Vissa näringsrättsliga frågor m.m.
Betänkande 1993/94:NU3
Näringsutskottets betänkande
1993/94:NU03
Vissa näringsrättsliga frågor m.m.
Innehåll
1993/94 NU3
Ärendet
I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden om införande av lämplighets- och kompetenskontroll, införande av karenstid vid företagsköp, översyn av lagen (1974:191) om bevakningsföretag.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker två motioner med krav på införande av lämplighets- och kompetenskontroll av företagare. Därvid erinras bl.a. om det översynsarbete av konkurslagstiftningen som pågår inom regeringskansliet. Utskottet understryker vidare vikten av att statsmakterna tillser att det finns effektiva instrument för att stävja ekonomisk brottslighet. En motion med förslag om införande av karenstid vid företagsköp avstyrks också. Slutligen avstyrks en motion med begäran om en översyn av lagen om bevakningsföretag; utskottet hänvisar i den frågan till den s.k. Trygghetsutredningens arbete.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1992/93:N226 av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström (båda s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om bevakningsföretag.
1992/93:N243 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare.
1992/93:N274 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagsköp.
1992/93:N305 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot den branschanknutna ekonomiska brottsligheten.
Utskottet
Lämplighets- och kompetenskontroll
Motionerna
Det behövs någon form av lämplighets- och kompetenskontroll av företagare, anser motionärerna bakom motionerna 1992/93:N243 (s) och 1992/93:N305 (s).
Antalet konkurser i Sverige är osedvanligt högt i ett internationellt perspektiv, anförs det i den förstnämnda motionen. I många av konkurserna döljer sig en avancerad ekonomisk brottslighet, hävdar motionärerna. De påpekar att Statens industriverk (SIND) i en utredning år 1985 (SIND 1985:7) angav att konkursutvecklingen främst beror på interna förhållanden i företagskunnandet. I motionen hänvisas också till en rapport om skatterevision i vissa branscher som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) avlämnade i juli 1992. Vidare riktas i motionen kritik mot att Konkursutredningen, som bl.a. hade till uppgift att granska huruvida dåliga kunskaper hos företagare är en viktig orsak till det snabbt ökande antalet konkurser, har lagts ned av regeringen. Oavsett vilken verksamhet man ämnar ägna sig åt är det rimligt, anser motionärerna, att vissa minimikrav på kompetens ställs som villkor för att ett företag skall få startas. Detta står, enligt motionärerna, inte på något sätt i motsatsställning till strävandena att främja tillkomsten av nya företag. I själva verket är bristerna i företagskunnande ett allvarligt hot mot möjligheterna att främja tillväxt och ökad sysselsättning, sägs det i motionen.
Den ekonomiska brottslighetens skadeverkningar är omfattande och drabbar enskilda såväl direkt som indirekt, anförs det i motion 1992/93:N305 (s). Den branschanknutna ekonomiska brottsligheten snedvrider därtill konkurrensen så att seriösa företag slås ut eller tvingas bli oseriösa för att överleva, hävdar motionärerna. Även i denna motion hänvisas till den tidigare nämnda rapporten från BRÅ. Den branschanknutna ekonomiska brottsligheten har varit föremål för ett oräkneligt antal undersökningar sedan 1970-talet, konstateras det vidare. Detta underlag talar, enligt motionärerna, tydligt för att det erfordras åtgärder. Krav på särskild kompetens och god vandel är både rimliga och nödvändiga krav för den som vill etablera sig som näringsidkare i de aktuella branscherna. Utbredd ekonomisk brottslighet är, enligt motionärerna, ett tungt vägande skäl för en sanering och kontroll av utsatta branscher. Missbruk av den fria etableringsrätten är det grundläggande hotet mot näringsfriheten och en sund konkurrens, heter det avslutningsvis i motionen.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen har tidigare behandlat yrkanden liknande det i motion 1992/93:N243 (s). Vid det senaste tillfället, hösten 1992 (bet. 1992/93:NU1), avstyrkte utskottet yrkandet och anförde att brister i företagskunnande eller ekonomisk brottslighet bland företagen inte skall åtgärdas genom införande av krav på kompetensbevis eller liknande för företagare. I betänkandet redovisades vad som pågick på det aktuella området inom ramen för olika utredningar och vid olika myndigheter. Utskottet betonade det angelägna i att statsmakterna tillser att det finns effektiva instrument för att stävja ekonomisk brottslighet. Riksdagen följde utskottets förslag och avslog motionen.
Konkursutredningen
Konkursutredningen (I 1990:02) -- som nämns i motion 1992/93:N243 (s) -- tillsattes i december 1990 mot bakgrund av ett uttalande av riksdagen (bet. 1989/90:NU7). Utredningen hade i uppdrag att utreda behovet av åtgärder för att begränsa antalet företagskonkurser samt att -- om det behövdes -- föreslå samordnande åtgärder i denna riktning. Regeringen anmälde i budgetpropositionen 1992 att den avsåg att avbryta Konkursutredningens arbete. Näringsminister Per Westerberg hänvisade till att den väsentliga frågan om rekonstruktion av företag vid konkurs skulle behandlas av Insolvensutredningen och att uppgiften att följa utvecklingen av antalet konkurser och analysera orsakerna till detta bl.a. ingår i Närings- och teknikutvecklingsverkets (NUTEK) uppgifter. Utskottet redovisade i betänkande 1991/92:NU20 att det inte hade något att erinra mot att Konkursutredningen lades ned. I en reservation (s) resp. en meningsyttring (v) anfördes att Konkursutredningen borde få fullfölja sitt arbete. Regeringen beslöt sedan i maj 1992 att entlediga utredningens ledamöter.
Insolvensutredningen
Insolvensutredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion. Där föreslås ett nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som ersättning för konkurs i vissa fall. Det är krisföretag som är livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan drivas vidare i någon form som avses. Företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd administratör, söker rekonstruera verksamheten och träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats. Remissopinionen har, enligt uppgift från Justitiedepartementet, varit i huvudsak positiv till utredningens förslag. Beredning pågår, och en proposition planeras preliminärt komma att avlämnas under våren 1994.
NUTEK och SCB
NUTEK:s arbete med att följa och analysera konkursutvecklingen sker inom ramen för det arbete som verket bedriver avseende nyföretagande. Statistiska centralbyrån (SCB) producerar statistik över nyföretagande och konkurser. Under perioden 1975--1992 har antalet konkurser ökat kontinuerligt med vissa undantag -- åren 1976, 1982, 1987 och 1988. Första halvåret 1993 skedde dock en viss minskning; jämfört med första halvåret 1992 minskade antalet konkurser med 2 procent. Antalet konkurser ökade under första halvåret 1993 bl.a. inom detaljhandeln med 13 procent och inom restaurang- och hotellverksamhet med 7 procent. Konkurserna minskade bl.a. inom bank-, finans- och försäkringsverksamhet med 24 procent, inom trävaruindustrin med 23 procent och inom verkstadsindustrin med 14 procent. Enligt kreditupplysningsföretaget Soliditet AB:s senaste statistik inträffade 1 377 konkurser i augusti 1993 jämfört med 1 695 konkurser i augusti 1992, en minskning med 19 procent. Totalt under årets första åtta månader inträffade 13 403 konkurser, vilket är 5 procent färre än under samma period år 1992 men 18 procent fler än under motsvarande tid år 1991.
Nyföretagandet minskade enligt SCB:s statistik båda åren 1991 och 1992. Minskningen år 1992 var 9 procent. Detta år är unikt i det avseendet att konkursfrekvensen är högre än nyetableringsfrekvensen -- 5,5 procent jämfört med 5,2 procent. Etableringsfrekvensen var högre än konkursfrekvensen endast inom de s.k. övriga tjänstenäringarna, bl.a. konsulter. I 9 av landets 24 län var etableringsfrekvensen högre än konkursfrekvensen.
BRÅ:s undersökning
Regeringen uppdrog år 1986 åt BRÅ att undersöka formerna för och omfattningen av den ekonomiska brottsligheten i vissa branscher. De sju branscher som har undersökts är bilreparations-, städ-, måleri-, restaurang-, taxi- och åkeribranscherna samt den s.k. ROT-sektorn inom byggbranschen. BRÅ avlämnade, som tidigare nämnts, sommaren 1992 rapporten Skatterevision i sju branscher -- En studie i ekonomisk brottslighet (BRÅ-PM 1992:2). I denna konstateras sammanfattningsvis att 30 procent av de granskade företagen kunde misstänkas för brott, att åtalsanmälningarna och åtalen var få i förhållande till brottsmisstankarna och att hälften av företagen hade brister i bokföringen. I rapporten sägs vidare att skatterevisioner endast kan ge en uppfattning om en viss del av den ekonomiska brottsligheten. Det lämnas inga direkta förslag till åtgärder i rapporten.
Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens rapport
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gavs i april 1991 i uppdrag av regeringen att i samråd med Riksskatteverket undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten skall kunna förverkligas. Uppdraget omfattade dels en kartläggning av det aktuella läget när det gäller myndigheternas insatser mot den ekonomiska brottsligheten, dels utarbetande av förslag till åtgärder på kort och lång sikt från statsmakternas sida. I den rapport som i januari 1992 överlämnades till regeringen föreslogs bl.a. ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385). Det angavs vidare att vissa frågor inom aktiebolagsrättens område borde utredas vidare. Regeringen överlämnade i april 1992 rapporten i den del som avsåg aktiebolagsrätten till Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) som har i uppdrag (dir. 1990:46) att göra en översyn av aktiebolagslagen. Kommittén beräknas avsluta sitt arbete i slutet av år 1994.
Information till riksdagen
Justitieminister Gun Hellsvik och statsrådet Bo Lundgren lämnade i december 1992 en information till riksdagen om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (RD 1992/93:37). Tanken bakom de åtgärder som redovisades var att genom förbättrad samordning koncentrera och effektivisera myndigheternas brottsbekämpande arbete. Bland åtgärderna kan följande nämnas. Rikskriminalpolisens organisation skall förändras genom att det inom varje åklagarregion skall upprättas en regionkriminalpolis, som skall bekämpa den mest kvalificerade brottsligheten, bl.a. den grova ekonomiska brottsligheten. Åklagarens roll som förundersökningsledare skall utvecklas. Vidare tilldelas Riksåklagaren resurser för upprättande av en särskild grupp med åklagare och revisorer, som skall ha till uppgift att utreda kvalificerad ekonomisk brottslighet.
I budgetpropositionen 1993 hänvisade justitieministern, när det gäller den ekonomiska brottsligheten, till regeringens presentation i december 1992. Hon uttalade att regeringens samlade program mot den ekonomiska brottsligheten avser åtgärder inom flera områden utöver straffrätten och berör bl.a. organisationsfrågor, metodfrågor, regler om förundersökning samt skatte- och uppbördslagstiftningen (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 40).
Offentlig utfrågning
Justitieutskottet anordnade i februari 1993 en offentlig utfrågning om den ekonomiska brottsligheten (bet. 1992/93:Ju21 bil. 1 och 2). Representanter för bl.a. Justitiedepartementet, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket redovisade vidtagna och planerade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten och diskuterade behovet av ytterligare insatser.
Näringsdepartementet
Frågor om lämplighets- och kompetenskontroll av företagare tillhör Näringsdepartementets ansvarsområde. På initiativ av departementet har en interdepartemental arbetsgrupp bildats med representanter från Justitie-, Finans-, Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen. Gruppen, som nyligen har startat sitt arbete, har i uppgift att försöka uppnå en samordning av de riktlinjer som skall gälla för konkurslagstiftningen. Rapportering av gruppens arbete planeras ske i november 1993.
Förbud mot näringsverksamhet
Förbud mot näringsverksamhet kan utfärdas dels enligt konkurslagen (1987:672), dels enligt lagen om näringsförbud (1986:436). Enligt den förstnämnda lagen gäller förbud mot näringsverksamhet under konkurs. I 6 kap. 1 § anges att en gäldenär som är en fysisk person inte under konkursen får driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Enligt den andra lagen kan en domstol -- om det är påkallat från allmän synpunkt -- besluta om förbud mot näringsverksamhet. För detta krävs att någon såsom näringsidkare dels grovt har åsidosatt sina åligganden, dels gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa eller i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt eller tull eller vissa slags avgifter. Näringsförbud kan också meddelas om en person som försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer.
Riksskatteverket skall föra ett register över meddelade näringsförbud. Totalt har 551 näringsförbud meddelats sedan den 1 juli 1980. År 1984 meddelades flest näringsförbud (71). Av antalet meddelade näringsförbud år 1992 avsåg drygt hälften företag i Stockholm, Göteborg och Malmö. I augusti 1993 var 149 näringsförbud i kraft.
F-skattesedel för företagare
En ny skattsedel på preliminär skatt för företagare -- en F-skattesedel -- infördes den 1 april 1993 (prop. 1991/92:112, bet. SkU29). F-skattesedeln får utfärdas för den som bedriver näringsverksamhet eller som kan antas komma att bedriva sådan verksamhet. Syftet med de nya reglerna är att göra det möjligt för den som betalar ut ersättning för arbete att på ett enkelt sätt få uppgift om huruvida han är skyldig att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter eller inte. I Riksskatteverkets broschyr som informerar om den nya F-skattesedeln sägs att F-skattebeviset, som följer med den nya F-skattesedeln, kan betraktas som ett "körkort" för företagare. Enligt uppgift från Riksskatteverket kan F-skattesedeln ses som en legitimering av en skötsam företagare och också ha ett visst kreditvärde. Den skall dock inte uppfattas som någon form av kompetensbevis eller liknande.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att konkurslagstiftningen får en sådan utformning att konkurser inte kan användas som ett medel i konkurrensen mellan olika företag. Tendenser i denna riktning förekommer bland både små och stora företag. Utskottet anser därför att det är ytterst angeläget att regeringen noga följer utvecklingen och tillser att konkurslagstiftningen får en sådan utformning att konkurrenssnedvridande effekter inte uppstår. Inom regeringskansliet pågår, som redan nämnts, ett arbete för att försöka uppnå en samordning av de riktlinjer som skall gälla för de ändringar av konkurslagstiftningen som planeras. En proposition, baserad på Insolvensutredningens förslag, avses -- som tidigare redovisats -- att läggas fram under våren 1994.
Utskottet vill också erinra om de möjligheter som finns att utfärda förbud mot näringsverksamhet enligt lagen om näringsförbud och enligt konkurslagen. Samtidigt vill utskottet understryka att det -- inte minst i den nuvarande ekonomiska situationen i Sverige -- är angeläget att möjligheterna att starta nya företag inte försvåras. I likhet med vad utskottet anförde hösten 1992 bör brister i företagskunnande eller ekonomisk brottslighet bland företagen inte åtgärdas genom införande av krav på kompetensbevis eller liknande för företagare. Det är dock viktigt att det så långt som möjligt -- i förebyggande syfte -- lämnas information till blivande företagare för att öka företagskunnandet, så att den fria etableringsrätten inte kommer i konflikt med en sund konkurrens. Statsmakterna bör vidare tillse att det finns effektiva instrument för att stävja ekonomisk brottslighet. Riksdag och regering har, som nämnts, gett detta område hög prioritet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1992/93:N243 (s) och 1992/93:N305 (s).
Företagsköp
Regeringen bör låta utreda om en lagstiftning bör införas av innebörd att den som köper upp ett livskraftigt företag också skall bli skyldig att behålla företaget under en viss tid, anförs det i motion 1992/93:N274 (m). Den svenska spekulationsekonomin under 1980-talet byggde i stor utsträckning på att finansiärer köpte upp företag, styckade dem och sålde delarna med betydande vinst, säger motionären. Han hänvisar till att det i Förenta staterna, där liknande problem föreligger, för närvarande övervägs en ny lagstiftning som innebär att den som köper ett livskraftigt företag också blir skyldig att behålla företaget under en femårsperiod. Ett införande av en liknande lagstiftning i Sverige skulle, hävdar motionären, kunna ge svenskt näringsliv en långsiktigt starkare utveckling.
Ett dynamiskt näringsliv är enligt utskottets mening en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den typ av restriktioner som förordas i den aktuella motionen skulle kunna innebära ett hinder för en nödvändig omvandling av näringslivet. Om uppköp av företag är sammankopplade med någon form av oegentligheter, t.ex. ekonomisk brottslighet, anser utskottet att detta skall bekämpas genom åtgärder riktade direkt mot den aktuella företeelsen, inte genom en reglering av uppköpen i sig. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1992/93:N274 (m).
Lagen om bevakningsföretag
I motion 1992/93:N226 (s) begärs en översyn av lagen om bevakningsföretag. Händelser under senare tid har accentuerat behovet av en skyndsam översyn, sägs det i motionen. Sålunda har privata brottsutredningar, utförda av säkerhetsföretag och där färdigt bevismaterial överlämnats till polisen, blivit allt vanligare. Vad som nu är på väg att hända är att de rent polisiära funktionerna i samhället mer och mer håller på att övertas av privata intressenter, heter det vidare. Situationen på bevakningsområdet har enligt motionärerna blivit både oklarare och ur rättssäkerhetssynpunkt betydligt mer oroväckande. Det är mot denna bakgrund angeläget att samhället utan ytterligare dröjsmål motverkar de tendenser till privatisering av polisiära uppgifter som vuxit sig allt starkare och på alla sätt hindrar uppkomsten av något som kan uppfattas som privata polis- eller säkerhetskårer, anför motionärerna.
Riksdagen avslog hösten 1992 en likartad motion från samma motionärer. Utskottet anförde (bet. 1992/93:NU1) att det är angeläget att det inte uppstår osäkerhet hos allmänheten om skillnaden mellan polisverksamhet och bevakningsföretags verksamhet. Utskottet hänvisade till att regeringen, i enlighet med uttalanden i proposition 1988/89:63 (se vidare i det följande), noga följer utvecklingen vad avser bevakningsföretagens sidouppdrag och ansåg därför att det inte fanns behov av en särskild översyn i frågan.
Lagen (1974:191, omtryckt 1989:148) om bevakningsföretag reglerar bevakningsföretagens verksamhet. Lagen kräver att den som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter för annans räkning skall ha statlig auktorisation. Frågan om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Länsstyrelsen är också tillsynsmyndighet. Auktorisation får beviljas endast om det kan antas att verksamheten dels blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen, dels inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning. Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1989:149) om bevakningsföretag. Rikspolisstyrelsen utfärdar föreskrifter och allmänna råd avseende auktorisation och tillsyn av bevakningsföretag etc. Verksamhetsformer som gränsar mot polisens uppgifter skall ägnas särskild uppmärksamhet vid inspektioner.
I proposition 1988/89:63 om ändring i lagen om bevakningsföretag, m.m. -- som i huvudsak gick ut på att regleringen av bevakningsföretagens verksamhet skulle skärpas i vissa avseenden -- togs frågan om bevakningsföretagens sidouppdrag upp. Någon särskild reglering av dessa föreslogs inte. Det preciserades emellertid i lagen att väktarnas särskilda straffrättsliga skydd bara gäller när de utför bevakningstjänst.
Det framhölls i propositionen att länsstyrelsernas tillsynsuppgifter måste anses inbegripa en allmän kontroll av att företagens verksamhet som helhet inte får en olämplig inriktning. Utvecklingen måste följas noga, anfördes det vidare. Det betecknades som ett allmänt intresse att en alltför stor koncentration av uppgifter till bevakningsföretagen inte ger upphov till osäkerhet hos allmänheten om olika uniformerade kårers ställning i samhället. Särskilt angeläget är, tillades det, att uppkomsten av vad som skulle kunna uppfattas som privat kriminalpolisverksamhet kan förhindras.
Regeringen beslöt våren 1993 att det skulle tillkallas en parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar. Kommittén, den s.k. Trygghetsutredningen (Ju 1993:05), skall enligt sina direktiv (dir. 1993:37) bl.a. överväga det från kommunalt håll framförda förslaget om att ge kommuner en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare. Kommittén skall också pröva hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan lokal brottsförebyggande verksamhet. En annan fråga som kommittén skall studera är hur samverkan mellan enskilda och polisen kan utvecklas.
I direktiven påpekas att en utgångspunkt för kommittén självfallet skall vara att polisen även i framtiden skall ha huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det får, sägs det vidare, inte uppstå olika former av "privata poliskårer" eller "medborgargarden", vilka tillåts operera utan kontroll av polisen eller det allmänna i övrigt. Kommitténs arbete skall vara avslutat före utgången av mars 1995. Ett delbetänkande bör redovisas senast den 30 juni 1994.
Utskottet anser -- i likhet med vad som anfördes hösten 1992 -- att det är angeläget att det inte uppstår osäkerhet hos allmänheten om skillnaden mellan polisverksamhet och bevakningsföretags verksamhet. En utgångspunkt för den nyligen tillsatta Trygghetsutredningen -- som har i uppdrag att bl.a. göra en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare -- är, som tidigare nämnts, att polisen skall ha huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att det inte får uppstå "privata poliskårer" eller liknande. Med hänsyn till Trygghetsutredningens arbete anser utskottet att motion 1992/93:N226 (s) är tillgodosedd. Motionen avstyrks sålunda.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lämplighets- och kompetenskontroll att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N243 och 1992/93:N305,
2. beträffande företagsköp att riksdagen avslår motion 1992/93:N274,
3. beträffande lagen om bevakningsföretag att riksdagen avslår motion 1992/93:N226.
Stockholm den 12 oktober 1993
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s), Sylvia Lindgren (s) och Roland Lében (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Lämplighets- och kompetenskontroll (mom. 1)
Birgitta Johansson, Bo Finnkvist, Reynoldh Furustrand, Leif Marklund, Mats Lindberg, Bo Bernhardsson och Sylvia Lindgren (alla s) anför:
Ett starkt småföretagande är av väsentlig betydelse för den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i Sverige. En aktiv näringspolitik kräver att staten förfogar över såväl kompetens som resursstarka aktörer.
Brister i företagskunnande leder i många fall till ekonomisk brottslighet. De företag som gör rätt för sig kan i många fall inte konkurrera på lika villkor med oseriösa företagare. I vissa branscher är detta ett påtagligt problem.
Vi vill därför betona att det är mycket angeläget att det -- i förebyggande syfte -- ges information till blivande företagare för att öka företagskunnandet, så att den negativa utvecklingen bryts. De seriösa företagarna måste känna att de har stöd från statsmakterna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.