Vissa processrättsliga frågor

Betänkande 1995/96:JuU15

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JUU15

Vissa processrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Innehållsförteckning

1995/96
JuU15

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet
ett antal motioner om processrättsliga
frågor från den allmänna motionstiden år
1995. I två fall föreslår utskottet
enhälligt tillkännagivanden till
regeringen. Det gäller dels ett
motionsyrkande om sammansättningen av
Advokatsamfundets disciplinnämnd, dels
ett motionsyrkande om återbetalning i
vissa fall av ersättning enligt lagen om
ersättning vid frihetsinskränkning. I
den förstnämnda frågan tar utskottet
ställning för en förutsättningslös
granskning av Advokatsamfundets
disciplinverksamhet. I den senare frågan
gör utskottet uttalanden av innebörd att
lagstiftningen bör ändras på ett sådant
sätt att det blir möjligt att återkräva
ersättning som utgått enligt lagen om
ersättning vid frihetsinskränkning om
den som tagit emot ersättningen senare
blir dömd för brottet.

I ärendet föreligger en reservation (v,
mp, kds) och ett särskilt yttrande
(kds).

Motionerna

1994/95:Ju210 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär ett förslag till regel i
förundersökningskungörelsen som
föreskriver en skyldighet för polisen
att uppge misstanke om vilka brott
förhöret gäller.

1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av
lagstiftning och rutiner så att bruk av
anabola steroider regelmässigt tas med i
häktningsundersökning och framkommer i
domstol,

3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att rättsvårdande myndigheter
bör ges möjlighet att ingripa i alla
misstänkta fall av användning av anabola
steroider,

1994/95:Ju701 av Kurt Ove Johansson och
Ulrica Messing (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagändringar vad gäller
advokatverksamhet.

1994/95:Ju704 av Jarl Lander och Anita
Jönsson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sista instans i
lönegarantimål.

1994/95:Ju706 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i
rättegångsbalken att den som misstänks
för brott har rätt att få biträde av en
advokat innan han behöver svara på
polisens frågor enligt vad i motionen
anförts om ökad rättssäkerhet.

1994/95:Ju707 av Göthe Knutson (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av rättshjälpslagen och
regler om byte av försvarare i enlighet
med vad som i motionen anförts.

1994/95:Ju709 av Krister Örnfjäder (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återbetalning av skadestånd.

1994/95:Ju711 av Eva Goës m.fl. (mp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyktingar som söker
tillflykt och skydd i kyrkor,

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Birger jarls fridslagar
bör förnyas och bli gällande i Sverige,

3. att riksdagen hos regeringen begär
ett förslag till en lag om kyrkofrid.

1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till möjligheten av grupptalan
enligt vad i motionen anförts om grupper
av samhällsmedborgares möjlighet att
föra en gemensam process,

1994/95:Ju808 av Jerry Martinger (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning som utbetalats
till brottslingar enligt lagen
(1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning.

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran
m.fl. (kds) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om kyrkofriden,

1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas

26. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådana ändringar av
rättegångsbalken och polislagen att
kyrkofrid ges ett lagligt stöd.

1994/95:A817 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag till rätt till
grupptalan.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet
ett antal motioner med anknytning till
processrättsliga frågor. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden
år 1995.

Kyrkofrid

I motion Ju711 (mp) begärs lagändringar
så att kyrkofriden garanteras. I
motionerna Sf611 (kds) och Sf637 (v)
begärs att reglerna i rättegångsbalken
(RB) och polislagen (1984:387) ändras så
att myndigheterna i princip inte får
bereda sig tillträde till kyrkolokaler
utan huvudmannens tillstånd. Motions
önskemålen innebär att särskilda
restriktioner skulle uppställas vid
husrannsakan i kyrkolokaler enligt
rättegångsbalkens och polislagens
bestämmelser.

Kyrkorummet och de personer som
befinner sig där ges ett visst
straffrättsligt skydd genom
bestämmelserna i brottsbalken (BrB) som
skyddar mötesfriheten. Enligt 16 kap. 4
§ kan således den som stör t.ex. en
gudstjänst eller annan allmän
andaktsövning dömas för störande av
allmän förrättning eller störande av
allmän sammankomst. Straffskyddet gäller
även profana möten av olika slag.
Straffskalan omfattar böter eller
fängelse i högst sex månader. Störande
uppträdande då det inte pågår gudstjänst
e.d. faller inte under bestämmelsen, men
det kan vara att bedöma som
förargelseväckande beteende jämlikt 16 §
samma kapitel. Att tränga in i en låst
kyrka utgör olaga intrång enligt 4 kap.
6 § andra stycket BrB och straffet är
böter eller, om brottet är grovt,
fängelse i högst två år.

Särskilda restriktioner i fråga om
tvångsåtgärder i kyrkolokaler enligt RB
eller polislagen saknas. Detsamma gäller
för övrigt även alla andra lokaler;
reglerna är alltså generellt
tillämpliga. I fråga om ingripanden
gäller emellertid alltid
proportionalitetsprincipen (se prop.
1988/89:124, s. 26 f) som innebär att
åtgärden endast får företas om skälen
för åtgärden uppväger det intrång eller
men i övrigt som åtgärden innebär för
den misstänkte eller för något annat
motstående intresse (se t.ex. 28 kap. 3
a § RB och 8 § polislagen).

Utskottet behandlade i sitt betänkande
1988/89:JuU25 regeringens proposition
1988/89:124 om ändringar av
bestämmelserna om straffrättsliga
tvångsmedel. Regeringens
ställningstagande i propositionen
innebar sammanfattningsvis att några
särregler för tvångsingripanden i
kyrkolokaler m.m. inte borde införas.
Enligt justitieministerns uppfattning
kunde det inte komma i fråga att införa
några slags frizoner, där
polisingripanden över huvud taget inte
fick ske. Något behov av att anordna en
fristad för personer som är misstänkta
för brott eller som eftersöks av annan
anledning förelåg inte. Däremot borde,
framhöll justitieministern, hänsyn så
långt som möjligt tas till kyrkorummets
helgd vid en husrannsakan eller liknande
eftersökning.

I ärendet väcktes motioner liknande de
nu aktuella, och dessa
remissbehandlades. Utskottet förhörde
sig vid de svenska ambassaderna i flera
europeiska länder om det fanns några
särregler beträffande straffprocessuella
tvångsingripanden eller
tvångsingripanden för verkställighet av
ett förvaltningsbeslut i kyrka, kloster
och liknande. Vid undersökningen, som
gällde förhållandena i
Förbundsrepubliken Tyskland, Finland,
Danmark, Nederländerna och Frankrike,
framkom att det inte i något land
förekom sådana särregler (1988/89:JuU25,
s. 32 f).

Utskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande att utskottet delade
justitieministerns uppfattning att några
särregler inte borde införas vid
tvångsingripande i kyrkolokaler och
liknande. Utskottet ansåg att behövlig
hänsyn kunde tas till kyrkolokalernas
särprägel inom ramen för den
proportionalitetsprincip vid
tvångsmedelsanvändning som utskottet i
ärendet ställt sig bakom. Utskottet
underströk att tvångsmedel i här
aktuella situationer måste behandlas med
försiktighet och omdöme och att det som
regel borde vara lämpligt att polisen i
första hand vänder sig till den som
ansvarar för lokalen och som kan
förmedla kontakt med den som eftersöks.
Detta borde, enligt utskottets
uppfattning, kunna bidra till att
ingripandena, när de ändå måste äga rum,
kan ske på ett sätt som är godtagbart.
Motionerna avstyrktes.

Utskottet har därefter behandlat
liknande motionsyrkanden vid flera
tillfällen, senast 1993/94:JuU19 s. 46,
där utskottet vidhöll sin tidigare
uppfattning att det inte är motiverat
att införa en särreglering för
tvångsingripanden i kyrkolokaler.
Riksdagen följde utskottet.

Utskottet finner inte anledning att
frångå sina tidigare bedömningar vad
gäller de aktuella motionsyrkandena.
Utskottet avstyrker bifall till
motionerna Ju711, Sf611 och Sf637.

Advokatsamfundets disciplinnämnd

I motion Ju701 begärs att
disciplinnämndens sammansättning ändras
på så sätt att majoriteten av
ledamöterna skall vara offentliga
representanter samt att till ordförande
utses en högt kvalificerad domare.

Liknande motionsyrkanden har behandlats
av utskottet vid ett flertal tillfällen,
senast i betänkandet 1993/94:JuU20.

Advokatsamfundets disciplinnämnd består
av ordförande, vice ordförande samt sju
andra ledamöter. Ordföranden, vice
ordföranden och fem övriga ledamöter,
alla advokater, väljs av ordinarie
fullmäktigemöte för högst fyra år i
taget. Nämndens återstående två
ledamöter utses av regeringen för samma
tid.

Disciplinärt ingripande mot ledamot av
samfundet upptas av advokatsamfundets
styrelse, som utövar tillsyn över
advokatväsendet. Finner styrelsen att
etgärd inte är påkallad, får styrelsen
avgöra ärendet. I annat fall skall
ärendet hänskjutas till
Advokatsamfundets disciplinnämnd som
fattar beslut om disciplinära åtgärder -
erinran, varning som i kvalificerade
fall kan förenas med straffavgift, eller
uteslutning. Talan mot nämndens beslut
kan föras hos Högsta domstolen av
Justitiekanslern och, när någon har
uteslutits ur samfundet, av denne.
Grundreglerna för den disciplinära
verksamheten återfinns i 8 kap. RB. JK
granskar i efterhand samtliga
disciplinärenden. JK kan också på eget
initiativ anhängiggöra ett ärende, och
skulle JK inte finna ett disciplinärende
avgjort på rätt sätt kan han som nyss
framgått föra ärendet vidare till Högsta
domstolen för överprövning.

När den nuvarande ordningen med två
offentliga representanter i disciplin
nämnden infördes (prop. 1981/82:57,
JuU34, rskr. 181) väcktes vid
riksdagsbehandlingen en motion om
sammansättningen av disciplinnämnden.
Utskottet uttalade inledningsvis att det
är av vikt att advokatkåren har
allmänhetens förtroende. Detta talade
för att det allmänna borde ha insyn i
den disciplinära verksamheten. Utskottet
delade justitieministerns uppfattning
att denna insyn borde åstadkommas genom
att lekmän bereddes plats i det organ
som handlägger disciplinfrågorna.

När det sedan gäller antalet lekmän i
detta organ borde det enligt utskottets
mening slås fast att det inte framkommit
omständigheter som gett anledning till
kritik mot samfundets sätt att utöva den
disciplinära verksamheten. Den ändring
som utskottet anslöt sig till
motiverades således inte av behovet av
skärpt kontroll utan främst av behovet
av insyn. Motionskravet om att
majoriteten av ledamöterna i det
disciplinära organet skulle vara
samhällsrepresentanter framstod mot
denna bakgrund mindre väl underbyggt,
konstaterade utskottet. Härtill kom,
enligt utskottets mening, att det är
angeläget att upprätthålla principen att
advokatverksamheten utgör en fri
yrkesutövning; ett tillgodoseende av
motionskravet skulle kunna rubba denna
princip.

Utskottet har därefter, när det
behandlat motioner om sammansättningen
av Advokatsamfundets disciplinnämnd,
uttalat att vad som anfördes i 1982 års
ärende alltjämt äger giltighet (senast
1993/94:JuU20, s. 12).

Inom Advokatsamfundet diskuteras för
närvarande förändringar i handläggningen
av disciplinärenden som innebär att
styrelsens befattning med
disciplinfrågorna begränsas. Detta
skulle få till följd en ökad
arbetsbelastning på nämnden varvid en
utökning av antalet ledamöter kan bli
aktuell. Frågan avses bli behandlad av
samfundets fullmäktige under året.

JK föreslår i sin nyligen till
regeringen ingivna anslagsframställning
att hans ställning och uppgifter i
samband med advokattillsynen inte längre
skall utövas av honom. JK anför bl.a.
att det egentligen ter sig naturligt att
statens inflytande i frågor om den
disciplinära verksamheten skall utövas
direkt där den sker och inte indirekt i
efterhand. Erfarenheterna visar också,
anför han, att enskilda personer som är
missnöjda med Advokatsamfundets
behandling av ett disciplinärende har
svårt att förlika sig med de
förutsättningar som gäller för JK:s
granskning. Ett alternativ till dagens
system skulle enligt JK vara att
förstärka samhällsinslaget direkt i
disciplinnämnden.

Utskottet börjar med att konstatera att
den disciplinära verksamheten inom
Advokatsamfundet - med hänsyn till den
offentligrättsliga regleringen av
advokatväsendet - anses utgöra
myndighetsutövning. Detta får bl.a. till
följd att ledamöterna i samfundets
disciplinära organ omfattas av lagen
(1975:1339) om justitiekanslerns
tillsyn. Ledamöterna torde också vara
underkastade reglerna i 20 kap.
brottsbalken om tjänstefel m.m. Som nyss
framgått utövar JK också en aktiv
tillsyn över disciplinverksamheten.
Enligt utskottets mening är det önskvärt
att en samlad granskning av verksamheten
kommer till stånd. Detta ter sig
särskilt lämpligt mot bakgrund av JK:s
ovan redovisade synpunkter vilka
knappast kan leda till en nyordning
innan en utvärdering av
disciplinverksamheten skett. Därefter
kan ställning tas till om, och i så fall
hur, verksamheten skall förändras. I den
delen vill utskottet endast anmärka att
varje förändring måste ta hänsyn till de
krav rättssäkerheten ställer; såväl den
enskilde advokatens som
Advokatsamfundets självständiga
ställning i förhållande till
statsmakterna måste alltså bevaras.
Likaså måste allmänhetens förtroende för
advokatkåren upprätthållas. Utskottet
förordar således en förutsättningslös
granskning av Advokatsamfundets
disciplinverksamhet. Resultatet av
granskningen och regeringens
överväganden i anledning av JK:s
skrivelse bör redovisas för riksdagen i
ett sammanhang. Vad utskottet nu med
anledning av motion Ju701 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Byte av offentlig försvarare

I motion Ju707 (m) begärs - såsom
motionen får förstås - att reglerna i
rättegångsbalken ses över i syfte att
minska möjligheterna att byta offentlig
försvarare.

Regler om den misstänkte och hans
försvar finns i 21 kap. RB. Regler om
byte av offentlig försvarare finns i 21.
kap. 6 § RB. I 21 kap. 3 a § RB, som är
den centrala bestämmelsen om rätten till
offentlig försvarare, stadgas att om den
misstänkte är anhållen eller häktad
skall offentlig försvarare förordnas för
honom, om han begär det. Offentlig
försvarare skall också på begäran
förordnas för den som är misstänkt för
ett brott, för vilket inte är stadgat
lindrigare straff än fängelse i sex
månader. Offentlig försvarare skall
därutöver förordnas om den misstänkte är
i behov av försvarare med hänsyn till
utredningen om brottet eller om
försvarare behövs med hänsyn till att
det är tveksamt vilken påföljd som skall
väljas och det finns anledning att döma
till annan påföljd än böter eller
villkorlig dom eller sådana påföljder i
förening. Offentlig försvarare kan
därutöver också förordnas om det
föreligger särskilda skäl med hänsyn
till den misstänktes personliga
förhållanden eller till vad målet rör.

Rättens tillstånd krävs för att den
misstänkte skall få byta offentlig
försvarare. Härför krävs giltiga skäl. I
flera rättsfall har den tilltalades
förtroende för sin offentliga försvarare
tillmätts särskild betydelse, i
synnerhet då långa frihetsberövanden
kommit i fråga (se bl.a. NJA 1980 s.
177, NJA 1981 s. 1080, NJA 1991 s. 244;
i NJA 1995:75 ansågs dock inte skäl för
upprepade försvararbyten föreligga).

Regeringen har gett Domstolsverket i
uppdrag att undersöka hur reglerna om
förordnande och byte av offentliga
försvarare tillämpas. Uppdraget har
nyligen redovisats i en rapport (DV
rapport 1996:1) Rätten till offentlig
försvarare.

Av rapporten framgår bl.a. att begäran
om byte görs relativt sällan och att
praxis när det gäller tillstånd till
byte är restriktiv. Domstolsverket anser
emellertid - med hänvisning till de
ökade kostnaderna som ett försvararbyte
innebär - att det finns anledning att
överväga en uttrycklig lagreglering av
när försvararbyte skall få äga rum.
Rapporten kommer nu att beredas i
Justitiedepartementet.

Utskottet finner inte skäl att göra
något uttalande i den aktuella frågan
med hänsyn till det arbete som pågår.
Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju707.

Förundersökning

I motion Ju210 (v) begärs att en regel
införs i förundersökningskungörelsen
(1947:948) som föreskriver en skyldighet
för polisen att uppge misstanke om vilka
brott ett första polisförhör gäller och
i motion Ju706 (v) begärs att
rättegångsbalkens regler ändras så att
den som misstänks för brott har rätt att
få biträde av en advokat innan han
behöver svara på polisens frågor.

Bestämmelser om hur förundersökning i
brottmål skall bedrivas finns i 23 kap.
RB och i förundersökningskungörelsen. Av
23 kap. 6 § RB framgår att förhör får
hållas med var och en, misstänkt eller
ej, som antas kunna lämna upplysning av
betydelse för utredningen. Normalt skall
förhöret anordnas så att minsta möjliga
olägenhet uppstår för den hörde. Denne
skall i regel kallas till förhöret,
helst i god tid. I dessa hänseenden
finns närmare föreskrifter i 5 §
förundersökningskungörelsen.
Justitieombudsmannen (JO) uttalade med
anledning av en anmälan (JO:s
ämbetsberättelse 1982/83, s. 54 f) att
var och en som hörs av polisen har rätt
att få besked om anledningen till
förhöret. JO anförde att det självfallet
inte får förekomma att någon utan
närmare förklaring hörs av polisen om
sina förehavanden, särskild i de fall då
vederbörande utan förvarning hämtats
till förhör. Att frågan gäller förhör i
kriminalärende utgör enligt JO inte en
tillräcklig förklaring. Om den hörde är
skäligen misstänkt för brottet skall
upplysningar lämnas om detta enligt 23
kap. 18 § RB. Det som förhörsledaren
sagt om anledningen till förhöret skall
antecknas i protokollet enligt 21 §
förundersökningskungörelsen vilket kan
bli av betydelse för tolkningen av
utsagan. Det sagda innebär alltså att
polisen är skyldig att uppge vad
förhöret gäller när en person skall
höras.

I 12 § förundersökningskungörelsen
stadgas att i samband med att någon
delges skälig misstanke om brott skall
denne erhålla upplysning om rätten till
biträde av försvarare. Det kan tilläggas
att den som misstänks för brott inte har
skyldighet att medverka i
brottsutredningen. Han har med andra ord
rätt att tiga under hela
utredningsförfarandet.

Utskottet konstaterar först att
lagstiftningen ger den enskilde som
kallas till förhör rätt till information
om vad förhöret gäller. Det är enligt
utskottets mening angeläget att denna
information inte bara är tydlig - se
JO:s ovan nämnda uttalande - utan även
att informationen lämnas så tidigt som
möjligt. I de flesta fallen bör detta
kunna ske redan i samband med kallelsen
till förhöret. Med dessa uttalanden
avstyrker utskottet bifall till motion
Ju210. När det sedan gäller yrkandet i
motion Ju706 vill utskottet peka på att
den ordning som motionären efterfrågar
redan gäller. Inte heller denna motion
bör föranleda någon åtgärd. Motionen
avstyrks.

Anabola steroider

I motion Ju618 (kds) begärs att
lagstiftningen ses över så att bruk av
anabola steroider regelmässigt anges i
den personundersökning som kan göras i
brottmål. Vidare begärs att
rättsvårdande myndigheter ges möjlighet
att ingripa i alla misstänkta fall av
användning av anabola steroider.

Lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel trädde i kraft den 1 juli
1992. I lagens 1 § avgränsas de aktuella
preparaten till fyra huvudgrupper;
syntetiska anabola steroider,
testosteron och dess derivat,
tillväxthormon samt kemiska substanser
som ökar produktion och frigörelse av
testosteron och dess derivat eller av
tillväxthormon. Enligt 2 § får de medel
som anges i första paragrafen endast
användas för medicinskt eller
vetenskapligt ändamål. I samma paragraf
förbjuds införsel av dylika preparat i
landet; de får inte överlåtas,
framställas, förvärvas i
överlåtelsesyfte, bjudas ut till
försäljning eller innehas. Den som
bryter mot lagen kan dömas för
dopningsbrott till fängelse i högst två
er. Även försök eller förberedelse till
dopningsbrott är förbjudet.

År 1994 tillsattes en parlamentarisk
utredning (dir. 1994:78) om dopning.
Utredningen skall ta del av tillgänglig
forskning om olika dopningsmedel och
deras verkningar samt analysera och
belysa det aktuella kunskapsläget på
området. Utredningen skall också belysa
rättsutvecklingen sedan lagen om förbud
mot vissa dopningsmedels tillkomst och
redogöra för domar och rättspraxis.
Förutom att belysa en rad andra aspekter
av dopning och dess konsekvenser skall
utredningen, om det befinns nödvändigt,
föreslå ytterligare insatser mot
missbruket av dopningsmedel. Utredningen
skall avrapportera uppdraget våren 1996.

Den misstänktes personliga förhållanden
kan i många fall vara av avgörande
betydelse för domstolens
ställningstagande i påföljdsfrågan.
Enligt 46 kap. 9 § RB skall domstolen,
när det är fråga om att ådöma annan
påföljd än böter, se till att det finns
utredning om de straff som den
tilltalade tidigare dömts till och om
hans levnadsomständigheter och andra
personliga förhållanden som kan antas
vara av betydelse. För att tillgodose
behovet av utredning i den delen har
domstolen bl.a. möjlighet att förordna
om personutredning beträffande den
misstänkte.

Enligt lagen (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål, m.m. skall
domstolen inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten, om det i ett
brottmål behövs en särskild utredning om
den misstänktes personliga förhållanden
eller om åtgärder som kan antas bidra
till att den misstänkte avhåller sig
från fortsatt brottslighet. Något
yttrande behöver dock inte inhämtas, om
domstolen redan har tillräcklig
utredning eller inhämtar sådan på annat
sätt. I personutredningen ingår två
typer av undersökningar, dels en social
utredning som utförs av
frivårdsmyndigheten, dels i vissa fall
en medicinsk undersökning (läkarintyg).

Vad gäller personutredningen får
domstolen inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten så snart allmänt
åtal är väckt mot den misstänkte. I de
fall då allmänt åtal ännu inte är väckt,
liksom när det gäller enskilt åtal, får
yttrande inhämtas endast om den
misstänkte har erkänt gärningen eller om
det annars finns sannolika skäl för
misstanke att han har begått brottet.
Den misstänkte är skyldig att inställa
sig hos frivårdsmyndigheten för
utredning. De sociala utredningarna
används i första hand när skyddstillsyn,
kontraktsvård eller samhällstjänst kan
komma i fråga.

Enligt 7 § får rätten när det finns
skäl till det förordna en läkare med
rättspsykiatrisk kompetens att avge
läkarintyg om en misstänkt. Om rätten
särskilt anger det i förordnandet skall
intyget omfatta de medicinska
förutsättningarna för att överlämna den
misstänkte till rättspsykiatrisk vård
utan särskild utskrivningsprövning.

Normalt ingår uppgifter om missbruk i
personutredningen.

Utskottet konstaterar först att
praktiskt taget all icke-medicinsk
befattning med anabola steroider är
straffbar och att det pågår ett
omfattande utredningsarbete om dopning.
Detta arbete bör inte föregripas.
Utskottet konstaterar vidare att
reglerna för personutredningar syftar
till att i största möjliga utsträckning
uppdaga sådana förhållanden som kan ha
betydelse för påföljdsbestämningen,
t.ex. missbruk. Förändringar av dessa
regler är inte påkallade för närvarande.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionen Ju 618 behövs således inte.
Utskottet avstyrker bifall till
motionen.

Grupptalan

I motionerna Ju805 (v) och A817 (v)
begärs att möjlighet till grupptalan
införs i vissa fall.

Regeringen beslutade år 1991 att
tillkalla en särskild utredare för att
utreda om det går att förbättra
möjligheterna att i svensk domstol driva
anspråk som är gemensamma eller
likartade för en större grupp människor
(dir. 1991:59).

Grupptalanutredningen har nu avlämnat
sitt betänkande Grupprättegång (SOU
1994:151, del A, B och C). Med
grupptalan avses att någon utan särskilt
uppdrag för talan för medlemmarna i en
grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i
rättegången och behöver inte medverka
aktivt. Ändå gäller en dom i processen
för och mot alla som ingår i gruppen.

I enlighet med direktiven har
utredningen inriktats på konsument- och
miljörätten samt på könsbunden
lönediskriminering. Utredningen har
funnit att det på dessa och sannolikt på
många andra rättsområden föreligger
påtagliga svårigheter att uppnå
processuellt rättsskydd för
gruppanspråk. Rättegångssystemet kan
inte fullgöra sina reparativa,
preventiva och rättsutvecklande
uppgifter på ett samhälls- och
processekonomiskt godtagbart sätt,
konstaterar utredningen. Därigenom
uppkommer skador för många
samhällsmedborgare. Även om skadan för
varje enskild individ ibland är liten
kan den totala skadan för gruppen uppgå
till mycket stora belopp, vilket enligt
utredningen leder till obehöriga vinster
för näringsidkare som utnyttjar
rättssystemets brister. Detta leder till
snedvriden konkurrens.

Det föreligger därför, sägs det,
påtagliga behov av att förbättra det
processuella rättsskyddet för
gruppanspråk. Även om det finns
möjlighet att tillgodose behoven genom
traditionella inom- och utomprocessuella
medel är dock inte dessa åtgärder
tillräckliga, enligt utredningen.
Möjlighet till grupprättegång skulle
medföra påtagliga förbättringar och
besparingar i viktiga fall. Utredningen
föreslår därför ett komplement till det
vanliga rättegångsförfarandet genom att
införa en särskild lag om grupprättegång
vid allmän domstol och särskilda regler
om grupprättegång vid fastighetsdomstol
och i Arbetsdomstolen.

Utredningen har remissbehandlats och
beredning pågår inom
Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att den pågående
beredningen inte bör föregripas.
Utskottet avstyrker bifall till
motionerna Ju805 och A817.

Lönegarantimål

I motion Ju704 (s) begärs att frågor om
lönegarantitvister, sedan de avgjorts av
tingsrätt, i sista instans skall prövas
av arbetsdomstolen.

Regler om statlig lönegaranti vid
konkurs har funnits på den svenska
arbetsmarknaden sedan 1970-talets
början. Lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs trädde i kraft
den 1 januari 1971 och gällde fram till
den 1 juli 1992, då den ersattes av vår
nuvarande lönegarantilag (1992:497).
Både 1970 års lag och den nu gällande
lönegarantilagen har samma
grundkonstruktion. Garantin innebär
således att staten upp till ett visst
maximibelopp svarar för arbetstagarens
löne- och pensionsfordringar mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs.
Att arbetsgivaren har försatts i konkurs
är därför en första förutsättning för
att garantibelopp skall kunna utgå.
Förmånsrättslagen (1970:979) reglerar
den företrädesordning enligt vilken
olika fordringar skall ha utdelning i en
konkurs. Endast lönefordringar som har
förmånsrätt kan ersättas genom
lönegarantin.

Handläggningen av lönegarantifrågor
utgör en integrerad del av förvaltarens
arbete med konkursboet.
Lönegarantilagens regler om beslut i
lönegarantifrågor m.m. är därför
utformade med hänsynstagande till hur
konkurser handläggs. Enligt den nu
gällande konkurslagen handläggs alla
konkurser efter samma huvudlinje. Efter
det att tingsrätten har beslutat om
konkurs förordnar rätten en
konkursförvaltare och bestämmer tid för
edgångssammanträde. Förvaltaren övertar
därefter handhavandet av konkursboet,
vilket innebär att han sätter sig in i
konkursboets förhållanden och påbörjar
dess avveckling. Handläggningen av
lönegarantimål skiljer sig något åt
beroende på om det är en konkurs med
eller utan bevakning, men oavsett
konkursform gäller rättegångsbalkens
tvistemålsregler och målen handläggs i
de allmänna domstolarna.

Utskottet konstaterar att frågorna om
handläggningen av lönegarantimål är
intimt förknippade med hur frågor om
konkurser handläggs. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju704.

Ersättning vid frihetsinskränkning

I motionerna Ju709 (s) och Ju808 (m)
yrkas att personer som efter att ha
beviljats ersättning för att de suttit
häktade och släppts i brist på bevis,
genom nya uppgifter kunnat bindas vid
och dömas för samma brott, skall bli
återbetalningsskyldiga för den felaktigt
utbetalda ersättningen.

Enligt lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning har den som
varit häktad eller föremål för annan
frihetsinskränkning på grund av
misstanke om brott rätt till ersättning
av staten bl.a. om frikännande dom
meddelas. Rätten till ersättning är
enligt 4 § begränsad bl.a. så till vida
att ersättning kan vägras eller sättas
ned om det i det enskilda fallet är
oskäligt att ersättning utgår; dock får
ersättning inte vägras eller sättas ned
på den grunden att misstanke om brott
kvarstår utan att skuldfrågan är
klarlagd. Lagen reglerar inte frågan om
återbetalning av på felaktiga grunder
utbetalad ersättning. Beslut i
ersättningsärenden fattas av JK som dock
i sin nyligen till regeringen ingivna
anslagsframställning förordar en annan
ordning.

Lagen om ersättning vid
frihetskränkning har varit föremål för
översyn i betänkandet (SOU 1993:55) Det
allmännas skadeståndsansvar (se s. 86
och 182). I betänkandet föreslås lagen
ersatt med en ny lag om skadestånd på
grund av vissa myndighetsåtgärder. Inte
heller i förslaget tas frågan om
återbetalning upp. Beredning av
förslagen i betänkandet pågår i
Justitiedepartementet och en proposition
förväntas under hösten.

Utskottet konstaterar först att det är
stötande att ersättning som utbetalats
inte blir återbetalningspliktig om den
misstänkte senare döms för brottet.
Frågan bör enligt utskottets mening få
en lösning inom ramen för den pågående
översynen av lagstiftningen. Vad
utskottet nu med anledning av motionerna
Ju 709 och Ju 808 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kyrkofrid

att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Ju711, 1994/95:Sf611 yrkande
13 och 1994/95:Sf637 yrkande 26,

res. (v, mp, kds)

2. beträffande Advokatsamfundets
disciplinnämnd

att riksdagen med anledning av motion
1994/95:Ju701 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,

3. beträffande byte av
offentlig försvarare

att riksdagen avslår motion
1994/95:Ju707,

4. beträffande förundersökning

att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Ju210 och 1994/95:Ju706,

5. beträffande anabola
steroider

att riksdagen avslår motion
1994/95:Ju618 yrkandena 2 och 3,

6. beträffande grupptalan

att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Ju805 yrkande 4 och 1994/95:
A817 yrkande 5,

7. beträffande lönegarantimål

att riksdagen avslår motion
1994/94:Ju704,

8. beträffande ersättning vid
frihetsinskränkning

att riksdagen med anledning av
motionerna 1994/95:Ju709 och
1994/95:Ju808 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 14 mars 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Margareta Sandgren
(s), Anders G Högmark (m), Siw Persson
(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice
Eström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl
(m), Kia Andreasson (mp), Rolf
Åbjörnsson (kds) och Görel Thurdin (c).

Reservation

Kyrkofrid (mom. 1)

Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp)
och Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 4 börjar med Utskottet finner
inte och slutar med Sf611 och Sf637
bort ha följande lydelse:

Flyktingar, asylsökande och andra
grupper som skall avvisas bör kunna söka
skydd i kyrkolokaler där de inte
riskerar att gripas eller omhändertas av
polis eller andra myndigheter. Det finns
flera exempel som visar hur avvisade
flyktingar kommit att förföljas och
torteras i sitt hemland trots att
ansvariga myndigheter i Sverige gjort
bedömningen att detta inte skulle bli
fallet. Enligt utskottets mening talar
starka skäl således för en ordning som
innebär att husrannsakan och liknande
åtgärder endast får företas efter
medgivande av huvudmannen. Det får
åligga regeringen att lägga fram
lagförslag som beaktar vad utskottet
anfört. Detta bör riksdagen med
anledning av motionerna Ju711, Sf611 och
Sf637 som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande kyrkofrid

att riksdagen med anledning av
motionerna 1994/95:Ju711, 1994/95:
Sf611 yrkande 13 och 1994/95:Sf637
yrkande 26 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Särskilt yttrande

Anabola steroider (mom. 5)

Rolf Åbjörnsson (kds) anför:

Enligt min mening bör det pågående
utredningsarbetet syfta till att all
befattning - även bruket - med anabola
steroider kriminaliseras om inte
befattningen har ett medicinskt eller
vetenskapligt syfte. Även i övrigt bör
inriktningen på utredningsarbetet vara
sådan att hanteringen av anabola
steroider försvåras och polisens arbete
underlättas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 2
Inledning 2
Kyrkofrid 3
Advokatsamfundets disciplinnämnd 4
Byte av offentlig försvarare 6
Förundersökning 6
Anabola steroider 7
Grupptalan 9
Lönegarantimål 9
Ersättning vid frihetsinskränkning 10
Hemställan 11
Reservation 12
Kyrkofrid (mom. 1) 12
Särskilt yttrande 12
Anabola steroider (mom. 5) 12
Gotab, Stockholm 1996