Vissa näringsrättsliga frågor m.m.

Betänkande 1993/94:NU3

Näringsutskottets betänkande 1993/94:NU03

Vissa näringsrättsliga frågor m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
NU3

Ärendet

I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden om
införande av lämplighets- och kompetenskontroll,
införande av karenstid vid företagsköp,
översyn av lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker två motioner med krav på införande av
lämplighets- och kompetenskontroll av företagare. Därvid erinras
bl.a. om det översynsarbete av konkurslagstiftningen som pågår
inom regeringskansliet. Utskottet understryker vidare vikten av
att statsmakterna tillser att det finns effektiva instrument för
att stävja ekonomisk brottslighet. En motion med förslag om
införande av karenstid vid företagsköp avstyrks också. Slutligen
avstyrks en motion med begäran om en översyn av lagen om
bevakningsföretag; utskottet hänvisar i den frågan till den s.k.
Trygghetsutredningens arbete.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1992/93:N226 av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström (båda
s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagen om bevakningsföretag.

1992/93:N243 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare.

1992/93:N274 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om företagsköp.

1992/93:N305 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot den branschanknutna ekonomiska
brottsligheten.

Utskottet

Lämplighets- och kompetenskontroll

Motionerna

Det behövs någon form av lämplighets- och kompetenskontroll av
företagare, anser motionärerna bakom motionerna 1992/93:N243 (s)
och 1992/93:N305 (s).

Antalet konkurser i Sverige är osedvanligt högt i ett
internationellt perspektiv, anförs det i den förstnämnda
motionen. I många av konkurserna döljer sig en avancerad
ekonomisk brottslighet, hävdar motionärerna. De påpekar att
Statens industriverk (SIND) i en utredning år 1985 (SIND 1985:7)
angav att konkursutvecklingen främst beror på interna
förhållanden i företagskunnandet. I motionen hänvisas också till
en rapport om skatterevision i vissa branscher som
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) avlämnade i juli 1992. Vidare
riktas i motionen kritik mot att Konkursutredningen, som bl.a.
hade till uppgift att granska huruvida dåliga kunskaper hos
företagare är en viktig orsak till det snabbt ökande antalet
konkurser, har lagts ned av regeringen. Oavsett vilken
verksamhet man ämnar ägna sig åt är det rimligt, anser
motionärerna, att vissa minimikrav på kompetens ställs som
villkor för att ett företag skall få startas. Detta står, enligt
motionärerna, inte på något sätt i motsatsställning till
strävandena att främja tillkomsten av nya företag. I själva
verket är bristerna i företagskunnande ett allvarligt hot mot
möjligheterna att främja tillväxt och ökad sysselsättning, sägs
det i motionen.

Den ekonomiska brottslighetens skadeverkningar är omfattande
och drabbar enskilda såväl direkt som indirekt, anförs det i
motion 1992/93:N305 (s). Den branschanknutna ekonomiska
brottsligheten snedvrider därtill konkurrensen så att seriösa
företag slås ut eller tvingas bli oseriösa för att överleva,
hävdar motionärerna. Även i denna motion hänvisas till den
tidigare nämnda rapporten från BRÅ. Den branschanknutna
ekonomiska brottsligheten har varit föremål för ett oräkneligt
antal undersökningar sedan 1970-talet, konstateras det vidare.
Detta underlag talar, enligt motionärerna, tydligt för att det
erfordras åtgärder. Krav på särskild kompetens och god vandel är
både rimliga och nödvändiga krav för den som vill etablera sig
som näringsidkare i de aktuella branscherna. Utbredd ekonomisk
brottslighet är, enligt motionärerna, ett tungt vägande skäl för
en sanering och kontroll av utsatta branscher. Missbruk av den
fria etableringsrätten är det grundläggande hotet mot
näringsfriheten och en sund konkurrens, heter det avslutningsvis
i motionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har tidigare behandlat yrkanden liknande det i
motion 1992/93:N243 (s). Vid det senaste tillfället, hösten 1992
(bet. 1992/93:NU1), avstyrkte utskottet yrkandet och anförde
att brister i företagskunnande eller ekonomisk brottslighet
bland företagen inte skall åtgärdas genom införande av krav på
kompetensbevis eller liknande för företagare. I betänkandet
redovisades vad som pågick på det aktuella området inom ramen
för olika utredningar och vid olika myndigheter. Utskottet
betonade det angelägna i att statsmakterna tillser att det finns
effektiva instrument för att stävja ekonomisk brottslighet.
Riksdagen följde utskottets förslag och avslog motionen.

Konkursutredningen

Konkursutredningen (I 1990:02) -- som nämns i motion
1992/93:N243 (s) -- tillsattes i december 1990 mot bakgrund av
ett uttalande av riksdagen (bet. 1989/90:NU7). Utredningen hade
i uppdrag att utreda behovet av åtgärder för att begränsa
antalet företagskonkurser samt att -- om det behövdes -- föreslå
samordnande åtgärder i denna riktning. Regeringen anmälde i
budgetpropositionen 1992 att den avsåg att avbryta
Konkursutredningens arbete. Näringsminister Per Westerberg
hänvisade till att den väsentliga frågan om rekonstruktion av
företag vid konkurs skulle behandlas av Insolvensutredningen och
att uppgiften att följa utvecklingen av antalet konkurser och
analysera orsakerna till detta bl.a. ingår i Närings- och
teknikutvecklingsverkets (NUTEK) uppgifter. Utskottet redovisade
i betänkande 1991/92:NU20 att det inte hade något att erinra mot
att Konkursutredningen lades ned. I en reservation (s) resp. en
meningsyttring (v) anfördes att Konkursutredningen borde få
fullfölja sitt arbete. Regeringen beslöt sedan i maj 1992 att
entlediga utredningens ledamöter.

Insolvensutredningen

Insolvensutredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet
(SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion. Där föreslås ett
nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som
ersättning för konkurs i vissa fall. Det är krisföretag som är
livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan drivas
vidare i någon form som avses. Företagsrekonstruktion innebär
att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter
betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd
administratör, söker rekonstruera verksamheten och träffa en
ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs.
Utredningsbetänkandet har remissbehandlats. Remissopinionen har,
enligt uppgift från Justitiedepartementet, varit i huvudsak
positiv till utredningens förslag. Beredning pågår, och en
proposition planeras preliminärt komma att avlämnas under våren
1994.

NUTEK och SCB

NUTEK:s arbete med att följa och analysera konkursutvecklingen
sker inom ramen för det arbete som verket bedriver avseende
nyföretagande. Statistiska centralbyrån (SCB) producerar
statistik över nyföretagande och konkurser. Under perioden
1975--1992 har antalet konkurser ökat kontinuerligt med vissa
undantag -- åren 1976, 1982, 1987 och 1988. Första halvåret 1993
skedde dock en viss minskning; jämfört med första halvåret 1992
minskade antalet konkurser med 2 procent. Antalet konkurser
ökade under första halvåret 1993 bl.a. inom detaljhandeln med 13
procent och inom restaurang- och hotellverksamhet med 7 procent.
Konkurserna minskade bl.a. inom bank-, finans- och
försäkringsverksamhet med 24 procent, inom trävaruindustrin med
23 procent och inom verkstadsindustrin med 14 procent. Enligt
kreditupplysningsföretaget Soliditet AB:s senaste statistik
inträffade 1 377 konkurser i augusti 1993 jämfört med 1 695
konkurser i augusti 1992, en minskning med 19 procent. Totalt
under årets första åtta månader inträffade 13 403 konkurser,
vilket är 5 procent färre än under samma period år 1992 men 18
procent fler än under motsvarande tid år 1991.

Nyföretagandet minskade enligt SCB:s statistik båda åren 1991
och 1992. Minskningen år 1992 var 9 procent. Detta år är unikt i
det avseendet att konkursfrekvensen är högre än
nyetableringsfrekvensen -- 5,5 procent jämfört med 5,2 procent.
Etableringsfrekvensen var högre än konkursfrekvensen endast inom
de s.k. övriga tjänstenäringarna, bl.a. konsulter. I 9 av
landets 24 län var etableringsfrekvensen högre än
konkursfrekvensen.

BRÅ:s undersökning

Regeringen uppdrog år 1986 åt BRÅ att undersöka formerna för
och omfattningen av den ekonomiska brottsligheten i vissa
branscher. De sju branscher som har undersökts är
bilreparations-, städ-, måleri-, restaurang-, taxi- och
åkeribranscherna samt den s.k. ROT-sektorn inom byggbranschen.
BRÅ avlämnade, som tidigare nämnts, sommaren 1992 rapporten
Skatterevision i sju branscher -- En studie i ekonomisk
brottslighet (BRÅ-PM 1992:2). I denna konstateras
sammanfattningsvis att 30 procent av de granskade företagen
kunde misstänkas för brott, att åtalsanmälningarna och åtalen
var få i förhållande till brottsmisstankarna och att hälften av
företagen hade brister i bokföringen. I rapporten sägs vidare
att skatterevisioner endast kan ge en uppfattning om en viss del
av den ekonomiska brottsligheten. Det lämnas inga direkta
förslag till åtgärder i rapporten.

Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens rapport

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gavs i april 1991 i
uppdrag av regeringen att i samråd med Riksskatteverket
undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas
prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den
ekonomiska brottsligheten skall kunna förverkligas. Uppdraget
omfattade dels en kartläggning av det aktuella läget när det
gäller myndigheternas insatser mot den ekonomiska
brottsligheten, dels utarbetande av förslag till åtgärder på
kort och lång sikt från statsmakternas sida. I den rapport som i
januari 1992 överlämnades till regeringen föreslogs bl.a.
ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385). Det angavs vidare att
vissa frågor inom aktiebolagsrättens område borde utredas
vidare. Regeringen överlämnade i april 1992 rapporten i den del
som avsåg aktiebolagsrätten till Aktiebolagskommittén
(Ju 1990:08) som har i uppdrag (dir. 1990:46) att göra en
översyn av aktiebolagslagen. Kommittén beräknas avsluta sitt
arbete i slutet av år 1994.

Information till riksdagen

Justitieminister Gun Hellsvik och statsrådet Bo Lundgren
lämnade i december 1992 en information till riksdagen om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (RD 1992/93:37).
Tanken bakom de åtgärder som redovisades var att genom
förbättrad samordning koncentrera och effektivisera
myndigheternas brottsbekämpande arbete. Bland åtgärderna kan
följande nämnas. Rikskriminalpolisens organisation skall
förändras genom att det inom varje åklagarregion skall upprättas
en regionkriminalpolis, som skall bekämpa den mest kvalificerade
brottsligheten, bl.a. den grova ekonomiska brottsligheten.
Åklagarens roll som förundersökningsledare skall utvecklas.
Vidare tilldelas Riksåklagaren resurser för upprättande av en
särskild grupp med åklagare och revisorer, som skall ha till
uppgift att utreda kvalificerad ekonomisk brottslighet.

I budgetpropositionen 1993 hänvisade justitieministern, när
det gäller den ekonomiska brottsligheten, till regeringens
presentation i december 1992. Hon uttalade att regeringens
samlade program mot den ekonomiska brottsligheten avser åtgärder
inom flera områden utöver straffrätten och berör bl.a.
organisationsfrågor, metodfrågor, regler om förundersökning samt
skatte- och uppbördslagstiftningen (prop. 1992/93:100 bil. 3
s. 40).

Offentlig utfrågning

Justitieutskottet anordnade i februari 1993 en offentlig
utfrågning om den ekonomiska brottsligheten (bet. 1992/93:Ju21
bil. 1 och 2). Representanter för bl.a. Justitiedepartementet,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket
redovisade vidtagna och planerade åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten och diskuterade behovet av ytterligare insatser.

Näringsdepartementet

Frågor om lämplighets- och kompetenskontroll av företagare
tillhör Näringsdepartementets ansvarsområde. På initiativ av
departementet har en interdepartemental arbetsgrupp bildats med
representanter från Justitie-, Finans-, Arbetsmarknads- och
Näringsdepartementen. Gruppen, som nyligen har startat sitt
arbete, har i uppgift att försöka uppnå en samordning av de
riktlinjer som skall gälla för konkurslagstiftningen.
Rapportering av gruppens arbete planeras ske i november 1993.

Förbud mot näringsverksamhet

Förbud mot näringsverksamhet kan utfärdas dels enligt
konkurslagen (1987:672), dels enligt lagen om näringsförbud
(1986:436). Enligt den förstnämnda lagen gäller förbud mot
näringsverksamhet under konkurs. I 6 kap. 1 § anges att en
gäldenär som är en fysisk person inte under konkursen får driva
näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen (1976:125). Enligt den andra lagen kan en
domstol -- om det är påkallat från allmän synpunkt -- besluta om
förbud mot näringsverksamhet. För detta krävs att någon såsom
näringsidkare dels grovt har åsidosatt sina åligganden, dels
gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa eller i
avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt eller tull eller
vissa slags avgifter. Näringsförbud kan också meddelas om en
person som försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt
mot sina borgenärer.

Riksskatteverket skall föra ett register över meddelade
näringsförbud. Totalt har 551 näringsförbud meddelats sedan den
1 juli 1980. År 1984 meddelades flest näringsförbud (71). Av
antalet meddelade näringsförbud år 1992 avsåg drygt hälften
företag i Stockholm, Göteborg och Malmö. I augusti 1993 var 149
näringsförbud i kraft.

F-skattesedel för företagare

En ny skattsedel på preliminär skatt för företagare -- en
F-skattesedel -- infördes den 1 april 1993 (prop. 1991/92:112,
bet. SkU29). F-skattesedeln får utfärdas för den som bedriver
näringsverksamhet eller som kan antas komma att bedriva sådan
verksamhet. Syftet med de nya reglerna är att göra det möjligt
för den som betalar ut ersättning för arbete att på ett enkelt
sätt få uppgift om huruvida han är skyldig att göra skatteavdrag
och betala arbetsgivaravgifter eller inte. I Riksskatteverkets
broschyr som informerar om den nya F-skattesedeln sägs att
F-skattebeviset, som följer med den nya F-skattesedeln, kan
betraktas som ett "körkort" för företagare. Enligt uppgift från
Riksskatteverket kan F-skattesedeln ses som en legitimering av
en skötsam företagare och också ha ett visst kreditvärde. Den
skall dock inte uppfattas som någon form av kompetensbevis eller
liknande.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att
konkurslagstiftningen får en sådan utformning att konkurser inte
kan användas som ett medel i konkurrensen mellan olika företag.
Tendenser i denna riktning förekommer bland både små och stora
företag. Utskottet anser därför att det är ytterst angeläget att
regeringen noga följer utvecklingen och tillser att
konkurslagstiftningen får en sådan utformning att
konkurrenssnedvridande effekter inte uppstår. Inom
regeringskansliet pågår, som redan nämnts, ett arbete för att
försöka uppnå en samordning av de riktlinjer som skall gälla för
de ändringar av konkurslagstiftningen som planeras. En
proposition, baserad på Insolvensutredningens förslag, avses --
som tidigare redovisats -- att läggas fram under våren 1994.

Utskottet vill också erinra om de möjligheter som finns att
utfärda förbud mot näringsverksamhet enligt lagen om
näringsförbud och enligt konkurslagen. Samtidigt vill utskottet
understryka att det -- inte minst i den nuvarande ekonomiska
situationen i Sverige -- är angeläget att möjligheterna att
starta nya företag inte försvåras. I likhet med vad utskottet
anförde hösten 1992 bör brister i företagskunnande eller
ekonomisk brottslighet bland företagen inte åtgärdas genom
införande av krav på kompetensbevis eller liknande för
företagare. Det är dock viktigt att det så långt som möjligt --
i förebyggande syfte -- lämnas information till blivande
företagare för att öka företagskunnandet, så att den fria
etableringsrätten inte kommer i konflikt med en sund konkurrens.
Statsmakterna bör vidare tillse att det finns effektiva
instrument för att stävja ekonomisk brottslighet. Riksdag och
regering har, som nämnts, gett detta område hög prioritet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
1992/93:N243 (s) och 1992/93:N305 (s).

Företagsköp

Regeringen bör låta utreda om en lagstiftning bör införas av
innebörd att den som köper upp ett livskraftigt företag också
skall bli skyldig att behålla företaget under en viss tid,
anförs det i motion 1992/93:N274 (m). Den svenska
spekulationsekonomin under 1980-talet byggde i stor utsträckning
på att finansiärer köpte upp företag, styckade dem och sålde
delarna med betydande vinst, säger motionären. Han hänvisar till
att det i Förenta staterna, där liknande problem föreligger, för
närvarande övervägs en ny lagstiftning som innebär att den som
köper ett livskraftigt företag också blir skyldig att behålla
företaget under en femårsperiod. Ett införande av en liknande
lagstiftning i Sverige skulle, hävdar motionären, kunna ge
svenskt näringsliv en långsiktigt starkare utveckling.

Ett dynamiskt näringsliv är enligt utskottets mening en
förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den typ av restriktioner
som förordas i den aktuella motionen skulle kunna innebära ett
hinder för en nödvändig omvandling av näringslivet. Om uppköp av
företag är sammankopplade med någon form av oegentligheter,
t.ex. ekonomisk brottslighet, anser utskottet att detta skall
bekämpas genom åtgärder riktade direkt mot den aktuella
företeelsen, inte genom en reglering av uppköpen i sig. Med det
anförda avstyrker utskottet motion 1992/93:N274 (m).

Lagen om bevakningsföretag

I motion 1992/93:N226 (s) begärs en översyn av lagen om
bevakningsföretag. Händelser under senare tid har accentuerat
behovet av en skyndsam översyn, sägs det i motionen. Sålunda har
privata brottsutredningar, utförda av säkerhetsföretag och där
färdigt bevismaterial överlämnats till polisen, blivit allt
vanligare. Vad som nu är på väg att hända är att de rent
polisiära funktionerna i samhället mer och mer håller på att
övertas av privata intressenter, heter det vidare. Situationen
på bevakningsområdet har enligt motionärerna blivit både
oklarare och ur rättssäkerhetssynpunkt betydligt mer
oroväckande. Det är mot denna bakgrund angeläget att samhället
utan ytterligare dröjsmål motverkar de tendenser till
privatisering av polisiära uppgifter som vuxit sig allt starkare
och på alla sätt hindrar uppkomsten av något som kan uppfattas
som privata polis- eller säkerhetskårer, anför motionärerna.

Riksdagen avslog hösten 1992 en likartad motion från samma
motionärer. Utskottet anförde (bet. 1992/93:NU1) att det är
angeläget att det inte uppstår osäkerhet hos allmänheten om
skillnaden mellan polisverksamhet och bevakningsföretags
verksamhet. Utskottet hänvisade till att regeringen, i enlighet
med uttalanden i proposition 1988/89:63 (se vidare i det
följande), noga följer utvecklingen vad avser
bevakningsföretagens sidouppdrag och ansåg därför att det inte
fanns behov av en särskild översyn i frågan.

Lagen (1974:191, omtryckt 1989:148) om bevakningsföretag
reglerar bevakningsföretagens verksamhet. Lagen kräver att den
som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter för annans räkning
skall ha statlig auktorisation. Frågan om auktorisation prövas
av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte.
Länsstyrelsen är också tillsynsmyndighet. Auktorisation får
beviljas endast om det kan antas att verksamheten dels blir
bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i
överensstämmelse med god sed inom branschen, dels inte kommer
att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.
Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1989:149) om
bevakningsföretag. Rikspolisstyrelsen utfärdar föreskrifter och
allmänna råd avseende auktorisation och tillsyn av
bevakningsföretag etc. Verksamhetsformer som gränsar mot
polisens uppgifter skall ägnas särskild uppmärksamhet vid
inspektioner.

I proposition 1988/89:63 om ändring i lagen om
bevakningsföretag, m.m. -- som i huvudsak gick ut på att
regleringen av bevakningsföretagens verksamhet skulle skärpas i
vissa avseenden -- togs frågan om bevakningsföretagens
sidouppdrag upp. Någon särskild reglering av dessa föreslogs
inte. Det preciserades emellertid i lagen att väktarnas
särskilda straffrättsliga skydd bara gäller när de utför
bevakningstjänst.

Det framhölls i propositionen att länsstyrelsernas
tillsynsuppgifter måste anses inbegripa en allmän kontroll av
att företagens verksamhet som helhet inte får en olämplig
inriktning. Utvecklingen måste följas noga, anfördes det vidare.
Det betecknades som ett allmänt intresse att en alltför stor
koncentration av uppgifter till bevakningsföretagen inte ger
upphov till osäkerhet hos allmänheten om olika uniformerade
kårers ställning i samhället. Särskilt angeläget är, tillades
det, att uppkomsten av vad som skulle kunna uppfattas som privat
kriminalpolisverksamhet kan förhindras.

Regeringen beslöt våren 1993 att det skulle tillkallas en
parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över
rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när
det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt
vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar. Kommittén, den s.k.
Trygghetsutredningen (Ju 1993:05), skall enligt sina direktiv
(dir. 1993:37) bl.a. överväga det från kommunalt håll framförda
förslaget om att ge kommuner en större möjlighet att organisera
övervakning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en
översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare.
Kommittén skall också pröva hur tryggheten mot brott skall kunna
ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata
initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan
lokal brottsförebyggande verksamhet. En annan fråga som
kommittén skall studera är hur samverkan mellan enskilda och
polisen kan utvecklas.

I direktiven påpekas att en utgångspunkt för kommittén
självfallet skall vara att polisen även i framtiden skall ha
huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Det får, sägs det vidare, inte uppstå olika former av "privata
poliskårer" eller "medborgargarden", vilka tillåts operera utan
kontroll av polisen eller det allmänna i övrigt. Kommitténs
arbete skall vara avslutat före utgången av mars 1995. Ett
delbetänkande bör redovisas senast den 30 juni 1994.

Utskottet anser -- i likhet med vad som anfördes hösten
1992 -- att det är angeläget att det inte uppstår osäkerhet hos
allmänheten om skillnaden mellan polisverksamhet och
bevakningsföretags verksamhet. En utgångspunkt för den nyligen
tillsatta Trygghetsutredningen -- som har i uppdrag att bl.a.
göra en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare
-- är, som tidigare nämnts, att polisen skall ha huvudansvaret
för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att det
inte får uppstå "privata poliskårer" eller liknande. Med
hänsyn till Trygghetsutredningens arbete anser utskottet att
motion 1992/93:N226 (s) är tillgodosedd. Motionen avstyrks
sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lämplighets- och kompetenskontroll
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N243 och 1992/93:N305,

2. beträffande företagsköp
att riksdagen avslår motion 1992/93:N274,

3. beträffande lagen om bevakningsföretag
att riksdagen avslår motion 1992/93:N226.

Stockholm den 12 oktober 1993

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s),
Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Bo Finnkvist (s),
Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund
(kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström
(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s),
Sylvia Lindgren (s) och Roland Lében (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Lämplighets- och kompetenskontroll (mom. 1)

Birgitta Johansson, Bo Finnkvist, Reynoldh Furustrand, Leif
Marklund, Mats Lindberg, Bo Bernhardsson och Sylvia Lindgren
(alla s) anför:

Ett starkt småföretagande är av väsentlig betydelse för den
ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i Sverige. En aktiv
näringspolitik kräver att staten förfogar över såväl kompetens
som resursstarka aktörer.

Brister i företagskunnande leder i många fall till ekonomisk
brottslighet. De företag som gör rätt för sig kan i många fall
inte konkurrera på lika villkor med oseriösa företagare. I vissa
branscher är detta ett påtagligt problem.

Vi vill därför betona att det är mycket angeläget att det -- i
förebyggande syfte -- ges information till blivande företagare
för att öka företagskunnandet, så att den negativa utvecklingen
bryts. De seriösa företagarna måste känna att de har stöd från
statsmakterna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.