndigheter.
Klassificeras något som ett språk i enlighet med Europarådets språkstadga och man kan peka ut ett landområde, som det är för finskan, meänkieli och samiskan i dag, ger det stabilitet i offentliga insatser. Det möjliggör ett utpekande av ett förvaltningsområde och att man inom äldreomsorg, sjukvård och barnomsorg har rätt till sitt språk när man besöker en offentlig verksamhet, domstol eller myndighet.
Den andra delen av Europarådets stadga är den Europarådet anser att älvdalskan uppfyller, alltså samma som romani chib och jiddisch. Här erbjuds inte samma möjlighet kopplat till förvaltningsområde.
Men precis som Gudrun Brunegård tar upp i sin interpellation är de som driver frågan om älvdalskan inte framför allt ute efter detta. Det är ett av skälen till att regeringen har pekat på de språkfrämjande insatser som det redan finns möjlighet att göra genom Isofs arbete med dialekter, genom folkbildning och genom Älvdalens kommuns verksamhet.
Fru talman! I dag har vi fem minoritetsspråk, och vi har stora åtaganden att klara när det gäller dem. Om vi ska ta ytterligare steg och inkludera fler språk krävs en noggrann utredning, och mer än älvdalskan skulle då beaktas.
Anf. 67 Gudrun Brunegård (KD)
Fru talman! Jag tackar för det utvecklade svaret.
Det är märkligt att regeringen krampaktigt håller fast vid den utredning som i förbigående berörde älvdalskan. Det var inte den som var temat för utredningen, utan utredningen gällde tornedalskan, alltså meänkieli. Trots detta fortsätter man att hålla senare, mer djupgående, analyser, både internationella och nationella, ifrån sig.
Jag har själv varit i kontakt med den forskare som gjorde utredningen. Han är uppriktigt orolig över att utredningen används på det här sättet. Han står själv med som en av de 14 undertecknarna till en artikel i Språktidningen den 28 april i år, där han tillsammans med 13 andra framstående språkforskare kräver att älvdalskan ska erkännas som språk. Statsrådet sa i sitt första inlägg att det inte råder någon enighet om statusen, men det skulle jag vilja kalla en ren misstolkning av läget.
Dagens tolkning av minoritetsspråksstadgan är annorlunda nu än på 1990-talet. Nu gör man undantag på ett helt annat sätt. Språkliga varieteter, exempelvis frisiskan i Nederländerna och lågtyskan i Tyskland, har accepterats som språk.
Jag vill hävda att det är orimligt att i dag hänvisa till skrivningar från SOU 1997:192 som argument mot att ge älvdalskan språkstatus. Kommunen har verkligen, som statsrådet nämnde, gjort väldigt mycket. De har antagit en handlingsplan för att ge alla barn möjlighet att lära sig älvdalska, inte bara av ett musealt eller kulturhistoriskt intresse för att bevara språket utan av precis den orsak som jag upplevde som sjuksköterska på 1980-talet: När älvdalingarna blir gamla och dementa behöver de kunna träffa människor som kan förstå deras språk. Det är viktigt även för de nya generationerna att de kan prata med gamla grannar och sina mor- och farföräldrar på deras modersmål.
Statsrådet lyfte fram det faktum att man i Älvdalens kommun, med sina 2 500-3 000 personer som talar älvdalska, inte ställer krav på fullständig uppbackning när det gäller domstolshandlingar. Man behöver stöd för att fortsätta de insatser som man har gjort tack vare stödet från Allmänna arvsfonden, men det är tidsbegränsat. Det är inte jättestora pengar, men det är tillräckligt mycket för att det ska göra skillnad. När dessa pengar försvinner är det osäkert vad som händer och om Älvdalens kommun ska kunna ta dem från sina skattemedel.
År 2011 utlovade den dåvarande regeringens representanter att regeringen mycket väl skulle kunna utreda frågan att erkänna älvdalskan som landsdelsspråk men att det i så fall skulle kunna ta mycket lång tid. Hur lång tid är rimligt för att infria ett sådant löfte? Det har nu gått tio år, och statsrådet öppnar inte någon dörr i den vägen. Tydligen räcker det inte ens med att Europarådets språkliga kommitté har sagt att älvdalskan är ett språk och uppmanat regeringen att ta steg där.
Jag får nog konstatera att det är viljan som brister.
Anf. 68 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Fru talman! Vad som har sagts 2011 eller inte känner jag inte till. Det låter inte som att det är ett löfte som har utfärdats utan snarare som att regeringen mycket väl skulle kunna utreda detta. Jag vill understryka att om det skulle bli aktuellt att erkänna älvdalskan som ett språk är det klart att vi behöver en ordentlig utredning bakom detta.
Jag har i mina olika svar när det gäller älvdalskans status inte bara hänvisat till Minoritetsspråkskommittén. Det är en övertolkning. Jag har även hänvisat till vad vår expertmyndighet Isof har lagt fram i flera olika rapporter. Där konstaterar man att det inte finns konsensus i frågan om älvdalskans klassificering. Detta vill jag hävda. Jag är den första att välkomna en diskussion bland forskare och språkvetare om älvdalskans status, men den bild som jag har fått till mig är att det inte råder konsensus.
Vi har en komplexitet i att det finns ett antal andra dialekter och folkmål som troligtvis också, på samma grunder, skulle vilja klassas som språk. Därför går det inte för regeringen att själv utnämna älvdalskan, utan då skulle det krävas en utredning där man också inkluderar andra dialekter och folkmål. Då kommer man tillbaka till delar av ursprunget till mitt förra anförande, nämligen: Vad är syftet som man vill uppnå?
När jag hör älvdalingar prata om vad man vill med stödet till sitt språk är det i ganska hög grad att man vill kunna fortsätta med det som redan görs. Man är egentligen inte ute efter de rättigheter som följer av minoritetsspråksstadgan. Det är också så att om älvdalskan skulle klassificeras som ett minoritetsspråk enligt den andra del som Europarådet anser att älvdalskan uppfyller innebär det ingen garanti för att få stöd och resurser, bara så att vi har detta klart för oss. Det finns däremot all anledning att fortsätta att titta på vår dialektpolitik, eftersom det inte bara är för älvdalskan det finns ett sådant engagemang.
Jag ska svara på frågan om vad som sas 2011, när det gäller att regeringen mycket väl skulle kunna utreda. Ja, regeringen skulle mycket väl kunna tillsätta en utredning, men ytterst är det riksdagen som skulle landa i att besluta om vad som klassas som en dialekt eller ett språk.
För min del, just nu, som ansvarig minister för både språkpolitiken och våra nationella minoriteter, vill jag säga att vi har ett intensivt arbete med att fullgöra de åtaganden som gäller och som riktas mot minoritetsspråken. Vi har tagit fram förslag på handlingsprogram för revitalisering av dessa språk. De har varit ute på remiss, och vi tar nu del av synpunkterna på dem. Vi har tagit fram förslag på språkcentrum för att kunna stärka det långsiktiga arbetet ytterligare.
Vi vet att det är utmanande. Vi vet att detta är språk som löper risk att dö ut. Det ansvar som regeringen och staten har för att stötta revitaliseringen av våra minoritetsspråk är en oerhört viktig fråga. Här finner jag inte, utifrån det jag ser och hör angående forskningsläget, att det finns något behov av att i dagsläget tillsätta en utredning om att klassa ytterligare språk som minoritetsspråk. Därmed inte sagt att detta aldrig kommer att göras.
Jag välkomnar diskussionen och debatten, men jag vill återigen peka på att många av de insatser som man vill göra för att främja älvdalskan går att göra med befintliga redskap. Detta tycker jag är väl värt att fundera vidare på.
Anf. 69 Gudrun Brunegård (KD)
Fru talman! I dag fick en lång rad riksdagsledamöter ett brev från Björn Rehnström, representant för Ulum Dalska, som belyser konsekvenserna för de barn som har älvdalska som modersmål. Jag ska återge en liten del här:
I praktiken har barnen i Älvdalen inte rätten att utveckla sitt modersmål i skolan. Trots kommunala beslut får barnen inte lära sig älvdalska i skolan. Detta till trots ökar intresset bland barn och unga för detta märkvärdiga språk. Det största hindret för detta just nu är att Sverige inte erkänner älvdalskan som ett språk. Det är en åtgärd som inte skulle kosta staten speciellt mycket eftersom älvdalingarna inte behöver tolkar eller översättningar av myndighetspapper, bara ett erkännande.
Som jag har påvisat i mina tidigare inlägg saknar regeringens hållning språkvetenskapligt stöd. Både inhemska och internationella språkexperter menar att älvdalskan uppfyller kriterierna för att vara ett eget språk och inte en dialekt. Denna hållning förorsakar en situation där älvdalska barn diskrimineras i förhållande till barn med annan språkbakgrund.
Jag hade hoppats att kulturministern i dag skulle erbjuda en öppning, en vilja att lösa situationen och ta steg mot att kunna gå både älvdalingarna, språkforskarna, Europarådets språkliga expertkommitté och kommissionen till mötes. Dessvärre tycks regeringen ha låst fast sig i en uppfattning utan vetenskapligt stöd. Detta är djupt beklagligt.
Anf. 70 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Fru talman! Jag undrar om Gudrun Brunegård alltså inte vill tillstå att det finns olika uppfattningar i frågan om älvdalskan. Det är den bild som jag har fått. Jag tycker inte att en debattartikel, oavsett hur många som har undertecknat den, kan vara ett argument mot att det är på detta sätt.
Det finns ett antal andra dialekter och folkmål som också skulle kunna uppfylla dessa krav, om man skulle lyfta fram enbart älvdalskan. Och så kan vi inte hantera denna fråga.
Jag vill också kommentera rapporten från Europarådets expertkommitté. Man ber Sverige att rapportera om älvdalskan som om det vore ett språk som motsvarar stadgans andra del. Detta är inte en officiell rekommendation, utan det är en bedömning när det kommer till rapporteringen. Att Europarådet ber ett medlemsland att rapportera om ett språk som inte är erkänt förekommer. Norge har också hamnat i denna situation. Men också Norge har valt att bara rapportera om de språk som omfattas av landets ratifikation.
Med detta sagt vill jag säga att jag naturligtvis följer forskningsläget i denna fråga. Jag tycker att det är intressant och viktigt med älvdalskans bevarande, användningsområde och utveckling. Jag tycker att hela engagemanget kring älvdalskan är ett bra exempel på hur det gemensamma kulturarvet, även det lokala, faktiskt angår oss alla.
Sedan ligger frågan om älvdalskans status någonstans i skärningspunkten mellan minoritetspolitik, språkpolitik och kulturarvspolitik. Och det är klart att jag och regeringen kontinuerligt överväger vilka förändringsbehov som finns. Även om regeringen inte sett anledning att ändra bedömningen när det kommer till älvdalskan i förhållande till just Europarådets språkstadga verkar vi alltså ändå alla vara överens om målet att älvdalskan kan leva vidare och också bevaras för kommande generationer.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.