Vissa frågor om naturresurslagen

Betänkande 1994/95:BoU3

Bostadsutskottets betänkande 1994/95:BOU03

Vissa frågor om naturresurslagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1994/95
BoU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tolv motioner från allmänna
motionstiden 1994. Utskottet avstyrker samtliga motioner, flera
av dem med hänvisning till pågående utredningar.

Följande reservationer har fogats till betänkandet. Samtliga
rör en översyn av naturresurslagen (NRL).

1. Den inskränkning i det kommunala vetot som nu finns bör
undanröjas. Företrädare för c, v och mp.

2. Gideälven bör skyddas mot utbyggnad. Företrädare för fp, v
och mp.

3. Österdalälven vid Brunnsberg bör skyddas mot utbyggnad.
Företrädare för c, fp, v, mp och kds.

Motionerna

I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994
väckta motionerna

1993/94:Bo504 av Elving Andersson och Marianne Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utvidgning av den kommunala
vetorätten.

1993/94:Bo505 av Ivar Franzén och Harry Staaf (c, kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder som förbättrar möjligheten att
lokalisera vindkraftverk.

1993/94:Bo509 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Vättern är ett riksobjekt som färskvattentäkt enligt
naturresurslagen och bör omgärdas med speciella
skyddsbestämmelser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statligt ekonomiskt ansvar för
genomförandet av miljöövervakningen i Vättern.

1993/94:Bo514 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om skydd av Gideälven enligt 3 kap. 6 § NRL.

1993/94:Bo517 av Magnus Persson (s) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär att Kammarkollegiet och
Fiskeristyrelsen får i uppdrag att göra en samlad s.k. älvplan
för hela landet, i syfte att bättre tillvarata miljö- och
allmänintressena,

1993/94:Bo522 av Jan Jennehag (v) vari yrkas att riksdagen
beslutar att älvsträckan mellan Stennäs och Björna i Gideälven
undantas från utbyggnad genom att den tas in i 3 kap. 6 §
naturresurslagen.

1993/94:Bo523 av Bo G Jenevall m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda möjligheten att utnyttja
vattenkraften från Torne träsk trots Torne älvs fredande.

1993/94:Bo525 av Elvy Söderström (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att skydda Gideälven uppströms Björna enligt 3 kap. 6 § NRL.

1993/94:Bo526 av Lars Svensk (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om skydd av sträckan vid Brunnsberg, mellan Åsen och Väsa,
enligt 3 kap. 6 § NRL.

1993/94:Jo422 av Sigge Godin och Sören Norrby (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av utökat älvskydd.

1993/94:Jo678 av Sonia Karlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att det gällande skyddet för
Vättern i NRL kompletteras med skydd för vattenkvalitet,

4. att riksdagen hos regeringen begär att Vätterns samtliga
tillflöden inskrivs i NRL som skyddsvärda.

1993/94:N433 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förutsättningarna för vattenkraftens
fortsatta utveckling.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Kort redogörelse för uppbyggnaden av naturresurslagen m.m.

Plan- och bygglagen (PBL) och naturresurslagen (NRL) trädde i
kraft den 1 juli 1987 efter ett långvarigt förberedelsearbete.
Bestämmelserna i NRL syftar till att främja en från ekologisk,
social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god
hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt.
En huvuduppgift för NRL är att ange för olika lagar gemensamma
prövningsgrunder som stöd för en allsidig och långsiktig
bedömning av frågor om konkurrens beträffande användning av mark
och vatten. Till lagen har därför knutits ett tiotal olika lagar
som reglerar ianspråktagandet av mark och vatten för olika
ändamål. Sålunda skall bestämmelserna i 2 kap. (de
verksamhetsanknutna riktlinjerna) och 3 kap. (de geografiska
riktlinjerna) NRL tillämpas enligt vad i dessa lagar är
föreskrivet. Exempel på lagar som på detta sätt knutits till NRL
är PBL, vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen,
väglagen, minerallagen, kontinentalsockellagen och
luftfartslagen. Genom denna konstruktion har NRL kommit att få
en stor betydelse och en central roll beträffande
samhällsplaneringen i vid mening. Den brukar betecknas som en
paraplylag. När en bedömning skall göras av om avsikten med
lagstiftningen har infriats är det nödvändigt att klargöra det
syfte den avsetts tjäna. Lagen är att anse som en lag genom
vilken avvägningar mellan olika intressen kan och skall bedömas
i ett långsiktigt perspektiv.

I 4 kap. finns regler om tillåtlighetsprövningen av
industrianläggningar m.m. medan det i 5 kap. finns regler om
miljökonsekvensbeskrivningar. I det avslutande kapitlet (6 kap.)
finns regler om myndigheternas uppgifter och ansvarsfördelning.

Regeringsprövning av vissa industrianläggningar m.m. och det
kommunala vetot

I 4 kap. 1 § naturresurslagen (NRL) anges vissa slag av
anläggningar som inte får utföras utan tillstånd av regeringen.
Som exempel kan nämnas anläggningar för kärnteknisk verksamhet
och förbränningsanläggningar om anläggningen har en effekt om
minst 200 megawatt. Regeringen kan också, enligt 4 kap. 2 § NRL,
pröva andra anläggningar än sådana som omfattas av kravet på
tillstånd enligt 4 kap. 1 § NRL om anläggningen kan antas få
betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet.

Enligt bestämmelserna i 4 kap. 3 § första stycket NRL får
tillstånd enligt 1 och 2 §§ lämnas endast om kommunfullmäktige
har tillstyrkt detta. Denna ordning kallas vanligen det
kommunala vetot. Undantag från denna finns emellertid i 4 kap. 3
§ andra stycket. Regeringen får i vissa fall lämna tillstånd
även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta. Om en
anläggning är synnerligen angelägen från nationell synpunkt får
regeringen nämligen lämna tillstånd även mot en kommuns vilja
bl.a. när det är fråga om en anläggning som avser mellanlagring
eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Samma
förhållande gäller också beträffande förbränningsanläggningar,
gruppstationer för vindkraft och anläggningar för behandling
av miljöfarligt avfall under förutsättning att anläggningarna
är av viss minsta storlek.

I den i augusti 1994 till riksdagen överlämnade propositionen
1994/95:10 Miljöbalk föreslogs att den grundläggande
lagstiftningen på miljöområdet samordnades i en miljöbalk. NRL
är en av de lagar som föreslås ingå i balken. De delar av NRL
som redovisats ovan föreslogs i propositionen ingå i 5 kap. i
balken. Såvitt rör det kommunala vetot föreslogs inga reella
förändringar. Reglerna i NRL i nu redovisad del föreslogs alltså
tas in i balken utan förändring av deras materiella innebörd.
Den nuvarande regeringen har beslutat återkalla propositionen. I
en motion (c, m, fp, kds) föreslås riksdagen anta de i
proposition 1994/95:10 intagna lagförslagen.

Plan för utbyggnad av vattenkraft

Riksdagen beslutade år 1984 om en plan för utbyggnad av
vattenkraften (prop. 1983/84:BoU30). Planen reviderades året
därefter (prop. 1984/85:120, bet. 1984/85:BoU25). Den reviderade
planen omfattade nya projekt, effektivisering och förnyelse samt
byggande av små kraftverk om tillsammans 3,8 TWh/år (TWh =
terawattimmar) i syfte att säkerställa en utbyggnad av
vattenkraften om minst 2,5 TWh/år till mitten av 1990-talet. En
del projekt i planen har i praktiken senare utgått genom avslag
på ansökningar enligt vattenlagen (1983:291) och genom beslut i
riksdagen om skydd enligt naturresurslagen. I såväl
propositioner som utskottsutlåtanden har framhållits att den
omständigheten att projekt finns upptagna i vattenkraftplanen
inte automatiskt medför att de kan genomföras. Dessförinnan
skall sedvanlig prövning enligt vattenlagen ske. Samma procedur
och samma överväganden skall göras oberoende av om ett projekt
finns medtaget i planen eller ej. Planen utgör inte heller
hinder mot att aktualisera projekt som inte är upptagna i
planen.

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har regeringens
uppdrag att årligen redovisa bl.a. vattenkraftsutbyggnaden. I
sin rapport, Energirapport 1994, redovisar NUTEK att tillskottet
av vattenkraft, sedan vattenkraftplanen antogs, uppgår till ca
1,2 TWh/år.

Tillskottet av vattenkraft under perioden fram till år 2005
har av verket bedömts till ca 1 TWh/år varav 0,4 TWh/år utgör i
vattenkraftplanen specificerade projekt och lika mycket härrör
från små vattenkraftverk och effektiviseringar. Återstoden avses
komma från projekt utanför planen.

Verket bedömer att den totala produktionsförmågan i
vattenkraft under ett normalår blir ca 64 TWh år 2005.

Älvskydd m.m.

År 1987 tillkom NRL. Härvid lagfästes de s.k. riktlinjerna i
den fysiska riksplaneringen. Dessa som beslöts av riksdagen i
början av 1970-talet innebär att vissa älvar och älvsträckor
undantogs från vattenkraftsutbyggnad. Riksdag och regering har
under de senaste drygt 25 åren ägnat stor uppmärksamhet åt
frågor som rör vattenkraftens roll i energibalansen och i
samband därmed frågan om bevarandet av vattenområden och
älvsträckor. Vid riksdagens senaste behandling i mars år 1993 av
ett regeringsförslag om utökat älvskydd beslöts (prop.
1992/93:80, bet. 1992/93:BoU7) att ytterligare 13 älvar och
älvsträckor skulle skyddas från vattenkraftsutbyggnad enligt 3
kap. 6 § NRL. Vid riksdagsbehandlingen behandlade utskottet
bl.a. motioner i vilka yrkades att i Gideälven sträckan mellan
Stennäs och Björna och i Österdalälven sträckan mellan Åsens
kraftverk och Väsa kraftverk (Brunnsberg) skulle skyddas.

Beträffande älvsträckan i Gideälven föreslog utskottets
majoritet (s, nyd med instämmande av v) att älvsträckan -- om
inte då pågående prövning enligt vattenlagen (VL) innebar
tillstånd till utbyggnad -- skulle skyddas från utbyggnad och
tas in i 3 kap. 6 § NRL. En minoritet i utskottet (m, fp, c,
kds) föreslog i en reservation att ytterligare överväganden
borde göras. Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.
Ärendet om tillstånd till utbyggnad behandlas för närvarande av
vattendomstolen. Ett yttrande i ärendet väntas vid årsskiftet
1994/95. Regeringen har, enligt VL 11 kap. 3 §, förbehållet sig
prövningen av ärendet.

Beträffande älvsträckan i Österdaläven föreslog utskottet och
beslöt riksdagen att ytterligare överväganden borde göras.

I en folkomröstning i Älvdalens kommun den 13 november 1994
ställdes följande fråga: "Anser Du att Älvdalens kommun skall
stödja de planer som Älvdalens Jordägande Socknemän har om att
bygga ett kraftverk i Österdalälven vid Brunnsberg?" Av de
avgivna rösterna ansåg 72 % att kraftverket inte borde byggas
medan 26 % hade den motsatta inställningen. Drygt 70 % av de
röstberättigade deltog.

De av riksdagen förordade övervägandena har tillsammans med
andra överväganden om älvskydd gjorts av en särskild utredare.
Denne har i april 1994 i betänkandet Vilka vattendrag skall
skyddas? (SOU 1994:59) redovisat sitt uppdrag. Med undantag för
fyra vattenområden i södra Sverige (Vätterns tillflöden söder om
Hjo--Vadstena, Kävlingeån, Rönne å och Rolfsån) har utredningen
inte lämnat slutligt förslag till skyddsvärda vattenområden och
älvsträckor. Beträffande Gideälven och Österdalälven vid
Brunnsberg föreslås således att skydd enligt 3 kap. 6 § NRL
inte borde komma i fråga. Eventuellt skydd för dessa sträckor
bör enligt utredningen i stället övervägas med stöd bl.a. i
naturvårdslagen och/eller plan- och bygglagen. Utredningen
konstaterar också att det behövs ett bättre underlag för att slå
fast vilka ytterligare vattenområden som bör omfattas av
skyddsbestämmelserna i 3 kap. 6 § NRL.

Utredningen remissbehandlas för närvarande. Remisstiden utgick
den 15 oktober 1994. I september 1994 fick utredningen
tilläggsdirektiv. Den skall bl.a. utarbeta ett program för
kartläggning av vilka ytterligare vattenområden och älvsträckor
som bör skyddas mot vattenkraftsutbyggnad. Syftet med
kartläggningen bör vara att få en grund för en sammanhållen
bedömning av vilka ytterligare vattenområden som bör ges ett
långsiktigt skydd. Utredningen skall redovisa resultat av sitt
arbete senast den 1 april 1995.

Torne älv omfattas av skydd mot utbyggnad enligt 3 kap. 6 §
NRL. Älven har dessutom tillagts benämningen nationalälv.

Nordiska rådet beslöt 1957 rekommendera Finlands, Norges och
Sveriges regeringar att gemensamt överväga bl.a. möjligheterna
till samarbete i syfte att ekonomiskt utnyttja Nordkalottens
naturtillgångar. Med anledning av beslutet utsågs åt en gemensam
kommitté--Nordiska vattenkraftkommittén--att överväga samarbetet
i fråga om utnyttjande av vattenkrafttillgångarna inom
Nordkalotten. Kommittén redovisade 1958 resultatet av sina
överväganden i en rapport. I rapporten anfördes bl.a. att man
från norsk sida framhållit att utomordentligt goda möjligheter
föreligger att utnyttja Torne träsks vatten i en anläggning
mellan Torne träsk och Rombacksbotn, som är en vik av Atlanten.
En sådan anläggning skulle enligt rapporten bli nog så betydande
och därtill billig. Fallhöjden uppgavs bli 345 meter.

Från svensk sida framhölls att det finns röster i Sverige för
att Torne och Kalix älvar skall undantas från utbyggnad, och att
frågan om eventuell utbyggnad kan väntas bli aktuell först om
någon tid. Man framhöll vidare att dessa älvar är de sista som
kommer att exploateras i Sverige. Någon utbyggnad inom det
närmaste decenniet ansågs inte aktuell. Från finsk sida hade
uttalats önskemål om gemensam utbyggnad av gränsälven så snart
det kan ske.

Kommittén ansåg att frågan om utbyggnad av bl.a. Torne älv
borde utredas närmare för att klarlägga hur utbyggnaden
lämpligast borde ske med hänsyn till kraftproduktionen,
kostnader och skadeverkningar.

De statliga kraftföretagen i de tre länderna fick i uppdrag
att göra den av Vattenkraftkommittén förordade utredningen.
Utredningens slutrapport--Vattenkraften i Torne och Kalix
älvar--kom i december 1961. Utredningen hade utarbetat följande
tre huvudalternativ.

Alt. A. Konventionell utbyggnad i Torne och Kalix älvar.
Alt. B. Överledning av vatten från Kalix älv till Torne älv.
Alt. C. Överledning av vatten från Torne och Kalix älvar till
Atlanten.

Utredningen förordade att det fortsatta arbetet inriktades på
en närmare undersökning av alt. A och B. Alt. C hade enligt
utredningen mött motstånd i vida kretsar. Detta motstånd berodde
bl.a. på uppfattningen att älvarna skulle ändra karaktär om
överledningen kom till stånd.

Vättern

Vättern med öar och strandområden är klassad som riksintresse
enligt NRL. Detta innebär (3 kap. 2 § NRL) att turismens och
friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen
särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. I NRL (2 kap.
8 §) anges att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga
för anläggningar för bl.a. vattenförsörjning så långt möjligt
skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra
tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningen.

Frågan om Vättern som färskvattentäkt har behandlats av
riksdagen tidigare och senast 1992 (bet. 1991/92:BoU21).
Utskottet anförde då enhälligt att goda möjligheter finns att
beakta frågan om vattenförsörjningen i den fysiska planeringen
och förutsatte att berörda kommuner behandlade frågan inom ramen
för denna planering.

Vindkraft

De nu gällande riktlinjerna för den långsiktiga
energipolitiken innebär bl.a. följande. Energipolitikens mål är
att trygga tillgången på energi på villkor som är
konkurrenskraftiga med dem som gäller i omvärlden.
Energipolitiken utgår från vad natur och miljö kan bära. Landets
elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största
möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst inhemska och
förnybara, energikällor samt genom en effektiv
energihushållning.

Våren 1991 beslutade riksdagen om ett femårigt stöd till
investeringar i anläggningar för vindkraft. För stödet har
beräknats 50 miljoner kronor per år. Fr.o.m. halvårsskiftet 1994
lämnas bidrag för investeringar i vindkraftverk med en effekt av
minst 60 kilowatt. Bidraget lämnas med högst 50 procent av
investeringskostnaden om teknikupphandling utnyttjas. I övriga
fall lämnas bidrag med 35 procent.

NUTEK har utvärderat bl.a. stödet till investeringar i
vindkraft. Ca 90 vindkraftverk med en installerad effekt om ca
25 MW har kommit till stånd efter införandet av stödet. Ca 40
vindkraftverk med en sammanlagd effekt om knappt 6 MW har byggts
utan stöd. Elproduktionen från vindkraften var ca 0,05 TWh år
1993. NUTEK antar att elproduktionen från vindkraftverk ökar
till 0,2 TWh år 2005.

Flera studier avseende lokalisering av vindkraftverk har
gjorts främst från slutet av 1980-talet och framåt. Nämnas kan
betänkandet Läge för vindkraft (SOU 1988:32). I betänkandet
behandlades frågan om lokalisering av stora vindkraftverk i
grupper både på land och till havs från ett nationellt
perspektiv. Sedermera har vissa länsstyrelser publicerat
lokaliseringsstudier på området. Sålunda har länsstyrelsen i
Kalmar län tillsammans med Ölandskommunerna 1993 tagit fram ett
policydokument kallat Vindkraft på Öland. Länsstyrelsen i
Hallands län har i två rapporter, kallade Vindenergi i Halland
och Vindkraft i Hallands län, tagit fram ett planeringsunderlag
som behandlar konkurrensen mellan vindkraft och andra allmänna
intressen. I vissa andra länsstyrelser pågår ett arbete i
vindkraftfrågor.

I förordningen (1993:191) om tillämpningen av NRL anges att
vissa centrala förvaltningsmyndigheter har i uppdrag att till
länsstyrelserna lämna uppgifter om områden som myndigheten
bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL. Beträffande
områden av riksintresse för energiproduktionen har NUTEK fått i
uppdrag att peka ut sådana områden. I arbetet skall samråd ske
med berörda länsstyrelser. Boverket, Naturvårdsverket och NUTEK
kommer inom kort att i en skrift redovisa de regler och
bestämmelser som gäller för etablering av vindkraft på land.

I Miljö- och naturresursdepartementet pågår ett arbete i syfte
att se över bl.a. de författningar som reglerar utbyggnaden av
vindkraftverk.

Utskottet

Tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar

Som framgått ovan av den inledande redogörelsen anges i 4 kap.
NRL att vissa slags anläggningar i princip inte får komma till
stånd om inte kommunfullmäktige tillstyrkt att tillstånd till
anläggningen lämnas. Detta brukar kallas det kommunala vetot (4
kap. 3 § första stycket NRL). Vetot är emellertid inte absolut.
Sålunda får regeringen i vissa fall -- enligt lagrummets andra
stycke -- lämna tillstånd till anläggningen även om kommunen
inte har tillstyrkt detta. Denna regeringens möjlighet begränsas
av att vissa i lagen angivna förutsättningar skall vara för
handen för att det kommunala vetot skall kunna frångås. Det
skall vara frågan om en anläggning som från nationell synpunkt
är synnerligen angelägen. Inskränkningen i det kommunala vetot
gäller inte heller om en lämplig plats för anläggningen anvisats
inom en annan kommun som antas godta en placering där eller, i
annat fall, om en annan plats bedöms lämpligare. Vad nu
redovisats om möjligheten att medge undantag från det kommunala
vetot gäller bl.a. anläggning för mellanlagring eller slutlig
förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Även beträffande vissa
övriga anläggningar kan undantag från vetot medges.

Frågan om utformningen av det kommunala vetot prövades av
riksdagen och bostadsutskottet våren 1990 (bet. 1989/90:BoU20)
med anledning av en proposition i ämnet. Vad riksdagen då hade
att ta ställning till var frågan om det kommunala vetot skulle
förses med en s.k. ventil. Så skedde genom att till 4 kap. 3 §
tillfogades ett andra stycke huvudsakligen av det innehåll som
redovisats inledningsvis. Bostadsutskottet beslöt i enlighet med
regeringens förslag. Företrädare i utskottet för centerpartiet,
vänsterpartiet och miljöpartiet yrkade med något skilda
motiveringar avslag på förslaget. Riksdagen följde utskottet.

Därefter har utskottet och riksdagen med anledning av motioner
haft att pröva frågan år 1991 (bet. 1990/91:BoU18) och 1993
(bet. 1993/94:BoU1). De av utskottet avstyrkta motionerna har
avslagits av riksdagen, år 1993 av ett enigt utskott.

Genom motion 1993/94:Bo504 (c) ställs frågan ånyo under
riksdagens prövning. Motionärerna anför att NRL planeras ingå i
miljöbalken och att i samband därmed det kommunala vetot bör ges
en sådan utformning att det omfattar även anläggningar för
utbränt kärnbränsle.

Som framgått ovan har den av förra regeringen framlagda
propositionen om en miljöbalk återkallats av den nuvarande. Ett
arbete med utformning av ett nytt förslag pågår alltså i
regeringens kansli. I samband därmed blir det aktuellt att också
överväga utformningen av NRL. I avvaktan på att så sker finner
utskottet inte anledning frångå den uppfattning som utskottet
givit uttryck för både 1991 och 1993 och som innebär att 4 kap.
3 § andra stycket NRL inte bör ändras. Ett tillkännagivande
till regeringen om den kommunala vetorätten i enlighet med
förslaget i motion 1993/94:Bo504 (c) bör enligt utskottets
mening inte göras.

Vissa frågor om utbyggnad av vattenkraft m.m.

Som anförts inledningsvis finns i 3 kap. NRL de s.k.
geografiska riktlinjerna. I inledningen till kapitlet anges att
de områden som finns upptagna i kapitlets 2--6 §§ med hänsyn
till sina natur- och kulturvärden i sin helhet är av
riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön
får komma till stånd i dessa områden endast om det inte möter
hinder enligt 3 kap. NRL och om det kan ske på ett sätt som inte
påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

I 3 kap. 6 § finns regler om skydd för vissa vattenområden och
älvsträckor. Lagrummet bygger i princip på de s.k. riktlinjerna
i den fysiska riksplaneringen. Beslut om dessa riktlinjer
fattades i början av 1970-talet. Efter NRL:s tillkomst har
riksdagen beslutat att ytterligare vattenområden och älvsträckor
skulle tas in i 3 kap 6 § NRL.

Den ursprungliga omfattningen av lagrummet byggde -- förutom
på de ovannämnda riktlinjerna -- också på den vattenkraftplan om
vilken beslut fattades 1984. Planen har därefter reviderats i
syfte att säkerställa en utbyggnad av vattenkraft om minst 2,5
TWh/år (TWh = terawattimmar) till mitten av 1990-talet.

I några motioner, som behandlas i detta avsnitt, tas upp
frågan om omfattningen av planen, i andra förordas att
ytterligare älvsträckor tas in i 3 kap. 6 § NRL. I en motion
föreslås utan närmare precisering ett utökat älvskydd.

Utskottet behandlar inledningsvis motionerna 1993/94:Bo517 (s)
yrkande 3 och 1993/94:N433 (c) yrkande 9. I den förstnämnda
motionen föreslås riksdagen begära hos regeringen att
Kammarkollegiet och Fiskeristyrelsen skall få i uppdrag att göra
en samlad s.k. älvplan i syfte att bättre tillvarata miljö- och
allmänintressena. Yrkandet i den senare motionen går ut på att
riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen bör fästa
uppmärksamheten på att 1984 års vattenkraftplan bör revideras.
Motionärerna anser vidare att åtgärder bör vidtas så att en
snabb modernisering av äldre vattenkraftverk och utbyggnad av
mindre anläggningar kommer till stånd.

Förslaget i motion 1993/94:Bo517 (s) yrkande 3 om ett uppdrag
till vissa myndigheter att göra en samlad älvplan ger utskottet
anledning fästa uppmärksamheten på vad ovan anförts om att en
plan redan finns för bedömningen av ärenden om utbyggnad av
vattenkraft. Bland annat planen har legat till grund för
utformningen av 3 kap. 6 § NRL. Utskottet kan inte finna att
något väsentligt skulle stå att vinna på en omprövning av denna
plan. Tvärtom får det anses vara av värde att den plan som nu
finns och som vägleder samhällets åtgärder på området har en
viss fasthet. Därmed ges möjlighet att i ett långsiktigt
perspektiv bedöma de ofta stora investeringar det är fråga om.
Ett sådant synsätt får emellertid inte hindra att det
beträffande enskilda projekt från tid till annan kan finnas
anledning att revidera planen. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 1993/94:Bo517 (s) yrkande 3 om en samlad
älvplan.

Förslaget i motion 1993/94:N433 (c) yrkande 9 om en revision
av 1984 års vattenkraftplan och motiven i motionen ger utskottet
anledning erinra om att den omständigheten att ett projekt inte
finns upptaget i planen inte är ett hinder för att aktualisera
det. Motsatsen gäller också; den omständigheten att ett projekt
finns i planen innebär inte automatiskt att det kommer att
genomföras. Ytterst beror ställningstagandet på den prövning som
görs främst enligt vattenlagen. Slutligen vill utskottet -- med
anledning av vad i motionen anförts -- erinra om att såväl
effektiviseringar som utbyggnad av små vattenkraftprojekt upptar
en inte oväsentlig del av planen (se ovan s. 4). Ett
tillkännagivande om förutsättningarna för vattenkraftens
fortsatta utveckling enligt förslag i motion 1993/94:N433 (c)
yrkande 9 kan enligt utskottets mening inte tjäna något reellt
syfte. Motionsyrkandet avstyrks.

I tre motioner tas upp frågan om att Gideälven -- älvsträckan
mellan Stennäs och Björna -- bör tas in i 3 kap. 6 § NRL. I en
motion förs fram samma förslag beträffande älvsträckan mellan
Åsen och Väsa vid Brunnsberg i Österdalälven. Utskottet har ovan
(s. 4--5) lämnat en redogörelse för den senaste
riksdagsbehandlingen av de i motionerna upptagna älvsträckorna.
Av redovisningen framgår bl.a. att riksdagen beslutat att
ytterligare överväganden borde göras beträffande älvsträckorna
och att resultat av dessa överväganden i april 1994 presenterats
i ett betänkande. Av redogörelsen framgår också att utredningen
fått tilläggsdirektiv för att utarbeta ett program för
kartläggning av vilka ytterligare vattenområden och älvsträckor
som bör skyddas mot vattenkraftsutbyggnad. Utredningen skall i
denna del vara färdig med sitt arbete senast den 1 april 1995.

Vad rör motionerna 1993/94:Bo514 (fp), 1993/94:Bo522 (v) och
1993/94:Bo525 (s) om att Gideälven bör omfattas av skydd
enligt NRL anser utskottet att resultatet av det pågående
utredningsarbetet och beredningen av det bör avvaktas. Det bör
också erinras om att vattendomstolen för närvarande behandlar
frågan om tillstånd till utbyggnad av älvsträckan. Ett yttrande
i ärendet väntas vid årsskiftet 1994/95. Regeringen har enligt
11 kap. 3 § VL förbehållit sig prövningen av ärendet.

Utskottet gör samma bedömning avseende sträckan i
Österdalälven mellan Åsen och Väsa. Även här bör
resultatet av pågående utredningsarbete och beredningen av det
avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1993/94:Bo526 (kds) i vilken föreslås att älvsträckan bör
omfattas av skydd enligt NRL.

I motion 1993/94:Jo678 (s) yrkande 4 föreslås att Vätterns
samtliga tillflöden skall omfattas av skydd enligt NRL.

Liksom beträffande Gideälven och Österdalälven bör resultatet
av pågående överväganden avvaktas. Motionsyrkandet om att
Vätterns samtliga tillflöden skall skyddas enligt NRL
avstyrks. Det kan erinras om att den ovannämnda utredningen
föreslagit att bl.a. Vätterns tillflöden söder om Hjo--Vadstena
bör skyddas enligt NRL.

Ett närmast motsatt syfte mot de nu behandlade har förslaget i
motion 1993/94:Bo523 (nyd). I denna föreslås ett riksdagens
tillkännagivande till regeringen om att möjligheten bör utredas
att utnyttja vattenkraften från Torne träsk trots att Torne älv
omfattas av skydd enligt NRL.

Utskottet finner inte skäl föreligga att föreslå riksdagen att
göra det förordade tillkännagivandet. Utskottets
ställningstagande bygger på uppfattningen att Torne älvs
vattensystem även i fortsättningen bör omfattas av skyddet
enligt 3 kap. 6 § NRL. En utredning med det syfte som
motionärerna förordar skulle därför inte bli meningsfull. Motion
1993/94:Bo523 (nyd) avstyrks. Frågans tidigare behandling har
redovisats ovan (s. 5--6).

I motion Jo422 (fp) yrkande 1 förordas ett riksdagens
tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om
vikten av utökat älvskydd. I motiveringen till yrkandet anförs
att epoken av vattenkraftsutbyggnad måste anses avslutad och att
det är viktigt att skydda de enligt motionärerna fantastiska
fiskevatten som ännu finns kvar.

Utskottet har ovan kortfattat redovisat de beslut som fattats
av riksdagen om planen för utbyggnad av vattenkraften och om det
skydd för våra vattenområden och älvsträckor som finns i 3 kap.
6 § NRL. Dessa beslut har fattats av en stor riksdagsmajoritet.
Utskottet finner det inte meningsfullt för riksdagen att genom
ett tillkännagivande enligt förslaget i motion 1993/94:Jo422
(fp) yrkande 1 om ett utökat älvskydd ånyo bekräfta dessa
beslut, som får anses vara tillfyllest för bedömning av frågor
om tillstånd till utbyggnad av vattenkraft och om avvägning av
de skilda intressen som kan finnas i sammanhanget.

I detta avsnitt behandlar utskottet slutligen tre
motionsyrkanden som rör Vättern. I motion 1993/94:Jo678 (s)
yrkande 3 och i motion 1993/94:Bo509 (c) yrkande 1 förordas ett
tillkännagivande om att Vättern är riksobjekt som
färskvattentäkt och att föreskrifter härom bör tas in i NRL. I
yrkande 2 i den sistnämnda motionen föreslås ett
tillkännagivande till regeringen om att staten tar ett ökat
ekonomiskt ansvar för genomförande av miljöövervakningen i
Vättern. Länsstyrelserna runt sjön bör ges ökade resurser.

Frågan om att skydda Vättern som färskvattentäkt har
behandlats av riksdagen flera gånger tidigare och senast år 1992
(bet. 1991/92:BoU21). Utskottet anförde då enhälligt att goda
möjligheter finns att beakta frågan om vattenförsörjningen i den
fysiska planeringen och förutsatte att berörda kommuner
behandlade frågan inom ramen för denna planering.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det skydd som
motionärerna eftersträvar får anses kunna tillgodoses utan något
riksdagens tillkännagivande till regeringen. Motionerna
1993/94:Bo509 (c) yrkande 1 och 1993/94:Jo678 (s) yrkande 3 om
Vättern som färskvattentäkt avstyrks med hänvisning till det
anförda.

Yrkande 2 i motion 1993/94:Bo509 (c) om ett ökat statligt
ekonomiskt ansvar för miljöövervakningen i Vättern torde, om
så anses lämpligt, få lösas av de länsstyrelser som har att ta
befattning med frågan antingen genom omprioritering mellan olika
verksamheter eller genom äskanden om medel. I det senare fallet
får den på vanligt sätt i budgetsammanhang övervägas av regering
och riksdag.

Utskottet avstyrker med det anförda motion 1993/94:Bo509 (c)
yrkande 2.

Lokalisering av vindkraftverk

Yrkandet i motion 1993/94:Bo505 (c, kds) innebär ett
tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om
åtgärder för att lokalisera vindkraftverk. Motionärerna anför
bl.a. att el från vindkraftverk väl passar in i det av riksdagen
fastlagda målet för energipolitiken, som bl.a. innebär att
produktion och användning av energi skall ske inom ramen för vad
natur och miljö tål. Med utgångspunkt från en studie om
vindkraft i Hallands län framhålls i motionen att med
vindkraftverk konkurrerande riksintressen för bl.a. naturvård,
kulturmiljövård och rörligt friluftsliv kan innebära att
vindkraften får en mycket begränsad utbyggnad i vårt land.

Ovan (s. 6--7) har i korthet redovisats den energipolitiska
målsättningen, vindkraftens andel av energiproduktionen, statens
stöd för att stimulera investeringar i vindkraftverk samt
avslutade och pågående lokaliseringsstudier avseende lägen
lämpliga för vindkraft. Bl.a. har redovisats att NUTEK fått i
uppdrag att peka ut områden som bedöms vara av riksintresse
enligt 2 kap. NRL. I detta sammanhang blir det aktuellt att
också överväga vilka mark- och vattenområden som är särskilt
lämpliga för energiproduktionsanläggningar. Slutligen har
redovisats att ett arbete pågår i Miljö- och
naturresursdepartementet i syfte att se över bl.a. de
författningar som reglerar utbyggnaden av vindkraftverk.

Utskottet gör den bedömningen att de olika utredningar m.m.
avseende vindkraften som energikälla som pågår eller nyligen
avslutats verksamt bör komma att bidra till att klarlägga flera
av de frågor motionärerna aktualiserat. Det bör framöver
förhoppningsvis finnas ökad kunskap om hur de markkonflikter
m.m. som kan göra sig gällande kan lösas så att den
energipolitiska målsättningen också om vindkraftens del i
energibalansen kan förverkligas. Något riksdagens
tillkännagivande om möjligheterna till lokalisering av
vindkraftverk kan inte nu anses erforderligt. Motion
1993/94:Bo505 (c, kds) avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den kommunala vetorätten
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo504,
res. 1 (c, v, mp)

2. beträffande en samlad älvplan
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo517 yrkande 3,

3. beträffande vattenkraftens fortsatta utveckling
att riksdagen avslår motion 1993/94:N433 yrkande 9,

4. beträffande Gideälven
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo514, 1993/94:Bo522
och 1993/94:Bo525,
res. 2 (fp, v, mp)

5. beträffande Österdalälven
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo526,
res. 3 (c, fp, v, mp, kds)

6. beträffande Vätterns samtliga tillflöden
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo678 yrkande 4,

7. beträffande Torne älvs vattensystem
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo523,

8. beträffande ett utökat älvskydd
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo422 yrkande 1,

9. beträffande Vättern som färskvattentäkt
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo509 yrkande 1 och
1993/94:Jo678 yrkande 3,

10. beträffande miljöövervakningen i Vättern
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo509 yrkande 2,

11. beträffande lokalisering av vindkraftverk
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo505.

Stockholm den 17 november 1994

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson
(s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s),
Marianne Carlström (s), Ingrid Skeppstedt (c), Lars Stjernkvist
(s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager
(mp), Ulf Björklund (kds) och Peter Weibull Bernström (m).

Reservationer

1. Den kommunala vetorätten (mom. 1)

Ingrid Skeppstedt (c), Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Som framgått" och slutar med "inte göras" bort ha följande
lydelse:

När riksdagen våren 1990 (1989/90:BoU20) behandlade frågan om
att undantag från det kommunala vetot under vissa
förutsättningar skulle kunna göras bl.a. när det gäller
anläggningar för slutförvaring av kärnavfall anfördes i
reservationer (c, vpk, mp) att den kommunala
självbestämmanderätten över markfrågorna inte borde ändras och
att en inskränkning i vetorätten innebar att en grundläggande
del av den kommunala självstyrelsen rycktes undan.

Vad gällde frågan om säkra förvaringsmetoder för slutförvaring
av kärnavfall anfördes bl.a. att beslut om inskränkningar i
vetot för denna typ av anläggningar borde fattas först sedan
tillräcklig kunskap vunnits om hur en sådan förvaring inom
landet kunde ske. Reservanterna ansåg att frågan om inskränkning
var för tidigt väckt och att beslut borde fattas först efter en
öppen och demokratisk prövning. Utgångspunkten var dock att
landets kärnavfall skall tas om hand i Sverige.

Utskottet delar den principiella inställning som kom till
uttryck i de nu åsyftade reservationerna och vidhåller vad där
anförts. Lagstiftningen i nu berört avseende kan inte anses ha
en lämplig utformning. Sådana ändringar bör göras i NRL som
undanröjer inskränkningen i det kommunala vetot i avvaktan på
ett bättre beslutsunderlag när det gäller att bedöma hur en
slutförvaring av utbränt kärnbränsle skall ordnas. De
ytterligare överväganden som är nödvändiga bör ingå som en del i
arbetet med att utforma en miljöbalk.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1993/94:Bo504 (c)
anfört om ändringar i 4 kap. NRL om den kommunala vetorätten
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande den kommunala vetorätten
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo504 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Gideälven (mom. 4)

Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Vad rör" och slutar med "av ärendet" bort ha
följande lydelse:

Våren 1993 behandlade utskottet senast motioner om skydd för
Gideälven -- sträckan mellan Stennäs och Björna. Utskottet
anförde då följande med anledning av motionerna och om ett
regeringsförslag om utökat älvskydd.

Utskottet vill med anledning av förslaget i propositionen och
i motionerna om Gideälven anföra följande. Vad i propositionen
anförs om att hos vattendomstolen anhäninggjorda ärenden skall
avgöras mot bakgrund av den vid tiden för ansökan gällande
bestämmelserna i VL och NRL innebär inte att en prövning i
riksdagen huruvida älvsträckan skall skyddas behöver anstå. Om
riksdagen gör den bedömningen att älvsträckan bör undantas från
utbyggnad kommer ett sådant beslut att gälla när ändringen i NRL
träder i kraft, dock under förutsättning att den pågående
prövningen inte innebär en vattendom av innebörd att älvsträckan
får byggas ut. Blir resultatet av prövningen däremot att en
utbyggnad inte skall genomföras innebär ett riksdagsbeslut om
bevarande av älvsträckan att det i praktiken inte framgent blir
möjligt att bygga ut den. Vad nu anförts innebär att det i hög
grad måste anses motiverat att pröva frågan om huruvida den
outbyggda sträckan av Gideälven bör undantas från utbyggnad.
Förutom vad ovan refererats om ställningstagandet i promemorian
och av remissinstanserna har utskottet under beredningen av
ärendet erhållit föredragningar från företrädare för
Örnsköldsviks kommun. Enligt vad då angivits är det av stort
intresse från kommunen att älvsträckan i sin outbyggda del
undantas från utbyggnad. Om den undantas från utbyggnad kommer
bl.a. de naturvärden och de värden som är av intresse för
friluftslivet att bevaras. Vid en avvägning mellan
bevarandeintressena och utbyggnadsintresset har utskottet kommit
till uppfattningen att i Gideälven sträckan mellan Stennäs och
Björna bör tas in i 3 kap. 6 § andra stycket NRL.

Vad utskottet anfört vann dock inte riksdagens gillande.
Utskottet vidhåller sin uppfattning. Ett skydd för älvsträckan
bör tas in i NRL (3 kap. 6 §).

Regeringen bör snarast förelägga riksdagen ett förslag med
denna innebörd. Riksdagen bör med anledning av motionerna
1993/94:Bo514 (fp), 1993/94:Bo522 (v) och 1993/94:Bo525 (s) som
sin mening ge regeringen detta till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande Gideälven
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo514,
1993/94:Bo522 och 1993/94:Bo525 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

3. Österdalälven (mom. 5)

Ingrid Skeppstedt (c), Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v),
Per Lager (mp) och Ulf Björklund (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "enligt NRL" bort ha
följande lydelse:

I den promemoria som föregick regeringens beredning 1992 av
propositionen (prop. 1992/93:80) om utökat älvskydd framgår
bl.a. följande om sträckan vid Brunnsberg i Österdalälven.

Djurlivet är rikt, med stora mängder häckande sjöfågel. Vid
Myckeln finns näringsrika vegetationsfyllda vatten som skapar
goda fågelbiotoper. Knölsvan häckar här på sin nordvästligaste
lokal i länet.

Säkra iakttagelser av aktuell utterförekomst vid älven har
rapporterats. Tidigare inventering som utförts genom
Naturhistoriska Riksmuséet har visat att utter finns vid
Rotälven.

Österdalälven har på denna sträcka ett mycket värdefullt
strömfiske med goda bestånd av harr och öring. Fisket är
upplåtet som sportfiske och därmed sammanhängande service och
tillgängligheten anges som goda. Fiskeristyrelsen har därför
betecknat älven här som riksintressant för fritidsfisket, och
riksintresset avser också de skyddsvärda arter och stammar av
fiskar som förekommer. Genom kraftverksdammarna hindras numera
Siljanslaxens vandringar, men regleringsföretaget ombesörjer
viss utplantering av öring i området.

Älvsträckan äger stora värden för det rörliga friluftslivet
och turismen, främst genom tillgången på ett högklassigt fiske
och lättpaddlat kanotvatten, men också genom visuella
upplevelser med ståtliga utsikter och den fritt framflytande
älven.

Författaren till promemorian anför bl.a. att Österdalälven på
den nu diskuterade sträckan har bibehållit något av sitt
ursprung medan resten förvandlats till lugnvatten mellan
kraftverksdammar. Riksintressen skall i detta fall mätas mot
varandra. Ett tillskott till landets elproduktion på 65 GWh
ställs då mot bevarandet av den fritt framrinnande älven genom
en levande bygd där turism och fiske är viktiga för dess
befolkning. Förekomst av utter måste beaktas. Som riksintresse
för friluftsliv och från allmän fiskesynpunkt är enligt
promemorian bevarandet av denna del av älven den långsiktiga
hushållning som måste ges företräde.

Även om vissa remissinstanser uttalat sig för en utbyggnad av
älvsträckan bör erinras om att en så tung remissinstans som
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalat sig för ett bevarande.
Slutligen bör erinras om att vid den folkomröstning i frågan som
genomfördes den 13 november 1994 72 % av kommunens invånare
uttalat att kraftverket inte borde byggas. 26 % stödde kravet på
en utbyggnad. Deltagandet i omröstningen var över 70 %.

Det finns sålunda mycket starka skäl mot en utbyggnad. Dessa
har också vunnit gehör hos en stor opinion i bygden.

Regeringen bör skyndsamt lämna riksdagen ett förslag till
ändring i NRL i avsikt att undanta Österdalälven, sträckan
mellan Åsen och Väsa, från utbyggnad. Riksdagen bör med
anledning av motion 1993/94:Bo526 (kds) som sin mening ge
regeringen detta till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande Österdalälven
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo526 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,